Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de afundsjuka skotska herrarna alltid kalla
sekreteraren — sitter hon uppe till långt in på nätterna
öfver chifferbrefven, utreder och återtar trådarna
i de hemliga politiska förhandlingar hon så länge
fört tillsammans med Lethington, och hvilka hon
nu mer än någonsin hoppas snart skola föra
henne till hennes mål: seger öfver Elisabeth och
Britanniens katolisering med Filips hjälp. Att
hon med dessa sträfvanden förråder två
protestantiska och konstitutionella länder: icke blott
England — som hon för resten också nästan
till hälften ansåg för sitt — utan äfven
sitt eget rike åt ärkefienden Spanien, generar
henne ej ett ögonblick. Ty hon hade hvarken
då eller senare minsta begrepp om hvad ett
folks rättigheter ville säga och erkände ej någon
annan myndighet än furstens. Hon ser, att hon
gång på gång genom sin ensidiga spanska politik
ådrager sig mängdens ovilja — men trots
allmänna opinionens beständiga tryck, trots senare
tvångsåtgärder och våld från undersåtarnas sida
uppger hon aldrig under hela sin regering, icke
heller under sin fångenskap — sin ursprungliga,
redan i Frankrike förvärfvade ståndpunkt:
undersåten skall lyda sin furste. Någon har sagt
att sin envishet hade hon från Tudorerna — i
så fall är det emellertid nästan den enda
egenskap hon ärft efter dem. Elisabeth, så
härsklysten hon var, öfverlämnade sig aldrig en timme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
