- Project Runeberg -  Martin Eden /
187

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han visste av det, ingen störde honom, han åt middag,
lade sig att läsa igen, men somnade över tidningen.

Så gick söndagen. På måndagsmorgonen var det
att hugga i på nytt med att sortera kläder, medan Joe
med huvudet inlindat i en våt handduk, svärjande
blandade till såpluten.

»Jag kan förbanna mig inte hjälpa det», sade han.
»När lördagskvällen kommer, måste jag supa.»

Ännu en vecka gick, en hård kamp som fortfor under
de elektriska ljusen varje afton och som nådde sin
höjdpunkt klockan tre på lördagen, då Joe hade sitt
lilla ögonblick av domnad triumf och sedan gav sig
ner till byn för att glömma. Martins söndag var
likadan som den föregående. Han var för utsläpad att
kunna tänka. Det var som om han undergått något
slags förvandling. Allt hos honom som var gudalikt
hade utplånats, han ägde inte längre någon ambition.
Han var död . . . hans själ var död . . . han var endast
ett lastdjur. Han såg ingen skönhet i solskenet som
silade ned genom de gröna löven, och himlavalvets
azur viskade inte längre om kosmisk oändlighet och
skälvande hemligheter. Livet var outhärdligt slött
och dumt och lämnade efter sig en dålig smak i
munnen. Ett svart skynke hade dragits för hans fantasis
spegel, och inbillningskraften låg i ett mörkt sjukrum
dit inte en ljusstråle kom. Han avundades Joe som
rumlade undan där nere i byn och glömde bort att det
fanns någonting som hette måndag morgon.

En tredje vecka gick och Martin började vämjas
både vid sig själv och livet. Han hade en tryckande
känsla av att han misslyckats. Redaktörerna hade
haft skäl att refusera vad han hade skrivit. Nu insåg

187

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free