- Project Runeberg -  Martin Eden /
167

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han stödde armarna mot bordet och begravde sitt
huvud i dem. Det stockade sig i halsen på honom och
han ville gråta. Det påminde honom om hans första
slagsmål, när han var sex år gammal, hur han dunkade
på, medan tårarna strömmade utför kinderna, emedan
den andra pojken som var två år äldre hade slagit
honom så att han nästan mist andan. Han såg pojkarna
i en ring rundtorn, vrålande som vildar, när han till
sist dukade under med blodet strömmande ur näsan och
tårarna rinnande ur värkande ögon.

»Stackars lilla slagskämpe», mumlade han. »Och
nu har du fått lika mycket stryk. Man har gjort mos
av dig . . . det är slut nu.»

Men visionen av det där första slagsmålet dröjde
kvar under hans ögonlock, och så småningom löste
den upp sig i en hel rad slagsmål han varit med om.
Sex månader senare hade Ostklimpen — det var pojken

— klått honom en gång till. Men då fick Ostklimpen
ett blått öga. Det blev flera slagsmål. Han såg dem,
det ena efter det andra, och alltid fick han stryk och
Ostklimpen var stursk och skröt. Men han hade aldrig
sprungit sin väg. Han kände sig upplivad av minnet
härav. Han hade alltid stannat kvar och tagit sin
bastonad. Ostklimpen var en riktig liten slagskämpe
och hade aldrig visat någon misskund med honom.
Men han hade ändå stått på sig.

Så såg han en trång gränd mellan rader av husruckel
och i slutet därav låg ett envåningshus av tegel,
varifrån hördes det taktfasta dånet av pressar som höllo på
att trycka första upplagan av Enquirer. Han var elva
och Ostklimpen var tretton och båda sålde de Enquirer.
Det var därför de stodo där ... de väntade på sina tid-

167

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free