Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Martin Eden för hans egen skull, och han kunde inte
gå tillbaka hit ned — här ville man heller inte ha
honom. Det fanns ingen plats för honom
någon-städes.
Livet var för honom likt ett skarpt, vitt ljus som
plågar den sjukes öga. Ja, det plågade honom
outhärdligt. Det var första gången i sitt liv Martin rest på
första klass. En gång hade han tyckt att dessa akter
om masten levat i ett paradis. Nu befann han sig där
själv, med sin plats till höger om kaptenen, och ändå
såg han tillbaka till fördäcket och maskinrummet, som
om där funnes det paradis han förlorat. Han hade
inte funnit något nytt, kunde heller inte återfinna det
gamla.
Han försökte få intresse för åtminstone någonting.
Han slog sig ned i officerarnes mess, men var glad att
få gå sin väg igen. Han talade med en understyrman,
en intelligent karl, som genast började med socialism
och trugade på honom en mängd flygblad och
broschyrer. Han lyssnade till mannen, medan han
utvecklade sina slavläror, och han tänkte trött på sin egen
Nietzscheanska filosofi. Men vad var alltsammans i
själva verket värdt? Han kom ihåg ett yttrande av
Nietzsche, vari denne dåre betvivlade sanningen.
Vem visste? Kanske Nietzsche hade haft rätt. Han
var glad att få gå tillbaka till sin stol och sätta sig att
dåsa.
Så greps han av en ny oro. Hur skulle det bli när
han kom till Tahiti? Han måste då gå i land, sköta om
sitt bagage, skaffa sig lägenhet med någon liten skonare
till Marquesasöarna, göra tusentals saker som det var
förskräckligt att tänka på. När han någon gång stal
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
