Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följde hennes blickar, märkte han mycket väl det
sur-mulna ogillandet i dennes ansikte. Nå, det sades
ingenting om saken, de gingo snart och Martin glömde
alltsammans.
Några kvällar senare gjorde Marian honom ett besök,
denna gång ensam. Hon förebrådde honom bekymrad
vad han gjort.
»Vet du, Marian», sade han, »det ser ut som om du
skämdes för dina släktingar, åtminstone för din bror.»
»Det gör jag också», utbrast hon.
Martin kände sig alldeles hjälplös vid åsynen av de
förödmjukelsens tårar som stodo henne i ögonen.
Hennes ledsnad, varpå den nu än berodde, var uppriktig.
»Men säg mig, Marian, varför skulle Hermann ta
illa upp att jag skrev några verser om min egen syster?»
»Han sa’, att det var opassande — oanständigt.»
Martin gav ifrån sig en lång, misstrogen vissling,
sedan läste han på nytt upp en kopia av »Spåkvinnan».
»Jag kan inte förstå det», sade han slutligen, i det
han visade henne manuskriptet. »Läs själv och säg
mig vad du tycker är oanständigt — det var ju så han
sade?»
»Ja, det sade han, och han förstår det nog», var
svaret och hon sköt manuskriptet ifrån sig med motvilja.
»Han säger också att du måste riva sönder det, och att
han inte vill ha en hustru som man skriver sådant där
om — vem som helst kan ju få läsa det. Han säger
att det är en skam och att han inte vill vara med om
det.»
»Nej, vet du, Marian, det här är ingenting annat än
dumheter», började Martin, men ändrade sig genast.
Han såg framför sig en olycklig flicka, insåg det lön-
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
