- Project Runeberg -  Markurells i Wadköping /
Kapitel 2

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

2

Häradshövding de Lorche steg in i sin hustrus sängkammare. Han lade cylinderhatten och portföljen på bordet vid dörren och gick på tå fram till sängen.

Fru de Lorche sov. Hennes hår, benat och slätkammat, delade sig i två tjocka, alnslånga flätor, vilkas noggranna, symmetriska placering tvärsöver skuldror och bröst vittnade om gott ordningssinne. Nattdräktens yppiga spetsar lågo slätade och slickade som en välputsad fågels fjäderskrud. En ostörd sömn fulländade ansiktets symmetri, markerad av den där enda lilla rynkan i pannan. Underverket, som gjorde Elsa von Battwyhl till Wadköpings skönhet, hade varit ett gediget underverk. Den askblonda, gracila frun, som - om man räknar på fingrarna - befinnes vara fyrtiotalet farligt nära, liknade en sovande Ursula, den jungfruligaste bland elva tusen jungfrur.

Carl-Magnus böjde sig varsamt ned och vidrörde med läpparna den askblonda fläta, som låg honom närmast. Varpå han drog sig baklänges och på tå ut ur sovrummet.

I skrivkabinettet öppnade han båda fönsterhalvorna, drog ned rullgardinen och satte sig på bänken i fönstersmygen. Han tände en cigarrett, drog djupa drag och blåste omsorgsfullt ut röken bakom gardinen. När han rökt vid pass tjugu cigarretter och fyra eller fem gånger smugit sig in och ut från den alltjämt sovande frun, slog klockan sju, domkyrkoklockan, rådhusklockan, klockan i sängkammaren, i kabinettet, i salen och de fyra klockorna i salongen. På torget skramlade åken, steg smattrade över stenarna, tystnaden var bruten. Carl-Magnus suckade mycket djupt och tände sin tjuguförsta.

Louis kom in i kabinettet, några böcker under armen. Då han fick se fadern, tvärstannade han och bugade en smula klumpigt. Varpå han stramade upp sig, röd i ansiktet, smällde ihop klackarna och gjorde en bugning efter alla konstens regler. Han sade:

Jag visste inte, att pappa var hemma.

Häradshövdingen nickade:

Jag kom i går kväll. Mamma telegraferade.

Då Louis tog ett steg mot dörren, lyfte han handen.

Vart ska du gå? Mamma sover.

Pojken rodnade ännu värre.

Det är examen i dag, mumlade han, jag tänkte säga adjö åt mamma.

Hon sover, upprepade häradshövdingen. Jaså, det är examen. Jag hoppas, att du inte låter den här saken oroa dig? Så att det går illa i examen. Det är den inte värd.

Louis skakade på huvudet. Plötsligt blev hans målbrottsstämma löjligt grov, mörk, hotfull.

Jag antar att pappa kommer att knäcka den där skojaren. Så här!

Och han gjorde en mordisk åtbörd. Häradshövdingen smålog, ett leende som cigarretten i mungipan drog en smula på sned.

Jag undanber mig, att du använder ordet skojare. Det är ohyfsat. Om någon kallade mig skojare, skulle du förstå hur ohyfsat det är.

Louis de Lorche mumlade mellan sammanbitna tänder:

Jag antar, att ingen kommer att säga det i min närvaro.

Antagligen inte, medgav häradshövdingen. Men man bör inte lita för mycket på folks finkänslighet.

Louis stirrade på sin far med starkt vidgade ögon, runda som en katts. Efter en tyst och rökmolnsdiger stund frågade Carl-Magnus:

Träffar du unge Markurell?

Louis nickade och slog ned ögonen.

Häradshövdingen torkade sin pincené med vanlig omsorg. När han immade glasen, drog han isär läpparna till ett krampaktigt grin.

Du kan hälsa honom, att det inte var så illa ment. Den där gången. Då jag bad honom att inte slita våra trappor -

Louis skyndade sig att säga:

Jag talar inte till honom. Efter det här. Hans far är en skojare.

Häradshövdingen fortsatte:

Hälsa honom det. Vidare kan du be honom ut till Stortofta. Vi flytta dit i nästa vecka. Be honom stanna några veckor.

Det gör jag inte, sade Louis de Lorche, röd, flämtande, nästan snyftande. Det gör jag inte!

Häradshövdingen tände en ny cigarrett, lyfte lite på gardinen och bolmade ut genom fönstret. Louis tappade en bok, tog upp den och vek aktsamt ut ett bräckt pärmhörn. Slutligen sade han:

Vill pappa verkligen att jag ska säga det där åt Johan?

Carl-Magnus svarade lugnt och lågmält:

Jag vill minnas, att jag uttryckte en önskan -

Louis de Lorche slog plötsligt ihop hälarna och stramade upp sin bokböjda rygg.

Som pappa vill. Förstås.

I detsamma ropade fru de Lorche på sin son. Pojken frågade: Får jag gå in? Häradshövdingen nickade.

Så snart dörren stängts, sprang han upp och började en tyst snabbgång mellan fönstersmygen och dörren. Ansiktet förändrades underbart. Den stela, tjocka wadköpingsmasken av slö likgiltighet föll av. Ögonen glänste, musklerna spelade, läpparna formade snabbt kaskader av tysta ord. Han rörde till och med händer och armar, gjorde åtbörder, nöjde sig icke längre med att torka sin pincené -

Då låsvredet på sängkammardörren sänktes, tog han ett ljudlöst skutt in i fönstersmygen. Tände en cigarrett.

Mamma ber pappa komma in.

Carl-Magnus nickade.

Louis marscherade mot utgången, vände sig om, gjorde ställningssteg och sade:

Adjö, pappa.

Adjö, upprepade häradshövdingen, erinrade sig dagens betydelse och tillade:

Jag säger inte lycka till. Men du förstår, käre Louis - du förstår, var jag kommer att ha mina tankar.

Troligen visste Louis, var faderns tankar skulle dväljas eller åtminstone var de icke skulle dväljas. Men frasen var onekligen en vänlighet. Och målbrottsstämman lyckades all behärskning till trots åstadkomma några rent underbara löpningar på den korta satsen:

Tack, pappa!

Klacksammanslagning, rättning, helt om marsch!

Häradshövdingen kastade cigarretten och steg in i sängkammaren. Fru de Lorche satt framför spegelbordet och kammade det askblonda. Makarna nickade och smålogo åt varandra i spegeln. Carl-Magnus sköt undan cylindern och satte sig på bordet vid dörren; han tog portföljen i knät och bläddrade bland papperna.

Nå? började fru de Lorche. Har du talat med henne?

Jag har talat med henne. Från klockan ett till klockan tre. Det var det segaste natt- och straffplenum jag varit med om. Fru Markurell är inte särskilt intelligent.

Hon är vacker, inflikade fru de Lorche och log mot sig själv.

Ja, medgav häradshövdingen, hon är alltjämt vacker. Men för en man, som tömmer dräggen i förödmjukelsens kalk, betyder skönhet ingenting. Jag hade hellre talat med herr Markurell. Om jag bara haft någon utsikt att lyckas.

Nå? upprepade fru de Lorche.

Tja, tja, tja, mumlade Carl-Magnus och stirrade ned i portföljens pappersdigra gap. Naturligtvis kommer hon att göra vad hon kan. Men vad kan hon? För det första har hon aldrig haft något större inflytande över herr gemålen, för det andra är hon dum, för det tredje har jag upptäckt att hon har ett avskyvärt lynne. Uppriktigt sagt är jag rädd. Där finns risk. Att hon skall begå indiskretioner.

Kammen frasade lent viskande genom det askblonda, armens vithet blänkte i spegeln, läpparna blottade en gnista tänder. Och nu kunde man se att den enda lilla rynkan i pannan verkligen var en skrattrynka. Fru de Lorche sade:

Jag tror inte att du behöver vara rädd. Fru Markurell har kanske ett avskyvärt lynne, men hon kommer inte att begå någon indiskretion. I det där hänseendet. Det gör man överhuvud taget icke. Alldeles oberoende av lynnet -

Häradshövdingen gav henne en hastig blick.

Jaså, sade han. Och fortsatte i en helt annan ton:

Det är någonting ohyggligt, overkligt och ohyggligt som en mardröm! Att vara så nära målet. Jag står här så att säga med förgyllda fingertoppar. Tantali kval! Jag behöver tre månader, eller på sin allra högsta höjd sex. Om sex månader måste det vara fred, om sex månader måste kurserna stiga. Detta förbannade Balkan -

Fru de Lorche, som lagt sista handen vid det askblonda, reste sig och frågade:

Vad tycker du? Ska jag sätta på mig någonting svart?

Carl-Magnus mörkgrå ögon fingo ett besynnerligt hetsigt och svårmodigt uttryck. Han sträckte ut armarna, lät dem åter sjunka. Han mumlade: Din morgonrock klär dig förträffligt -

Men fru de Lorche sade:

Det är inte längre fråga om det. Det gäller att verka gedigen. Louis fyller sjutton år i höst. Om jag skulle skicka ut Betty att köpa mig en sån där vit spetsmössa med gredelina band? Jag föreställer mig, att tante Rüttenschöld skulle tycka om det. Blir du ruinerad, Carl-Magnus, kommer jag att lägga mig till med änkedok och yllestrumpor.

Hon ringde och försvann med Betty i klädkammaren. (Samma rum, där faster Tea brukat gömma de små stulna barnen.) Häradshövdingen hoppade hastigt ned från bordet och började åter en snabb och tyst vandring, ackompanjerad av livlig mimik och antydan till gester. Fru de Lorche iförde sig en mörkblå promenaddräkt av det enklaste och högtidligaste snitt som förekom i klädkammaren. Eftersom den icke lät sig förenas med mössa och gredelina band, fick denna ytterlighet tills vidare anstå. Då hon åter trädde ut i sängkammaren, satt Carl-Magnus på sin plats, en smula andfådd, bläddrande med lätt skälvande händer i portföljen

Om icke detta förbannade Balkan, började han; men fru de Lorche avbröt ett välkänt tema, sägande:

Balkan är en bergig halvö i sydöstra Erupoa. Jag skulle föredraga att få höra någonting mer om ditt nattplenum.

Vadå? frågade häradshövdingen.

Till exempel. Vad trodde hon om orsaken? Varför har han kastat sig över dig just nu?

Häradshövdingen immade glasen och visade tänderna.

Det krävs inte kvinnolist för att förstå motiven. Tidnpunkten är vald. Herr Markurell har tyvärr fått en mycket djup inblick i mina affärer. Jag har ett och annat i min portfölj, som retar hans aptit. Till nuvarande kurser! Å, herregud! Jag hade det på känn och försökte få en uppgörelse till stånd redan i somras. Men han drog ut på tiden, han måtte ha haft en infernalisk kunskap om Balkan -

Balkan är en halvö, upprepade fru de Lorche. Men jag skulle vilja veta, om den där historien med Johan spelat någon roll?

Carl-Magnus ryckte på axlarna. Slutligen sade han:

Det är ju möjligt. Att den haft någon liten betydelse -

I så fall, sade den gracila frun, och för ett ögonblick kunde man frestas att tro att den där ensamma lilla rynkan verkligen var en gråtrynka, i så fall är jag inte bara ett nöt. Jag är en olycksfågel. Du har fullgoda skäl att begära skilsmässa.

Han sträckte ut händerna, grep henne kring armbågarna och drog henne mycket långsamt intill sig.

Prinsessa, sade han, jag undanber mig crimen læsæ mot er heliga person. Felet var mitt. Eller rättare, felet är nu som alltid kung Ferdinands. Han har totalt fördärvat mina nerver. Min goda sömn flög sin kos. Jag låg och grubblade på ett och annat. Och så flög det för mig att folk förr eller senare antagligen skulle börja prata igen. Jag tyckte nästan det var min plikt att underrätta dig i tid.

Det var din plikt, påstod den gracila frun.

Det var så tusan heller, morrade Carl-Magnus. Det var en sentimental dumhet, förstörda nerver, at last - kung Ferdinand!

Men fru de Lorche sade:

Det finns ingen ursäkt för mig. Varför behövde jag sätta mig på mina höga hästar? Varför behövde jag få en sådan avsmak för den stackars pojken? Varför behövde jag be dig köra bort honom?

Plötsligt frigjorde hon sina armar; hennes händer gledo smeksamt över hans skuldror, och hela den gracila lilla personen sjönk mjuk och dunlätt intill honom.

Vill du veta varför? Därför att min lättsinniga, lättfärdiga, oanständiga, perversa, rysliga själ njöt av att erfara en ny sensation. Jag var svartsjuk, Carl-Magnus. För första gången var jag svartsjuk på min herre och man. Jag ville sticka min hattnål genom den där fördömda pojkspolingens mörkgrå ögon. Ja! Det räckte i sex dagar. Längre gick det inte. Men det var storartat.

Hon grep kring hans nacke, hon körde fingrarna genom hans spegelblankt kammade hår; och då hon strök upp det från tinningarna blottade hon en gråsprångd krans under den svarta. Hon viskade:

Vad det är ohyggligt att bli gammal, gosse! Vad det är ohyggligt!

Hon kysste honom långsamt och man skulle nästan kunna säga eftertänksamt. Och ännu tystare viskade hon:

Kamar el-Zaman! Kamar el-Zaman?

Och han svarade:

Prinsessa Belbredur! Prinsessa Belbredur?

Men han kände sin mun vissen under hennes kyss. Och han försökte förgäves minnas när och var i en förfluten lyckotid hon kallat honom Kamar el-Zaman eller när och var han nämnt henne Belbredur.

Kvinnans kärlek kan vara bedräglig. Men vad är det i jämförelse med mannens minne? Av kvinnans kärlek. Hans mun var vissen och blek, hans kinder askgrå, hans stackars hjärta oroat av känslans mäktiga blodflöde, hans mörkgrå ögon blänkte, med vidgade, heta pupiller. Han skulle oändligen gärna ha velat säga ett enda ord med doft av kärlek. Men örtagården stängs vid solnedgången och sentima vandrare stå stumma och dumma vid grinden.

Carl-Magnus de Lorche omfamnade sin hustru och sköt henne sakta men bestämt ifrån sig. Lyckligtvis hade han en rent yttre anledning. Det knackade på dörren och Betty anmälde, att fröken Rüttenschöld önskade tala med häradshövdingen.

Han sprang bort till spegelbordet, ordnade håret och gned sina kinder, som voro alltför askgrå till och med för en bankruttör. Han sade till sin hustru i spegeln:

Före frukosten! Det blir påkostande. Men jag ber dig om en sak, kära barn. Låt bli att underskatta konung Ferdinand. Låt bli att skryta med dina geografiska kunskaper, så fort jag nämner ordet Balkan. Balkan är för mig ett moraliskt, icke ett geografiskt begrepp. Och kung Ferdinand är för tillfället min ende bundsförvant.

Han stod en stund eftertänksam. Han putsade sin pincené. Han tog sin hatt och sin portfölj från bordet. Han stod ännu ett ögonblick eftersinnande. Och plötsligt, tvärs genom siffror och väl avvägda fraser, bröt minnet fram. Han mindes när och var i en förfluten lyckotid han nämnt den gracila unga personen vid ett poetiskt namn och hon honom. Han log mot henne. Han frågade:

Är du färdig, Belbredur?

Han bjöd henne armen och sade:

Prinsessa! Föreställningen börjar.


I salen gick föreställningen av stapeln, i den mörka salen med tre norrfönster nästan dolda under mörka draperier, med mörka tapeter, svartnade, tunga ekmöbler, med gamle lagmannens porträtt (han håller en klubba i handen och ser ut som om han nyss fällt en dödsdom) och med hans högkarmade stol av mörkt päronträ.

Närvarande voro tante Rüttenschöld, f. d. landshövding Rüttenschöld, landshövdingskan, översten och överstinnan Edeblad samt Carl-Henrik Brenner, den sistnämnde i egenskap av revisor i "Jesu Krubba". Landshövdingen hade tagit plats vid den övre bordsändan, tante Rüttenschöld vid den nedre. Landshövdingen bar frack, gröna bandet och en del andra prydnader; han var nämligen examensvittne och skulle omedelbart efter familjemötet begiva sig till skolan. Framför honom stod en frukostbricka, som Louis länsat till hälften. Landshövdingen strök med darrande hand smör på en långskorpa, doppade den i mjölktillbringaren och sög på den. Han var pensionerad och saknade alldeles tänder. Det rödlätta, fylliga ansiktet, inramat i tätt, stritt, gråvitt hår och kritvita polisonger gjorde honom vacker, den svällande frackskjortan gjorde honom ståtlig, men hakan var en förrädare, skälvde och glappade.

Landshövdingskan satt vid hans sida och höll med en tillknycklad servett i handen noga vakt över mjölkdroppar, som då och då föllo på frackuppslaget eller på bandet. Ibland ville hon knyta servetten för honom, men det fick hon inte.

Tante Rüttenschöld satt rak och mäktig i sin morfars, lagmannens, päronstol. Likheten mellan dotterdotter och morfar var betydande, samma låga panna, samma springsmala ögon, samma utstående öronlappar, samma köttiga, blånande näsa, samma kraftiga haka. Men under det att lagmannens mun var bred och tunn som en gäddkäft, hade tante Rüttenschöld fått ett slags tryne - antagligen därför att hon myst så mycket mot sina vestaler och sugit så mycket på sura karameller. För tillfället sög hon på socker. Hon hade tagit sockerskålen från frukostbrickan och placerat den i sitt knä. Under den rundskurna kappan hade hon endast underkjol, en korsett av utsökt fast virke och en grå ylletröja. Tante Rüttenschöld var tio år äldre än sin bror, landshövdingen, eller närmare bestämt sjuttionio och tre kvarts år. Men hennes haka visade icke någon som helst benägenhet att giva efter.

Överste Edeblad hade huggit en kanapé i salongen, och red nu av och an framför den breda, blågrå kakelugnen, i vars vrå överstinnan tålmodigt avvaktade det vanliga stilleståndet.

Carl-Henrik gömde sig bakom en gardin.

Man hade tills vidare ingenting att säga varandra.

Häradshövdingen gjorde sitt inträde från salongen. Han hade lämnat sin hustru och sin cylinderhatt i rökrummet och gick hastigt fram till bordet, med korta bugningar hälsande till höger och vänster. Alldeles som på ett sammanträde. Översten grymtade och överstinnan sade med ett uttryck av glad överraskning: Nej, se, Carl-Magnus! Eljest tystnad. Häradshövdingen slog sig ned vid bordets långsida, vändande ryggen åt fönstret; han lade portföljen framför sig. Tystnad. Plötsligt sade landshövdingen, som slutat sin skorpa:

Malla, kasta hit ett par sockerbitar!

Tante Rüttenschöld kastade till honom ett par sockerbitar och stoppade en tredje i mun. Då den smält på tungan, smackade hon och sade:

Carl-Magnus - vi tro på dig.

Därmed var släktmötet öppnat.

De Lorche böjde erkännsamt på huvudet, landshövdingen sade, sugande på sockret:

Na-turligtvis. Kä-re Carl-Magnus.

Och översten:

Visst! Visst tusan! Carl-Magnus!

Tante Rüttenschöld fortfor:

Vi ha kommit hit för att få veta en sak. En sak, Carl-Magnus. Har den där skojaren förlorat förståndet?

Just det, ja! sade landshövdingen och lät sin hustru torka munnen. Karlen börjar bli gammal. Han vet inte, vad han gör.

Översten galopperade.

Äntligen tog häradshövdingen till orda, och hans sakliga, lidelsefria ton sopade ögonblickligen bort de mera familjära känslorna.

Han sade:

Först och främst vill jag anmärka, att herr Markurell icke är någon skojare. Vi ha gjort en hel del affärer tillsammans och jag hoppas att det borgar för hans hederlighet. Däremot vill jag icke förneka att han i detta fall gått mycket hänsynslöst till väga. Men det är en annan sak. Mannen är i sin fulla rätt.

Att sätta en de Lorche i konkurs? frågade tante Rüttenschöld i en ton, vars dova klang tycktes kräva det gamla päronträets medverkan.

Får vi be om beloppet? inföll Carl-Henrik, dold bakom gardinen. Häradshövdingen, som inte sett honom, ryckte till. Överstinnan sade:

Tänk! Jag tror att Carl-Magnus blivit nervös.

Tyst! kommenderade översten; och häradshövdingen meddelade efter någon tvekan, att beloppet knappast torde överstiga sjuttio tusen.

Tante Rüttenschöld sade:

Carl-Magnus, du menar inte, att den där karlen kan sätta dig i konkurs för sjuttio tusen?

Häradshövdingen svarade:

Jo. Om jag är på obestånd.

Landshövdingen strök smör på två långskorpor, lade den ena i beredskap och doppade den andra med skälvande hand i mjölktillbringaren. Landshövdingskan tog åter till servetten och häradshövdingen drog upp sin näsduk. Han trodde sig säker på sig själv, men plötsligt kände han svetten rinna i små strömilar från hårfästet ned över panna och kinder. På ett mycket komprometterande sätt. Han for med näsduken över ansiktet.

Det intresse ni välvilligt visar mig, började han och förnam med tillfredsställelse att stämman alltjämt var oklanderlig.

Han fortsatte:

Och den omständigheten att jag måste anhålla om ert bistånd, gör att jag anser mig böra -

Han avbröt sig och fortsatte tvärhugget:

Mina tillgångar äro som följer -

Med papperet framför sig rabblade han entonigt upp post efter post, begynnande med Stortofta och gården och slutade med aktier i ett tjugutal in- och utländska bolag. Han ryckte av sig sin pincené och började ivrigt gnida den med den svettblöta näsduken.

Sade:

Summa tillgångar sex millioner tre hundra trettiosju tusen.

Siffran och de klingande bolagsnamnen imponerade och i en känsla av rikedom och överflöd stoppade tante Rüttenschöld en hel grabbnäve socker i mun. Glädjen blev kort. Häradshövdingen tillade:

Jag måste emellertid påpeka att samtliga aktier äro upptagna till inköpspris. Efter sista kursfallet gör det en differens på i runt tal en million.

Ren förlust alltså? insköt Carl-Henrik.

Ja. för ögonblicket.

Tante Rüttenschöld vände sig till sin bror, landshövdingen, och sade:

Käre Axel, om du inte hade grisat ned tillbringaren, skulle jag ha bett om ett glas mjölk. Nej, tack, nu får det vara.

Och hon vände sig till häradshövdingen och sade:

Jaså, en million? Det är ju inte illa. Jaså, en million. Och Elsa går väl fortfarande omkring i silkesstrumpor?

Carl-Henrik frågade efter passiva.

Fem millioner i runt tal.

Samtliga hjärnor, undantagandes överstinnans, utförde en hastig subtraktion. Facit var oroande. Häradshövdingen begagnade sig av tystnaden och började sitt försvarstal. Han talade om Balkan. Tante Rüttenschöld lyssnade uppmärksamt och erfor en viss tillfredsställelse. Hon sade: En sån skurk, den där Ferdinand! Men det var dock angenämare att se huset de Lorche hotat av huset Koburg än av huset Markurell. Mera hedersamt. Och då herr Markurell åter dök upp i slutet av häradshövdingens tal, kände hon sig förnärmad.

Carl-Magnus! sade hon. I egenskap av din salig fars kusin och din fasters svägerska och din egen gudmor kunde jag ha mycket att säga dig. Men du har dina ursäkter. Och jag och hela släkten står som en man på din sida. Nu vet du det. Vi är beredda att göra uppoffringar. Men vi vill inte ha med Markurell att göra. Den där rödhåriga lilla skojaren struntar jag i. Nu vet du det.

Häradshövdingen svarade:

Om Markurell inte omedelbart tar tillbaka sin ansökan, komer vi allesammans att bli utsatta för stora obehagligheter. I första hand jag men även ni andra. Förenade Industrier stupar med mig. Och en del andra företag. Svårigheten är att få herr Markurell att ta reson. Jag har tyvärr stött mig med honom på ett eller annat sätt och han vägrar att underhandla med mig. Eljest skulle jag erbjuda honom er borgen -

Nej, nu må jag säga! utbrast tante Rüttenschöld. Men häradshövdingen fortsatte:

Mitt råd är, att landshövdingen redan i dag söker upp honom -

Axel! avbröt tante Rüttenschöld. Axel, du söker icke upp personen. Det är under din värdighet. Om Carl-Magnus inte kan skaffa sjuttio tusen, så kan du och jag göra det. Och det i denna dag. Min salig morfar har suttit i den här stolen och jag minns honom mycket väl, fast jag bara var ett halvt år, då han dog. Jag är övertygad om att han delar min åsikt.

Och tante Rüttenschöld vände sig om och nickade åt lagman de Lorche, som satt där med förfärligt bister min och lyftad klubba -

Jaha, kära Malla, suckade landshövdingen undergivet, bredde sig en ny skorpa. Och den beskedliga landshövdingskan böjde sig fram och viskade i hans öra:

Bred inte så tjockt, käre Axel. Betänk att Carl-Magnus är fattig!

Tante Rüttenschöld såg sig omkring med en stor, klar, glad blick.

Jaha, sade hon, så var det med den saken. Carl-Magnus får betala oss, så snasrt den där Ferdinand kommit på bättre tankar. Men kom ihåg, min gosse, att med personer ska man inte beblanda sig. Man ger dem deras smutsiga pengar och låter dem gå. Jag är rädd att du varit en smula lättsinnig, Carl-Magnus. Men du har två ursäkter, Balkan och din kära hustru. Och du behöver inte tacka oss, eftersom du inte redan har gjort det. Vi gör det för vår egen skull och för de gamlas. Eller hur, Axel?

Joho, kära Malla, suckade landshövdingen undergivet. Men överstinnan, som suttit i kakelugnsvrån, reste sig plötsligt och steg fram till häradshövding de Lorche. Hon tog näsduken ur hans hand och började torka hans panna och kinder. Hon sade:

Jag tycker så synd om dig, käre Carl-Magnus. Du svettas förskräckligt. Vore det inte bättre att säga dem alltsammans?

Nej, men Amelie! skrek översten, galopperade runt bordshörnet och drog sin hustru i kjolen. Vad har nu flugit i Amelie? Nej, men Amelie! Det här är affärer.

Jag förstår inte affärer, medgav överstinnan och lät sig föras tillbaka i kakelugnsvrån. Men jag ser att Carl-Magnus svettas.

Amelie är en fjolla, avgjorde tante Rüttenschöld. Det rår hon inte för. Alla Battwyhlar är idioter utom din hustru, käre Carl-Magnus, för hon är tokig. Jaha. Då gå vi med Gud alle man och tacka Honom, som lett vårt rådslag till det bästa. Amen. Var är den där nippertippan, så att jag får säga henne ett sanningens ord, innan jag går.

Jag ska hämta henne, mumlade häradshövdingen, reste sig och gick med hastiga steg mot salongen. Han stod ett ögonblick i dörröppningen. Plötsligt stängde han dubbeldörrarna, vände sig om. Och med handen bakom ryggen krampaktigt kramande låsvredet, huvudet tillbakalutat, ögonen halvslutna, läste han med entonig röst:

Då jag uppgav herr Markurells fordran till sjuttio tusen åsyftade jag endast den oprioriterade. Hela skuldsumman uppgår till tre hundra tjugu tusen. För de två hundra femtio ligger som säkerhet sju hundra femtio aktier i Förenade Metall. Dessa aktier tillhöra icke mig. De tillhöra "Jesu Krubba".

Han tystnade, svalde. Efter ett par sekunder tillade han:

Om vi inte lyckas få till stånd en uppgörelse i god med herr Markurell, tjänar det ingenting till att skicka honom de sjuttio tusen. Jag är i alla fall i hans våld -

En minut, två minuter, tre minuter rådde fullkomlig tystnad.

Därpå steg Carl-Henrik Brenner fram ur fönstersmygen och sade:

Revisionen börjar den första juli. Jag kan möjligen få den uppskjuten en vecka eller två men inte längre.

Landshövdingen grep med båda händer kring tillbringaren och lyckades föra den till läpparna. En vit rännil flöt ringlande ned över fracken och det gröna bandet. Landshövdingskan kom för sent med servetten.

Översten sjönk samman på kanapén, huvudet i jämnhöjd med knäna. Han mumlade:

Det var sensationellt.

Tante Rüttenschöld gjorde ett försök att resa sig men föll tungt tillbaka mot salig lagmannens päronträ. Hennes mun, som formats till ett mysande tryne, öppnades plötsligt på vid gavel av en djup, krampaktig, kippande gäspning. Hon blinkade sömnigt med de tunga ögonlocken. Sade:

Jag ska tala med herr Markurell.

Och hon tillade:

Var är Elsa?

Häradshövdingen öppnade salongsdörren.

Den gracila frun steg in, bedårande i sin enkla, flickaktiga promenaddräkt. Några ord, som tante Rüttenschöld fällt, hade givit henne en lustig idé. Hon steg fram till den gamla damen och neg mycket djupt. Därpå drog hon upp kjolarna.

Och se! På de fordom nästan väl gracila, numera formfulländade benen sutto, hårt utspända och räckande knappast till knäna ett par förhistoriskt grova, stoppade, urblekta grå ullstrumpor.

Nej, men Elsa! skrek överstinnan. Har du kvar dina flickstrumpor! Tänk vad de är hållbara.

Carl-Henrik applåderade. Landshövdingen kysste på fingertopparna. Översten började gnola en gammal visa från Karlberg.

Fru de Lorche neg på nytt och frågade:

Är tante belåten?

Ja, nu är jag verkligen belåten, medgav tante Rüttenschöld och reste sig med en kraftig knyck ur stolen. Såna ska de vara, fast längre.

Under prat och glam bröt släktmötet upp och lämnade det de Lorcheska huset. Folk, som gingo förbi porten, sneglade förstulet och mumlade:

Se på släkten!


Project Runeberg, Thu Dec 20 03:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/markurel/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free