Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Brissenden gav ingen förklaring på sin långa
frånvaro, och Martin frågade inte heller. Han var nöjd
med att se vännens spöklika ansikte midt emot sig
genom ångan från toddyglaset.
»Jag har heller inte varit sysslolös», svarade
Brissenden efter att ha hört allt vad Martin uträttat,
medan han själv varit borta.
Han drog upp ett manuskript ur innerfickan på sin
rock och räckte det till Martin, som nyfiket såg på
titeln.
»Inte sant?» skrattade Brissenden. »Ganska bra
titel. ’Dagsländor’, det är alltsammans. Och ni bär
skulden för det—förstår ni?—det där ni sade om
människan, att hon var den sistfödda av dagsländorna.
Jag kunde inte få det ur huvudet, jag måste skriva.
Säg nu, vad ni tänker om det?»
Martins ansikte lågade, men allt efter som han läste
värdt han blek. Detta var fulländad konst. Formen
triumferade över innehållet, om det kunde kallas för
triumf, att den sista fattbara atomen av innehållet
hade funnit ett så fullkomligt uttryck att det kom
Martin att svindla av hänförelse, lockade lidelsefulla tårar
i hans ögon och kom honom att känna kalla kårar över
ryggen. Det var en lång dikt på sex eller sju hundra
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
