Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avdelning I - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV
Ty varför hade grosshandlar Dellwik kallat patron Lack
för källarmästare? Jo, si nu kommer det!
Det fanns sedan början av det glada 1870-talet två
restauranger och schweizerier i stån, och det var S:t
Jonæorden och fader Pastellbergers källare, och krögarn
på den förra hette Pihlman. Båda dessa gubbar voro
150-pundingar och täta på pengar som piggsvin på borst.
Men så fanns det sedan slutet av1 70-talet också
Stadskällaren nere vid hamnen, för dess folk och funktionärer,
för skeppare och klerker och tullgubbar och ett som
varje, och krögarn hette Magnus Mandelin och var son
till gamle stadsfiskalen och bror till den ljuva Mia
Mandelin och svåger till patron Lack.
Och han fick dille.
Jaha! Det var ju alltid något. Men så dog han 1890,
och det blev urarva konkurs. Och det var inte mycket på
den tiden. Numera kan det vara en fin affär. Och
naturligtvis! Änkan kom till svåger Ferdinand, och svåger
Ferdinand hade naturligtvis, med sin kredit, skrivit på
åt svåger Magnus, för minnet av den ljuva Mia
Mandelin, och så stod han nu där även med Stadskällaren på
ryggen pius svägerskan Mimosa Mandelin, som vägde
150 kg.
Och från det året hade patron Lacks lampa i stora
gulhuset uppe på backen brunnit inte bara som förut
långt in i nätterna utan numera ända till gryningen. Och
nu sprang han inte längre på torget, han sprang om
rnornarna och om kvällarna till Stadskällaren, rev och slet
i den gamla kåken, räknade och klådde sitt huvud, som
nu var kält och blankt som ett dörrhandtag. Och skrek,
sig evigt lik:
5 Nordström
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
