Carl-Magnus de Lorches fall, Förenade Metalls undergång, hundratals familjers ruin, förutspådd i Wadköpings-Posten, de hemska ryktena från Berget, tante Rüttenschölds dödsläger, intet av allt detta förmådde i längden beröva Barfothens alm det allmänna intresset. Oraklet var i full verksamhet. Ett tjugutal småpojkar hängde på det väldiga trädets översta och yttersta grenar. I skrevet, där almen delar sin stam i tre, sutto två femteklassister, vilkas uppgift var att samla och tyda de ofta dunkla viskningarna i trädets krona. Och vid trädets fot stod kustos i första ringen, en gosse, som redan hade glasögon, och utdelade oraklets svar, kommenterande och förklarande vad som för det olärda Wadköping kunde vara svårt att fatta.
Examen var slut; lärare och censorer rådplägade och dömde i det åter helgade kollegierummet.
Gårdsplanen, den ödsliga sandöknen, befolkades. Närmast det heliga trädet stod en dyster skara mödrar. Mogna kvinnor och fagra kvinnor, modiga kvinnor och fega kvinnor, magra kvinnor och feta kvinnor, rika, mäktiga kvinnor och fattiga, obetydliga kvinnor, men alla mödrar och alla beredda att taga till lipen om Ödet och den pelasgiske Zeus så skulle besluta. Mellan dessa kvinnor och glasögonsgossen fördes ett oavbrutet, hetsigt men lågmält samtal, dels på svenska, dels på Wadköpings hemlighetsfulla teckenspråk. Och som ett bevis på kvinnans, enkannerligen moderns, outrotliga dårskap vilja vi nämna, att glasögonsgossen, det heliga trädets ödmjuke tolk, så småningom blev ägare till ett ej ringa förråd av karameller, gräddbakelser, apelsiner och cigarretter; ej att räkna de leenden, klappar och kyssar som frikostigt skänktes honom. Ty mannens falhet är för kvinnan en dogm; och kommer hon inte åt Vår Herre, tar hon kyrkstöten i famn.
Den 6 juni 1913 voro votivgåvorna mångdubbelt rikare än vanligt. Luften var tung av oro.
Fram över sandöknen skred i behagfull, nyckfull, blomsterlik oordning ett oräknat antal vitklädda flickor. I händerna buro de syrener, rosor, liljekonvaljer. De lägrade sig framför trappan. Unga män i skoluniformer sökte deras sällskap. Skygga, halvkvävda skratt förnummos. Glasögonsgossen lyfte sin hand och frampressade mellan tänderna ett väsande ljud. Skratten förstummades.
Sandöknen befolkades. Fäder och mödrar, tanter och farbröder, syskon och kusiner, vänner och väninnor, gammalt folk som gått i skolan och gammalt folk som inte gått i skolan, folk som hade någon som gått i skolan och folk som aldrig haft någon som gått i skolan - korteligen hela Wadköping trängdes på skolgården. Luften var tung av oro.
Stadsvaktmästare Ohlson, magistratens representant, linkade omkring från grupp till grupp, tecknande och viskande:
Jag vet! De tänker kugga Markurells pojke.
Och varje grupp återgav som ett dystert eko hans ord:
Markurells pojke! Markurells pojke!
Tilläggande:
Jo, det måtte bli månljust!
Ty herr Markurell var på en gång Wadköpings hopp och dess skräck. Han var mannen som kunde lösa och binda, krossa och upprätta, öppna och stänga porten till välmågans trygga, borgerliga, wadköpingska paradis. I hans mäktiga händer vilade Carl-Magnus', Förenade Metalls och hundratals familjers öde.
Och den mannens enfödde son ämnade några förblindade skolfuxar kugga!
Om Blidberg, den pelasgiske Zeus, där han stod i fönstersmygen med pannan tungt stödjande mot rutan, rätt förstått att tyda de stirrande blickarnas skrift, skulle han ha läst de välkända orden:
Tänk på Carl-Magnus! Tänk på Carl-Magnus!
Ja, över hela skolgården, kors och tvärs, över hela Wadköping, kors och tvärs stod skrivet med ängslans röda bläck:
Tänk på Carl-Magnus! Tänk på Markurell! Låt dina gnostiska villomeningar fara och betänk att du icke blott är den pelasgiske Zeus utan även en god medborgare i Wadköping, styrelseledamot i "Jesu Krubba" och dessutom släkt med släkten.
Det är troligt att rektor Blidberg läste, det är möjligt att han förstod, det är säkert att han svettades. Ty han drog plötsligt upp sin stora, vita näsduk och gnuggade ansiktet så ivrigt som om han nyss doppat det i ett handfat vatten.
Men i almen grenar susade strax en viskning:
Rektorn svettas! Det går åt helsike!
Luften var tryckande tung av oro. Mödrarna skälvde, flickorna sänkte sina huvuden som blommor sina kalkar en åskväderdag. Wadköpings småborgare, de hundratals familjernas fäder, tuggade sönder sina naglar, ett uttryck av förtvivlan. Och stadsvaktmästare Ohlson linkade från grupp till grupp, väsande och viskande:
Markurells pojke! Det blir månljust!
Wadköpings-Postens redaktör, som i egen hög person representerade pressen, lyfte i nytvättade händer notisbok och penna, ty stunden nalkades. Oraklet meddelade att censorerna lämnat kollegierummet. Rådplägningen var avslutad, betygen satta, domen fälld. Rektor, omgiven av sina kolleger, talade ivrigt, upprörd, slog ut med händerna, tog sig om huvudet, drog fram näsduken, nös, snöt sig, torkade omsorgsfullt sitt skägg, skred långsamt fram till fönstret, öppnade rutan, sträckte ut handen med näsduken. Och viftade, höjde och sänkte näsduken tre gånger, högtidligt, medveten om sitt ansvar som rektor och medborgare.
Från almens krona ljöd ett tjugustämmigt skri, helt olikt det dystra och hemlighetsfulla suset i Dodonas ekar.
Tre viftningar - ingen kuggad!
Markurells pojke var student.
Upp sprungo flickorna, höjande sina blomsterbärande händer, fram sprungo mödrarna, skrattande, snyftande, jublande, glömska av matronors sedliga allvar. Hundratals familjefäder blottade sina huvuden, svingade sina hattar, hurrade. Från almens krona dråsade, som om den skakats av en mäktig vind, hela klungan pojkar, hamnade på alla fyra, skrikande och tjutande, fast beslutna att med fulla lungor taga ersättning för en hel dags heliga, viskande tystnad.
Stadsvaktmästare Ohlson tog tre linkande skutt uppför trappan och öppnade skolans portar.
Ur vestibulens dunkel slungades vitmössorna på ett mystiskt och fantastiskt sätt ut i solljuset, spretande och fäktande med armar och ben, ansiktena förvridna av trötthet, ängslan och glädje. Uppsträckta händer grepo dem i flykten, bollade dem, slungade dem upp mot solen, upp mot den skinande domkyrkotuppen, Wadköpings i sekler prövade, trofaste väktare. Bekransade och blomsterhöljda av mödrar, systrar, kusiner, tanter och flammor, mörbultade av fäder, bröder och vänner fördes de över sandöknen, platsen för nio års mödosamma vandringar, bort från den äntligen besegrade skolan.
Sist i raden av vitmössor kommo primus och ultimus, Louis de Lorche och Johan Markurell, de båda dioskurerna. Med ens blev det tyst; man visste icke rätt varför. Ingen hissade dem, ingen mörbultade dem, ingen bekransade dem, ingen slungade dem högt upp mot domkyrkotuppen. Ingen tog emot dem; varken Carl-Magnus i blänkande cylinderhatt och pincené eller den gracila frun i silkesstrumpor eller den fule herr Markurell eller hans vackra, kopparblonda hustru. Ingen. Släkten hade icke infunnit sig, släkten hade förhinder.
De båda pojkarna dröjde på trappan, de sågo sig omkring, förvånade, besvikna, en smula skamsna. Slutligen sågo de på varandra, men blott för ett ögonblick.
Wadköpings-Postens redaktör steg hastigt fram, tryckte deras händer, lyckönskade, begärde några upplysningar -
Det var allt.
Ute på gatan ställde studenterna upp sig i led för att, som skick och bruk krävde, sjungande och hurrande draga fram genom Wadköpings gator. De båda dioskurerna stego långsamt nedför trappan, vandrade sida vid sida över skolgården och slöto sig till tåget. Först då de tagit plats i ledet började hurraropen och jublet och sången på nytt. Några småpojkar rafsade till sig blommor, som tappats och trampats, och smyckade så gott de förstodo Louis de Lorche och Johan Markurell. En flicka gav Louis en knippa konvaljer, en annan gav Johan syrener.
Vi veta och förstå varför herr Markurell ej hade mod eller kraft att möta sin son, bekransa honom med blommor och mörbulta honom med fadershjärtats hela hänförelse. Men varför svek den gracila frun sina skyddslingar?
Fru de Lorche hade förhinder. Hon satt på golvet i klädkammaren och kom sannerligen icke ur fläcken. Ty framför henne rak lång och med huvudet vilande i hennes knä låg Wadköpings slagne hjälte, Carl-Magnus de Lorche. Han sov. Och var och en som i den stunden sett hans ansikte skulle ha förstått, att vad den gracila frun kunde och ville göra - väcka honom ville och kunde hon icke.
Efter katastrofen i klädkammaren hade fru de Lorche stängt sig inne i skrivkabinettet. Hon skrev ett par brev, gjorde några anteckningar i hushållsboken och införde i sin dagbok tvenne notiser för den 6 juni: "Tog Louis studenten. Sjuknade tante Rüttenschöld." Vidare rökte hon en cigarrett och vilade. Det var hennes avsikt att gå till skolan vid femtiden och äta middag med Louis hos överstinnan Edeblad.
Tjänstefolket hade hon givit fridag; tystnaden i det gamla huset var djup och rogivande. Två gånger hörde hon häradshövdingen gå genom sängkammaren in i klädkammaren; båda gångerna återvände han efter ett par minuter. Vad han hade för händer intresserade henne icke vidare. Hon var fullkomligt övertygad om att han skulle ämna henne helt och hållet ostörd; och någon annan övertygelse behövde hon icke.
Den kom emellertid på skam. Häradshövdingen gick för tredje gången in i klädkammaren, och då han återvände, stannade han utanför skrivkabinettets dörr, knackade. Den gracila frun blev ganska upprörd; hon blev ond och en liten smula skrämd. Men hon behärskade sig fullkomligt och frågade vad han ville. Han svarade, tveksamt och ödmjukt:
Jag måste be dig om någonting.
Hon steg upp och öppnade dörren, blev stående på tröskeln. Hans hår var tillrufsat och de grå testarna vid tinningarna hängde stripigt ned. Ansiktet var blekt och slappt; de sextio åren hade plötsligt tagit ut sin rätt. Fru de Lorche betraktade honom utan medlidande och utan vrede. Hon upprepade sin fråga. Han sade:
Jag ber om ursäkt att jag måste störa dig, men jag är verkligen - jag begriper inte det här - på kontoret finns ingen människa och i mitt rum kommer jag inte in - jag har förlagt nyckeln - och jag har varit nere i köket - där finns ingen människa - jag begriper inte -
Jag har givit flickorna ledigt, upplyste fru de Loche. Han rynkade pannan.
Det visste jag inte. Jag menar - att vi är ensamma i huset. Vad skulle det tjäna till? Det är - det är mycket obehagligt.
Jag beklagar, sade den gracila frun, men nu är det så.
Han tuggade och tuggade och plötsligt blev hon varse att hans läppar voro alldeles söndertuggade, fulla med skråmor, blodiga.
Min kära - kä - ra vän, började han stammande. Det är mycket obehagligt. Jag menar, jag befinner mig i en mycket obehaglig - jag är helt enkelt tvungen - att be dig - be dig -
Om vad då? frågade fru de Lorche. Han grinade till någonting som kanske skulle vara ett leende. Han sade:
Du måste hjälpa mig att leta efter min pincené.
Och han fortsatte, upphetsad och ivrig som om han försvarat sig mot någon grov beskyllning:
Du förstår ju själv - vad ska jag göra? - glasögonen ligga i mitt rum - jag får inte upp dörren - och jag ser ju ingenting - du vet själv - hur ska jag bära mig åt? - jag tappade den i klädkammaren - jag minns att jag kastade den ifrån mig - så här - den måste ligga där - men det är omöjligt, jag finner den inte - hur ska jag göra? - du vet ju att jag inte ser - min kä - kära vän - är det för mycket begärt? - att jag ber dig -
Ja, det är det, svarade fru de Lorche, stängde dörren och reglade den. Först då hon rökt ännu en cigarrett från början till slut hörde hon honom smyga sig bort. Då öppnade hon dörren på nytt och steg in i sängkammaren. Klockan var fem, det var tid att gå till skolan, hon måste klä om sig. Från klädkammaren hördes ett hasande ljud och ett dämpat men förbittrat brummande. Den gracila frun gläntade försiktigt på dörren.
Krypande på alla fyra undersökte häradshövdingen de Lorche metodiskt och tålmodigt varje kvadratfot av klädkammarens golv. Han for med händerna över de breda tiljorna, han krafsade med en pennkniv i djupa springor, han stönade av trötthet och ömklighet och förtvivlan och de närsynta, halvblinda, mörkgrå, vackra Carl-Magnus-ögonen klippte som blänkfyrar. Men i gropen under golvluckan stod alltjämt kappsäcken halvöppen. Och bland pengar, papper och porträtt låg hans pincené. Det visste han icke och kunde icke veta. Ty det var den gracila frun som roat sig med att gömma den där.
Fru de Lorche brast i skratt, hon vacklade skrattande in i rummet, och hon skrattade, som det brukar berättas i österländska sagor om godlynt och spefullt folk, hon skrattade tills hon föll omkull. Där satt hon nu, mitt på klädkammarens golv icke en aln från gropen och skrattade. Carl-Magnus reste sig, tagande stöd mot väggen. Han stod några ögonblick i en ömklig trött och slapp ställning; så sjönk han åter på knä. Han kröp bort till den skrattande kvinnan och utan att yttra ett ord sträckte han ut sig rak lång på golvet med huvudet i hennes knä. Hon tystnade, men hennes gracila kropp skälvde av innestängt skratt eller av snyftningar. Hon strök tillbaka de rufsiga, svettduvna, grå testarna från hans panna. Då han kände hennes fingarar, spratt han till, ryste, hisnade. Han slöt ögonen, suckade och somnade så plötsligt och tungt som om han icke sovit på mången god natt. Vilket kanske också just var fallet.
Men den gracila frun tänkte:
Hur var det, Carl-Magnus - om tio år skulle jag bli din sjuksköterska. Stackare dig och stackare mig, hur ska vi kunna undgå en sådan smaklöshet? Stackare mig och stackare dig, jag tror att den började redan för tjugu år sedan. Och jag är rädd, Carl-Magnus, jag är rädd - jag är rädd att den icke är slut ännu.
Sålunda begav det sig att den gracila frun svek sina skyddslingar, dioskurerna. Hon satt på golvet i klädkammaren och höll Carl-Magnus' huvud mellan sina händer. Väcka honom kunde och ville hon icke. Och då han slutligen med ett yrvaket stönande reste sig ur sin slummer, var det för sent att gå till skolan.
Ty då hade processionen av sjungande, glädjeyra studenter redan dragit fram genom halva Wadköping, skrämmande sediga hästar i sken, försättande fromma hundar i vilt raseri, jagande makliga kattor högt upp på hustaken och bringande mången vestal i ett besynnerligt tillstånd av from förtrytelse och ljuv oro.
Men övervestalen, Wadköpings stolta, gamla dam, förnam intet av deras glädje, deras lättsinniga jubel och dåraktiga upptåg. Henens kära gata låg öde och tyst, hennes spegel återspeglade endast huvudet på en mager och blek liten pojke med små, pepparbruna, en smula stirrande och mycket nyfikna ögon. Han vaktade ensam under skvallerspegeln, den siste i Wadköping, som trodde och hoppades att en barmhärtig ängel skulle öppna fönstet och med tante Rüttenschöld i sin famn sväva bort mot det osynliga. Men det kom ingen ängel, och vid sjutiden måste även han, den siste, ge tappt. Sårad i sin tro och med det första tvivlets frö i sitt hjärta måste han traska tvärsöver gatan in till sin far, perukmakar Ström, för att delgiva honom den bedrövliga nyheten att tante Rüttenschöld dött utan vidare ceremonier.
Så slocknade stilla och obemärkt en person, som haft stor makt och inflytande i Wadköping, "Jesu Krubbas " ständiga styrelseledamot, landshövdingens syster, vestalernas moderliga väninna och hela släktens tante. Om hennes död berättas följande:
Landshövdingen, överstinnan och fröken Linder sutto i gredelina kabinettet hos den sjuka; i rummet utanför vankade översten oroligt av och an och i dess kakelugnsvrå satt Carl-Henrik Brenner. Den sjuka låg orörlig, sovande eller medvetslös, till klockan sex. Väckt kanske av pendylen började hon jämra och klaga över en förfärlig tyngd som pressade hennes bröst och hindrade henne från att andas. Överstinnan reste kuddar bakom hennes rygg, lättade på täcket, knäppte upp linnet, men den sjuka klagade allt bittrare över den plågsamma tyngden, som vilade på hennes bröst.
Landshövdingen viskade till överstinnan:
Kära Amelie, du kan ingenting göra. Det är sorgen som trycker henne. Betänk vad Malla genomgått i dag. Det är sorgen som dödar henne.
Och det kan vara sant. Men tante Rüttenschöld visste icke längre själv någonting om sin och släktens sorg. Hon visste blott att det låg någonting förfärligt tungt på hennes bröst. Och då broderns, Amelies och väninnans bilder skymtade förbi hennes yrvakna ögon, kunde hon icke förstå, varför de vägrade att hjälpa henne. Hon försökte själv med darrande, fladdrande händer välta undan tyngden, och då det icke lyckades, jämrade hon bittert, stönande och rosslande. Man trodde att dödskampen börjat. Översten och Carl-Henrik stego på tå in i kabinettet.
Tante Rüttenschöld såg från den ena till den andra, och plötsligt sade hon högt, tydligt och i en förargad och förolämpad ton:
Du då, Carl-Henrik - stora pojken - ska du inte kunna lyfta bort det här -
Carl-Henrik tog hastigt några steg framåt men stannade åter, förlägen och bedrövad. Där fanns ju ingen tyngd, han kunde ingenting göra. Han rodnade som en skolpojke, plågad av den gamla damens förebrående och förundrade blick och plågad av sin hjälplöshet.
Men när han nu stod där skamsen och betraktade henne, upptäckte han en vit liten fjäder som satt intrasslad i linnets spetsbroderi över det vänstra bröstet. Han fick en idé. Han steg fram till bädden, sträckte ut handen och pekade på fjädern.
Ser tante den här? frågade han. Och då gummans blick verkligen sänkte sig och fastnade vid fjädern sade han:
Det är den som är så tung.
Han lossade fjädern från spetsen och höll den mellan fingrarna framför hennes ögon. Han frågade:
Känner tante att det blev mycket lättare nu?
Gumman stirrade ett par sekunder förbryllad och misstänksamt på fjädern. Så slöt hon ögonen, smålog och suckade:
Ja, Gud ske pris, Carl-Henrik - mycket lättare -
Och efter en minut eller två mumlade hon, alltjämt leende och ganska tydligt:
Du är inte så dum som du ser ut, min gosse.
Det var det betyg Carl-Henrik Brenner fick. Flera betyg utfärdade icke den barska gamla damen, tante Rüttenschöld. Tyngden var borta och snart var hon själv borta.
Och studenterna fortsatte och fullbordade sin slingrande eriksgata genom gamla Wadköping, troget följda av småpojkar, småflickor och ilsket skällande hundar. Var de voro och var de kommo och var de gingo, i väster eller i öster, i norr eller i söder, i domkyrkokvarteren eller i Vedbotrakten, vid slottet eller på torget, överallt mötte de en och samma person. En undersätsig gammal man i grågul slängkappa och med en grågul bondmössa neddragen över öronen och med en grågul sliten portfölj under armen. Så snart han blev tåget varse eller hörde dess buller och bång, kilade han åstad som en rädd råtta och stack sig undan i en tvärgata eller i en portgång.
Men hur det kom sig, att herr Markurell strövade omkring i staden till synes utan bestämt mål, har aldrig blivit utrett. Vi veta blott att han hade ett bestämt mål, nämligen det de Lorcheska huset vid Stortorget. Vi veta också att han redan strax inom Östertull för första gången mötte studenterna. Då lyckades han smita in i en mjölkaffär, där han åt en kringla och drack ett glas mjölk. Men när han lämnade butiken, gjorde han en lov förbi Klostergatan, där han antog att studenterna skulle draga fram. Det gjorde de, som vi veta, icke; och i stället för att undgå dem stötte han samman med dem mitt på Vedbotorget. Här hade han icke något gömställe; och han hörde Johan ropa:
Far! Gubbe lilla! Far!
Her Markurell satte då av i riktning mot Västertull. Och det kan så vara. Men hur oturen och studenterna kunde driva honom på andra sidan slottet och fösa honom ända bort till Norra kyrkogården, det är oss obegripligt. Vi kunna endast draga den slutsatsen, att herr Markurell måste ha varit mycket förvirrad, ja, alldeles omtöcknad. Dessutom är det ju möjligt att herr Markurell hade ett ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant.
I alla händelser kom han alldeles uttröttad och förstörd till det de Lorcheska huset, ännu in i det sista förföljd av studenterna. Han rusade uppför trappan, satte tummen mot ringledningens knapp och tog icke undan den förrän fru de Lorche öppnat. Då smet han in i tamburen, smällde igen dörren och andades ut.
Å, herre gud då, herre gud då! mumlade han.
Men sade högt:
Det är besynnerligt och underligt, grevinnan, att det kan vara så varmt i början av juni.
Han öppnade sin portfölj, tog fram ett digert konvolut och räckte det åt fru de Lorche.
Här är "Krubbans" aktier. Grevinnan har väl hört talas om dem? Hon, lilla snälla människan som ligger och dör nu, var hos mig i morse och ville ha dem. Men jag sa nej. Nå, nu kan det göra henne detsamma, men här är de i alla fall. Jag har ingen användning för dem längre. Häradshövdingen kan lägga dem där han tog dem.
Och vad de sjutti tusen beträffar så nöjer jag mig med landshövdingens borgen. Och vill han inte ge den, så slipper han det också. För konkursen tar jag i alla fall tillbaka i morgon.
Det var det. Jag ska tala med häradshövdingen själv om affärerna. En annan dag. Då det är bättre med tid.
Han stängde sin portfölj, satte mössan på huvudet men gjorde för övrigt ingen min av att vilja gå. Tvärtom ställde han ifrån sig käppen och gick bort till salongsdörren.
På torget sjöngo studenterna.
Herr Markurell sade:
Grevinnan är det finaste fruntimmer, jag känner. Inte för att hon är grevinna och allt det där. Utan nu ska jag säga henne, varför jag tycker hon är fin. Hon tackar mig inte.
Skulle jag det då? frågade fru de Lorche leende.
Nej, hon aktar sig för det, mumlade herr Markurell. Det är det som är det fina.
Han lyssnade med sänkt och framböjt huvud till studenternas sång. Då de slutligen tystnade, sade han:
Det är vackert.
Plötsligt vände han sig om och gick fram till den gracila frun, gick henne så nära att de snuddade vid varandra. Han frågade:
Grevinnan har väl också reda på att det inte är min pojke?
Hon nickade.
Jojo, jojo, muttrade herr Markurell. Hon har väl inte så roligt hon heller, lilla fina stackare.
När de sista hurraropen på torget tystnat, tog han avsked av den gracila frun och återvände hem.
Och solen gick ned den 6 juni 1913, en märklig dag i staden Wadköpings annaler. Domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt.
Herr Markurell stod orörlig på utvärdshuset Kupans trappa och blickade ned på de rikligt dukade borden under linden, under glimrande papperslyktor mellan doftande björkar.
Herr Markurell bar festen till ära frack och vasaorden; men över armen hade han på kyparmaner lagt en servett, ty han ämnade själv leda uppassningen.
Gästerna började anlända till herr Markurells och studenternas fest. Det blev en illuster församling, så lysande som Wadköping kunde åstadkomma. Där var biskopen och domprosten, där var borgmästare och råd, där var rektor i spetsen för sina kolleger, där var allt vad staden ägde av förnämt, rikt och framstående folk. Blott familjerna Rüttenschöld och de Lorche uteblevo. Släkten hade sorg.
Men staden hade icke sorg. I det ögonblick då rektor vecklade ut sin näsduk för att med tre viftningar tillkännagiva den lyckliga utgången, grundades på något mystiskt och outrannsakligt sätt den övertygelsen i Wadköpings hjärta att intet ont skulle vederfaras dess hjälte Carl-Magnus, dess storindustri och dess hundratals av ruin hotade familjefäder.
Den tröga Wadköpingska fantasien hade plötsligt avlagt ett kraftprov. I ett slag förvandlades den onde, illasinnade, hotfulle herr Markurell till ett gott och välsignelsebringande väsen.
Man började redan säga:
Den beskedlige Markurell -
Där han nu stod, blek och trött och stillsam på sin trappa, med upprepade små bugningar hälsande gästerna, blev han föremål för deras hjärtliga hyllning. Ingen gick förbi honom utan att fatta hans hand, krama den, skaka den, lyckönskande till sonens examen.
Och varje gäst och lyckönskare svarade herr Markurell orubbligt detsamma:
Ja, det är roligt att ha heder av gossen.
Någonting annat kunde han inte hitta på.
Nu framträdde med högtidliga åthävor borgmästare och råd, representerande staden Wadköping, rektor och kolleger representerande dess läroverk, samt hans högvördighet biskopen och censorerna, representerande den högre ecklesiastikstaten. Biskopen själv höll talet för den frikostige donatorn, herr H. H. Markurell. Hans högvördighet hade bott endast en kort tid i Wadköping, kände icke teckenspråket och visste ingenting om Markurells. Han nödgades följaktligen hålla sig till allmänna idéer och ordalag; han talade om faderskärlekens betydelse för samhället. Liksom urbilden för varje sann faderskärlek blev mänsklighetens fräslning, så är ock varje jordisk faders sanna kärlek till sina barn en levande, livgivande och helgad kraft som länder det kristna samhället till andlig uppbyggelse och materiell nytta. Därför må man sätta faderskärleken högst av all jordisk kärlek, ty den är i själva verket kärlek till samhället, till mänskligheten. Och sådant trädet är, sådana äro ock dess frukter.
Bevis - Markurellska fonden till åminnelse av Carl Johan Harald Markurells med heder avlagda mogenhetsexamen den 6 juni 1913.
Under hans högvördighets tämligen långa tal förblev herr Markurell stående på sin verandatrappa, väl synlig för envar som hade lust att betrakta honom. Själv betraktade han oavlåtligt den gyllene tuppen på domkyrkans spira. Han lyssande uppmärksamt men förstod icke allt. Och han tänkte:
Det är kanske gnosticism.
Men Wadköping som med hundratals nyfikna och skygga ögon betraktade herr Markurells askgrå, orörliga ansikte tänkte:
Det där är inte Markurell. Det är en bildstod, ett monument. Biskopen har bjudit täckelset falla.
Då hans högvördighet slutat, bugade sig herr Markurell och sade lugnt och avmätt:
Jag får tacka ödmjukast och bjuda på en smörgås.
Han viftade med servetten och gav kyparna order.
De gamla hade redan för länge sedan bänkat sig, då studenterna sjungande tågade uppför Bergets oändliga trappor. Sången steg allt högre, blev allt klarare, och äntligen höjde sig de första båda vitmössorna över terrassens krön.
Primus och ultimus arm i arm, Louis de Lorche och Johan Markurell arm i arm! Wadköpings dioskurer.
Vem hade försonat de båda slagskämparna? Den gracila frun? Nej. Vem? Ingen, absolut ingen.
Det hade gått av sig själv.
I spetsen för studenternas tåg med de vita mössorna hissade på de nyköpta käpparna, blomsterkransade, andtrutna, brännande heta av sång och ansträngningar och glädje tågade de runt borden och stannade slutligen framför herr Markurell.
Far och son togo varandra i hand. Och liksom på morgonen vid flaggstången stodo de en lång stund tysta och sågo varandra allvarligt i i ögonen. Slutligen sade Johan:
Gubbe lilla - är du nöjd med mig?
Herr Markurell nickade ivrigt.
Riktigt nöjd?
Herr Markurell nickade ännu ivrigare.
Johan runkade barskt sina svarta bryn.
Ja, men jag är inte nöjd med dig!
Herr Markurell smålog matt och spörjande.
Johan sade:
Tänkte du på mig klockan tre?
Och se! Plötsligt blev herr Markurells askgrå ansikte blodrött och han stammade:
Hur - hur - kan du veta - att jag inte -
Johan brast i skratt.
Jag gissade, din toker ! Jag gissade!
Och han slog armarna kring herr Markurells skuldror och drog honom med sig ned från trappan.
Men herr Markurell hade gripits av en besynnerlig sinnesrörelse. Ögonlocken blinkade krampaktigt, ansiktets muskler ryckte och skälvde. Han stammade:
Du - du - skulle - inte gissa - inte gissa -
Johan log ett förvånat leende. Men då fadern alltjämt mumlade en ramsa obegripliga ord, slog han honom myndigt på skuldran, sägande:
Se så, gubbe lilla! Det var ju bara skoj. Vi är nöjda med varandra. Båda två.
Herr Markurell nickade, och de tryckte åter varandras händer. I detsamma märkte de att sorlet och glammet tystnat.
Längst ut på terassens yttersta kant, tecknande sina silhuetter mot aftonhimlens guld, stodo de båda vännerna, de oförlikneliga gluntsångarna lektor Barfoth och adjunkten Leontin. Lektorn, gänglig, mager och kantig med handen lyftad till en inspirerad åtbörd, med studentmössan på tre kvart, blottande några grå hårtestar som på ett inspirerat sätt stego till väders, och med frackskörten flaxande för den inspirerande aftonvinden; adjunkten, stor, svart, massiv, ett vindarnas berg, pösande av luftmassor, färdig att låta hela Wadköping virvla bort i en orkan av toner. Och lektorn harklade och hostade och stämde upp med klar och klangfull stämma:
Minns du hur ödet oss förde tillhopa -
Solen gick ned i den blånande sjön. Svept i skymning lyssande Wadköping, den fagra, frejdade domkyrkostaden, till Leontins svar:
Ack ja, visst minns jag det!
