Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle bli mätt av det. Livet har fyllt mig till den
grad, att det inte finns rum för en enda önskan hos mig.
Annars skulle jag åtrå dig nu. Då förstår du hur sjuk
jag är.»
Han lutade huvudet bakåt och slöt ögonen, och likt
ett gråtande barn som glömmer sin sorg, när det ser
solen sila igenom den tårdränkta hinnan över pupillerna,
så glömde Martin sin sjukdom, Ruths närvaro, allting,
i det han såg en rik, starkt solbelyst vegetation som tog
form och flammade mot insidan av hans ögonlock.
Det stod inte stilla, detta gröna lövverk. Solljuset
var för skarpt. Det gjorde ondt att se på det, och
ändå kunde han inte låta bli, han visste inte varför.
Han kom till sig själv igen vid rasslet av ett
dörrhandtag. Ruth stod vid dörren.
»Hur skall jag kunna slippa ut?» frågade hon nästan
gråtande. »Jag är rädd.»
»Å, förlåt mig», utropade han och sprang upp. »Jag
är inte mig själv, ser du. Jag glömde att du var här.»
Han lade handen på pannan. »Det är här. Jag
följer dig hem, vi kunna gå ut bakvägen, så ser ingen oss
och så behöver du bara fälla ned floret.»
Hon hängde vid hans arm medan de gingo utför de
dåligt upplysta trapporna.
»Nu reder jag mig själv», sade hon då de kommit ut
på trottoaren och hon dragit sin arm undan hans.
»Nej, nej, jag följer dig hem», svarade han.
»Gör inte det», invände hon, »det är alldeles onödigt,»
Det var för märkvärdigt, tänkte han. Nu, när det
inte längre var någonting farligt, kände hon sig rädd.
Hon var nästan i förtvivlan över att inte bli av med
honom. Han kunde inte inse att det fanns något rim-
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
