Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
»Jag beder dig, herre, att du förlåter min dristighet»,
sade Mephres. »Men jag bringar dig ett budskap från
drottning Kleopatra.»
»Från Kleopatra?»
Antonius sprang upp.
»Säg mig, vad menar du?»
Då berättade Mephres om det sällsamma som hänt
honom.
»Och jag tänker», tilläde han, »att drottningen har
varit så full av oro och av iver att säga dig detta, att
hennes själ sökt upp min själ, på det att hennes bud-
skap måtte bliva snabbt framfört. Och jag gissar, att
du, o herre, förstår, vad hon menade med sina ord, om
de än kunna tyckas dunkla.»
Nu var det så, att Antonius och Kleopatra plägade
sinsemellan kalla Octavianus för »räven». Men inför
andra vaktade de sig för att giva honom detta namn.
Därför tvivlade icke Antonius på att det varit Kleo-
patra själv, som visat sig för spåmannen, och att hon
erfarit om Octaviani planer något, som väckt hennes oro.
Sedan nu Mephres lämnat honom, satt Antonius
länge kvar, orörlig, med huvudet stött i handen och
stirrade — med dystert grubblande blick — in i lam-
pans fladdrande låga.
Detta var nu fjärde gången han drog i härnad i
österled. En gång hade han svikits av Artavasdas; en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
