Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och fastän de voro så olika, fanns det en sak som förde
dem samman, fattigdomen. Maria fick till sin glädje
höra att han hade varit på Azorerna, där hon bott tills
hon var elva år, och riktigt häpen blev hon när han
talade om att han också varit på Hawaiiöarna, dit hon
flyttat från Azorerna med de sina. Men hon ville
knappt tro sina öron, då han kom till att han till och
med varit på ön Maui, där hon en gång gift sig. Tänk,
Martin hade varit två gånger i Kahului, där hon först
träffat sin man. Ja bevars, vad hon mindes
sockerångarna . . . nåja, det var en liten värld. Och Waikiki!
Jaså, där också. Kanske han, när allt kom omkring,
någon gång hade träffat hennes man och druckit ett
glas med honom. Ja, det kunde mycket väl hända.
Så levde de tillbaka i sina minnen och dränkte sin
hunger i det fräna, sura vinet, och han kände hur han
blev varm av tacksamhet mot henne, för bröden och
för soppan.
»Maria», utropade han plötsligt, »vad skulle ni tycka
mest om att ha?»
Hon såg på honom.
»Sko till alla ungarna ... sju par små sko.»
»Dem ska ni få», sade han, medan hon högtidligt
böjde på huvudet. »Men jag menar någonting mera,
någonting riktigt mycket.»
Hennes ögon lyste vänligt. Han satt och skämtade
med henne, förstås.
»Tänk efter riktigt», uppmanade han, när hon
öppnade munnen för att tala.
»Jag just göra det. Jag önska ett hus, den hus vara
min, inte betala hyra, sju dollars månad.»
»Ni ska få det», försäkrade han, »och det ganska
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
