Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte veckan gick och den sjätte, varunder han
levde som en maskin med nätt och jämnt så mycket
kvar av själ att han efter slutat arbete kunde förmå
sig att åka de hundrafyrtio milen. Men på sådant
sätt blev det aldrig någon vila. Den sjunde lördagen
följ de han utan att vilj a det Joe till krogen och dränkte
livet till måndagsmorgonen. Sedan höll han sig, så
att tre månader hade lupit till ända. Men då blev det
samma historia igen. Han glömde och han levde upp
på nytt och då såg han klart, vilket djur han gjorde
sig själv till — inte genom supandet, utan genom
arbetet. Drickandet var en verkan, inte en orsak.
Det följde oundvikligen på arbetet, alldeles som
natten på dagen. Aldrig skulle han nå höjderna genom
att vara ett lastdjur, det var det budskap whiskyn
viskade i hans öra, och han nickade instämmande.
Whiskyn var vis, den förtalde hemligheter om sig
själv.
Han bad om papper och penna och beställde whisky
åt alla rundt omkring och medan de drucko hans skål,
hängde han mot disken och skrev.
»Ett telegram, Joe», sade han. »Läs det.»
Joe läste det med en drucken, komisk pliring. Men
vad han läste tycktes komma honom att nyktra till.
Han såg förebrående på den andra och tårarna började
rinna utför hans kinder.
»Tänker du verkligen gå ifrån mig?» frågade han
hopplöst.
Martin nickade och vinkade åt en dagdrivare att
gå med telegrammet till telegrafstationen.
»Stopp», muttrade Joe sluddrigt. »Låt mig tänka.»
Han höll sig i disken, ty benen vacklade under honom.
Martin Eden. 13.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
