Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hennes hand. Hittills hade Maria Stuarts
rykte — trots hennes oförsiktiga och »familjära»
sätt — varit fläckfritt, men efter Chåtelards
oförlåtliga tilltag var det det icke längre. Hon
märkte det genast själf och kände det utan tvifvel
bittert. Därför straffade hon också brottslingen
såsom hon menade, att det anstod en högboren
furstinna att straffa »so abject a varlet» (som
Randolph kallar honom), och hoppades säkert,
att det eklatanta sätt, hvarpå hon visade sin
vrede, skulle öfvertyga världen om hennes oskuld.
Men världen ville icke öfvertygas och lät alltså
icke af något öfvertyga sig: Diana kunde från
sin höga Olymp rasa så mycket hon ville mot
den stackars eländige Actaeon — han hade dock
i alla fall en gång för alla dragit henne ned
därifrån, och alla människor trodde sig hädanefter
veta, att gudinnan i själfva verket ej vore annat
än en vanlig dödlig kvinna.
Under dessa första år på 60-talet släpa sig
för öfrigt de vanliga olika
äktenskapsförhand-lingarna med kontinentens furstar långsamt fram
och tillbaka, beständigt utan resultat. De bägge
protestantiska nordiska kungarna, Fredrik och
Erik, tyckes Maria Stuart aldrig ha betraktat med
synnerligt intresse, däremot önskade hon ännu
alltjämt ifrigt förbindelsen med Spanien och
arbetade ihärdigt därför. Men kung Filips
vanliga långsamhet och obeslutsamhet förstörde efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
