Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Utvecklingen till manbarhet, ynglingaåldern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han gör icke sitt val fritt; han står obestämd, och följden är
att i kamraternas krets hela utsädet snart plockas bort. Endast
de, som genom ett fromt hems inverkan eller genom troende
lärare eller lärarinnor fått tidiga och kraftiga intryck om religionens
djupa betydelse, kunna härifrån göra undantag. För dem kan
konfirmationen varda, hvad namnet säger, en verklig
stadfästelsens akt, genom hviiken de göra sitt val och med fritt beslut
och fri vilja ställa sig under korsets banér för att i Jesu namn
kämpa mot synd, lögn och orätt, för dygd, sanning och rätt.
De blifva kallade svärmare, och visserligen hör det äfven deras
ålder till att med svärmiska känslor hängifva sig åt denna deras
första kärlek. Men det, som kan kallas svärmeri, går bort med
åren, och under tiden hafva de icke behöft jaga omkring i världen
för att finna ett ideal att älska. De ha funnit sitt ideal; vid
detta kunna de hvila; där finna de den bästa hjälpen mot
lidelsernas framstormande titaner, den säkraste ankargrunden i lifvets
alla bränningar. De äro att lyckönska, icke — såsom mången
menar — att beklaga. Men dessa ynglingar äro ganska få.
För andra, och de utgöra flertalet, verkar konfirmationen
på ett helt annat sätt.
Det större eller mindre moraliska tvång, som ännu vidlåder
densamma och den första nattvardsgången, ehuru visserligen det
juridiska tvånget är upphäfdt, gör dessa akter för mången mer
själfständigt anlagd yngling verkligen olycksdigra. — Tviflet, icke
blott på kyrkans dogmer, utan på all öfversinnlig tillvaro, tränger
i vår tid in i skolrummen. Det griper en och annan mer
tänkande yngling, så att hans barnatro snart åtminstone vacklar.
Sällan talar han öppet därom med föräldrar, lärare eller präst.
Men då han icke har mod nog att bryta med
konfirmations-seden, följer han med de andra, ehuru under känsla af att vara
en skrymtare. Konfirmationen varder hans första verkliga —
missgärning, och det torde vara omöjligt beräkna den djupa och
farliga innebörden häraf för hela hans lifs riktning. Antingen
fortsätter han på skrymteriets väg eller intages han af vedervilja
och förakt för all religion och varder dess bittra fiende.
Sålunda har konfirmationen verkat raka motsatsen till det afsedda
ändamålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
