Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33§
Undrande lyssnade Mariamne till Aizels sång.
Och ångesten stillades inom henne, bitterheten
smälte i hennes bröst.
Ty med ens hade hon förstått —• — Hon hade för-
stått, att denne man, som nu vågade sitt liv för att
bringa henne en sista hälsning, denne man, som hon
förut föga tänkt på, ändock att han troget tjänat henne
i allt vad han förmått — han hade ägnat åt henne
sitt hjärtas tysta, oförgängliga, brinnande kärlek.
Så hade då icke hennes liv glidit spårlöst förbi! Så
var där en människa i vars hjärta hon alltid skulle
leva •—- en man, som av henne undfått den kärlekens
och sorgens gåva, som ingen annan skulle mäktat
skänka honom.
Hon vågade icke ropa ett ord till svar, ty hon
fruktade att därmed öka hans fara. Men nu vek bit-
terheten ur hennes själ.
Nu flödade tårarna ur hennes ögon. Nu kunde hon
bedja till Gud. Ty nu kunde hon glömma sig själv —
glömma orättvisan, glömma våndan över oförskyllda
kval.
Nu kunde hon bedja till barmhärtighetens Gud för de
barn, hon lämnade efter sig —- bedja att, antingen de
mindes henne eller ej, de måtte leva sina liv, så att
där efter dem bleve liksom en strimma av ljus genom
världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
