Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ögonblickligen tystnade de vid bordet och betraktade
honom. Han tyckte han ville sjunka under bordet av
blygsel, men hämtade sig strax.
»Det betyder förstås ’nej tack’, förklarade han helt
naturligt. »Det är bara mycket bekvämare.»
Han såg att hon nyfiket betraktade hans händer,och
eftersom han nu börjat med förklaringar, sade han:
»Jag har nyligen farit nedför kusten med en
postångare. Den var försenad och i hamnarne kring Puget
Sound fick vi hugga i som negrer med lasten,
styckegods om ni förstår vad det är. Det är på det viset jag
har skrubbat av skinnet.»
»Å, det var inte alls det», skyndade hon sig nu i sin
tur att förklara. »Edra händer äro bestämt för små
till er kropp.»
Han blev het om kinderna. Han tog det som om
hon blottade en annan av hans brister.
»Ja», sade han i urskuldande ton, »di ä’ inte stora
nog för att kunna hugga i riktigt. Jag kan trumfa till
som en mulåsna med armar och axlar. De ä’ för
starka, men när jag lägger en karl på käften ryker
händerna också.»
Han kände sig inte alls belåten med vad han sade,
han fick tvärtom avsmak för sig själv. Han hade
lossat på tungbandet och talade om saker som inte alls
voro vackra.
»Det var modigt av er att hjälpa Arthur som ni gjorde
— och en främling till», sade hon taktfullt, när hon såg
hans bryderi, fastän hon inte anade orsaken. Han
däremot uppfattade vad hon hade gjort, och i den varma
våg av tacksamhet som överväldigade honom glömde
han sin pratsamma tunga.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
