Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
valereskt. »Det är henne j ag har att tacka för det lilla
jag lärt.»
»Prat!» Olney såg på Ruth med ett försmädligt
uttryck. »Kanske ni nästa gång vill försöka inbilla
mig att ni började läsa Spencer på hennes uppmaning!
Men det gjorde ni inte. Hon vet inte mer om Spencer
och Darwin och evolution än jag vet om kung
Salomos skatt. Försök bara med det där ni kom med
härom dagen . . . det var någonting om indefinit
inkoherent homogenitet. . . fråga henne bara, får ni se,
om hon begriper ett ord av det. Det är inte ’kultur’,
ser ni. Nåja . . . tralala. Men om ni börjar plugga
latin, Martin, mister jag all aktning för er.»
Fastän samtalet intresserat Martin, tröttade det
honom på samma gång. Vad var det fråga om?
Läxor på skolpojksvis, småsaker allt igenom, medan
hos honom rörde sig stora ting, levande ting.
»Vad tusan har latin att göra med det?» frågade
han sig, när han stod framför spegeln om aftonen.
»Om de döda ändå ville vara döda. Varför skall jag
och allt det sköna inom mig styras av det som är dödt?
Skönheten är liv, är evig. Tungomål komma och gå.
De äro de dödas mull.»
Hans nästa tanke var att han format sina tankar
riktigt bra, och när han gick till sängs undrade han
varför han inte kunde tala på samma sätt, när han
var tillsammans med Ruth. I hennes närhet var han
bara en skolgosse, med en skolgosses tunga.
»Ge mig tid!» sade han högt. »Ge mig bara tid.»
Tid! Tid! Tid! var hans ständiga klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
