Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stackars flicka», sade Ruth sakta. »Det förvånar
mig, att hon lät dig gå din väg.»
»Vad menar du?» frågade Martin oskyldigt.
»Därför att hon måste ha älskat dig», sade Ruth
stilla. »Säg, gjorde hon inte det?»
Martins solbrända hy hade bleknat betydligt på
senaste tiden och icke minst under sjukdomen. Nu flöt
en varm våg av rodnad över blekheten. Han skulle
just svara, då Ruth avbröt honom.
»Nej, det är detsamma, du behöver inte svara», sade
hon skrattande.
Men han tyckte att det var någonting hårdt i hennes
skratt och att ljuset i hennes ögon var kallt. Det
påminde honom om en storm han hade varit med om
på Nordatlanten — en nattlig storm under klar himmel
och fullmåne. Sedan såg han flickan i
spetälskekolo-nien och kom ihåg att det var av kärlek till honom hon
låtit honom fly.
»Hon var ädel», sade han. »Hon skänkte mig
livet». Det var naturligtvis en tillfällighet, tänkte
han, men han hörde hur Ruth kvävde en snyftning och
märkte att hon vände sig bort och såg ut genom
fönstret. När hon vände ansiktet mot honom igen, var det
lugnt, utan ett spår av storm i ögonen.
»Jag är så dum», sade hon, »men jag kan inte hjälpa
det. Jag älskar dig så mycket, Martin, ja, det gör jag
verkligen. Jag skall nog bli lugnare med tiden, men
nu kan jag inte rå för att jag är så svartsjuk på dessa
skuggor från det framfarna, och du vet att det finns
fullt av sådana där skuggor. Det kan nu en gång inte
ändras, jag vet det. Men där vinkar stackars Arthur
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
