Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk att han fått se henne och tala vid henne i afton.
Det var en slump — det var alltsammans. Han
förtjänade inte en sådan lycka. Han kände sig
ödmjuk till sinnes, usel och till intet nyttig. I en sådan
sinnesstämning äro syndare nära ångern. Han var
en syndare. Men liksom den botfärdige gärna ser en
skymt av sin kommande härlighet en gång, så
framskymtade för honom vad han själv skulle ernå genom
att äga henne. Men detta ägande av henne var
mycket oklart och dimmigt och alldeles olikt det ägande
han kände till. Hans äregirighet svävade högt på
vilda vingar och han såg sig själv bestiga höjderna
med henne, dela hennes tankar, njuta av allt skönt och
ädelt med henne. Det var ett själens ägande han
drömde om, någonting förfinat, utan varje spår av
råhet, ett fritt själarnas kamratskap, som hans tanke
icke var i stånd att ge form. Han tänkte inte på detta
sätt; överhuvud tänkte han inte alls. Känslan
överväldigade förståndet och han genombävades av
sinnesrörelser han aldrig förr anat, drev behagligt fram över
ett hav av sensationer där allt var upphöjt och
förandligat.
Han gick sin väg fram som en drucken och mumlade
entusiastiskt: »För tusan! För tusan!»
En poliskonstapel i ett gathörn betraktade honom
misstänksamt och lade märke till hans rullande
sjö-mansgång.
Var har ni fått den där florshuvan ifrån?» frågade
han.
Martin Eden var genast tillbaka på jorden igen.
Han var lik en flytande organism, som lätt flöt in i
alla slags krokar och hål. Vid poliskonstapelns till-
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
