- Project Runeberg -  Markurells i Wadköping /
Kapitel 1

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

1

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913.

Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var.

Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt.

I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. - Harald Hilding Markurell.

Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.

På stolarna under linden sutto lektorn i historia och adjunkten i naturkunnighet. Det sista glaset hade för timmar sedan tömts och kamratfestens sorl somnat i sömniga god natt, men dessa båda män hindrades av en mångårig vänskap från att bryta upp. Lektorn i historia kunde inte gå hem före adjunkten i naturkunnighet, och adjunkten kunde inte gå hem före lektorn. Alltså sutto de kvar. Som så många gånger förr. Adjunkten sov och ur hans gap sågade sig andedräkten stötvis fram. Lektorn vakade, han väntade på solen. Redan i solnedgångens vemodiga timme hade han uttalat sin förvissning att hon skulle komma igen. Och nu som så många gånger förr fick han rätt. Han sade:

Det gav jag mig attan på. Där är hon, Blaffan!

Och han tog koppen, som var fylld med punsch; men då han varsnade flugorna och getingarna och humlan, gick en ilning av vedervilja genom hans kropp alltifrån huvudet till fotabjället.

Han ställde koppen ifrån sig och började med skumma blickar undersöka marken, bland vars glasskärvor han hoppades återfinna sin förlorade pincené.

Längst ut på terrassens yttersta sten, just där trappan går ned till körvägen, satt en råtta på sin bak, tvinnande mustaschen. Staden låg så djupt under henne, att hon nästan befann sig i jämnhöjd med domkyrkotuppen. Slottets fyrkant höjde sig till höger om henne, på vänster hand hade hon läroverket, som platt och långt låg framstupa på sin öken till sandplan. Gatorna öppnade sig fläckfria och tomma i morgonljuset, och tystnaden var fullständig. Endast från den aldrig slumrande bangården hördes lokens ilskna frustande, då de knuffade morgonsömniga vagnar fram över skenorna. Staden sov och skulle sova ännu ett par timmar. Råttan satt stilla, tvinnande sin mustasch. Ingenting tycktes störa hennes behagliga morgonvila. Inför henne låg en av kungariket Sveriges mest välbyggda och ansade städer, som ej heller saknade pittoreska antikviteter i lagom mängd, grönskande parker, en lång, smal å samt som blånande bakgrund en sjö. Folktom och tyst, sovande och med ännu orörda soptunnor borde den ha ingivit råttan behagliga morgontankar.

Lektorns blick, som trevade utmed marken, nådde råttan och stannade. Där sitter en råtta, tänkte han. Jag ska ta koppen med flugorna och kasta den i ryggen på henne. Om hon då springer sin väg, är det en riktig råtta.

Och han lyfte handen men lät den åter tveksamt sjunka. Ty visshetens företräde framför ovissheten bekänner människan med sina läppar men icke med sitt hjärta.

Vad åter råttan beträffar, så hade hon nu som alltid goda och förnuftiga skäl för sitt handlingssätt. Hon höll sig orörlig och till utseendet bekymmerslös, fast hennes ställning i själva verket var förtvivlad. Minsta rörelse betydde döden. Alltså satt hon stilla. Vilket visserligen även det betydde döden. Ty två eller tre alnar bakom henne låg herr Markurells katta, solade sin mage, slickade sina tassar och skänkte då och då ur lätt vidgade ögon en smeksam blick åt den sittande råttan.

En junidag är lång, tänkte herr Markurells katta.

Lektorn i historia tänkte:

Jag behöver inte kasta koppen. Där ligger en katt. Om råttan vore riktig, skulle även han se henne. Om han såge henne, skulle han ta henne. Men han tar henne icke.


Få människor i Wadköping ha så illa brukat sin ungdom och mandom att de på äldre dagar nödgas betvivla en råttas existens. Lektorn i historia, Ivar Barfoth, var icke heller någon äkta Wadköpingsbo och desutom tillhörde han den Markurellska kretsen. Allt dåligt eller misstänkt hade en viss benägenhet att samla sig kring herr Markurell, som även han var en utsocknes. Sådana män fostras icke i Wadköping.

Likväl måste släktena Markurell och Barfoth hava tidigare förbindelser med staden. I hörnet av Vedbotorget och Klockargränd ligger ett lågt, långt gammlat hus, som av ålder kallas Markurellska huset. Ännu så sent som i början av åttiotalet ägdes och beboddes huset av en fröken Markurell. Hon hade hos sig en svagsint gosse, som var hennes son eller systerson, ovisst vilket. Man vet över huvud taget mycket litet om fröken och gossen. Blott det, att fröken varje lördagskväll klockan sex spelade koraler på en kammarorgel och att gossen samtidigt satt i ett fönster åt torget och grät. Varför han grät är obekant. Men barnen från kvarteren kring torget brukade samlas på gångbanan utanför fönstret. De gjorde icke narr av den gråtande, svagsinte gossen, vilket hade varit synd; de endast betraktade honom. Ackompanjerad av orgeln grät den stackars gossen så ihärdigt och trofast, som om han trots sin hjärnas svaghet hade förstått, vilket nöje han beredde de kära små kamraterna på andra sidan rutan. En dag kom en ängel från himlen och hämtade honom. Det skedde just en lördag strax efter klockan sex, då fröken Markurell spelade koraler och gossen grät. Barnen voro mangrant församlade. När de blevo ängeln varse, stego de något åt sidan så att han kom åt att öppna fönstret och lyfta ut gossen. Med gossen tryckt i sin famn svävade ängeln snett över torget, vilade en stund på domkyrkotuppen och fortsatte sedan färden mot det osynliga. Barnen undersökte torgets grå stoft och funno mycket riktigt svarta stänk, spår efter gossens tårar. In i det sista hade han gråtit. Barnen ropade in genom fönstret till fröken Markurell, som alltjämt spelade koraler, att en ängel tagit hennes gosse. Därpå gingo de hem, glada över vad de bevittnat men på samma gång missnöjda med att de icke vidare skulle få se gossen gråta. Mödrarna tröstade dem med, att den svagsinte gossen nu vunnit sin befrielse. Och ehuru det ju snarare var en tröst för honom än för dem, funno de en viss tillfredsställelse i medvetandet att en liten kamrat icke längre led.

Fröken Markurell sålde kort därpå sin gård till häradshövding de Lorche, som redan då var en stor matador. Han i sin tur sålde den ett par decennier senare till H. H. Markurell och skall, påstås det, ha tjänat runda hundra tusen på affären.

Berättelsen om den gråtande gossen hänger måhända på något sätt samman med en annan berättelse, i vilken både namnet Markurell och namnet Barfoth förekommer. För vid pass hundra år sedan skall det ha funnits en gosse Markurell och en gosse Barfoth i staden. Deras föräldrar och övriga förhållanden känner man inte till, men man vet att de voro gymnasister. En dag skall gossen Barfoth ha sagt till gossen Markurell: Om vi gå upp i kyrktornet och om vi sticka ut en planka genom östra torngluggen och om du står innanför och håller i plankan och om du lovar att inte släppa den, så ska jag gå ut på plankan och ta kajungar. Gossen Markurell gav genast med hand och mund löfte att vara honom behjälplig; en lämplig planka bröts loss från ett avsides liggande uthus och planen verkställdes till plunkt och pricka. När nu Barfoth krupit ut och rest sig på knä på plankan, som sviktade en smula, frågade Markurell hur många ungar det fanns i boet. Det fanns tre. Och hur vill du, att vi ska kunna dela tre ungar, frågade Markurell. Barfoth svarade: Eftersom jag löper all faran och har det största besväret, är det rättvist, att jag får två och du en. Markurell genmälte: Jag vet inte, om det är rättvist eller ej, men jag vet, att om jag inte får alla tre ungarna så släpper jag plankan. Härom tvistade de en stund och Markurell sökte beveka sin kamrat genom att låta plankan guppa upp och ned, som då man gungar bock. Barfoth använde tvistetiden till att håva in kajungarna, vilkas föräldrar piskade hans ansikte med sina vingar och tillkallade andra kajors hjälp med gälla skri. Slutligen förstod Markurell, att Barfoth var obeveklig, varför han släppte plankan.

Nu är att märka att den tidens gymnasister eller som de också kallades djäknar ständigt buro långa, sida kappor, antagligen liknande den rundskurna kappa som gamla fröken Rüttenschöld vid Klostergatan bär än i dag. Barfoth föll, men vinden fyllde genast hans kappa och gjorde därav en sorts ballong. Med en kajunges smala, bara hals i vänster hand och två i höger seglade Barfoth, följde av den ilskna kajflocken, tvärsöver klockargårdens tak i riktning mot skolgården, där han slog ned i en hög alm. Att därifrån taga sig ned på marken var naturligtvis en enkel sak. Men det underbara i denna räddning skall så ha förkrossat Markurell, som åsåg den från tornfönstret, att han icke kom sig för att kräva ens den kajunge, som dock rätteligen tillhörde honom. Berättelsens trovärdighet styrkes därav, att almen på skolgården alltjämt kallas Barfothens alm.

Längre bort i annalerna träffa vi en Markurell, klockare i Wadköping, och ännu längre bort en annan, som efter att ha tillbragt halva sitt liv i utlandet återvände hem omkring år sextonhundra endast för att ett decennium senare offentligen hängas på Wadköpings torg. Detta faktum meddelas av lektor Ivar Barfoth i den historik över stadens utveckling, som skulle ha celebrerat dess femhundraårsjubileum. Lektorn tillfogar i en not:

Ehuru vi icke med säkerhet känna det brott för vilket Markurell anklagats och hängts, bör det dock lända så honom som hans efterkommande till tröst, att det skedde här och icke i utlandet. Ty främlingar kunna lätt nog av misstag råka hänga en stor rackare men landsmän emellan förekommer sådant aldrig.

Lektorns manuskript var rikt på dylika noter och anmärkningar, varför hans högvördighet biskopen, som haft förutseende nog att begära ett korrekturavdrag, anmodade författaren att antingen purgera sin skrift eller inställa dess tryckning. Lektorn valde den senare utvägen såsom varande minst tidsödande.


I början av nittiotalet blev H. H. Markurell värd på Kupan, ett utvärdshus, som ligger på de Lorcheska godset Stortoftas mark tio minuters väg från Östertull. Vem var herr Markurell? Varifrån kom han? Enligt fröken Rüttenschölds mångfaldiga gånger uttalade åsikt kom han direkt från helvetet och skulle en gång dit återvända, följd av den skara osaliga Wadköpingsandar, som släckt sin timliga törst på hans krog. Trovärdigare ehuru mindre djupsinnig förefaller oss en annan version, enligt vilken herr Markurell skulle ha bedrivit lanthandel ett par mil utanför staden. Här upptäcktes hans obestridliga duglighet av häradshövding de Lorches allseende blick; han började anförtro Markurell allehanda smärre uppdrag, som krävde grannlagenhet och förslagenhet. Slutligen satte han honom till värd på Kupan. Trots allt förtal kunna vi med ett par siffror rättfärdiga denna åtgärd. År 1890 gav Kupan i årligt arrende trehundra kronor, år 1900 tolvtusen. Är det icke talande siffror? Samtidigt hade herr Markurells privata förmögenhet ökats med ett belopp som är absolut okänt men sannolikt ej obetydligt. Ty sistnämnda år inköpte han Markurellska gården vid Vedbotorget, tillskyndande sin välgörare en vinst på runda hundratusen. Fröken Rüttenschölds förut bemälda åsikt strider uppenbarligen mot dessa bevis på Herrens välsignelse.

Markurells intåg i Wadköping var på intet sätt lysande men väckte dock ett visst uppseende. Dagen var grå av decemberdimma, åket grått av decembervagens dy. Herr Markurell själv ensam på framsätet svept i en gammal regnkappa och med mössan neddragen över den rävröda hårkransen företedde ingenting som kunde väcka uppseende. Annorlunda fru Markurell. Redan vid tullen hade hon haft oturen att tappa hatten. Orsaken till olyckan bör sökas i herr Markurells livliga lynne; det närmare förloppet må förbliva en familjehemlighet. Fru Markurell satt tämligen högt, uppklättrad på en stor, bukig sälskinnskoffert. Hennes hårknut hade lossat och håret föll, dävet av dimman, i virvlar och vågor ned över hennes kinder, skuldror, rygg. Aldrig hade någon marknadsprimadonna förevisat ett så underbart rikt och skönt hår i Wadköping. Det var rött som mannens, men vilken skillnad på rött och rött! För resten var det icke ett hår utan en fäll, en ljust roströd fäll, len som en angorakatts men med metallhård lyster.

Fru Markurell var för stolt och för lat att vidtaga några ändringar i sin makes anordningar; hon lät hatten ligga på vagnens botten, håret svalla över skuldrorna. Hennes ansikte var vitt, hennes ögon stora och mörkblå. Hon satt rak, såg stint framför sig, höll sonen Johan på sitt knä. Sonen Johan var nio månader gammal.

Herr Markurell stannade framför de Lorcheska huset vid Stortorget, band märren vid en lyktstolpe och gick att uppsöka häradshövdingen. En skock barn, som kanske bevittnat familjescenen vid tullen, slogo i glad förväntan vakt kring vagnen. Äldre personer av båda könen stannade på något avstånd, förvånade och en smula förargade. En kvinna utan hatt och hårknut i orörlig förbidan framför det de Lorcheska huset vid Wadköpings Stortorg var någontin irriterande overkligt som i likhet med lektor Barfoths råtta kunde få en att betvivla ögats vittnesbörd. Man såg sig om efter polis. Tre konstaplar anlände. Den förste tog märren vid betslet och undersökte noggrant hennes tänder. Den andre hukade sig ned bakom kärran och påtade med sabelbaljan på hjulaxlarna. Den treje lyfte på framsätets fotsack. Ingenstädes fann man nyckeln till gåtan. Och man iakttog under djup och beklämd tystnad den orörliga fru Markurell, hennes hår, hennes barn, hennes åk, hennes märr. Wadköping gav ett nytt prov på den tålmodiga ihärdighet varmed Vedbotorgets barn räknat den svagsinte gossens tårar.

Plötsligt inträffade något, som på sätt och vis leder tankarna tillbaka till berättelsen om gossen och ängeln. Barnen, som bildade häck kring vagnen, drogo sig skyggt åt sidan, lämnande plats för en person av ett vördnadsbjudande yttre. Det var dock denna gång icke någon ängel, det var fröken Rüttenschöld. Hon bar sin rundskurna kappa, sin kapotthatt, sin urblekta paraply. Korteligen, hon var sig lik. Lyftande sitt paraply och pekande på Johan Markurell sade hon:

Där ha vi Jesusbarnet!

Johan satt på sin mors knä, stödd av hennes arm. Hans lilla ansikte var lika blekt som moderns men i övrigt liknade han henne icke. Hans hår var svart, hans ögon mörkgrå, nästan svarta, hans ögonbryn svarta och redan skarpt tecknade, hans näsa krökt. I själva verket påminde han om en liten son av Juda. Dessutom var hans min allvarlig, högtidlig, vemodig, och icke ens den omständigheten att han genast sträckte ut sin lilla hand för att rycka till sig paraplyet, lät fröken Rüttenschöld ana, att han i grund och botten var en rackarunge. Aningen kom dock redan några dagar efteråt och övergick tämligen snart till visshet.

Men för ögonblicket bekräftade hon sin utsago, i det hon vände sig till konstapeln bakom kärran och sade:

Karlsson, gå upp på slottet och anmäl för herr baronen och landshövdingen att han inte behöver oroa sig. Vi ha funnit Jesusbarnet.


Om det i Wadköping finnes någonting lika ärevördigt som dess domkyrka och lika fast grundmurat som dess slott, så är det föreningen "Jesu Krubba". Den stiftades anno 1802 av lagman Louis de Lorche, häradshövdingens farfarsfar, till åminnelse av hans sagda år avlidna dotter, stiftsjungfrun Teodolinda Emerentia Agata. Stiftsjungfrun, som dog ogift vid fyrtiosju års ålder, hade givetvis icke själv några barn men närde för andras en hängivenhet utan gräns. Hon nöjde sig icke med att överhopa dem med smekningar gåvor och gotter; hon stal dem. Hon smög sig in på bakgårdarna, lockade till sig de lekande små, dolde dem i sin kjortels yviga veck och förde dem försiktigt över torget till lagmansgården. Lik en höna som uppburrad och med fällda vingar döljer kycklingflocken mellan sina fjädrar. Lagmannen skämdes över att ha en sådan tossa till dotter och bestraffade henne på mångahanda sätt, bland annat genom att tilltala henne med alla de tre namn hon i dopet undfått, icke efterskänkande en enda stavelse. Först efter hennes död började han kalla henne Tea, en sammanfogning av initialerna. Och stiftade till hennes åminnelse föreningen "Jesu Krubba".

Vid tiden för Markurells intåg i Wadköping bestod föreningens styrelse av följande illustra personer: landshövdingen, baron Rüttenschöld, ordförande, häradshövding de Lorche vice ordförande och kassaförvaltare, lektor Barfoth sekreterare samt vidare landshövdingskan Rüttenschöld, född de Lorche, fröken Rüttenschöld, änkefru de Lorche, född Edeblad (häradshövdingens mor, änka efter hovstallmästaren de Lorche på Stortofta), överstinnan Edeblad, född grevinna Battwyhl, domprostinnan Tollin, född de Lorche, samt unga fru de Lorche, född grevinna Battwyhl.

I denna förnämliga krets infördes tack vare fröken Rüttenschölds obetänksamhet unge Johan Markurell. Svept i en bländande vit linda sattes han i unga fru de Lorches knä. Änglar omgåvo honom, adjunkten Leontin med det stora skägget stod vid hans sida, höljd i säckväv och stödd mot en enpåk. Och framför Johan lågo konstistorienotarien Enell, lektor Barfoth och löjtnant Brenner, präktigt skrudade och räckande gossen myrra och rökelse på en sockerskål, ett uppläggsfat och en jardinjär av rent silver.

Längst bort i salongens mörker sutto Johans föräldrar. Her Markurell kröp ihop, som om han väntat stryk. Med båda händer rev han sig våldsamt i den rävröda hårkransen. Han tuggade tobak, han spottade i den blommiga näsduken, han snöt sig, han grät. Ty tavlan var betagande vacker och dess medelpunkt var herr Markurells förstfödde och enfödde son. En ovanlig känsla av tacksamhet kom honom att lägga armen kring hustruns liv. Fru Markurell lät det ske och erfor icke ens någon motvilja. Hon satt rak, stel och högtidlig som alltid, men hennes ögon brunno av modersstolthet. Johans upphöjelse ingav henne vänliga känslor mot Markurell, som fört mor och barn till det av herren välsignade Wadköping. I andanom såg hon redan sin son upptagen i de förnäma Wadköpingsbarnens krets. Kanske skulle denna moderliga vision besannas. I Wadköping givs det för den enkla människan tvenne sätt att vinna burskap inom den förnäma världen. Det ena, det mera solida, är där som annorstädes att tjäna grovt med pengar. Det andra, det snabbare och säkrare, består i att med takt och talang deltaga i "Jesu Krubbas" tablåer. Johan visade talang såtillvida, som han med naturligt behag uppbar sin roll. Tyvärr saknade han takt.

Fru de Lorche, född grevinna Battwyhl, hade vid tiden för "Jesu Krubbas" årsfest nyligen hemkommit från sin bröllopsresa. Hon var häradshövdingens andra hustru. Hon var nitton år. Åldersskillnaden makarna emellan belöpte sig på tjugu år, sex månader och nitton dagar. Dessutom hade hon två år tidigare varit utsatt för ett underverk. Allt omständigheter som gjorde henne till ett kärt föremål för den allmänna uppmärksamheten.

Hennes flickår hade förflutit i ett tarvligt skymundan. Fattig och föräldralös hade hon uppfostrats hos sin tant, överstinnan Edeblad. Hon hade varit ovanligt ful. En gänglig kropp, förlägen hållning, trumpen uppsyn, ständigt nedslagna ögon, bleka, knotiga kinder, en näsa som inte riktigt visste om den ville upp eller ner, ett visserligen tjockt och långt men färglöst hår - se där! Det enda hos Elsa von Battwyhl som påminde om den kvinnliga fägringens symbol, hinden, var hennes ben. Och dessa spatserkäppar demonstrerades på ett hänsynslöst sätt i grova grå ullstrumpor under alltför korta kjolar. Hela staden hade klart för sig, att överstinnans systerdotter var en ful, gänglig, obetydlig tös. Gymnasisterna vägrade att dansa med henne; i hennes unga leverne fanns varken baler, bakelser eller kyssar. Tante Rüttenschölds sura karameller var allt vad hon erhöll utöver livets nödtorft. Tante Rüttenschöld älskade alla fula flickor, omfamnade dem och proppade dem fulla med en särskild sort mycket sura karameller, som visserligen kunde vara uppfriskande men som förstörde tänderna och gjorde de stackars flickorna ännu fulare. Tante Rüttenschölds flickor utgjorde en sluten kast, ett slags kvinnligt prästkollegium, i mångt och mycket påminnande om vestalernas. Tempeltjänsten, som utfördes i tante Rüttenschölds gredelina kabinett, bestod huvudsakligast i högläsning och knäckkokning, Wadköpings vestaler åtnjöto i likhet med Roms det största anseende. De sutto främst, visserligen ej på teatern, ty teaterbesök voro förbjudna, men i skola, kyrka och på "Jesu Krubbas" fester. När man hälsade dem på gatorna, vek man vördnadsfullt åt sidan. Men man dansade icke med dem, man bjöd dem sällan på bakelse och man kysste dem aldrig. I sistnämnda avseende voro Wadköpings vestaler till och med bättre skyddade än Roms.

Under sju långa skolår tillhörde Elsa Battwyhl tante Rüttenschölds ansedda trupp. I början av det åttonde skolåret inträffade ett under. På en enda natt blev hon vacker. Sådant händer ibland unga flickor i sexton- och sjuttonårsåldern. Man förstår inte, hur det går till; man endast konstaterar faktum. I dessa liksom i en del andra fall gör man klokt i att tro på ett mirakel. Elsa Battwyhls förvandling upptäcktes en morgon i påskveckan av hennes onkel, överste Edeblad. Han satt vid frukostbordet och knackade hål på ägg. Hans ilskna, rödsprängda små grisögon stirrade oavvänt på niècen, allt under det att han knackade ägg efter ägg utan att smaka dem. Överstinnan luktade bekymrad på äggen, och då hon fann dem alla friska och otadliga, stannade hennes förstånd och stod stilla. Plötsligt sträckte sig översten tvärsöver bordet och nöp sin nièce i kinden. Varpå han reste sig, spände ut sitt bröst, strök sina mustascher och lämnade salen med spänstiga steg. Utkommen i tamburen började han tralla en gammal slagdänga från Karlberg.

Följderna av denna förvandling blevo ödesdigra. Tante Rüttenschöld beskyllde Elsa för att ha svikit hennes förtroende. Hon påstod, att flickan satte upp sitt hår "på ett annat sätt". Men ju mer den gamla damen vattenkammade och slätborstade den olyckliga flickans askfärgade hår, desto mjukare och rikare blev det. Ju oftare hon bannade henne i gråt, destor vackrare glänste hennes ögon. Kinderna rundades och antogo en livligare färg; blusen, som hängt slak lik ett segel i stiltje, började svälla. Och om också benen alltjämt voro väl gracila, doldes de numera under långa kjolar. Dessutom är det antagligt att en ökad träning kom dem att utvecklas. Herrar gymnasister lämnade henne icke längre i värdig vila; hon dansade alla danser. Därmed var hon utesluten ur Wadköpingsvestalernas krets. Hon fick icke längre läsa högt i gredelina kabinettet, hon fick icke koka knäck, hon fick inga sura karameller. Men hon fick bakelser. Hon blev sedd på konditorierna. Hon blev sedd i slottsparken, graciöst svängande sin kjol mellan två par långbyxor. Hennes anseende sjönk mycket hastigt. Den första maj blev hon föremål för en serenad, anordnad av löjtnant Brenner. Olycktligtvis var översten musikalisk och löjtnanten fick arrest. Men flera serenader följde och unga män började springa i det Edebladska husets trappor. En morgon innehöll den Edebladska brevlådan åtta brev adresserade till fröken Elsa von Battwyhl. Samtliga kuvert voro av en nästan lättsinnigt förnäm kvalitet och de olika stilarna präglades av en gemensam strävan hän mot den ideala skönskriften. Översten frågade sig, om han borde bryta dessa brev. Hans ridderlighet svarade nej, hans samvete ja. Under sådana förhållanden beslöt översten att följa samvetets bud: han bröt breven och lärde känna namnen på åtta unga män. Fem av dem stämde möte med Elsa Battwyhl, den sjätte och sjunde beklagade sig över, att hon icke infunnit sig till utsatt möte. Den åttonde var alldeles rasande. Han påstod att han på angiven plats och tid sett Elsa von Battwyhl kyssa underlöjtnanten greve Carl-Henrik Brenner. Icke utan besk självironi frågade han sig, hur han kunnat överleva en sådan syn. Därpå uppräknade han sex olika tillfällen, då han själv åtnjutit samma gunst som han varit nog vanvettig att tro sig ensam om. Brevet avslutades med ett heligt löfte att aldrig vidare besvära fröken Battwyhl, som förut i brevet kallats du och Elsa. Löftet modifierades dock av ett postskriptum, i vilket brevskrivaren anhöll om ett möte klockan precis sex i Wedblads konditori, lilla salen. Vartill fogades en kategorisk försäkran att Wedblads hade bättre gräddbakelser än Lövgrens.

Översten insåg, att detta var en katastrof. Han formligen sjönk ihop i skrivstolen, knäckt under tyngden av sitt ansvar. Och att han samtidigt åter började gnola på den där en smula frivola slagdängan, berodde endast av ett förvirrat sinnes oförmåga att finna rätta uttrycket för sina känslor. Som gammal militär fäste han visserligen tämligen liten vikt vid själva kyssandet, men att hans fosterdotter på en och samma dag mottog åtta brev av mer eller mindre erotiskt innehåll var dock sensationellt. Hans samvete och hans ridderlighet utkämpade en ny dust. Samvetet bjöd honom att själv taga itu med flickan, ridderligheten fann det olämpligt att en man och till på köpet en gammal militär skulle sätta sig till doms i en så ömtålig sak. En kompetent kvinna vore här den rätta domaren. Översten beslöt att giva vika för ridderlighetens krav. Han inneslöt de fatala breven i ett stadigt kuvert, påstämplat Regementsexpeditionen, och med detta under armen begav han sig till det gredelina kabinettet. Att anförtro saken åt sin hustru kunde icke falla honom in, ty överstinnans förstånd skulle redan vid första stavelsen ha stannat och stått stilla.

Tante Rüttenschölds förstånd stod icke stilla en sekund. Det var visserligen en katastrof, men den kom icke oväntad. Dessutmom trivdes katastrofer och tante Rüttenschöld bra ihop. Hon hörde till de väl utrustade människor, vilkas krafter växa med situationens allvar. Hennes första åtgärd blev att tillkalla domprostinnan Tollin, född Rüttenschöld, och skolföreståndarinnan fröken Linder. Tvenne vestaler skickades till skolan för att hämta Elsa. Efter två timmars förhör kunde tante Rüttenschöld ringa upp översten och förkunna:

Reinhold, hon har bekänt! Kom genast hit. Jag tänker sammankalla styrelsen.

Vilken styrelse? frågade översten och stirrade med lätt vindande ögon in i telefontrattens mörker.

Styrelsen för "Jesu Krubba".

Översten fick en hostattack och måste lägga från sig luren. Han förstod att han begått en ödesdiger dumhet. Som den gentleman han var, beslöt han att för så vitt möjligt skona sin hustru. Han sökte upp henne och bad henne att gå och lägga sig. Hon strök hans mustascher och vred upp dess spetsar, som mot vanan slokade.

Det gör jag så gärna, Reinhold. Men varför vill du det?

Översten sade:

Jag är rädd, att du har huvudvärk. Du brukar ha det.

Ja, medgav överstinnan och drog sig tillbaka till sängkammaren. Hon fällde gardinerna, tog av sig klänning och korsett, band en våt bindel kring pannan och lade sig på sängen. Hennes förstånd stod stilla och så småningom fick hon mycket riktigt huvudvärk.

Översten gick ut i köket och sade:

Flickor, vad som än händer så får ni inte väcka överstinnan. Jo, om det blir eldsvåda. Eljest icke. Kom ihåg det. Hon har huvudvärk.

Sedan han sålunda gjort allt för att rädda sitt huses frid, begav han sig till Klostergatan. Snett emot Rüttenschöldska huset ligger perukmakare Ströms rakstuga. Översten slog sig ned i stolen närmast fönstret, och allt under det perukmakare Ström tvålade in honom, såg han medlem efter medlem i den illustra styrelsen draga förbi fönstret. Perukmakare Ström sade:

Översten gör som översten behagar, Men om översten kunde sitta stilla, så vore det bättre för oss båda.

Mittpå gatan kom en liten, gammal man, vars yvskäggiga och yvhåriga huvud var så stort och tungt, att den skrangliga kroppen krummade sig under bördan. Det var rektor Blidberg. Efter honom marscherade i noggrann marsch och fördelade på fyra led åtta bleka ynglingar i gymnasistmössor. Översten stönade, då han såg detta åttafaldiga förkroppsligande av en ung flickas lättsinne. Det var helt enkelt sensationellt. Perukmakare Ström sade:

Nu vore det på det hela taget bättre att sitta stilla, för nu kommer jag med kniven.

Men översten knuffade honom ifrån sig och sprang upp. Han hade sett något, som oroade icke blott familjefadern och människan utan också regementschefen. Han hade sett underlöjtnant Carl-Henrik Brenner leende och omisstänksam marschera rakt mot den Rüttenschöldska fällan. Översten slog upp dörren och ropade:

Idiot!

Ja, översten, svarade Brenner. Och då han såg sin förman intvålade och med haklapp under hakan, blev hans leende ännu gladare.

Vart ska du gå? frågade översten. Löjtnanten rapporterade:

Till tante Rüttenschöld. Hon vill fråga mig om något.

Du går inte dig, befallde översten viskande. Du går genast hem och lägger dig.

Här stod order mot kontraorder. Löjtnantens leende blev ängsligt.

Tante har redan sett mig, mumlade han. I skvallerspegeln.

Översten sänkte rösten ytterligare, men hans viskning saknade icke eftertryck.

Är käringen din chef eller är det jag? Carl-Henrik! Jag undanber mig invändningar. Du går hem!

Och för att avrunda samtalet med en fras slungade han efter honom:

Förbannade idiot!

Ja, översten, sade Carl-Henrik Brenner och gick hem.

Varpå översten lät perukmakar Ström raka sig, klippa sig och kamma sig. Då perukmakarens resurser voro uttömda, återstod ingenting annat än att begiva sig tvärsöver gatan. I tante Rüttenschölds förstuga stötte han samman med de åtta skolynglingarna, som efter avlagd bekännelse frigivits. Översten rusade in i salongen och slog sig utan hälsning ned på en kanapé.

Jag har inte hunnit förr, pustade han. Och Amelie har huvudvärk. Hur långt har ni kommit?

Man hade kommit ganska långt. Rektor hade utfäst sig att giva sju av ynglingarna nedsatt sedebetyg och att relegera den åttonde. Och styrelsen för "Jesu Krubba" hade beslutat att sätta Elsa i lämplig helpension i Schweiz.

Vem ska betala det? frågade översten.

"Jesu krubba." Fonden för fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Beslutet var de facto fattat men måste klubbas av häradshövdingen, som för tillfället fungerade som ordförande.

I väntan på häradshövdingen drack styrelsen kaffe. Fröken Linder, som visserligen icke tillhörde styrelsen, deltog dock i dess förhandlingar och berättade viskande, att man länge misstänkt någonting. Det hade gått rykten om en flicka i åttonde klassen. Vad hon skulle ha gjort, visste man icke, ej heller vem hon var. Men man trodde sig med bestämdhet kunna säga, att det var en flicka i åttonde.

Rektor Blidberg, som höll sitt tunga huvud stött mellan händerna, hade också hört att det skulle gå rykten om en flicka, möjligen i sjunde men sannolikt i åttonde. Hans hustru hade hört att dessa rykten skulle vara av mycket betänklig art. Fröken Linder hade varit mycket orolig och kände det nu nästan som en lättnad att se sanningen rakt i ansiktet. Fast hon skulle naturligtvis ha önskat att det varit en annan flicka.

Den sista anmärkningen var överflödig och olämplig. Fröken Linder tvärstannade och kröp ihop under styrelsens blickar. Hon hade vidrört ett sår. Kusinbarn till överstinnan var Elsa genom översten befryndad med änkefru de Lorche, född Edeblad, och genom henne såväl med häradshövdingen som med landshövdingskan Rüttenschöld, född de Lorche, och med dennas svägerskor, fröken Rüttenschöld och domprostinnan Tollin, född Rüttenschöld. Korteligen med hela "Jesu Krubba".

Översten mumlade:

Det är sensationellt. Det är vad det är.

Men tante Rüttenschöld sade:

Om flickskolan vore, vad den var på fröken Rogbergs tid, så skulle detta aldrig ha skett. Jag är ledsen att behöva säga det.

En tyst halvtimme följde. Plötsligt reste sig domprostinnan, som satt vid skvallerspegeln, och sade:

Carl-Magnus kommer.

Samtliga reste sig. Tante Rüttenschöld gick ut i tamburen. Man hörde henne viskande redogöra för detaljerna i den sorgliga saken. Efter en stund trädde häradshövdingen in i salen. Hans ansikte var mycket blekt, vilket dock ej berodde på stundens högtidlighet. Blekheten var kronisk och framhävdes mycket starkt av ett nästan blåsvart hår.

Häradshövdingen hälsade med korta bugningar till höger och vänster, kastade sin gula portfölj på bordet och intog hedersplatsen i soffan. Tante Rüttenschöld lade dokumenten framför honom och han ögnade igenom dem. Hans min förändrades icke under den pinsamma läsningen, men styrelsen för "Jesu Krubba" och fröken Linder varsnade med en viss förvåning, att tvenne mörkröda fläckar plötsligt slogo ut på huden över kindknotorna. De slocknade långsamt. Häradshövdingen tog av sig pincenén, torkade den, satte den åter på sig. Sade:

Det är således frågan om att tilldela stiftsjungfrun Elsa von Battwyhl ett stipendium på tre tusen kronor att utgå under två år av fonden för fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Donator har endast stipulerat ett villkor för erhållandet av detta stipendium, att personen i fråga skall vara allmänt känd för sin otadliga vandel. Är det någon som med anledning av detta villkor har någon invändning att göra?

Tystnaden i gredelina kabinettet blev med ens tryckande tung. Domprostinnan, som led av andtäppa, drog kippande efter andan. Landshövdingskan Rüttenschöld knäppte sina händer och slöt ögonen. Änkefru de Lorche svepte schalen tätare kring sina axlar. Hon led sedan fyrtio år tillbaka av varannandagsfrossa. Hennes bror överste Edeblad räknade på fingrarna: en idiot, två idioter, tre idioter, o. s. v. Fröken Linder, som icke tillhörde styrelsen, vred sig i korkskruvsform och skulle gärna ha borrat sig ned genom golvet.

Men tante Rüttenschöld stod med båda händer stödda mot bordsskivan och gjorde tysta men ursinniga grimaser åt Carl-Magnus.

Slutligen lyfte rektor Blidberg sitt tunga huvud och sade:

Med uttrycket allmänt känd torde donator ha menat: av allmänheten känd eller i allmänhet känd. För så vitt jag vet uppfyller - hm - personen i fråga sagda villkor.

Carl-Magnus frågade:

Är styrelsen enig med rektor Blidberg?

Tante Rüttenschöld gav honom en hotfull blick och svarade med dov stämma:

Styrelsen är enig.

Häradshövdingen slog i brist på klubba högra handens knogar i bordet; sekreteraren tog beslutet till protokollet. Tante Rüttenschöld sade:

Jaha, det var det. Nu ska Elsa komma in och göra avbön.

Varför det? frågade häradshövdingen. Tante Rüttenschöld rullade makligt fram mot sovkammaren, där brottslingen suttit väl innestängd sedan morgonen.

Varför det? upprepade hon. Därför att hon är en slyna. Hade det varit i min ungdom, så skulle hon först haft ris och sedan gjort avbön. Men björken är dyr nu till dags. Det märks både på ugnar och ungar.

Häradshövdingen reste sig.

Ett ögonblick, sade han. Här finns en dunkel punkt, som jag måste ha klarhet i. Som styrelsens ordförande har jag nödgats taga befattning med några brev till Elsa. Visserligen har varken jag eller styrelsens övriga medlemmar fästat något avseende vid dem, vilket tydligt framgår av vårt nyss fattade beslut, men jag fordrar att få veta, hur de kommit i styrelsens händer.

Tante Rüttenschöld pekade på översten, som ridande en sorts på stället galopp avgav en kort skildring av striden mellan hans ridderlighet och hans samvete. Berättelsen gjorde ett så synbart intryck på häradshövdingen, att tante Rüttenschöld rullade tillbaka från sovkammardörren. Häradshövdingen återtog sin plats i soffan; han strök sig några gånger över ansiktet och för varje gång blev hans uppsyn allt dystrare. Styrelsen in corpore iakttog med uppspärrade och oroliga ögon detta minspel.

Mår Carl-Magnus illa? frågade tante Rüttenschöld.

Häradshövdingen satte på sig sin pincené och svarade:

Jag får fästa styrelsens uppmärksamhet på en mycket obehaglig sak. Enligt vad en av dess medlemmar vidgår, föreligger här en otvetydig kränkning av brevhemligheten. Visserligen är överste Edeblad ensam gärningsmannen, men jag anser dock, att styrelsen i sin helhet är ganska komprometterad.

Vasa! skrek översten och for upp från sin galopperande kanapé. Är jag en gärningsman? Å, fy tusan! Bror behagar skämta! Gärningsman! Det är ju för djäkligt.

Häradshövdingen sade:

Sveriges strafflag skämtar i varje fall icke och låter icke skämta med sig. Om morbror slår upp kapitel 22 § 10 skall morbror finna, att kränkande av brevhemligheten straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

Två år, mumlade översten och stirrade vindande framför sig. Straffarbete i två år. Det var sensationellt.

Häradshövdingen fortsatte:

Visserligen är det i detta fall icke troligt att den förfördelade parten kommer att föra talan. Men jag vill icke som styrelsemedlem bliva inblandad i en så tvetydig affär. Jag yrkar att överste Edeblad och fröken Rüttenschöld, såsom varande de mest komprometterade -

Carl-Magnus! flämtade tante Rüttenschöld. Du glömmer dig, Carl-Magnus! Du glömmer att jag har inteckningar i Stortofta!

Häradshövdingen fortsatte:

- såsom varande de mest komprometterade, söka förlikning med Elsa, vilket bäst sker genom att till henne i vår närvaro framföra lämpliga ursäkter och göra avbön.

Tante Rüttenschöld yttrade stilla och med ett visst oroväckande saktmod:

Han är inte klok. Jag har tre inteckningar i Stortofta och han vill, att jag ska göra avbön. Han är rubbad.

Men häradshövdingen fortsatte och slutade:

Varom icke utträder jag ur "Jesu Krubbas" styrelse och kräver att orsaken till mitt steg tages till protokollet. Jag ger fröken Rüttenschöld och översten tio minuters betänketid.

Så sägande tog han upp sin klocka, öppnade boetten, putsade glaset med en liten bit sämskskinn och upprepade: Tio minuter.

Efter en halv minut hade översten stigit in i sovkammaren, där han fann Elsa liggande framstupa i sängen. Han sade:

Ja, kära Elsa, det här är ju djäkligt obehagligt. Att du inte skäms! Men vi kan ju inte låta Carl-Magnus lämna styrelsen. Hur fan skulle det se ut? Korteligen - jag hoppas du ursäktar.¨

Elsa von Battwyhl besvarade avbönen med vilda snyftningar och genom att sparka med sina kanske väl gracila ben.

Efter nio och trekvarts minut inträdde fröken Rüttenschöld i sovkammaren. Hon reglade dörren. Till denlyssnande församlingen trängde endast ljudet av den förfördelade partens allt häftigare gråt samt tre eller fyra klatschande ljud, vilkas sanna väsende och orsak förblivit hemliga. Andfådd, rödblå om näsa och kinder trädde fröken Rüttenschöld åter ut ur kammaren. Trots alla yttre tecken till överansträngning var det synbart att hon fått frid med sig själv. Hon sade: Jaha, Carl-Magnus, nu är lilla Elsa och jag försonade.

Häradshövdingen förklarade sig nöjd och upplöste sammankomsten. Han var en man som visste precis hur långt han kunde gå. Det var hans styrka.


I två års tid visste Wadköping inte stort mer om Elsa von Battwyhl än att hon på en och samma morgon fått åtta kärleksbrev, att hon fördenskull vistades i Schweiz och att hon hade nästan väl gracila ben. En sommarmorgon anno 95 mottog Wadköpingspostens redaktör ett brev, avstämplat i Vevey. Det hade aldrig hänt honom förr. Han visade brevet för redaktion och tryckeri sägande: Titta! Så här ser deras frimärke ut. Därpå stängde han sig inne i det allra heligaste, satte sig på kommoden och bröt brevet. Det innehöll en vänlig anmodan från häradshövding de Lorche att annonsera hans förlovning med fröken Elsa von Battwyhl, daterat Vevey midsommarafton. Redaktören hoppade genast ned från kommoden, tvättade sina händer, annonserade och notiserade.

Därmed hade Elsa von Battwyhl åter kommit i själva brännpunkten för Wadköpings uppmärksamhet. Societeten, som nu oåterkalleligen måste räkna henne bland de sina, beslöt att göra det mesta möjliga av henne. Brevkatastrofen hade kastat ett visst lättfärdligt skimmer över hennes vackra person. Det måste utplånas, och man invalde den unga frun i "Jesu Krubbas" styrelse. Vidare skulle hon presenteras för Wadköping. Ingenting kunde vara lämpligare än att göra det på föreningens årsfest. Festens program skiftar från år till år men dess kärna och glanspunkt har sedan urminnes tider varit en trogen framställning av den stora händelsen i Betlehem. Stjärnan användes första gången 1827 och har endast undergått den förändringen att talgljuset ersatts av en glödlampa. Krubban är ett kvartsekel yngre. Rollbesättningen sker efter vissa grunder. Herdarna äro gymnasister försedda med lösskägg, änglarna tante Rüttenschölds vestaler. Den ene av konungarna måste vara styrelsens sekreterare (rektor Blidberg fyllde denna uppgift så länge han fömådde böja ett knä och bära sitt tunga huvud upprätt); som den andre konungen är konsistorienotarien självskriven; den tredje utses av okända skäl bland stadens yngre militär. Timmermannen Josef kan vara vem som helst, blott han har det rätta skägget.

Modern skall vara en de Lorche. Antingen född de Lorche eller gift de Lorche. Men en de Lorche.

Barnet slutligen är ett varje år återkommande problem. Det får icke vara nyfött, ty nyfödda barn ha vissa egenheter som gör dem olämpliga för scenen. Det får icke heller vara för gammalt och det bör ha ett prydligt yttre. Dessutom bör det vara välartat för sin ålder. Det får gärna jollra en smula, sträcka sina små händer efter konungarnas gåvor, nicka, skratta, nysa (rökelsen sticker det i näsan) och klappa i händerna. Men det får inte skrika och det måste kunna hålla sig snyggt åtminstone en halvtimme.

Alla dessa krav uppfyllde Johan Markurell. Han satt i sin himmelska moders knä lika nöjd och trygg som någonsin i fru Markurells. Hans glittrande svarta ögon betraktade med synbart välbehag den utvalda samling av Wadköpings borgerskap, som infunnit sig för att önska honom välkommen till staden. Och allt under det han sträckte högra handen efter konsistorienotarien Enells sockerskål, lyfte han den vänstra med fingrarna utspretade som till välsignelse. Därpå vred han sig något åt höger och lade sin hand mot moderns mun. Han log emot henne. Samtidigt vände han sitt ansikte mot publiken och log ett vemodigt, sorgset men betagande milt leende (den satans pojken visste redan då vad som klädde honom!) och lät sitt huvud långsamt sjunka på ett mycket tankfullt och begrundande sätt.

Ett mer fulländat Jesusbarn hade aldrig uppträtt i Wadköping. Tablån tycktes skola bliva den vackraste i "Jesu Krubbas" sekellånga historia. Himlamodern, höljd i ljusblå slöjor, utstrålade ett rent och kyskt behag. Hennes askblonda hår skimrade underbart i skenet från en blå och en röd strålkastare. De tre konungarnas rökelse lägrade lätta moln kring hennes knän, kring hennes skuldror, kring hennes änne. En mild musik av strängaspel strök som en balsamisk vind från Österland över det nordiska Betlehem. Ett ögonblick glömde Wadköping att denna unga kvinna faktiskt för två år sedan mottagit åtta kärleksbrev på en och samma morgon.

Men just i detta ögonblick hände någonting, som i ett fåtals ögon fulländade tavlans skönhet, i flertalets gjorde den till en ren skandal. Med en snabbhet och en beslutsamhet, som man knappast skulle vilja tilltro ett så litet barn, kastade sig lille Markurell plötsligt helt om, rev med raska händer i slöjorna och blottade till midjan den unga kvinnans barm. Varpå han lade sig bekvämt till rätta, beredd att njuta en måltid som man kanske alltför länge undanhållit honom.

Wadköping, representerat av dess elit, visade prov på en beundransvärd sinnesnärvaro. Visserligen rodnade Carl-Henrik Brenner upp över öronen, visserligen tappade konsistorienotarien Enell sin sockerskål, visserligen gick det en hisnande ilning genom publiken, visserligen utstötte tante Rüttenschöld någonting mittemellan en suck och en hickning. Men fru de Lorche ändrade icke en min i sitt vackra, lugna, leende ansikte, änglarna-vestalerna stirrade lika fromt betaget på mor och barn, och icke ens i herdarnas lösskägg märktes ett spår av grin. Allvaret, högtidligheten, den fromma och solida stämningen låg lika kompakt över scen och salong, då plötsligt ett frustande bravo och en dånande applåd förvandlade detta obehagliga missöde till en verklig skandal. På en vink från tante Rüttenschöld föll ridån.

När ljuset i salongen åter tänts, hade man inte den minsta svårighet att upptäcka fridstöraren. Han gjorde verkligen icke något försök att dölja sig. Uppklättrad på en bänk fortsatte han oförtrutet att smälla samman sina fräkniga, håriga nävar. Den rävröda hårkransen strålade kring hans hjässa. Ögonen rullade, tårarna runno ymnigt. Munnen med dess glesa, gulgrå krokodiltänder utstötte hesa bravo. Hela kroppen vred sig i en paroxysm av fadersstolthet.

Wadköping betraktade honom med medveten ovilja och omedveten förskräckelse. En obehagligare främling hade icke uppträtt inom stadens hank och stör, sedan den förste Markurell hängts på stora torget. Folk med saklig men begränsad fantasi liknade honom vid en hästskojare i färd med att schackra bort en spattig krake. Andra funno i hans vedervärdiga ansikte drag, som livligt påminde dem om Judas Iskariot. Tante Rüttenschöld kunde för sin del icke upptäcka någonting annat än en slående likhet med djävulen. Och hon sade:

Hade han bara vänt på sig, så hade vi nog fått se honom därbak också.

Gentemot detta så gott som enstämmiga vittnesbörd till nackdel för herr Markurells utseende måste vi anföra ett enda till dess fördel. Det kom från en visserligen mycket ovederhäftig person, från damen, vars förstånd hade en beklaglig fallenhet att stanna och stå stilla, från överstinnan Edeblad.

Hon påstod att herr Markurell liknat ett helgon. Ett sannskyldigt helgon, plågat, vridande sig i smärta, kanske kittlat under fotsålorna. Så vitt i sär kunna omdömen om en och samma person vid ett och samma tillfälle gå. Likväl finns det måhända möjlighet att slå en bro mellan tante Rüttenschölds omdöme och överstinnans.

Vem säger oss att icke helvetet har sina helgon alldeles som himlen? I så fall bör herr Markurells rävröda hårkrans ha varit en passande gloria.


Hypotesen, hur djärv den än kan synas, har samma förtjänst som de flesta andra hypoteser. Den förklarar allt och förblir själv oförklarad. Hypotesen Markurell - ett helvetets helgon förklarar, varför denne i allo rättrådige man, som aldrig gjort en mask förnär (vi ha härutinnan hans egen försäkran att bygga på) mot sin vilja skulle locka så många hedervärda män in på orättfärdighetens kungsväg. Och med orättfärdighetens kungsväg syfta vi då ingalunda på Wadköpings Kungsallé, ehuruväl densamma just leder till utvärdshuset Kupan. Ej heller syftar vi på den omständigheten att Kupans omsättning under herr Markurells ledning mångdubblades och att kaffe, te, chokolad, sockerdricka samt wienerbröd och Wedblads (eller Lövgrens) gräddbakelser så gott som utträngdes av de jästa, brända och destillerade drycker, som av ålder anses stå i de osaliga makternas tjänst. Ty det var häradshövding de Lorche och ej Markurell som anno 95 i egenskap av ordförande i A.-B. Kupans styrelse sökte och erhåll spriträttigheter för sagda utvärdshus.

Markurell spelade därvidlag icke ens den onde rådgivarens roll. Kupan, öppet fem månader om året, var för honom en obetydlig affär, snarast ett sommarnöje. Ledningen låg helt och hållet i fru Markurells händer. Och om spritdryckerna i förening med den hänförande utsikten över Wadköping med dess domkyrka, dess slott, dess å, dess i fjärran blånande sjö icke förmått locka folk uppför den ohyggliga backen, så hade den vedervärdige Markurell icke mäktat draga ett strå till den stacken. Men möjligen fru Markurell. Vi känna åtminstone en person, som lika gärna eller nästan lika gärna skulle ha begivit sig till en söndagsskola eller ett nykterhetsmöte, om han blott där haft utsikt att träffa fru Markurell. Lektor Barfoth. Och då adjunkten Leontin aldrig frivilligt skilde en timme av sitt liv från vännens, ha vi här två flugor på limstången.

Säkerligen voro de många fler. Fru Markurells skönhet var tarvlig och följaktligen för de flesta män oemotståndlig. Endast en urbota idealist som lektor Barfoth kunde ha smak och mod att likna henne vid en lilja, en förtrollad prinsessa, en lotusblomma, en gazell och gud vet allt för dumheter. För mängden tedde hon sig som en vacker lagårdspiga. Men oss veterligt har ingen man vågat påstå, att en ful stiftsjungfru i erotiskt hänseende skulle vara att föredraga framför en vacker lagårdspiga. Kanske skulle icke ens en vacker stiftsjungfru kunna räkna på försteg. Fru Markurells händer voro hiskliga till färg och form. Hennes armbågar voro som illa läkta sår, röda och knottriga. Då hon öppnade munnen ryckte man till för röstens råa klang. Men denna röst framgick mellan vita, kraftiga tandrader. Ansiktets hud var vit, len, lätt fjunig. Pannan oklanderligt ren och rynkfri. Håret, som nämnts, underbart. Ögonen stora, mörkblå, fullständigt uttryckslösa och likväl eller kanske just därför på ett särskilt sätt lockande.

På det hela taget fanns det hos fru Markurell någonting dovt hemlighetsfullt, som drog och stötte tillbaka. Hennes sätt mot manliga kunder - och andra kunder hade hon sällan - var närmast ohövligt. I alla händelser var det icke vänligt. Aldrig hade hon med hand eller mun eller blick utdelat ett gunstbevis. Där hon makligt men icke långsamt rörde sig bakom disken i det halvskumma skänkrummet, tycktes hon oberörd och okunnig om allt, som icke tillhörde kladdens och källarens fakta. Mellan ung och gammal, ful och vacker, rik och fattig gjorde hon ingen åtskillnad annat än i fråga om krediten. Därvidlag visade hon prov på fint väderkorn och begick aldrig några fatala misstag. Kanske hörde Wadköpings taxeringskalender till hennes älsklingsböcker. Hennes bibliotek var icke rikhaltigt men ägde en prydnad - tre band dikter av Ivar Barfoth: "Vårsol" (Stockholm, 84, Albert Bonniers Förlag), "Sommarsol" (Stockholm, 96, Albert Bonnier i distribution), "Höstsol" (Wadköping, 1908, Björkska bokhandeln i distribution). Sannolikt hade dessa diktband aldrig blivit uppskurna, om icke författaren klokt nog stökat undan den saken, samtidigt med små röda pullor i marginalen utmärkande ställen av sällsynt metrisk fulländning och mäktig inspiration.

Inspirationen i "Höstsol" kan fru Markurell lugnt räkna sig till godo. Från varje blad i denna bok möta vi hennes drag, idealiserade men igenkännliga. Över huvud taget röjer "Höstsol" en kännedom om fru Markurells kropp, som skulle förvåna, därest man icke besinnade den skaldiska intuitionens vidunderliga synskärpa. Lektor Barfoth älskade fru Markurell. Med den tröstlöst enfaldiga uppriktighet, som kännetecknar gamla barn till åtskillnad från unga barn, vidgick han öppet och oförbehållsamt att han älskade fru Markurell. Han berättade det för gud och hela Wadköping, herr Markurell och tante Rüttenschöld ej ens undantagna. Det beredde honom ett säreget dystert nöje att påpeka, att denna kärlek gjort honom till drinkare. Ödet hade så beslutat och lektor Barfoth var tillräckligt vis att älska sitt öde. Han hade nedlagt en förmögenhet i "templet" alias Kupan, för så vitt femton års sammanlagda lektorslöner med fråndrag av åtskilliga viktiga poster verkligen kan kallas en förmögenhet. Och dock är det alldeles visst, att han aldrig kysst ens de händer han besjungit och detta i trots av att just dessa händer borde varit erkännsamma för den barfothska musans absoluta förakt för realiteter. I gråtmilda stunder - och med tilltagande ålder blev lektor Barfoth i likhet med så många andra av Dionysos' benådade skalder alltmera gråtmild - kunde det hända att lektorn plötsligt sjönk samman över bordet, knäckt i ryggen, bruten som ett rö. Och på Leontins beständigt lika ängsliga frågor svarade han, att han i sitt hjärta bar en enda men förkrossande och förtärande sorg. Och han sade:

Leo, mitt liv är förspillt. Jag har mött henne för sent. Jag har mött henne trettio år för sent.

Vad uträkningen skulle ha varit med att möta den några och trettioåriga fru Markurell i ett så tidigt skede, är svårt att förstå. Icke desto mindre kunna vi vara förvissade om att den gamle idealistens sorg var ett mycket reellt inslag i hans liv. Kanske den enda verklighet, som strängt taget nått honom. Sorgen är alltid verklig, vilka underliga förevändningar för sin tillvaro den än behagar finna.

Det tycks som skulle herr Markurell haft skäl att vara nöjd med sin hustru. Kladd, källare, kök, kläder, hus, hem, barn, tjänstefolk, allt skötte hon med maklig men osviklig omsorg. Och hon drog kunder, massor med kunder utan att fördenskull behöva schackra bort ens ett litet leende. Dessutom ägde hon en annan förtjänst av oskattbart värde för Kupan. Hennes skönhet eller kanske det dovt hemlighetsfulla i hennes personlighet utövade ett märkligt inflytande på druckna individer. Om någon berusad sälle begynte en dionysisk dans bland borden eller i övermåttet av sin yra trängde ända in i skänkrummet för att kärligt krama någon av mamsellerna, behövde fru Markurell endast gå emot honom, makligt men beslutsamt, armarna korsade under barmen, ögonen lätt vidgade. Han vek, han svepte av sig hatten, han bugade med denna överdrivna, nyckfulla, oberäkneliga hövlighet, som utmärker den druckne, han sluddrade fram tiotusen hickande försäkringar att ingenting kunde vara honom mera - mera - Kanske satte han också en rova eller två, men ut kom han, bort, försvann! Herr Markurell behövde aldrig frukta en skandal i sitt hus.

I själva verket är det troligt, att herr Markurell var nöjd med sin hustru. Men ett helvetets helgon har säkerligen sitt eget förvända sätt att visa tillfredsställelse. Herr Markurell yttrade sig i kraftigt om ock sparsamt gräl. Han tilltalade fru Markurell med det numera även mellan makar ovanliga tilltalsordet hon. Vanligen i sammansättningen: Hör nu hon där! Någon gång, vid högtidligare tillfällen, begagnade han ordet hustru, vilket också börjar bli ovanligt åtminstone inom medelklassen. Nödgades han tala om henne, nämnde han henne helt enkelt: människan, jag har. Eller i högtidlig stil: frun. I Kupan hade makarna var sitt sovrum; fruns var beläget på övre botten, herr Markurell sov på kontoret. Orsaken till detta arrangemang var helt enkelt den, att herr Markurell hyste oro för Kupans gammalmodiga kassaskåp, vars mekanism skulle ha kommit även en mycket enkel inbrottstjuv att småle. Herr Markurells äktenskapliga känslor hade således ingenting med skillnaden til säng att göra; tvärtom voro de om sommaren betydligt hetare än om vintern, en klimatisk företeelse. Lite emellan väcktes kallskänkan, som låg i en skrubb under trappan, av ett förskräckligt knakande. Ty herr Markurell var trots sin obetydliga längd ganska tung och dessutom är det en ofta gjord iakttagelse att trätrappor knarra tiodubbelt mer under en nakot fot än under en beklädd. En naturlag som måhända är den yttersta orsaken till uppförandet av stenhus.

Man har påstått att herr Markurell understundom agade sin hustru. Om vi undantaga den där gången, då hon råkade tappa hatten vid Östertull, ha vi icke funnit några verkliga bevis för en dylik skändlighet. Herr Markurell nöjde sig med att föra väsen. Han grälade med hela kroppen. Han hoppade jämfota, gjorde knäna böj, svängde med utbredda armar runt på tåspetsen alldeles som en dansös. Gräl var sannolikt ett behov för herr Markurell, en andlig och kroppslig motion som han bestod sig en till två gånger i månaden särskilt under den hetare årstiden. Han grälade i alla rum, han snodde som en apa upp och ned för trapporna, dansade omkring på vindens mjuka sågspån, hängde i krokig arm i klädstrecket, stack huvudet ut genom vindsgluggen och predikade med hela röda tegeltaket som en sorts infernalisk prästkrage kring halsen. Mittunder grälet såg han då och då på klockan. Antagligen tog han tid, prövade sin uthållighet.

Det är att märka att dessa gräl alltid rörde sig om rena obetydligheter. Uppstod någon enda gång en allvarlig tvist mellan makarna, sköttes den på ett helt annat sätt. Herr Markurell överträffade vid dylika tillfällen sin hustru i fråga om dov hemlighetsfullhet. Hans ansikte fick ett besynnerligt fromt och menlöst uttryck, rösten blev len och lågmäld, de knyckiga, häftiga rörelserna dämpades, hela den markurellska mekanismen föreföll att vara inoljad med någon hemlighetsfull smörjelse. Detta besynnerliga fenomen verkade ofelbart på fru Markurells eljest så kraftiga nerver. Hon blev rädd och gav efter. Endast om tvisten gällde Johan, kunde hon hålla ut några dagar eller till och med veckor. Inför ett så segt motstånd blev herr Markurell än tystare, än mjukare, smidigare, oljigare. Och när saken eller rättare sagt fru Markurells nerver tycktes mogna, smög han sig tätt intill henne och sporde henne med en röst, vars fromma undergivenhet och feta ödmjukhet kunde ha bragt en varg på hasorna:

Hustru, är det min son eller din?

Vartill fru Markurell undantagslöst genmälte:

Han är väl bådas, men gör som du vill.

För övrigt hyste hon den största aktning för herr Markurells insikter i barnavård. Herr Markurell hade gift sig sent, efter fyllda femtio, och Johan var med all sannolikhet det första och enda barnet i hans liv. Men denne gamle ungkarl visade sig äga en nedärvd, högst betydande fond av livsviktiga kunskaper. Vid hustruns nedkomst skötte han sig som en flink och skicklig om också ej modernt utbildad barnmroska. (Han låg för tillfället i process med kommunen och ville icke uppmuntra dess förbannade h-a.) Tandsprickningen underlättade han medelst en mängd mycket hemlighetsfulla ceremonier, som i hög grad imponerade på fru Markurell. Men först då den oundvikliga mässlingen infann sig visade han till fullo, vilka överlägsna och hemlighetsfulla insikter han besatt och framförallt - vilken uthållighet! I två veckors tid vakade han natt efter natt och unnade sig om dagen endast få timmars sömn. Under doktor Rygells vana ledning tog sjukdomen snart en ogynnsam vändning - och fru Markurells stora blå ögon fingo äntligen ett bestämt uttryck: ångest. Herr Markurell grinade. Hör nu hon där, förbaskade toka! Trodde hon att han ämnade låta gossen dö? Ingalunda! Dagen var doktor Rygells men natten herr Markurells. Då och då spratt fru Markurell upp ur sömnen och smög sig bort för att lyssna vid den reglade barnkammardörren. En rätt behaglig, frisk, skogdoftande ånga trängde ut genom dörrspringan. Ibland hörde hon herr Markurell småsjunga för sig själv eller kanske för gossen, ibland hörde hon far och son prata högt och skratta; herr Markurell berättade någon av sina lustiga historier. (Hans lustiga historier voro så otroligt barnsliga att barn över sex år uppfattade dem som förolämpningar; lyckligtvis hade sjuklingen icke fyllt fem.) Ibland åter studsade fru Markurell tillbaka för en ilsken väsning i nyckelhålet: Hör nu hon där, packa sig i säng!

Slutligen en morgon i dagbräckningen raglade herr Markurell in i sängkammaren och kastade sig framstupa över bädden, så handlöst att han stötte sitt huvud hårt i hustruns sida. Fru Markurell flög upp. Vad stod på? Med ansiktet begravet i bolstern brast herr Markurell i gråt, en naturlig följd av så många vaknätter. Jag har dräpt honom, sade han. Jag har dräpt den fan. Mässlingen.

Varav framgår, att herr Markurell i mässlingen såg en personlig fiende som borde överlistas och dräpas. Han hade lyckats. Samma dag kunde doktor Rygell konstatera, att unge Markurell lyckligen undgått en hotande lungkatarr. Doktorn fick sitt honorar och herr Markurell fick klimp med fläsktärningar, en livrätt, som han länge och förgäves sökt gräla sig till. Han förtärde den vid sonens bädd; och då någonting så verkligt gott även måste vara verkligt nyttigt (herr Markurell var i grund och botten en hänsynslös optimist!) proppade han ej blott sig själv utan även konvalescenten full med klimp och fläsktärningar. Fru Markurell såg på.

Herr Markurells oinskränkta hängivehet för sonen blev icke någon hemlighet för det Wadköping som av en eller annan anledning, alltid av ekonomisk natur, nödgades träda i närmare förbindelse med värden på Kupan. Det kunde hända, att han mitt upp i ett allvarligt affärssamtal störtade fram till fönstret, hävde benen över blecket och dumpade ned på den sandhög som under fem eller sex somrar var Johans älsklingsplats. Orsaken till förskräckelsen kunde vara något så oskyldigt som en bit solglittrande glas i Johans närhet. Eller kunde det hända att han med fingrarna begravna i den rävröda kransen plötsligt utstötte: Gossen! Terrassen! Och försvann. Terrassens brant var i många år herr Markurells mardröm. Farhågan var icke alldeles obefogad, ty stenmuren var rik på råttor och Johan låg ofta framstupa med överkroppen utanför och trevade med händerna i skrevorna. I sitt barnsliga ädelmod hade han lovat att fånga ett eller annat djur åt herr Markurells äldsta katt, som påstods vara för gammal och orkeslös att själv gå på jakt.

Herr Markurell älskade sin son. Icke ens tante Rüttenschöld har i sina svartmålningar sökt beröva honom faderskärlekens gloria. Den slugare delen av herr Markurells klientel förstod att draga fördel av hans svaga punkt. En liten lånetransaktion kunde sålunda inledas med en hänförd skildring av den sinnrikt konstruerade sandhydda, som unge Markurell för tillfället uppförde, eller med anförande av andra bevis på hans tidigt mognade förstånd. Hur illfundig och världsklok herr Markurell än kan ha varit, tycks det aldrig ha gått upp för honom att hänförda lovord som oftast tjäna ett praktiskt syfte. Han slök dem med vidöppen mun, vars glesa krokodiltänder saftade sig av pur förtjusning. Och faktum är att lånetransaktioner, som sålunda inleddes, i regel slötos på för patienten smärtfriare villkor än vad som eljest var fallet i den markurellska praktiken. Tilläggas bör att dessa villkor dock aldrig kunde tänkas skada herr Markurells ekonomi. Han måste ju sörja för sin son.

Intimare och ekonomiskt oberoende vänner sådana som perukmakare Ström, konditor Wedblad, stadsfiskal Ekbom samt män ur en högre samhällsklass, överste Edeblad, kapten Brenner, tilläto sig ibland att skämta med faderskärleken. De påpekade att makarna Markurells rävröda och kopparblonda hår varken fysiskt eller moraliskt sett berättigade Johan att ståta med en kolsvart peruk. Skämtet upptogs av herr Markurell såsom dylika skämt böra upptagas - han grinade som en solvarg. För resten kunde han, om han gitte, på ett dräpande sätt besvara insinuationen. Hans egen far, länsman Markurell, hade varit korpsvart; farfadern åter rävröd. Troligen hade farfarsfar i sin tur varit svart. Dylika egendomligheter förkomma inom vissa släkter. Och om också vetenskapen ännu ej till fyllest förklarat dem, torde man kunna avspisa frågvisa andar med stadsfiskal Ekboms bekanta valspråk: Saken är under utredning, så den är avgjord.

Eller man kan i likhet med herr Markurell svara:

Det är besynnerligt men alls inte underligt.

Herr Markurell älskade sin son, och kärt barn brukar ha många namn. Som ett sorgligt bevis på den markurellska fantasiens fattigdom böra vi anföra det faktum, att unge Johan saknade varje smeknamn. För sin son hade herr Markurell blott ett ord: gossen. Vare sig han tilltalade eller omtalade Johan, sade han endast gossen. Som om det i hela världen eller åtminstone i hela Wadköping ej existerat annat barn av mankön!

Det är troligt, att det för herr Markurell ej existerade annat barn vare sig av mankön eller kvinnokön. Vi våga gå ännu längre i våra påståenden. Ur en viss synpukt sett existerade för herr Markurell ingenting annat alls. Blott gossen.


Herr Markurells sociala ställning i Wadköping undergick förändringar men förblev alltid i viss mån obestämd. Det lär ha funnits en tid, då man bjöd honom kaffet i häradshövding de Lorches kök. senare drack han det i hushållerskans rum, ännu senare vid ett hörn av matsalsbordet. Och det kom en tid då han som styrelseledamot i aktiebolaget Wadköpings Metallverk iförd frack och vase dinerade vid samma bord. Hans ställning förändrades, han själv förblev densamme. Han visade icke uppkomlingens rädsla för enkla vanor. Alltjämt stack han kniven djärvt i mun, alltjämt torkade han sina stekflottiga läppar med handens baksida, alltjämt rev han sin rävröda krans med sorgkantade naglar. Fru de Lorche kallade honom rätt och slätt Markurell och gav honom små uppdrag för det de Lorcheska kökets räkning. Han var icke rädd om sin värdighet, icke ens sedan han blivit vasariddare. I själva verket var han icke någon uppkomling. Hans far hade varit länsman, hans farfar präst, hans farfarsfar någonting vid tullen. Dessutom tillhörde han ju en släkt vars förste kände stamfar blivit hängd redan i början av sextonhundratalet.

Var herr Markurell icke vidare rädd om sin egen värdighet, så var han ännu mindre rädd om andras. En man, som på Metallverkens årsstämma anmodar herr landshövdingen - låt vara i skämtsam ton - att "hoppa upp och klappa sig i blankan", visar i sanning en beklaglig brist på takt. En man, som ber hans högvördighet biskopen "dra in framklövarna", har tydligen en oklar föreställning om episkopatets helgd. Och vad skall man säga om en man, som på "Jesu Krubbas" basar går rakt fram till tante Rüttenschölds pepparkaksstånd och med högra handens tumspets en halv centimeter från den gamla damens modesta urringning högt och ljudligt frågar efter sista priset på gumfläsk? Man gör kanske klokast i att icke säga någonting alls. Wadköping vande sig så småningom vid att möta herr Markurells grovkornighet med en tjock, tät, begravande tystnad. Han fanns där; man kunde icke jaga bort honom; än mindre kunde man förbättra honom. Han kallade häradshövdingen skojare. Man teg. Han kallade överste Edeblad idiot. Man teg (och samtyckte i någon mån. Han kallade läroverkskollegiet en skara fyllhundar, och man nöjde sig med att nedsätta Johans sedebetyg. Han påstod, att unga fru de Lorche var det enda anständiga fruntimret i Wadköping. Och man teg ingalunda. Ty det hade varit att driva en klok taktik in absurdum.

Hur betecknande att just fru de Lorche skulle vara den enda person i Wadköping, för vilken herr Markurell hyste aktning! Herr Markurell var nämligen i sin tur den enda person i Wadköping som hyste någon aktning för fru de Lorche. Flickan med de åtta kärleksbreven och de väl gracila benen, tante Rüttenschölds f. d. vestal, som genom ett under förvandlats till en lättsinnig skönhet, hade uppfyllt Wadköpings dystra förväntningar. Hennes fägring krävde en dyrbar ram; hon fick den. I det de Lorcheska huset utvecklades en lyx, som drev häradshövdingen att kasta sig i allt djärvare företag, i millionaffärer. Visserligen är det troligt, att en man med hans begåvning skulle ha gjort ett och annat gott kap ändå. Även om hans hustru varit en oförvandlad vestal, skulle han ha köpt och sålt egendomar, bildat bolag, spekulerat i hus och tomter, spelat på börsen och i det allra närmaste kalhuggit Stortoftas tre tusen tunnland. Men han skulle icke ha gjort det för att tillfredsställa en lättsinnig kvinnas nycker. Han skulle ha gjort det så att säga på högre ingivelse, inspirerad, tvingad av sitt affärsgeni.Man hade helt och odelat kunnat beundra den verkligen framsyntaklokhet, som kom honom att placera "Jesu Krubbas" fonder i Metallverken för att vid kraschen och rekonstruktionen 99 kunna förfoga över en aktiemajoritet, som inte kostade honom ett öre men som var mycket förmånlig för det nybildade bolaget Wadköpings Förenade Metallindustrier. Man hade helt och odelat kunnat beundra ett tiotal kupper av mindre omfång men lika skickligt utförda. Hans verksamhet hade varit utflödet ur ett rent, klart, beundransvärt, av passionen ogrumlat affärsgeni. Hans ekonomiska soliditet hade kanske icke varit större än vad den nu var (i Wadköping kostar en "vanvettig lyx" endast tiondelen av vad man tror att den kostar) men hans moraliska soliditet hade varit på ett helt annat sätt höjd över misstankar. Fru de Lorche gjorde sin mans verksamhet mindre aktningsvärd. Och att göra en de Lorches verksamhet mindre aktningsvärd är i själva verket att göra hela Wadköping mindre aktningsvärt.

För resten var det ju inte bara den vanvettiga lyxen. Flickan med de åtta kärleksbreven blev, som man kunnat vänta, icke någon exemplarisk maka. Hennes förhållande till fyra eller fem unga män eller kanske sex eller sju gåvo anledning till femtio eller kanske sextio eller sjuttio skandaler. Väl att märka - Wadköpingsskandaler! En äkta Wadköpingsskandal saknar glans, lyster, eggande behag. Den är tung och trög, fet och fadd. Den förhåller sig till varje annan skandal som en gås till en örn. Eller som en mjölksurrekamp till greve Brenners fullblod. Lady Jane, ni vet, som tog priset. Den lunkar sin illmarigt slöa lunk, trött och outtröttlig från port till port, lämnar av och lunkar vidare. Och den söta mjölken drickes i varje anständigt hem under tystnad. Ty Wadköping är en tyst stad, en nästan dövstum stad. Om man blinkar i Wadköping, blir man förstådd; om man hostar, om man harklar, om man klår sig bakom örat, river sig i håret, suckar, pustar, grinar, tar sig om näsan på tio olika sätt - man blir förstådd. Men talar man, blir man icke förstådd, knappast hörd. Det finns i det mänskliga talet, hur utstuderat troskyldigt det än må formas, någonting opålitligt, illfundigt, lömskt och på samma gång fräckt, ja, rentutav oblygt, som icke behagar Wadköping. En gammal stad, en klok stad, en stad, som inte låter lura sig så lätt.

För främmande forskare i stadens historia medför det förhärskande bruket av teckenspråk vissa svårigheter. Det är till exempel hart när omöjligt att få någon klar föreställning om fru de Lorches skandaler. Att de hade något samband med ett obestämt antal unga män är säkert, att de föllo inom den erotiska skandalsfären är troligt. Men arten, graden, platsen, dagen, timmen, omständigheterna, upptäckten, skammen, fräckheten, skriket, svimningen, tårarna, vreden, allt detta som kan göra en skandal till ett livgivande, uppiggande, nervkittlande oväder, det saknas. Naturligtvis - har man bara fantasi, så reder man sig ändå. Men för den, som vill vara exakt, är en Wadköpingsskandal otrevlig. Den är ett åskmoln, som aldirg urladdas.

Vill man i häradshövding de Lorches uppförande utläsa arten av den gracila fruns förhållanden, blir man i förstone böjd att döma dem milt. Den nära nog passionerade ömhet han ständigt ägnade sin hustru, säger oss härutinnan föga eller intet. Men det jämnmod, varmed han mottog de utpekade unga herrarna i sitt hus, den aktning och välvilja, han visade dem, de tjänster, han gjorde dem, tyda icke på svartsjuk och hat. Eller rättare - borde icke ha gjort det, om icke Carl-Magnus de Lorche tillhört en släkt, som i två hundra år varit Wadköpings styrka och stolthet, ett glorifierat exempel på den Wadköpingska kulturens storslagna förtegenhet, indianliknande självbehärskning. Att läsa sanningen i herr de Lorches mörkgrå, pincenéskyddade ögon var lika omöjligt som att läsa firmanamnet tvärs genom den evigt glänsande cylinderhattens fälb. Mindre ogenomträngliga torde de unga herrarna ha varit. Deras stupida ungdom borgar för att förtegenhet icke hörde till deras dygder, och än mer den omständigheten att ingen av dem var infödd wadköpingsbo. Idel främlingar som någon militär, administrativ eller merkantil slump fört till häradshövding de Lorches stad. I trots härav är skörden av fakta klen. En omständighet faller dock genast i ögonen. Alla dessa förhållanden - om vi så få kalla dem - voro kortvariga, och alla kunna i anseende till tiden uppdelas i tre perioder. Under den första perioden övergick den unge mannen mycket hastigt från ett mer eller mindre korrekt närmande till full stormlöpning. Eller för att begagna Carl-Henrik Brenners uttryck om saken: han föll i trav. Under den andra perioden blev den blyge eller oblyge unge mannen ett rytande lejon, men ett lejon som ryter av stolthet och styrka och segerglädje, ett praktfullt lejon, ett lejon som skulle dra folk till vilket menageri som helst. Den tredje perioden kom som ett nysande men varade längst. Den började regelbundet med att hjälten snubblade i trappan, då han lämnade det de Lorcheska huset. Han föll icke, han endast snubblade, och utkommen på torget stannade han och betraktade sina skor med sorgsna och förebrående blickar. En sorgsen, förebrående, något enfaldig min var absolut karaktärisktisk för tredje periodens första stadium. Förloppet kunde sedan skifta alltefter indivivdernas olika läggning, men slutet blev osvikligt ett tillstånd av slö och istadig trumpenhet, som ej hävdes förrän någon barmhärtig militär, adminsitrativ eller merkantil slump förde offret till ett sundare klimat. Under alla tre perioderna förblev fru de Lorche samma gracila, tysta, leende kvinna med glidande, mjuk gång, ständigt släpande ögonfransar och en enda liten rynka i pannan - skrattrynka eller gråtrynka, ovisst vilket.

Dessa äro fakta, tolkningen är vansklig. I Wadköping tolkade man dem genom att riva sig bakom högra örat, draga ned vänstra mungipan, sluta högra ögat och blinka med det vänstra. Vartill kom ett läte som är svårt att fonetiskt beteckna.

Fyra eller fem, sex eller sju unga män kommo, snubblade, gingo. Fru de Lorche borde till sist ha blivit lika ensam som sagans trilska och kitsliga frieriprinsessa. Visserligen deltog hon i sällskapslivet, dansade på slottet, gav själv middagar, drack te i biskopsgården, kaffe vid Klostergatan på tante Rüttenschölds födelsedag och tre namnsdagar samt fullgjorde alla de ceremonier som tillkommer fru de Lorche i Wadköping. Men hennes själsliga ensamhet markerades genom trenne fakta: hon deltog icke vidare i "Jesu Krubbas" tablåer, hon spelade aldrig à quatre mains och hon sydde icke kläder åt fattiga barn. Lägger man härtill att hon spelade kort endast med män (och helst med durkdrivna kortoxar sådana som överste Edeblad och kapten Brenner) så får man ett begrepp om hennes isolerade ställning. Troligen hade hon måst allena vandra sin middagspromenad vid åstranden eller bort mot den blånande sjön, om icke Försynen vid hennes sida ställt tvenne trofasta riddare, som aldrig snubblade -

Den ene var hennes son, Louis de Lorche, en grovbyggd pojke med moderns askblonda hår och faderns mörkgrå ögon. Den andre var Johan Markurell. Trots en åldersskillnad på halvtannat år gingo de i par hela skolan igenom, Louis var begåvad och flitig, Johan i varje fall lat. Louis såg ut som en plebej, rund om huvudet, rund i ansiktet, runda ögon, klumpig näsa. Herr Markurells son hade aristokratiska drag, en smal ansiktsoval, tunn, böjd näsa, blek hy. För resten voro båda pojkarna lika stora rackare, båda hyste en oinskränkt hängivenhet för fru de Lorche, och båda klädde henne förträffligt. Hon visste det. Fru de Lorche, som inte brydde sig om fattiga barns kläder, ägnade desto större omsorg åt sina riddares. Det var hon och icke fru Markurell som bestämde över Johans garderob, sannolikt till betydlig fördel för dess utseende. Det var fru de Lorche som i samråd med den lycklige fadern bestämde allt rörande Johans uppfostran, hans skolgång, val av linje o. s. v. Det var hon som lärde honom att simma, att gå på skridsko, att dansa, att rida. Fru Markurell fick finna sig i att bliva åsidosatt. Hon var både för loj och för snarstucken att på allvar kunna bestrida fru de Lorches självtagna rätt över Johan. Men ibland gnydde hennes bittra avund i ord:

Det är ju som om jag inte vore mor.

Vartill herr Markurell genmälte:

Hör nu hon, var glad att bättre folk tar hand om gosssen. Var bara glad! Var glad!

Herr Markurell var glad. Under hans dagliga och eviga vandringar i mer eller mindre hemlighetsfulla men alltid viktiga ärenden var mötet med fru de Lorche och hennes riddare en högtid. Så snart den gracila frun kom inom synhåll, stannade herr Markurell på trottoaren, på körbanan, på torget, öppnade sin smutsgula portfölj, tog fram ett eller annat dokument och började ivrigt läsa. Men blicken låg en halv millimeter över papperets kant. Herr Markurell var lynnig och hade sina nycker. Ibland kunde han låta trion passera förbi utan en hälsning, ibland lyfte han mössan några tum, ibland svängde han den i en stor båge, ibland vände han i det avgörande ögonblicket fru de Lorche ryggen för att på allvar läsa sitt dokument (och ve den dagen den, som dokumentet gällde!) Men oftast firade dock glädjen victoria över de svartalfer, som till äventyrs plågade herr Markurells själ. Med dokument och mössa sammanknövlade i handen störtadehan fram mot den gracila frun för att på två stegs avstånd tvärstanna i en makalöst otymplig bugning. Samtalet blev:

Hennes nåd är ute och går, ser jag. Ja, spatsera, spatsera, det är hälsan. Och gossen är med?

(Det sista icke framställt som en anmärkning utan i starkt frågande ton.)

Båda gossarna, herr Markurell.

Alldeles riktigt. Båda gossarna. Det ser jag.

Varpå följde en bugning för unge herr de Lorche, som besvarade den med värdighet och allvar. Varpå herr Markurell tog ännu ett steg mot den gracila frun och viskade:

Har grevinnan hört det sista? Va? Det sista?

Fru de Lorche ryggade och vred huvudet åt sidan. Hon tyckte inte om herr Markurells viskning, som glödde av en sataniskt frivol glädje och som dessutom luktade illa. Det ensamma vecket i pannan djupnade mellan de sammandragna ögonbrynen. Hon betraktade sina riddare, hennes riddare, betraktade gångbanans borgmästarsten.

Vad är det nu då, herr Markurell?

Än ett, än ett annat, men alltid förkrossande exakt och trovärdigt, ty herr Markurell hade sin kunskap från yppersta källor, perukmakar Ström, konditor Wedblad, stadsfiskalen, lektor Barfoth. "Det sista" var alltid de båda dioskurerna Markurell-de Lorches sista bragd, skiftande med åren men aldrig uppbygglig. Slagsmål, inbrott i biskopens trädgård, egendomliga och ej fullt renhåriga manipulationer hos Wedblads eller Lövgrens, glödgade tvåöringar förrädiskt smusslade i näven på en torgmadam, spökerier hos överstinnan, vars förstånd så lätt kom i olag, ettermyror i lektor Barfoths onämnbara, knallhattar i domkyrkan, tante Rüttenschölds skvallerspegel förstörd genom ett i glaset skämtsamt inristat "titt ut!", samma dams luktdosa fylld med peppar och ingefära, rektor Blidbergs teologie doktorshatt fylld med sågspån (vid en examen!), ett vestalmöte i Klostergatan 4 (Nicander, Böttiger, Wirsén, knäck och sura karameller) skingrat genom falskt alarm hos barndkårn, skolkning i stor skala, kortspel, tobak, starka drycker, familjeflickor, parkvandringar vid sen timme, hårband, försvunna medaljonger med mammas och pappas hår, baktrappor, köksdörrar, en besynnerlig historia i vilken soplåren på slottsgården och landshövdingens vackra husa voro inblandade, slutligen de första vaga antydningarna till vulgära kärleksäventyr. Och allt detta måste den gracila frun lyssna till på en eller annan gata eller torg. Undra på att hon avskydde herr Markurells viskningar.

Louis, sade hon. Louis, jag är verkligen ledsen.

Varpå Louis de Lorche med nedslagna ögon svarade:

Det förstår jag, mamma. Jag är själv mycket ledsen.

Under det att Johan Markurell mötte hennes blick med troskyldigt sorgmörka ögon, sägande:

Jag trodde inte det skulle gå så. Jag är förfärligt ledsen.

Där stodo de således alla tre och voro respektive ledsna, mycket ledsna och förfärligt ledsna. Herr Markurell ensam grinade och visade sina krokodiltänder, som saftade sig av förtjusning. Och plötsligt kände han sig obehörig, ställd utanför, främmande. Han förnam dunkelt att han saknade någonting aktningsvärt, som ej får saknas i någon normal människas utrustning - hon må sen vara kristen eller hedning, skurk eller hedersman - han saknade förmågan av moralisk indignation. Och han blev rädd, rädd som skogsrået att visa sin urholkade rygg. Han smällde med krokodilkäften, rullade med ögonen. Sade:

Än jag då, grevinnan? Än jag då? Jag är djävligt ledsen, jag! Det är jag. Tukthus, sa jag åt människan jag har! Tukthus! Det skulle hjälpa. Tukthus! Jag är djävligt ledsen.

Den ledsne herr Markurell var inte behagligare än den förtjuste Markurell. Fru de Lorche böjde lätt och onådigt på huvudet och gled vidare, följd av sina dioskurer. Herr Markurell dröjde kvar, ensam och obehörig. Och då far och son senare möttes i hemmet, kunde Johan säga:

Pappa, du är en förbannad skvallerbytta!

Skvallerbytta? upprepade herr Markurell, mäkta förvånad.

Det är du, bekräftade sonen. Och varför dyker du på oss på gatan? Du vet ju att hon inte tycker om dig.

Va säger du? skrek herr Markurell, som ibland hade svårt att fatta. Om mig? Grevinnan? Tycker hon inte om mig? Tycker - hon - inte - om - mig?

Usch, nej då! bedyrade Johan. Och Louis tycker inte heller om dig. Han säger att du är procentare.

Procentare, jaså, procentare, mumlade herr Markurell. Nå, det kan vara. Det är häradshövdingen som sätter i dem. Satan!

Och han drog sig in på sitt kontor, tassande och tyst, ty hemmagick han i strumplästen. Efter en stund kom han tillbaka, lika tassande och tyst, ställde sig bakom Johan och lade händerna på hans axlar.

Jaså, hon tycker inte om mig? Nej, det finns nog folk som inte tycker om mig. Men jag ska säga dig en sak, gosse - jag är en ärlig människa. Kom det ihåg. Var styver, du får ärva, är ärliga pengar -

Hans ögon tårades och stämman blev len, mörk, fyllig. Ärlighet var herr Markurells valspråk, i synnerhet om söndagarna. Han visste att ett hederligt namn är det bästa arv en far kan ge sin son. Åtminstone hade han sett det skrivet och hört det sägas, och han tvivlade inte alls.

Men sonen Johan gav honom en förtörnad blick.

Ärva? Vad tusan menar du med det? Du har ju inga pengar. Louis får fem kronor i veckan och jag får inte ett korvöre. Därför att du inte har några pengar. Skulle du ljuga för mig?

Herr Markurell bedyrade, att han icke ljög. Han hade varit smått förmögen, men häradshövdingen hade ruinerat honom, då han prackade på honom Markurellska gården. Han var utfattig. Och för att demonstrera den saken tog han upp sin plånbok, som var fet av flott men tunn och trasig. Johan böjde sig ned över Lövgrens Kyrkohistoria, i det han sorgset och saktmodigt yttrade:

Fattigdom är ingen skam, kära pappa. Men tomt skryt är förkastligt.

Skam - skam - mumlade herr Markurell, öppnade plånboken. Med huvudet på sned kikade han ned i fack efter fack. Han tog upp en femma, vände den mellan fingrarna och stoppade ned den. Han tog upp en tia och stoppade åter ned den! Han tog upp en femtilapp och suckade.

Där! sade han och lade sedeln på bordet. Där! Den är din. Det är ärliga pengar. Häradshövdingens femma är en tjuvfemma. Men det här är ärliga pengar. Och så är det tio gånger så mycket. Kom det ihåg.

Johan strök honom lätt över handen, som hade en märkbar svårighet att lämna sedeln helt åt sig själv. Han sade:

Se på tusan. Du stiger i min aktning.

Varpå han med hög och ljudlig röst började läsa:

Gnosticism, av grekiska gnosis, kunskap eller vetande, kallas med ett gemensamt namn alla de försök under första, andra och tredje århundradet att genom en religionssynkretism eller sammanblandning -

Herr Markurell lyssnade, plånboken tryckt mot bröstet, munnen öppen, andlös, betagen.


Att giva gossen pengar var för herr Markurell en bittersöt blandning av högsta glädje och plågsam oro. Herr Markurell var icke girig, knappast snål, men han var sparsam. Han delade på intet sätt den giriges sjukliga förargelse över att se andra förslösa sina pengar. Det de Lorcheska husets "vanvettiga lyx" beredde honom tvärtom en godmodig, mysande glädje. Han gjorde då och då ett litet approximativt överslag av den gracila fruns utgifter och gnuggade sina händer. Han sken av hjärteglädje, då han hopsummerade alla de förmåner in natura som vänskapen med Louis de Lorche beredde gossen. Men samtidigt gnagdes han av svartsjuka. Han var rädd att de där fina, ödslande, sorglösa människorna skulle blända och locka Johan ifrån honom. Han kunde ha givit gossen fem kronor, femtio, hundra i veckan, ty den påstådda fattigdomen var en lögn, som genom sin överdrift blev nästan oskyldig. Och icke ens sparsamheten skulle ha hindrat honom från att begå en dylik extravagans. Men i den enkla fast sinnrika mekanismen Markurell, som tycktes inrättad och inställd enkom för att uppsuga och avlagra pengar, fanns en öm punkt, en fantastiskt finkänslig, vanvettigt opraktisk punkt. Han ville icke köpa sin sons tillgivenhet. Han hade på sin tid köpt fru Markurells kärlek och äktenskapliga trohet, utan att detta pactum turpe bekymrat honom det minsta. Han skulle ha köpt ett tjog kvinnor, om han behövt dem. Han skulle kanske även ha sålt dem med skälig avance. Allting har penningvärde, ansåg herr Markurell, och slöt följaktligen att allting kan och bör köpas eller säljas. Blott i en punkt svek honom logiken.

Herr Markurells påstådda fattigdom var icke en affärsbluff: det var en känslosam lögn. Då Johan på sitt illfundiga sätt lockade av honom en eller annan sedel - och de voro i själva verket varken få eller små - var det ingalunda sparsamheten som våndades och suckade. Det var det besynnerliga, stolta, finkänsliga markurellska fadershjärtat, som plågades av fruktan att förvandlas till en tarvlig maskindel i den enkla fast sinnrika mekanismen. Herr Markurell ville icke köpa sin sons tillgivenhet. Han ville äga den med en brinnande kärleks rätt att äga. Må andra fäder köpa sina barns hjärtan (vilket är regeln); de ha dygder som män, söner, makar, medborgare; dygder, som göra dem för Gud användbara, för människorna behagliga, för sig själva täckeliga eller åtminstone uthärdliga. Herr Markurell ägde icke dessa dygder. Hans vänner avskydde honom, hans hustru hatade honom, hans medborgare föraktade eller fruktade honom. En auktoritet som tante Rüttenschöld påstod med bestämdhet, att han var mantalsskriven i helvetet. Själv var han fullt medveten om sin uselhet. Folks avoghet och vedervilja förvånade honom endast därför att han i hög grad beundrade sin egen förställningskonst, sin försiktighet, sitt - som han trodde - ytterst älskvärda sätt. Ensam med en viss Markurell brukade han säga: Du är allt en djävla rackare! Och de båda herrarna grinade mot varandra och nickade och tryckte varandras händer.

Herr Markurell ägde inga dygder. Men han ägde en son. Och ett hjärta, som konstruerats på ett krångligt och illfundigt sätt - kanske av en slump, kanske i bestämd avsikt att fira Wadköpings femhundraårsjubileum med ett sorgespel.

Stackars herr Markurell!

Och vi vilja genast tillägga - stackars Wadköping! Det kan vara uppbyggligt att bevittna ett sorgespel, men för en gammal stad med dess lugna, betänksamma, aktningsvärda lynne är det aldrig trevligt att medverka. Sant visserligen att Wadköping ej längre var den idyllliska, rofyllda stad, över vars grönskande torg faster Tea (Teodolina Emerantia Agata de Lorche) fört små stulna barn väl insvepta i sin veckrika kjortel. Sant att den förlorat mycket av sin oskuld. Sant visserligen att föreningen "Jesu Krubba" ej längre var ett fullgiltigt uttryck för dess andliga liv, präglat av en glad naivitet och en söt melankoli. Men ändå!

Enligt tante Rüttenschölds åsikt var "Jesu Krubba" det palladium som i det längsta skyddade Wadköping för vissa en ny tids obehagliga överraskningar. Kanske hade hon rätt. Den förste, som dristade röra vid föreningens fonder, blev också Wadköpings förste storsvindlare. Vad som är orsak och vad som är verkan, är ofta svårt att avgöra. Säkert är att "Jesu Krubba" spelat en stor roll i stadens historia. Den stiftades till åminnelse av en mystisk, enfaldig, stark, nästan fjolligt uppriktig kärlek till barn. Under hela sin tillvaro behöll föreningen denna barnakärlek i ögnasikte. Den klädde barn, födde barn, roade barn, agade och uppfostrade barn. Ett fattigt wadköpingsbarn, som aldrig fått en dräkt, ett mål mat, en nyttig lärdom eller åtminstone en örfil av "Jesu Krubba", har troligen ej existerat. Den upprättade skolor: söndagsskolor, måndagsskolor, tisdagsskolor, morgonskolor, aftonskolor, slöjdskolor, vävskolor, hushållsskolor, simskolor, dansskolor, missionsskolor, skolor för lytta och blinda, för döva och sinnesslöa. Den uppsökte barnen i hemmen, tvättade dem, kammade dem, gav dem ricinolja och förhörde dem i katekesen. Den utdelade årligen massor av lindor, nappar, sängpåsar, vaxduk, trähästar, dockor, kälkar, skridskor, skidor, vantar och andra kläder, sagböcker, biblar, gipskatter, oljetryck av den kungliga familjen, lergökar, kokböcker, koralböcker, tandborstar,skoborstar, ryggbräden samt vid ett tillfälle tvåhundra exemplar av Anatole Frances roman "Drottning Gåsfot" (övers. av Hj. Söderberg. En berömmande recension i Posttidningen föranledde köpet. Två hundra för flit och fattigdom utmärkta barn torde vara den berömda författarens hela publik i Wadköping.) Och den gjorde mer än så. Den följde barnet även som yngling och ungmö. Den upprättade ett lånbibliotek, ett kommissionskontor, en syförening, en arbetareförening (opolitiska), en idrottsklubb, en nykterhetsförening (politiska), en antitobaksförening, en "Svärjen icke"-förening (opolitiska) och en kristligt sinnad danslokal. "Jesu Krubba" kunde göra allt detta och mer därtill, ty dess fonder voro betydande. Under loppet av ett århundrade hade ingen medlem av den rika och vitt utgrenade släkten de Lorche fötts, konfirmerats, gift sig, jubilerat eller dött utan att med en större eller mindre donation till föreningen hugfästa tilldragelsen och prisa Försynen. Rika wadköpingsbor av lägre härkomst följde med glädje exemplet. Det var ett sätt att köpa sig in i societeten, att bliva avlägsen släkting till aristokratien; icke lekamligen men andligen. År 1896 uppgingo "Jesu Krubbas" tillgångar till 583,674 kronor och 15 öre fördelade på 33 titlar.

Trots rikedomen förminskade "Jesu Krubbas" inflytande under adertonhundratalets sista decennium. De fattiga klasserna togo alltjämt gladeligen emot de materiella gåvorna men ratade de andliga. (Även de materiella utsattes för kritik. Sålunda vägrade fyra hundra mödrar och barn att äta risgrynsgröten vid julfesten 98 under förevändning att den skulle vara vidbänd. Fyra hundra portioner gröt gick till grisarna på Stortofta.) Arbetare- och nykterhetsföreningarna självdogo. I Markurellska gården öppnades en danslokal, där man dansade utan någon som helst religion, och föreningens lokal måste stängas, sedan vestalerna gjort några bleka försök att därstädes dansa med varandra och sig själva. En efter en tvinade verksamhetens grenar bort och föllo av. Det kändes olustigt. Framsynt och starkt politiskt intresserad föreslog tante Rüttenschöld att man skulle lägga om hela rörelsen, bilda en valfond och dirigera stadsfullmäktigevalen. Tanken var ny i Wadköping och väckte motstånd. Rektor Blidberg lyfte sitt tunga huvud ur handen och erinrade om föreningens namn, uppkomst och ursprungliga karaktär. Varken Jesus eller faster Tea hade varit politiskt intresserade. Föreningen borde i detta hänseende förbli neutral. Häradshövding de Lorche frågade vilket parti tante Rüttenschöld ämnade stödja. Var det högern, så måste han öppet vidgå sina liberala sympatier och lämna styrelsen. Ett ultimatum, som osvikligt kuvade själva tante Rüttenschöld.

Häradshövdingen hade emellertid ett annat förslag. Det gavs ett tillfälle att förvärva aktiemajoriteten i Wadköpings Metallverk. Han hade aktierna på hand till pari och ehuru det matematiska värdet låg något under, kunde man med säkerhet vänta en betydande stegring. Inom fem år borde "Jesu Krubbas" fonder ha fördubblats. Rektor Blidberg lyfte åter sitt tunga huvud ur handen och tillät sig anmärka att man i ordet borde kan inlägga skiftande betydelser. Vidare önskade han veta på vem eller vilka aktierna voro utskrivna. Häradshövdingen svarade att de voro utskrivna dels på honom själv, dels på hans hustru, dels på hans båda döttrar (i första giftet), dels på hans son, dels på fröken Rüttenschöld, dels på landshövding Rüttenschöld, dels på domprosten Torin, dels på överste Edeblad. Men han ville starkt betona, att samtliga aktier bytt ägare och samlats hos en person. Rektor Blidberg frågade om den nuvarande ägaren till äventyrs vore H. H. Markurell och i så fall, om aktierna transporterats. Efter någon tvekan svarade Carl-Magnus, att ägaren tills vidare önskade vara okänd och att de flesta aktierna, för så vitt han kunde erinra sig, transporterats och registrerats eller i alla händelser när som helst kunde transporteras och registreras. Rektor lät då sitt tunga huvud sjunka, i det han mumlade någonting om "onda tungor" och "förargelse i menigheten". Med vanlig rapphet, klarhet och ordknapphet utvecklade häradshövdingen fördelarna av sitt förslag, som skulle tillåta "Jesu Krubba" att fullfölja sin kristligt-sociala verksamhet, samtidigt som den gav föreningen ett fast grepp på stadens enda storindustri. Styrelsen voterade under tystnad ett enhälligt ja.

Wadköpings Metallverk var, vi behöva knappt nämna det, Carl-Magnus de Lorches skapelse. Verkstäderna ligga norr om Berget, alltså på från Stortofta avsöndrad jord. Arbetarbostäderna, en hel liten stad, skiljs från Wadköping av ån. I början på nittitalet inkorporerades hela fabriksområdet (några kompletterande småindustrier hade växt upp kring verkstäderna) med staden och tillhör sedan dess i judiciellt och administrativt hänseende Wadköping. Men icke i moraliskt. I moraliskt hänseende hade Wadköping förblivit en obefläckad domkyrkostad, vars andliga liv klängde och grönskade som vildvin (lektor Barfoth i "Sommarsol") kring domkyrka och skola, slott och rådhus. Förmögna borgare lade sig till med fem à tio aktier i Metallverken blott för äran att vara delägare i stadens storindustri eller kanske med tanke på de magnifika bolagsmiddagarna i det de Lorcheska huset. Någon vinning väntade de sig icke. Ty under det att häradshövdingen personligen åtnjöt en aktning och ett förtroende, som gränsade till avgudadyrkan, visade man besynnerligt utpräglad misstro till hans verk.

Besynnerligt men alls icke underligt, skulle herr Markurell ha sagt. Visserligen flöt det renaste wadköpingsblod i Carl-Magnus de Lorches ådror, visserligen hade staden sett honom födas, växa upp och förkovras, visserigen ägde han alla en wadköpingsbos yttre kännemärken - flegmatisk, igenknäppt, ordkarg, vida mer benägen att skaka på huvudet, rynka pannan, blinka, fnysa, truta med munnen, ta sig om hakan än att på landets språk uttrycka sina åsikter. Men det fanns hos de Lorche liksom hos H. H. Markurell en lönnlig punkt, som äventyrade karaktärens i övrigt orubbliga fasthet; en hemlig egenskap som man hade så att säga på känn. Möjligen var denna egenskap ett övermått av fantasi och i så fall var den ödesdiger. I Wadköping finns icke rum, icke tid, icke användning, icke ens någon anständig förevändning för fantasi. Carl-Magnus hade gjort klokt i att exportera varan. Och på sätt och vis gjorde han det. Hela Wadköping visste, att häradshövdingens affärsverksamhet till stor del var förlagd till orter med mera fantastiska förhållanden, Stockholm, Göteborg, ja, till själva utlandet. I den mån det var möjligt, följde Wadköping sin störste sons bedrifter med livligaste intresse. Man betvivlade ingalunda, att han skulle klara sig. Men man hade å andra sidan ingen lust att vara med på seglatsen. Den skulle nog gå bra, det var inte fråga om det. Men den var en smula kuslig, medan den pågick.

99 stupade Metallverken. Det väckte icke någon förvåning, knappast ens harm hos herrar aktieägare, som i allmänhet satsat en obetydlighet i förhållande till sin förmögenhet. Skrek och förbannade gjorde endast H. H. Markurell, som icke förlorade ett öre. Emellertid undrade man och gissade och slog vad om vem som skulle ta den stora törnen. Att häradshövdingen skulle ha fördröjt sig på det sjunkande skeppet asnågs uteslutet. Då aktiemajoriteten kröp fram ur "Jesu Krubbas" kassakista (ett snidat ekskrin, ett pietetsfullt bevarat minne av stiftaren, lagman de Lorche), brast Wadköping i skratt. Denna brist på takt må tillgivas en stad, som sällan hade orsak att skratta.

För resten blev det ju icke någon katastrof. I elfte timmen seglade en vida stoltare skuta fram på Wadköpingsån och räddade allt som räddas kunde. Vid rodret stod Carl-Magnus de Lorche och skutans namn var Wadköpings Förenade Metallindustrier. Ombord fanns plats för hela stan. Prospektet var hållet i Carl-Magnus vanliga stil, kortfattat och sakligt. Två tusen stamaktier à fem hundra kronor i utbyte mot Metallverkens tusen à tusen; tio tusen preferensaktier, av vilka stiftarna övertagit hälften, stora nyanläggningar, moderniseringar, nya metoder, ny ledning etc. etc. Wadköping betackade sig. I två månader lågo listorna blanka. Så kom omslaget, plötsligt och överväldigande. H. H. Markurell steg in på Enskilda banken, kastade mössa och portfölj på disken och tecknade sig i flygande fläng för hundra aktier. Höll listan under näsan på kassör Behn och skrek:

Nu är det gjort! Förbanna sig på det! Nu är det gjort! Satan!

H. H. Markurells kråkfötter gjorde under. Wadköpings åsikter om herr Markurell voro diametralt motsatta dess åsikter om Carl-Magnus de Lorche. Man avskydde hans person, man föraktade hans moral, man var icke ens säker på hans ekonomiska soliditet. Men att H. H. Markurell skulle kasta ut femtio tusen på dåliga papper föreföll orimligt. Herr Markurell luktade snusk, hans namnteckning luktade guld. På mindre än två veckor övertecknades kapitalet. Bolaget bildades; på häradshövdingens förslag invaldes H. H. Markurell i styrelsen. Aktierna blevo begärliga, betalades över pari. Häradshövdingen sålde en del, Markurell sålde nittio av hundra. Bolaget gick ett tryggad framtid till mötes och byggde till att börja med en skorsten, som överträffade alla förväntningar. Dess svarta skalle stack upp över Berget och kikade ned på domkyrkostaden. Om sommaren vid ostlig vind var röken besvärande för Kupan, och mångfaldiga gånger förbannade herr Markurell sina hundra aktier. I trots utav att de nittio sålts med förtjänst, i trots utav att de skaffat honom Vassaorden och väsentligt höjt hans sociala ställning.

Tio år förflöto, elva, tolv, tretton. Wadköping levde ett lugnt, lyckligt liv och klippte varje vår sina Förenade Industrikuponger som gåvo ett litet men gott utbyte. Skorstenen bolmade, den gracila frun promenerade, åkte eller red med sina dioskurer, tante Rüttenschöld samlade nya och gamla vestaler kring knäckkoket och lät då och då vända sin rundskurna kappa, Barfoth diktade "Höstsol", översten tog avsked, överstinnans förstånd stod stilla, domprostinnan Torin dog, testamenterade fem tusen till "Jesu Krubba" (i Industriaktier), Ström fick fyra konkurrenter, Wedblad två, gatubelysningen blev elektrisk (häradshövdingen hade startat Wadköpings Elektriska), skatterna stego gunås, rektor Blidberg fick astma, lansdhövdingen pensionerades, biskopen dog, båda ersattes, invånarantalet växte mäktigt och Carl-Henrik Brenners sto - hon som tog priset, ni vet - fölade så ofta man tillät henne att föla. Korteligen, allt gick sin gilla gång. Carl-Magnus gjorde stora affärer, H. H. Markurell små. Den förre var alltjämt lika beundrad, den senare lika avskydd. Båda voro för staden oumbärliga. Det är uppbyggligt att ha någon att beundra, det är nödvändigt att ha någon att förakta. För Wadköping med dess en smula tröga upfattning och omdömesförmåga var det en lycka att äga två så konstanta, värdiga och oomtvistade föremål för sina känslor.

Under hela denna tid levde fru Markurell ett liv i skymundan. Den lilla krets av trogna beundrare som omgav henne betydde ingenting. Wadköping kände henne icke eller ville icke känna henne.

Hösten anno 12 hände någonting. En ny figur infördes i "Jesu Krubbas" tablå - Johannes Döparen. Det var Barfoths idé. På lektorns förslag fick Johan Markurell rollen. Under årens lopp hade han avancerat från Jesusbarn till småängel, från småängel till storängel, från storängel till herde med lösskägg. Nu skulle han alltså utan skägg göra den nya figuren, Johannes Döparen. Herr Markurell sprang runt staden med nyheten, men i själva verket väckte den ringa uppmnärksamhet. Icke ens då fru de Lorche efter tio års frånvaro erbjöd sig att ännu en gång framställa den jungfruliga modern drog man öronen åt sig. Översten utstötte ett kort: Sensationellt! Det var allt. Tante Rüttenschöld fann årets Jesusbarn och repetitioinerna började under lektor Barfoths ledning. Den nya figuren placerades bakom Maria; stödd mot en stav böjde han sig fram över hennes axel för att betrakta barnet. Tante Rüttenschöld anmärkte:

Det där är nog mycket bra nu, käre lektorn. Men vi få tänka på att Elsa ska vara urringad. Ställ undan pojken en aln eller så.

Lektor Barfoth, som var förtjust i sin gruppering, frågade om fru de Lorche bestämt sig för höghalsad eller låghalsad. Carl-Henrik Brenner inföll:

Jag vill minnas, att Elsa vid ett visst tillfälle var betydligt urringad.


Med ens stod den pinsamma scenen från anno 95 tydlig och klar för församlingen. Minnet var i och för sig tillräckligt obehagligt att väcka allmän förstämning, men vad som gjorde det hela till en skandal (Wadköpingsskandal) var den omständigheten, att häradshövding de Lorche plötsligt reste sig och utan ett ord till förklaring lämnade salen. Varför gjorde han det? Ja, det vet man inte. Och uppriktigt sagt får man nog aldrig veta det.

På faster Teas dödsdag den 11 december visades tablån i vederbörlig ordning för allmänheten. Häradshövding de Lorche satt på sin vanliga plats, torkade sin pincené som vanligt och klappade som vanligt. Johannes stod på en dryg meters avstånd från Maria, och det hela var förtjusande, korrekt och behagligt. Herr Markurells vrål och klapphusapplåder hade man för länge sen vant sig vid.

De följande veckorna drunknade i julstöket, men då det förnäma Wadköping dagen efter trettondagen återtog sina regelbundna middagspromenader, kunde ingen människa undgå att se, uppmärksamma, ana och förstå. För första gången på sju år (enilgt andra källor åtta) uppträdde den gracila frun vid åstranden med blott en dioskur vid sin sida. Och det var ingen tillfällighet! Samma sak upprepades dag efter dag hela senvintern och våren. Vad hade hänt? Man konstaterade snart nog att orsaken icke var någon plötsligt påkommen fiendskap mellan dioskurerna. Tvärtom, från skolhåll rapporterades att de alltjämt voro de bästa vänner i världen. Alltså återstod endast en förklaring - häradshövding de Lorche hade funnit umgänget mindre lämpligt. Häradshövding de Lorche som med beundransvärt jämnmod sett fyra eller fem, sex eller sju unga men fullvuxna män komma, snubbla och gå, hade funnit orsak att inskrida mot en aderton års pojke.

Detta var en skandal, så diger och mäktig, att Wadköping vid dess behandling använde sig uteslutande av teckenspråket. Icke ett ord yttrades, men hela staden visste att någonting ohyggligt inträffat, någonting så djupt omoraliskt att det nästan var löjligt Flickan med de åtta kärleksbreven hade äntligen överträffat alla förväntningar.

Den ende, som ingenting märkte, förstod eller anade, var H. H. Markurell. Som förklaring kan anföras, dels att han saknade insikt i teckenspråket, dels att hans tankar redan då torde ha sysslat med den katastrof som han några månader senare skulle framkalla. Hans okunnighet blev dock icke långvarig; perukmakar Ström åtog sig att väcka honom. Vid ett tillfälle, då herr Markurell var ensam kund i salongen, gick Ström rakt på sak.

Är det sant, vad folk säger?

Herr Markurell, intvålad, orörlig, blundande - han tyckte inte om att se knivar - svarade:

Vad är det folk säger, som är sant?

Att häradshövdingen kastat Johan på dörren.

Vilken Johan? frågade herr Markurell.

Din Johan. Det skulle vara för fruns skull. Förstås.

Perukmakaren iakttog, att herr Markurells ögon snurrade häftigt runt under ögonlocken. Men han rörde sig icke och förblev under fulla fem minuter tyst. Möjligen hade han svårt att fatta, möjligen var han rädd att bli skuren. Då rakningen var lyckligen avslutad, satte han sig upp, torkade ansiktet och yttrade ett enda ord:

Svin!

Gick.

Två dagar höll han sig tyst, gjorde iakttagelser och fann att den vackra gruppen, Helena och Dioskurerna, den enda vackra i Wadköipng, krossats. På tredje dagens afton gick han in till sin herr son, som satt nedhukad över Lövgrens Kyrkohistoria. (Johan hade medhåll i historia, svenska, naturkunnighet, fysik och matematik, lektor Barfoths och adjunkten Leontins ämnen, i alla övriga mothåll. Hans argaste vedersakare var dock kristendomsläraren, rektor Blidberg.)

Johan, sade herr Markurell, för första gången begagnande dopnamnet. Johan går inte med grevinnan? Nu för tiden -

Unge Markurell rodnade. Han lyfte blicken mycket långsamt, och då den slutligen mötte faderns, smålog han, blitt och vemodigt.

Nej, medgav han. Häradshövdingen tycker inte om mig.

Tycker han inte om dig? frågade H. H., som återigen hade svårt att fatta. Johan skakade sorgset på huvudet.

Tycker - han - inte - om dig? upprepade Markurell med stark betoning på sista ordet.

Johan satte händerna i lur för munnen och skrek:

Han - bad - mig - dra - åt helvete. Och jag ber dig detsamma.

Varpå han kastade sig huvudstupa i studierna, höll händerna för öronen, blundade och rabblade:

Gnosticismen var ett försök att under första århundradet sammanblanda vetande och kunskap eller på grekiska gnosis -

Jaså, på det sättet, sade herr Markurell. Satan!

Han gick ut i salen, kastade sig på knä och kröp in under stora skåpet, rotande bland papper och böcker.

Vad söker du? frågade fru Markurell.

Halvkvävd av damm och ilska frustade herr Markurell:

Bibeln, för satan! Bibeln! Är hon kristen, hon där, som lägger bibeln på golvet. Dra mig i bena!

Fru Markurell drog fram sin man, som höll den stora, vördnadsvärda boken hårt tryckt till sitt bröst. Sittande på golvet med benen i kors, granskade herr Markurell första bladets anteckningar. Han pekade.

Där! Där står det tydligt. Carl-Magnus de Lorche. Titta! Han stod fadder åt gossen. Minns hon det?

Han var så gemen, sade fru Markurell, som bibehållit vissa folkliga talesätt.

Och så ber han honom dra åt helvete! framstötte herr Markurell med en flämtning av förtrytelse. Satan! Att ge sig till att häda Gud! När man är en sådan skojare! Satan!

Han blev sittande en stund försänkt i fromt och ilsket grubbel. Rest sig, torkade bibeln med rockskörtet, lade den på ett finsvarvat bord, vars skiva var klädd med röd plysch, sade:

Den här ska gossen ha. Efter mig. Där ska den ligga. Där. Kom det ihåg! Hon! Hustru!


Under närmast följande veckor och månader lade Wadköping med hemlig men stor tillfredsställelse märke till ett närmande mellan H. H. Markurell och Carl-Magnus de Lorche. Det betydde, ansåg man, ett återupplivande av de gamla, goda, trygga tider, då de båda herrarna varit kompanjoner i alla häradshövdingens smärre affärer. Dessa smärre affärer hade utan undantag förts till ett lyckligt slut. Man hade vant sig vid att betrakta de Lorche-Markurell som ett slags ekonomisk dubbelnatur, en bättre och en sämre hälft. Och för en affärsman av Carl-Magnus' storstilade och förfinade läggning är det kanske rentav nödvändigt att äga en sämre hälft. I alla händelser stärker det krediten. Emellertid hade de båda hälfterna efter det stora gårdsköpet på nittiotalet separerat. H. H. hade ensam ägnat sig åt de smärre affärerna och med påtaglig framgång. Häradshövdingens framgång eller motgång undandrog sig Wadköpings kontroll, men under de senare åren hade ett och annat rykte från yttervärlden givit vaga anledningar till oro. Att åter se den fulingen Markurell kila ut och in genom häradshövdingen port kändes på något sätt lugnande.

Och Wadköping hade vid denna tid ett alldeles särskilt behov av tröstande tecken och varsel. Förenade Metallindustriers revisions- och styrelseberättelse för 1912 var icke längre blygsam, den var ömklig och på samma gång hotfull. Den talade om nödvändigheten av väldiga avskrivningar, nyanläggningnar, lån, nytt kapital. Framför allt talade den om nödvändigheten av bättre konjunkturer, en nödvändighet som det grymt lekfulla Ödet då och då sticker mellan benen på strävsamt knogande bolag. Korteligen, den talade den vanliga bolagshebreiskan, bifogande en kortfattad men klar översättning - ingen utdelning. Även stoiska personer sådana som tanten Rüttenschöld kände vid åsynen av denna stormsvala en instinktiv fasa.

På ett hemligt sammanträde i gredelina kabinettet yrkade rektor Blidberg att styrelsen snarast möjligt och helst ofördröjligen skulle göra sig av med "Jesu Krubbas" aktier. Häradshövdingen presiderade och lyssnade med sin vanliga lugna, nästan ohövliga likgiltighet till tre eller fyra inlägg som alla gingo i samma riktning, försäljning. Då den siste talaren tystnat, yttrade han:

Jag anser tidpunkten olämplig. Vi måste vänta.

Och klubbade utan vidare, kanske i tankspriddhet, ett beslut som aldrig fattats.

Vid bolagets årsstämma i april blev, som väntat var, H. H. Markurell huvudtalaren. Den som hoppats på en droppe tröst från de läpparna, hade bedragit sig. H. H. tackade för det förtroende han åtnjutit men undanbad sig återval. Grinande och flinande på ett obeskrivligt oblygt och sataniskt sätt delgav han församlingen den glada nyheten att han numera ägde blott en aktie. Och med en ohyfsad brutalitet, som vi icke vilja återgiva, berättade han vilket bruk han ämnade göra av detta stackars värdepapper.

Han uppträdde i själva verket så bryskt, så understruket hänsynslöst, att man började misstänka en bluff. Man erinrade sig, att H. H. på något hemlighetsfullt sätt medverkat vid kraschen 99, då Förenade Metall slök Metallverken. Wadköping, vars fullständiga brist på fantasi vi redan påpekat, väntade sig en upprepning. Av allt att döma hade H. H. spelat under täcke med Carl-Magnus anno 99; följaktligen borde han göra det även anno 13. En ny, ännu väldigare skuta skulle segla upp för Wadköpingsån att rädda vad som räddas kunde. Aktieägarna skulle göra förluster, men de skulle icke förlora allt.

Detta bedrägliga hopp närdes av den iakttagelsen att H. H. Markurell under april och maj ännu flitigare besökte häradshövdingens kontor. Någonting var alltså i görningen.

Den första måndagen i juni omkring kl. 11,30 f. m. sågs H. H. Markurell stiga uppför rådhusets trappa. Det var ingenting ovanligt; H. H. hade dagligen ärenden i rådhuset. Tjugu minuter senare rusade stadsvaktmästare Ohlson, slängande och svängande sitt träben i vida cirklar, tvärsöver torget och hoppade på ett ben uppför Wadköpings-Postens trappa in i det allra heligaste. Redaktören steg genast ned från kommoden, tvättade sig och satte sig vid skrivbordet. Men trots Ohlsons kända sanningskärlek, prövad i trettio år, vägrade pennan att nedskriva notisen.

Redaktörn ringde upp borgmästaren. Och även denna gång visade sig Ohlsons uppgifter pålitliga.

H. H. Markurell hade av vällovliga rådhusrätten i Wadköping begärt vice häradshövding Carl-Magnus de Lorches försättande i konkurs.

Notisen skrevs, trycktes, lästes.

Wadköping råkade i samma sorgliga tillstånd som så ofta plågar överstinnan Edeblad; dess förstånd stannade och stod stilla.

Fullkomligt stilla.

Carl-Magnus de Lorche!

Slutligen pressade nöden två marker fantasi ur Wadköpings träbeläte. Man började teckna. Det är inte sant. Det är lögn. Det är - det är tryckfel.

Längre räcker inte två marker fantasi.

Lögn? När det stod i Wadköpings-Posten.

Man betvivlade sina ögons vittnesbörd.


Alldeles som lektor Barfoth!

Man behagade erinra sig situationen den 6 juni 1913 vid pass klockan 3 f. m. Solen hade nyss gått upp, i första hand belysande domkyrkotuppen, kajorna och det högt belägna utvärdshuset Kupan. Längst ut på terrassens yttersta sten satt en råtta, tvinnade sin mustasch och betraktade Wadköping. Bakom henne satt eller snarare halvlåg herr Markurells katta, Susanna, betraktande råttan. Bakom Susanna satt på en stol under linden lektorn i historia, Ivar Barfoth, betraktande både råttan och katten.Vidare ha vi på en annan stol adjunkten Leontin, sovande.

Man torde även minnas, att lektor Barfoth ansåg sig ha skäl att beetvivla råttans materiella existens. Det egendomliga förhållande att två mot varandra så fientliga djur som en råtta och en katt vilade fridfullt så gott som sida vid sida, styrkte hans misstankar. Men det första och djupaste grunden till hans tvivel var en annan. Lektor Barfoth kände sig själv. Han var först och främst en man som under sjutton långa år förgäves sökt dränka en olycklig kärlek i sprit. Han var en Bacchi tjänare bland de främsta, en dityrambisk diktare, en trofast vän, en ljuvlig sällskapsbroder, en oförliknelig gluntsångare, en oöverträffad festarrangör och för resten en människa, som aldrig haft riktig reda på någonting, undantagandes årtal och versfötter.

Han strök sig hårt över ögonen, men den otäcka bilden av en sittande råtta lämnade icke näthinnan. Till på köpet en ovanligt stor och grann råtta. Han blev allt sämre till mods. Minnet av kvällens kamratfest äcklade honom. Finns det någonting vidrigare än en gammal man, som sjunger, dansar, spelar uppsluppen pojke under en kal hjässa? Skam! Och smärta. Vissa symtom som han länge förnekat anmälde sig. Han höll upp handen med utspärrade fingrar, den skälvde som ett asplöv. I fötterna förnams ett obehagligt surr; benen kändes domnade. Hjärtat arbetade ojämnt och med möda. Och så råttan!

Ack, att jag vore ett litet, litet barn! tänkte lektorn i historia. Icke för att begynna min vandring på nytt, ty jag skulle samma väg gå. Ack, att jag hade ett litet, litet barns rena läppar och rena hjärta! Jag skulle bedja till dig, Fruktansvärde. Se, jag är ensam. där sitter min bäste vän och sover. Det svinet! Ja, även jag är ett svin, Herre. Människa född, svin vorden. Felet är således mitt och inte ditt. Men hur har det gått därhän? Nå, varför ska jag rota i det! Men hade jag mött henne för trettio år sedan, då hade jag varit en annan människa. Det hade jag. Så det är då ditt fel. Jag hade haft maka och barn, Herre! Vad har jag nu? Delirium, skulder och vänner. Delirium må vara hänt, ty människan skall en gång dö. Skulderna bryr jag mig inte om. Se på Carl-Magnus! Gull är blott mull. Men vännerna! Herre, befria mig från vännerna. Job hade också vänner och jag skulle tro att han delade min åsikt om följet. Söta bedragare som berusa mig med smicker och fagra ord. Ett barn berusar ej med smicker, ett barn säger oss sanningen. Ett barn säger: Fader, du får icke dricka, ty jag måste ha kläder, föda och läroböcker. Så talar ett barn och man lyder. Vännen säger skål, hej och så vidare. Ho står då emot? Till ett barn skulle jag säga: Din faders läppar äro sölade, hans hjärta orent - bed för din far. Men du har icke förunnat mig ett barn. Hur har du egentligen tänkt dig saken? Ska jag kanske anmoda adjunkten Leontin att bedja för min själ? O Herre, tillgiv mitt hjärtas bitterhet! O Herre, tillstäd att jag ödmjukt nalkas din tron, fast jag svirat denna natten som så många andra. O Herre, döden står vid min sida och jag är så trött och sömnig. O Herre, jag önskar jag vore ett litet barn.

Och han fortsatte att plåga Vår Herre med en önskan, som i själva verket var överflödig. Ty Vår Herre hade förutsett denna önskan och redan för cirka fyrtiofem år sen slagit knut på Ivar Barfoth.

Fördenskull var det mera passande än han själv trodde, då han i ruelse med knäppta händer läste barnabönen: Gud som haver.

När han åter slog upp ögonen föll hans blick på vännen Leo. Adjunkten satt kapprak på sin stol, ansiktet, inramat i det toviga Josefsskägget, var vitt som kalk, ögonen stirrade på en enda fläck. Lektorn undersökte fläcken och det klack till i hans hjärta.

Han böjde sig fram och lade handen på vännens knä.

Leo, viskade han. Leo, vad är det?

Uuuhm, morrade adjunkten.

Leo, ser du någonting?

Adjunktens morrning blev ännu dovare. Lektorns bröst höjdes av en djup och ljuv suck. Han sade:

Kära Leo! Frukta icke! Jag ser den också. Det är en råtta.

Och som om ett oundvikligt öde skjutits ett sekel fram i tiden, som om en centnertung syndaskuld plötsligt vältrats från hans skulder, sprang han upp, ställde sig i pose, harklade, hostade och stämde upp, denne oförliknelige gluntsångare, med klar och klangfull stämma:

Minns du hur ödet oss förde tillhopa

anno aderton hundra -

Men där blev det stopp. Kanske hade sinnesrörelsen grumlat hans minne, han kom inte ihåg årtalet. Och hellre än att slunga ut en kronologisk uppgift på måfå, teg han. Leo, som vidgat den väldiga bröstkorgen och fyllt lungorna med luft, volmade nu upp sig i väntan på replik och var nära att sprängas av luftmassorna. Ögonen trängde röda och ilskna som tjurögon ut ur sina hålor. Slutligen förmådde de tjocka läpparna ej längre hålla tillbaka den mäktiga, tunga stämman, som brast lös i ett dånande, mullrande:

Ack ja, visst minns jag det!

En orkan av toner! Ty även Leontin var en mäkta stor gluntsångare.

Närmaste följden blev, att råttan, som hittills följt en klok status-quo-politik, huvudstupa tog till flykten, förföljd och snart gripen av Susanna. Dess materiella existens var därmed till fullo bevisad. men tonorkanen väckte också de båda vännerna till klart medvetande om att en ny dag randats, en dag som icke borde finna en lektor och en adjunkt bland spillrorna från ett dryckeslag. De speglade sin ålder, sin trötthet, sin sjaskighet i varandras ögon och kände sig skamsna. Bröto upp och gingo arm i arm. Vid husknuten stannade de i ett ärende och lektorn råkade se in genom ett fönster, vars lucka stod på glänt. Vad han såg var herr Markurells sommarkontor. Där stod ett mycket gammalt kassaskåp. Vidare ett bord och några pinnstolar. Vidare en järnsäng ställd framför kassaskåpets dörr. I järnsängen sov herr Markurell.

Titta! viskade lektorn. Där ligger han.

Herr Markurell låg på rygg med händerna knäppta över bröstet. Ett tjockt, blommigt täcke dolde hans lekamen men längst ned stucko fötterna fram, ovanligt stora fötter i smutsgula strumpor.

Plötsligt satte sig herr Markurell upp i sängen, vred huvudet åt höger och vänster, höll handen bak örat, lyssnade.

Trätrappan knarrade, den där förrädiska trätrappan. Även lektorn och adjunkten kunde höra den knarra.

Efter några ögonblick tystnade trappan och herr Markurell lade sig åter till ro.

Lektorn och adjunkten dröjde vid fönstret. En minut förgick. Så öppnades dörren till verandan. En herre steg ut. Han var lång, smärt, lindrigt böjd. Han bar svart bonjour, grårandiga, svarta byxor, svart cylinderhatt. En narciss i knapphålet. En svart läderportfölj under vänstra armen. Hans hår var mycket mörkt, nästan blåsvart och utan ett grått strå. Pannan hög över välvda, tjocka ögonbryn. Långa ögonfransar. Ögonen, skyddade bakom en guldbågad pincené, hade en djup, mörkgrå färg. Profilen var skarpskuren med böjd näsa och en något svag haka. Han var mycket blek. Herrn stannade en stund på verandan, tog av sig cylindern och strök den med rockärmen, putsade pincenén, tog upp ett fodral och tände en cigarrett. Steg därpå i sakta mak ned på terrassen, gick bort till stora trappan och försvann, steg för steg, ur de båda vännernas åsyn.

De betraktade varandra, läste i ögonen. Men hastigt, flyktigt, skyggt. Icke ett ord. Arm i arm fortsatte de sin vandring ned mot staden, alltjämt hållande ett betydligt avstånd från honom, som gick före dem.


Morgontimmarna runno soliga hän över Wadköping. Staden vaknade. Kvastgubbarna sopade gatorna, mjölksurrorna rullade in genom tullarna.

Domkyrkoklockan slog sju.

Herr Markurell steg ut på Kupans veranda, i strumpläst och skjortärmar. Famnen full med flaggor. Han bredde ut dem och valde den minst blekta, tassade försiktigt ned på terrassen, grinande illa då gruset kittlade hans sålor.

Herr Markurell hissade flaggan, som slog några sömniga klatschar i en svag morgonbris.

Herr Markurell dröjde vid flaggstången. En kvart.

Och åter öppnades dörren och en ung man trädde ut. Han var lång, smärt, svartklädd, svart stophatt. Några böcker under vänstra armen. Hans hår var mycket mörkt, nästan blåsvart. Pannan hög över välvda, tjocka ögonbryn. Långa ögonfransar. Ögonen hade en djup, mörkgrå färg. Profilen var skarpskuren med böjd näsa och en något svag haka. Han var mycket blek.

Herr Markurell var om möjligt ännu blekare.

Den unge mannen stannade en stund på verandan, tog av sig hatten och strök den med rockärmen, drog upp ett fodral och tände en cigarrett. Steg därpå i sakta mak ned på terrassen, gick bort till herr Markurell och fattade hans hand.

Herr Markurell besvarade handtryckningen med krampaktig styrka. De båda herrarna sågo varandra stint in i ögonen; och bådas ögon stodo på skaft, stirrande. En dryg minut.

Så slungade den yngre med en skicklig tungrörelse sin cigarrett i en båge över herr Markurells skuldra, drog djupt efter andan och sade:

Det är månljust, va? Förbannat månljust!

Det är det, bekräftade herr Markurell i en hetsigt övertygad ton, som om han nu först fått höra hela sanningen om det mänskliga livets elände. Det är månljust! Gosse!

Och han sänkte rösten till en skrovlig, skälvande viskning.

Vad är det, som är värst?

Den unge mannen rynkade pannan och till hälften slöt sina ögon i ett övermått av oro, som snart övergick till ett blitt, resignerat vemod.

Ja, vet du, svarade han, det är mycket. Det ena med det andra. Men i alla fall. Jo. Det är gnosticismen. Jag har ta mig tusan aldrig begripit ett jota av gnosticismen. Och det vet han.

Satan! mumlade herr Markurell. Satan!

Och han frågade:

Hur dags blir det?

Efter rasten. Klockan tre. Socker i botten, begrips!

De släppte varandras händer, som sjönko tungt och slappt som dödsskjutna fåglar. Den unge mannen gick med sänkt huvud fram till trappan. På första steget dröjde han, vände sig till hälften om, sträckte vädjande ut handen. Hans stämma var klar, behärskad, men mycket mörk.

Han sade:

Gubbe lilla. Tänk på mig klockan tre.

Herr Markurell förmådde icke svara.


Herr Markurell stod på Berget och vid hans fötter låg Wadköping, den fagra, frejdade, vördnadsvärda domkyrkostaden. Låg vid hans fötter ej blott lekamligen utan även andligen.

Som snart skall visa sig.

Men herr Markurell aktade i denna stund ej på Wadköping. Med ögon, öron och alla sinnen, med tankar och känslor, med hela sin själ följde han sin enfödde son, som denna dag hade att avlägga sin mogenhetsexamen vid Wadköpings Högre Elementarläroverk.


Project Runeberg, Thu Dec 20 03:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/markurel/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free