Excelsior! Excelsior! Excelsior!
Därmed eggande sin trötta kropp till nya ansträngningar och manande sin själ till ett upphöjt lugn. Några timmars slummer på det obarmhärtigt hårda viloläger, en skolbänk bjuder, hade ådragit honom ett svårt ryggskott. Och likväl voro de kroppsliga kvalen icke att jämföra med de själsliga. Dyster som en stor olyckas budbärare nalkades han det hus, där sorgen i dag tagit sitt säte. Han stönade, suckade och ropade med klagande stämma:
Excelsior!
Terrassens fanor, vimplar, lövruskor och kulörta lyktor skingrade icke hans svårmod. Tvärtom verkade motsatsen mellan de glada tillrustningarna och det ödsliga, tysta huset ännu mera beklämmande. Värdshuset Kupan liknade en skönhet, som med pudervippan ännu i hand dånat vid toalettbordet. Lektorn dröjde några minuter på terrassens krön och stirrade tungsint genom brillorna, som förstorade hans ögon och gjorde dem klara och glänsande. Han strök sina polisonger. Han mumlade: En råtta - en stor råtta - en mycket stor råtta -
Men sambandet mellan morgonens skräcksyn och kvällens skräck är för oss dunkelt. Och vi förmoda att det var dunkelt även för lektorn i historia. Ryktet om herr Markurells våldsamma vanvett hade nått honom men oroade föga, ty han var själv icke särdeles klok och trivdes gott bland dårar. Vad som gjorde honom beklämd var någonting helt annat, någonting skräckfyllt, ohyggligt, uppskakande. I trots härav tvekade han icke ett ögonblick att uppfylla den plikt som kärlek och vänskap ålade honom. Han linkade in på kontoret.
Herr Markurell, ruvande sin smärta på högen av spillror, hälsade honom sägande:
Har du honom med dig, så stäng dörren. Han får inte komma in. Jag vill inte se honom. Tala bara om hur det har gått.
Hur det har gått? upprepade lektorn frågande.
Hur det har gått i examen! skrek herr Markurell retad. Men innan lektorn hann svara, satte han händerna för öronen och röt ännu ursinnigare:
Fårskalle! Tig! Jag vill ingenting veta. Vad angår det mig! Va? Angår det mig? Va? Det angår mig inte det bittersta -
Och han dolde sitt anlete i Susannas päls. Lektorn såg sig omkring och anmärkte i retlig ton, att det icke fanns några stolar. En smula förlägen svarade herr Markurell att han råkat trampa sönder dem. Han tillade:
De trodde väl att jag var galen; men jag var bara häpen. Det var som en överraskning alltsammans. En kunde inte ungå att bli häpen. Men nu är det bättre.
Lektorn satte sig i fönstret. Han gned sina värkande lemmar och grimaserade. Slutligen sade han:
Markurell, har du misshandlat henne?
Vem? frågade herr Markurell.
Lektorn pekade mot taket. Markurell lyfte blicken och svarade efter ett ögonblick icke utan en skymt av ånger i rösten:
Nej, minsann, det gjorde jag inte. Hon fick gå.
Och med bittert och bistert eftertryck tillade han:
Jag kunde skära halsen av henne, men då bleve hon bara högfärdig. Vad bryr jag mig om henne?
Nej, du gör väl inte det, mumlade lektorn, i det han med högra handen tog sig för pannan och med den vänstra dunkade sig i korsryggen. En stund sutto de tysta och iakttogo varandra med låtsat likgiltiga blickar. Båda hade någonting som de måste säga. Och båda önskade att den andre skulle tala först. De utkämpade en tyst strid i tålamod, en strid i vilken herr Markurell måste ligga under. Han började:
Ja, du glor på mig, du. Men jag är inte galen. Det är mycket bättre nu. Det är bättre än det nånsin har varit. Varför ska en hålla av någon? Det har en ingenting för. Här har jag gått omkring och varit beskedlig och artig som en dansmästare, bara för att jag trodde att han skulle ha nytta av det. Nu kan en lägga bort de fina fasonerna och bli som en människa igen. Nu inbillar man sig ingenting. Så sent som i morse stod jag där ute - alldeles där vid flaggstången och höll honom i hand - så här - i hand - men det är slut nu -
Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok? Och blev jag inte galen på skolgården, så blir jag det aldrig. Jag hade just som skämtat litet med Carl-Magnus och hans oäkta pojke. Som skulle vara skral i kemi. Men inte tänkte jag på någonting. Och så slogs de. Och så tog jag honom så här och såg honom i ögonen. Ja, då ja! Då förstod jag alltsammans, fast jag inte begrep ett dugg. Han var ju inte lik sig ett spår. Som jag mindes honom. Det var en annan. Det var Carl-Magnus. Och då blev jag, så jag satte mig på trappan som ett får. Men jag bara funderade på hur länge han vetat -
Vetat? Vad? frågade lektorn.
Herr Markurell rev sig eftertänksamt bak örat och svarade mycket lugnt:
Att han inte är min. Jag begriper nog hur det gick till. Det är besynnerligt men alls inte underligt. För pojkar är ju begivna på skällsord, och så har den där lymmeln kallat honom oäkting. Eller något i den vägen. Och då måste han slå till. För skams skull. Men min tro är att han vetat det hela tiden. Jag har tänkt på det, så jag har stupat. Men det kan inte vara annorlunda. För hade han inte vetat det, så hade han inte varit så kvick att slåss. Han skulle ju inte ha begripit mer han än jag. Men han begrep. Och han visste. Hela Wadköping visste. Fråga perukmakarn, fråga sockerbagarn! Hela Wadköping visste. Det vara bara jag som var ett kräk och ingenting visste. Och jag kan ju inte begära att han ska brås på mig. Va? Va? Jag ska väl inte vara orimlig? Va? Va?
Herr Markurell brast i skratt. Plötsligt spratt han till mitt i skrattet, tog sig för mun och sänkte huvudet. Blicken sög sig fast vid den splittrade golvtiljan; det ryckte i ögonlocken, som han försökt att lyfta dem men funnit dem för tunga.
Han sade, lågmält så att lektorn knappast uppfattade orden:
Det är nog så, det. Här har han gått och kallat mig gubbe och domderat och orerat och befallt, precis som om jag varit hans far. Och för var gång han lirkat av mig en femtilapp så har han väl tyckt att jag var ett riktigt rart kräk att ha ståendes. Att ha ståendes som en har en ko. Han brukar vara så kvick att skratta åt mig; och det har fått sin förklaring, kan man säga.
Herr Markurell smålog. Han gnuggade ansiktet med händerna och han gnuggade händerna och han gned sina armar och sina ben och gnuggade åter händerna. Och hela tiden log han.
Det är besynnerligt och underligt, sade herr Markurell leende. Det är underligt att en aldrig vet, var en är olycklig. En känner att det finns någonstans, men en vet inte var. Det är inte längre sen än i förmiddags att hon satt där, lilla beskedliga gumman - hon som ligger och dör nu - hon satt där i människans emmastol, som jag enkom burit ut åt henne. Då säger jag - och jag minns vart ord: För vad en glömmer här i världen, säger jag, men pengarna glömmer en sist. Det var mitt evangelium, det. För jag tänkte, att en far, som lämnar efter sig, han blir begråten och saknad och allt det där. Och det tror jag nu med. Men det har vänt sig, sa grisen, stack slaktarn med kniven.
Och herr Markurell tillade, alltjämt leende men bistert, ursinnigt, som om han framslungat en förfärlig hotelse:
Det säger jag henne, lilla gumman, i den stund som är och innan hon dör, att jag tror på mitt evangelium. Och det lovar jag henne, beskedliga lilla gumma, att vart öre jag skrapar ihop av hennes släkt och av hela Wadköping, var syndaslant Harald Hilding Markurell får i sin näve skall gossen ha. Märk det! Ta inte fel! Carl-Magnus' oäkta son, pojken som är skral i kemi, just han! Ska ha vart öre. Och låge han här framför mig död i en kista, så reve jag av honom lakanen och svepte honom i tusenriksdalrar. Ty han höll av mig för många hundra tusen riksdaler. Och sen är vi kvitt, han och jag.
Han sade: Tänk dig, lektor! Nu kommer han hem. Och så skalar han omkring i trapporna som en ekorre. Och så ropar han: Var är gubben? Var är gubben? Var är gubben? Och så står gubben där. Kräket! Kräket! Och så tar han honom i famn. Och så kysser han honom här -
Herr Markurell pekade på sin vänstra kind.
Och så blir han väl stående ett tag liksom fundersam och tittar litet med ögona, som han brukar. Och så begriper gubben. Och så tar han fram plånboken och säger: Här har du, min käre Johan -
Han rynkade pannan i grubbel och hans röst var grubbeltung och trött.
Nej, jag döpte honom inte till Johan. Johan hette far min, käre gubben. Nej, jag döpte honom till Judas. När han var liten som så. Och Carl-Magnus stod fadder. Han visste väl, han, att pojken hette Judas. Det var ett kalas!
Herr Markurell tog Susanna, kattan, mellan sina händer och höll henne framför sig. Han såg rådvill ut som om han undrat vad han skulle göra med det fromt spinnande djuret. Plötsligt började ögonen snurra runt i hålorna på ett besynnerligt, vanvettigt och löjligt sätt. Han lyfte katten över sitt huvud och slungade den mot väggen.
Det blev ett spektakel! Katten galltjöt av skräck och smärta, krökte rygg, borstade upp svansen, studsade på stålfjädersspända ben upp och ned som en boll och flög slutligen ut genom fönstret, slående hatten av lektorn, som började blint fäkta och slå med sin käpp, krossande två rutor i fönstret.
Men herr Markurell knäppte händerna över hjässan och hädade Gud, ropande:
Jo, just på det sättet! Just på det sättet! Nu har du krossat mig! Var jag ingenting värd? Inte en vitten? Å, du som skapat mig efter ditt beläte! Å, du konstiga figur! Å, Herre! Allsmäktig!
Lektorn i historia bannade herr Markurell och sade:
Du är högmodig i din sorg och för din elakhet finns ingen gräns. Du bär dig åt som en buse. Vad ont hade katten gjort dig? Eller jag? Eller perukmakaren, som du skaffade ett svårt anfall? Ska människor och djur, skyldiga och oskyldiga lida, därför att du lider? Sannerligen, om jag inte hade ett viktigt ärende och ett tungt meddelande att giva dig, skulle jag icke stanna en sekund. Du är besatt av den onde.
Ja, han sa så, professorn, mumlade herr Markurell. Och tillade: Det var en klok karl; jag tyckte om honom. Hur har det eljest gått med examen?
Det angår dig inte! snäste den alltjämt uppretade lektorn. Du har själv sagt, att det inte angår dig. Men mig angår det, vad du nu tänker taga dig till. Förklara dig!
Herr Markurell svarade ofördröjligen:
Jo! I kväll går jag med aktierna till stadsfiskaln. Så blir Carl-Magnus fast. Det var den saken. Och i morgon reser jag min väg. Jag reser till Stockholm och ser på stan och roar mig. Jo! Jag har aldrig rumlat, så det kan vara på tiden. Och så reser jag till Nora, för där ligger föräldrarna och där har jag inte varit sen jag var liten. Och sen reser jag väl någon annanstans. Sen blir det höst, och då reser han till Uppsala, eller vart det blir. Och då kommer jag hem. Var lugn för det! Bara jag slipper se honom. Jag ber till Herren Gud att jag ska slippa se honom. Det är inte mycket begärt.
Nej, det är det ju inte, medgav lektorn. Vore jag gud, skulle du få din vilja fram. Har du tänkt på, Markurell, att du kanske blir bönhörd genast och fullständigt? Det är möjligt att Johan inte återvänder hem. Åtminstone inte till dig. Varför skulle han göra det?
Herr Markurell slöt ögonen och log. Han slog sig hårt för plånboken och sade:
Blodsbandet, bror, blodsbandet! Märk det! Och glöm för tusan inte blodsbandet!
Jag märker nog, att du hånar och hädar, svarade lektorn. Men du kommer inte långt med det. Och nu ska jag säga dig en sak. När Johan slogs med Louis, visste han ingenting om den här historien. Huruvida han sedan fått veta någonting, det är en annan sak. Men då visste han ingenting. Pojkarna i almen, som ha reda på allt, visste också varför din son slogs. Han slogs, därför att den andre kallade dig skojare. Hör du, vad jag säger? Därför att Louis kallade hans far skojare, därför slogs han. Hör du vad jag säger?
Jag hör, mumlade herr Markurell. Det ryckte i hans ögonlock, men han slöt ögonen ännu hårdare och skakade på huvudet.
Jag hör, vad du säger. Men jag tror inte.
Lektorn betraktade honom, och hans ögon, som brillorna förstorade, glödde och glänste av medlidande. Han sade:
Det gör också detsamma, vad du tror. Men om du tror att jag ljuger för att trösta dig, så tar du fel. Hur mycket bättre hade det inte varit för dig om Johan vetat alltsammans. Om han i åratal vetat att du inte var hans far. Han höll ju av dig! I trots av att han visste! Det hade varit någonting för dig, stackars lilla Markurell, att gå omkring och yvas över. Ty den som har högmod i sin själ, finner ofta besynnerliga anledningar att yvas. Så berättas det om hjorten, att den är stoltare än alla andra djur i skogen. Och varför? Därför att den har så vackra horn!
Herr Markurell flinade till - ett troligen nästan medvetslöst grin, ty det är icke antagligt att han kände någon glädje. För resten höll han alltjämt ögonen hårt slutna.
Lektorn fortsatte:
Men det är icke meningen att du skall yvas, Markurell. Meningen är, att du skall bli den minsta bland alla paddor. Paddan, som inte kan blåsa upp sig. Och nu ska jag så gott först som sist säga dig en sak: du kommer inte att gå till stadsfiskalen med aktierna. Jag skall strax säga dig varför. Och du kommer icke att rumla vare sig i Stockholm eller annorstädes. Markurell rumla! Du tror då att vilken stackars gammal bondtjuv som helst kan rumla? Rummel kräver fantasi och ungdom. Eller i brist på ungdom ett visst mått av historiska kunskaper, de där öppna perspektiv och inbjuda själen till vidsträckta vandringar. Din själ är stängd i ett kassaskrin. Och Vår Herre gjorde en nyckel till skrinet och kallade den Johan Markurell. Ty varför skulle han icke kalla sina leksaker vad honom lyster? Vad åter din sorg beträffar så kan den endast dövas av en ännu större sorg. Det blir ditt rummel.
Och hör nu på! Om Johan finge leva -
Finge leva? upprepade herr Markurell och öppnade för en sekund det vänstra ögat.
Om Johan alltjämt finge leva i okunnighet, återtog lektorn, så bleve ditt liv i sanning bekymmersamt och närmast att jämföras med den stackars perukmakarens. Att Johan höll av dig, berodde på hans okunnighet. Han höll icke av dig för din egen skull, utan därför att du var hans far. När han kallade dig gubbe och - efter vad du säger - orerade och domderade och lockade av dig femtilappar, så skedde det endast till åtlydnad av det fjärde budet. Betänk nu din ställning och jämför den med perukmakarens. Han lever dag ut och dag in i ständig fruktan att upptäcka något spår av sjukdomen hos sonen. På samma sätt kommer du att dag ut och dag in leva i fruktan och ovisshet. Vet han någonting? Får han veta någonting? Tänker han kanske just nu: Hur är det möjligt att den där vedervärdige, fule gubben kan vara min far? I varje ord och varje blick skall du misstänka en misstanke. Du vet verkligen inte var din olycka gömmer sig, Markurell. Men inser du nu, hur mycket bättre och lugnare det hade varit för dig, om han redan och länge vetat -
Herr Markurell avbröt, sägande:
Jag inser ingenting. Jag vet bara, att han är borta. Jag tog honom i hand där ute vid flaggstången. Och jag såg honom gå utför trapporna. Sen har jag aldrig sett honom och får aldrig se honom. Han är borta. Han är död.
Han lyfte huvudet, och i det han knäppte händerna bakom nacken, slog han långsamt upp ögonen, lyfte långsamt de skälvande ögonlocken och visade lektorn två ögon som liknade rödgula, variga sår. Han sade:
Det är inte så heller. Han lever nog. Det är jag som är död.
Lektor Barfoth besinnade sig. Och sedan han besinnat sig talade han och sade:
Hur skulle jag kunna trösta dig, Markurell, om icke genom att låta dig yvas i din sorg och högmodas i din smärta tills du spricker.
På den tid då Leo och jag vandrade världen om, samlande kunskaper och skingrande vårt fäderne, begav det sig att vi kommo till en stad i Holland, där man odlade en myckenhet blommor. Jag har alltid beundrat och prisat markens örter, men jag har haft svårt att lära deras namn. När jag stundom strör in några blomsternamn i mina dikter, sker det endast för färgens skull, fast jag vanligen icke vet, vilken färg just den blomman har. Jag hoppas på slumpen och tror på dess goda smak.
Med Leo är det, som du vet, en helt annan sak. Han förstår icke att poetiskt bruka deras namn, men han känner dem. Och att känna dem anser han vara en stor lycka och njutning. Nåväl, den beskedlige dåren förde mig till en kollega, en gammal narr, som hade en hel botanisk trädgård, från vilken han sålde lökar och annat krafs. Han visade oss ett drivhus, vars ljus- och värmeanordningar kostat icke blott en förmögenhet utan även ett helt livs och förstånds alla ansträngningar. Och vad växte i detta drivhus? Den fulaste, ömkligaste, obetydligaste planta jag någonsin skådat! Ett grågult växtkräk, som enligt min övertygelse var fullt med ohyra och orenlighet. Ingen uthungrad ko i världen skulle ha sänkt sin mule till denna stinkande obetydlighet. Jag frågade mannen om han verkligen byggt drivhuset enkom för denna plantas skull. Och han svarade: Min bäste herre, jag har icke blott byggt drivhuset för dess skull, jag har anlagt hela denna trädgård för att slutligen bli i stånd att odla denna stora sällsynthet. Ja, jag kan säga att hela mitt liv ägnats och ägnas däråt. Den är min stolthet, den är stadens stolthet, den är Hollands stolthet, jag vågar säga: den är den vetenskapliga världens stolthet. Leo bekräftade hans uppgifter och gick så långt i fånighet, att han tog av sig hatten. Möjligen för hettaans skull men som jag tror av vördnad. Ty det var ett heligt rum.
Nåväl, Markurell. Den okunnige, som såg plantan, drivhuset och trädgården, måste tro att dessa härliga anläggningar, denna sinnrika byggnad voro till för sin egen skull eller för ett mycket högt ändamål och att växtkräket kommit dit av en slump. På sin höjd kunde den vara en mycket obetydlig detalj i ett stort och skönt helt. Så var det emellertid icke.
Och vem är du, Markurell? Du är obetydlig, onyttig, ful, elak, på det hela taget vedervärdig. För dina fiender är du obehaglig och för dina vänner ingalunda behaglig. Bland oss wadköpingsbor är du, vad plantan var bland trädgårdens ljuva örter. Och just nu ingavs mig den tanken att du är Wadköpings - nej, icke dess stolthet, det kan då inte komma i frågan - men dess ändamål. För din skull har Wadköping uppbyggts.
Så är det, Markurell. Jag tror det. Han som odlar dig, har gått målmedveten till verket. För sju hundra år sedan lade han domkyrkans hörnsten, och han sade för sig själv: Äntligen blir jag i stånd att odla Markurell. Hundra år senare satte han dit spiran och tuppen, och han sade: Äntligen Markurell! Två hundra år senare stod slottet under tak och han sade: Markurell! Och då det sju hundrade året ingick, stod hela drivhuset under tak och Förenade Metalls jätteskorsen sörjde för värmen. Och han sade: Markurell! Ty oss andra, Barfothar, Rüttenschöldar, de Lorchar, allt vad vi heta, hade han i sju hundra år odlat blott för din skull, för att giva dig den rätta jordmånen, den rätta atmosfären, de rätta betingelserna.
Markurell, jag erkänner att jag icke förstår honom. Men jag förstod icke heller mannen i Holland. Jag förstår, att jag icke förstår. Vi människor äro fattiga och hysa de fattigas vördnad för stora siffror. Hundra mäns lycka är för oss hundra gånger mera värd än en mans lycka. Tusen mäns sorg är för oss tusen gånger tyngre än en mans sorg. Men för honom, den ende rike, betyder kvantiteten intet. Vad är Wadköping i världsalltet? Vad är kungadömet Sverige? Vad är riken och värdigheter? Raser och kulturer? Årtusenden och tio årtusenden?
Men se! Då genom oändligheter och evigheter till hans tron föres ett rykte att någonstans i rymden finns fröet till en sällsynt art eller kanske endast en varietet av en känd art eller kanske slutligen blott en varietet av en varietet - ja, se! ja se! - då sänder han legioner änglar att söka i rymden. Och på någon av sina domäner bygger han ett lämpligt drivhus, ett Wadköping, bygger det sinnrikt, dyrbart utan tanke på kostnad och tid. Ty han är den ende rike och mäktige och för ett jubelrop, som han aldrig förr hört, eller en ångestblick, som han aldrig förr sett, betalar han Stor-Moguls rike.
Yvs, Markurell! Du är den sällsynta plantan. Om din sällsynthet tog sig uttryck i de tokiga krumsprången, då din son föddes, eller i dödsropen och hatet och smärtan av i dag, det veta vi icke. Men att du uppfyllt din bestämmelse är alldeles säkert. Och nu skall du betänka någonting, som sällsynta plantor betänka. Att de odlas för sin egen skull är blott en skenbar och skenfager sanning. De odlas för odlarens skull. Då han gav dig en son och en stor glädje, skedde det icke för din skull utan för hans. Och då han tar tillbaka sin gåva och i stället ger dig en stor sorg, betraktar han dig med samma intresse, varmed Leo betraktar sina skalbaggar. Försök att fatta det, käre Markurell, och besinna med stolthet att du nyss slungade kattan och bölade och sörjde på ett sätt som kanske är enastående ej blott i Wadköpings och världens historia utan även i världsalltets. Vad vet jag?
Och nu är du död? Du känner det så? Glädjen är borta, sorgen är också borta. Bara du slipper se honom - och det är inte mycket begärt - så kan du rumla som ett lik och krossa Carl-Magnus och hela Wadköping mellan dina benrangelsfingar. Det är väl så; du bör veta det bäst. Du har varit, du har blommat, du har vissnat. Du skall bort och med dig det sinnrika drivhuset Wadköping. Gott!
Men om ditt heliga och betydelsefulla liv är till ända, hur mycket kan då återstå av ett annat liv, som icke är på långt när så viktigt? Ett liv, som tänts blott för att giva dig en glädje och en sorg. Ack, du behöver inte stirra på mig! Slut dina ögon som nyss. Du vet vem jag menar.
Jag har kommit för att säga dig sanningen. Du vet icke, vari din olycka består. Men jag vet det! Hör därför på och var lugn. Om ditt lidande är så stort, att icke blott du själv utan även din kärlek gått under, hur stort tror du då att hans lidande är? Icke så stort som ditt, ty hos dig är allting störst. Men stort nog ändå för en pojke, som icke kunnat ärva din styrka. Det fanns i tidernas begynnelse en Markurell, som för sina ogärningars skull blev hängd på Wadköpings torg. Han kan ha varit din stamfar. Det fanns en annan Markurell, som störtade min farfar från Wadköpings domkyrkotorn. Det var säkert en blodsfrände. Slutligen fanns det en gosse Markurell, som grät så ödmjukt och bittert, att en ängel steg ned från himlen och förde honom bort från Wadköping. Det barnet hade av misstag kommit in i familjen.
Och du, Markurell, anropar himmelens Herre med en blygsam bön att icke mer behöva se din son. Vet du, vad du gör? Kanske att han just i denna stund får veta något. Eller kanske att han redan vet och att just i denna stund smärtan och skammen blir honom övermäktig. Kanske att du blir bönhörd över hövan. Jag har talat länge, men jag har icke gjort det för att fördriva tiden. Jag har velat förbereda dig. Är du beredd? Är du lugn? Gott om så är. Gott om du verkligen är död, käre Markurell. Ty jag säger dig att redan i denna stund kan du vara bönhörd. Över hövan -
Herr Markurell reste sig från sitt säte, den bedrövliga högen av spillror; han sköt upp besynnerligt smidigt, spänstigt, ljudlöst. Han böjde sig något framåt, som om han lyssnat. Och han sade viskande och mycket hastigt:
Vad säger du? Vad menar du? Johan? Johan? Gos - goss -
Men när han skulle forma ordet, slappnade plötsligt den medvetna, mänskliga ande som smälter samman tanken och ljudet till ord, och i stället för ordet framstötte han ett långdraget, fullständigt djuriskt tjut. Ett läte, en ton, ett ljud utan mening, utan mänsklighet. Kanske ha andra olyckliga människor tjutit på samma sätt, kanske ha andra fäder begråtit sina söner just så. Det var ingenting nytt i världsalltets eller i världens eller ens i Wadköpings sjuhundraåriga historia.
För den lycklige skalden och oförliknelige gluntsångaren lektor Barfoth var det emellertid någonting alldeles nytt och så ohyggligt att han plötsligt fälldes ihop som en fällkniv och med båda händer hårt tryckta mot dörren dunkade han sitt stackars huvud mot fönsterposten. Kanske skedde det i medveten avsikt att misshandla och bestraffa detta huvud för dess arglistighet och vrånghet. Lektor Barfoth hade nämligen ingalunda infunnit sig för att meddela herr Markurell någon olyckshändelse. Han hade endast velat påpeka och varna herr Markurell för den fara som hotade sonen. Vidare hade han, retad av herr Markurells själviska och omanliga sorg, velat giva honom en läxa och understryka att det dock fanns andra lidanden än hans. Slutligen hade han velat visa herr Markurell på ett kraftigt och oförtydbart sätt att hans känslor för sonen ingalunda voro döda eller ens förändrade. Härutinnan hade han också lyckats över hövan väl.
Dessutom befann sig lektorn i en ovanligt heroisk sinnesstämning, som gjorde honom benägen att använda skarpa medel och att utdela hårda slag. Orsaken till denna heroiska sinnesstämning var rätt egendomlig; han hade beslutat gifta sig med fru Markurell. Det var för att meddela herr Markurell detta sensationella beslut som han klättrat uppför trapporna, ideligen ropande: Excelsior! Han var absolut villig att gifta sig med den rödhåriga frun, men han var inte ivrig, han var inte angelägen. En man i hans ålder är sällan alltför ivrig. Han gör sin plikt, om så äntligen ska vara, men han är inte angelägen. Lektor Barfoth ansåg att det var hans plikt. Han hade älskat fru Markurell, han hade besjungit henne, en huvuddel av hans diktargärning vilade på den rödhårigas behag. Han kunde icke övergiva henne i nödens stund. Med sin fallenhet för överdrifter tog han genast för givet att den fatala upptäckten betydde skilsmässa. I själva verket hade herr Markurell aldrig ett ögonblick haft en tanke på skilsmässa, och han skulle troligen aldrig få en så fantastisk tanke. Men det anade icke den poetiske lektorn. Och när herr Markurell högljutt klagade sin sorg, tänkte den heroiske Barfoth ganska förargad: Du, ja! Jag undrar egentligen vem av oss båda -
Ty ehuruväl han i fråga om frodig fantasi var herr Markurell oändligen överlägsen, hade Vår herre, som icke begåvat lektorn med någon son, var sig äkta eller oäkta, invigt herr Markurell vida fullständigare och djupare i smärtans hemligheter.
Härom övertygades han plötsligt och helt av det ovannämnda skriket. Men ens förflyktigades den heroiska sinnesstämningen och med den - vi måste erkänna det - varje tanke på äktenskap. Lektor Barfoth blev även i sin egen syn en liten och svag man, den där råkat begå en svår förseelse. Så snart det förskräckliga och, som det tycktes honom, i oändlighet, en pinsam oändlighet utdragna tjutet upphört, skulle han genast gottgöra denna förseeelse. (Herr Markurells skri eller tjut eller rop varade så länge, att den rödhåriga frun hann rusa utför halva trätrappan. Då upphörde det med ens, och när det icke upprepades, återvände den rödhåriga tyst till sin kammare, som hon den dagen icke vidare lämnade.)
Då herr Markurell tystnat reste sig lektorn och tog ett osäkert steg emot honom. Men herr Markurell lyfte avvärjande sina händer. Hans ansikte var icke längre grått utan vitt och läpparna fruset blå. Tårarna runno, icke i ymnighet, tvärtom sparsamt, men oavlåtligt - en efter en efter en.
Du behöver ingenting säga, Barfoth. Jag förstår att du ljög. Gossen vet ingenting, och det har inte hänt honom något ont.
Du ville säga mig sanningen, och så ljög du. Men sanningen sa du mig i alla fall. Inte vill jag slippa se honom. Och även om jag vill. så vad betyder det vad jag vill?
Ingenting.
Och vart ska jag resa och vart ska jag ta vägen och var blir jag annorlunda än jag är?
Ingenstans.
Och vem ska behöva ha det som jag har det och lida som jag lider? Vem ska krossas som jag krossats?
Ingen, käre bror. Ingen alls.
Och det kan vara, som du säger, att Wadköping byggts för min räkning. Det tror jag fullkomligt. För ingen ska ha det, som jag har det, och ingen ska gå så skumögd på Wadköpings gator, som jag går där, och ingen ska buga sig djupare på Wadköpings torg än jag.
Ingen.
Och ingen ska be er så ödmjukt som jag ber er: Käraste, låt det vara nog. Slå mig inte, eftersom jag redan är slagen. Sitter jag fast? Vem kan lossa mig? Vem kan lösa mig?
Ingen.
Vad tjänar det till att skrika?
Ingenting till.
Och lektor Barfoth mumlade:
Om jag kunde göra dig någon tjänst, käre bror - någon tjänst - vad som helst - någon tjänst -
Herr Markurell svarade:
Du har gjort mig den tjänst, du kunde. Men om käre bror låter mig vara ensam ett slag, så gör du mig en tjänst.
Ingenting annat? frågade lektorn nedslagen.
Herr Markurell svarade:
Nej. Ingenting.
