Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är ganska egendomligt att iakttaga,
huru Maria Stuart, som i teorien så strängt håller
på sin drottningvärdighet, i verkligheten griper
hvart tillfälle, som erbjuder sig, för att så ofta
som möjligt slippa ifrån denna börda. I olikhet
med tidens flesta andra högtstående damer är
hon, ehuru förfinad i sina dagliga vanor, alldeles
ingen vän af pråliga och skrytsamma ceremonier.
Hon är tvärtom i själfva verket enkel och
påminner ofta i det koketta, okonstlade sätt, hvarpå
hon inrättar sitt hemlif, om Marie Antoinette
under Trianon-perioden. När Randolph sålunda
under denna vinter — 1565 — besöker henne i
S: t Andrews, där hon »bodde i en köpmans hus»,
anmärker hon själf: »how like a bourgeoiswife I
live with my little troop». Och det finns en
intagande beskrifning på hur hon en dag i mars
samma år, då det snöat så starkt, att hofvet
nästan var insnöadt på Holyrood, och Moray
gjorde ett litet gille i sin våning, plötsligt icke
längre kan bära sin kungliga ensamhet, utan sans
fa^on skickar bud ner till brodern och frågar,
hvarför hon inte är inbjuden, och om hon inte
får vara med. Det svarades gladt, att då huset
ju var hennes eget kunde hon väl komma
objuden: »but princes ever used to dine alone». Man
kan nästan se henne komma in genom den höga
dörren i sin svarta klädning, som hon ännu bar
efter kung Frans, och med den hvita slöjan öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
