Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Manteln hon tagit av, lagt på en sten bredvid;
ljus som i vårens dag himmelens blåa valv
är den vida kitonen,
fallande mjukt kring lemmarnas snö.
Armar och svanvit hals glimma i mjällvit glans,
öppen är sidan, knäppt blott av spännenas guld;
— dock, fast till hälften blottad,
hur jungfrulig den ädla gestalt!
Drömmande blickar hon hän över det vida hav,
lyss till böljornas sång, dricker aftonens glans.
Se — men med ens hon springer
upp, som fattad av plötslig eld.
Armarna sträckas ut mot den sjunkande sol,
ögonen stråla klart, ljungande lågor likt.
Nu ett vassrör hon fattar,
skriver ord i den vita sand.
’Hell dig’, skriver hon där, ’hell dig, du höga eld,
som likt en lönlig kraft fram genom världarna går,
hell dig, du heliga kärlek,
du som är flamman i alltets själ!
Säkert en ande finns — kanske på jordens ö,
kanske på stjärnesfär, som uti himmelsk glans
färdas i fjärran eter —
vilken är med min ande släkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
