Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke. Heller icke med den senare grånade
kors-dragerskan, som i själfva sin resignation, sin
ödmjuka behärskning, är så egensinnig, så
intri-gant, så principlös, så världslig och så fåfäng.
Björnsons kvinnor äro ju i allmänhet
osammansatta, storslaget enkla, enfärgade. Men sådan
är Maria Stuart icke, och därför har skildringen
af henne egentligen rakt inte legat för honom.
För att hålla oss till hans egen liknelse om
diamanten (hvilken hon ju för öfrigt äfven själf i
det långa Glasgowbrefvet brukar): den var
visserligen en gång för alla färdigslipad redan på den
tidpunkt han skildrar henne, men var långt ifrån
den silfverlika, vattenklara solitär han föreställer
sig. Han ser icke facetterna, ser icke hur den
sällsynta stenen gnistrar, speglar ljuset från alla
håll och kanter, spelar i alla regnbågens färger.
Ända tills alla andra nyanser efterhand förtona
och bortdö i den glödande skiftning af blod och
purpur, hvari lidelsen för Bothwell plötsligt
kommer hennes själ att låga.
I sista delen af den stora trilogi, hvilken
allena bär hennes namn, har Swinburne behandlat
alldeles samma skede af drottning Marias lif
som Schiller sysselsatt sig med: hennes sista
dagar på Fotheringay Castle. Äfven han har
ej kunnat motstå frestelsen att med sin fantasi
genomlefva och omforma den ännu lifskraftiga
kvinnans kval och de strider hon med sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
