- Project Runeberg -  Martin Eden /
456

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig till en medveten tanke, såg han i vilken förfärlig
fara han svävade. Han befann sig sannerligen i
Dödsskuggans dal, och faran låg i att han inte kände sig
rädd. Mariposa befann sig nu i den nordligaste
passa-den och vindarnes vinande irriterade honom. Han
lät flytta sin stol för att undgå omfamningarna av dessa
sin ungdoms lustiga kamrater.

Den dag Mariposa gled in i stiltjens regioner kände
Martin sig mera olycklig än någonsin. Han kunde
inte längre sova, han gick rastlöst fram och tillbaka.
Luften var äcklande fuktig, och regnskurarna voro icke
det minsta uppfriskande. Han tvang sig till sist att
sitta stilla och läsa, lånade några band dikter från
ångarens bibliotek. Men de kunde inte fängsla hans
intresse — han började på nytt vandra fram och tillbaka.

Han stannade uppe på däck till sent efter middagen,
men det hjälpte inte, ty när han kom ned i sin hytt,
kunde han ändå inte somna. Det var för mycket.
Han tände det elektriska ljuset och öppnade en bok.
Det var en volym av Swinburne. Han låg på rygg
och ögnade igenom sidorna, tills han märkte att han
började läsa med intresse. Han slutade en strof,
försökte gå vidare, men läste om igen. Han lade boken
på bröstet och försjönk i tankar. Ja, detta var
meningen av det hela. Han hade drivits den vägen hela
tiden, och nu visade honom Swinburne att det var den
lyckligaste vägen ut. Han ville ha ro, och här
väntade honom ju vilan. Han såg på det öppna fönstret.
Ja, det var stort nog. För första gången på många
veckor kände han sig lycklig. Till sist hade han funnit
botemedlet för sin sjukdom. Han tog upp boken och
läste strofen högt:

456

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free