- Project Runeberg -  Planeten Markattan : en liten förhistoria /
42

[MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avdelning I - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fingrar, hon hade skött det under hela Mia Mandelins tid,
hade regerat över källare, vindar, skåp och skafferier.
Mia Mandelin hade bara gått upp i sina barn.

Och när stån såg mamsell Styf vid rodret, sade den:

— Ja, nu får man se, hur det går! Med Styvan gifter
han inte om sig, hon är ju bra men en gammal dromedar,
med sina glasögon, och skägg har hon också, och le är
hon för tre, men få se, vem det blir.

Och det blev en hel del sytt och omsytt och vänt och
färgat i stån efter Mia Mandelins sorgliga död — på
spinnsidan.

Men så var det den gamle rare grosshandlar Wilhelm
Kleinmichel med sin Bremercigarr ständigt och jämt i
munnen under gråa stubbmustaschen. Han hade nu stans
allra finaste hus. Det var så utsirat och prytt med
snickerikonster kring dörrar och fönster, med små de
allra sötaste plåttorn och knoppar och små flaggstänger,
och de allra raraste färger, lite himmelsblått och lite
snus-gult och lite rött och lite skärt, ja, det var, så att det
vattnade sig i munnen på en. Det var faktiskt inte som
ett hus utan som en maträtt, en riktig delikatess, och där
hade nu den gamle fine, vithårige Wilhelm Kleinmichel
och hans lika rara fru en sällskapsdam, som hette Miss
Frances Drake — säg bara inte drake, för hon var en
sagoprinsessa! Smärt, mörk, med stålblå ögon, tänder som
det vitaste genomskinliga porslin och ett skratt, så man
kunde vända sig i graven av längtan, om man råkat
hinna dit.

Till henne friade patron Lack, han var så kär, att han
börjat sjunga andra tenor igen! Som i unga förgyllande
dar, men nu var han 36 år.

Och resultatet? Ja, det gjorde honom så ... ja, vi ska
höra.

42

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:28:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/markattan/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free