Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lungsot, var nu fullständigt förbi af sinnesrörelse
och utmattning. Det blef plötsligt svart för hans
ögon, han sjönk ihop och bad ömkligt om
ett glas vin eller vatten. Darnley stod öfver
sin hustru — urskuldade sig den ena minuten,
hotade den andra, talade passioneradt om sin
svartsjuka, om hennes köld emot honom, grät
nästan, tiggde henne om hennes kärlek. Hon
svarade hånfullt: hon var ju hans, det visste
ju alla människor, han kunde ju få henne, när han
ville. Och under allt detta stanna de alltjämt kvar i
mordrummet, sitta och stå bland de stjälpta, huller
om buller kastade möblerna, medan golfvet flyter
af vin och blod och dörrarna, vid hvilka
Douglasarna, Mortons män, hålla vakt, stå
vidöppna.
Drottningen var nu fånge i sitt eget
Holy-rood, strängt bevakad och systematiskt
förhindrad att på något sätt meddela sig med sina
anhängare eller med invånarna i Edinburgh. Af
hennes vänner, som bodde på slottet, hade Athol
och Lethington (om han i detta ögonblick
kunde kallas hennes vän) tillika med ett par
andra personer fritt fått gå sin väg; Bothwell
och hans svåger Huntly — George Gordon,
Johns äldre broder, hvilken efter Morays
landsförvisning åter kommit i ynnest och återfått
faderns titel — hade, efter att förgäfves ha sökt
komma drottningen till hjälp, flyktat genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
