Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Massmoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helheter utan som individer, hvilkas
grupperingskrafter förvandlas från dunkla instinkter till
medvetna gemensamma intressen. Om häri ligger en
kollektivism, som verkar sprängande på de gamla
samhällshylsorna med deras »organiska» beskaffenhet,
måste dock erkännas, att personlighetsprincipen
utgör själfva sprängämnet. Det är
personlighetsbildning, som ligger under såsom »mening», och den har
också blifvit resultatet.
Människan har växt i och under
samhällsenhetens relativisering till ett kollektivum — det är
ett faktum. Hon behöfde lösa sig ur samhällets
kväfvande famntag för att bli sig själf. Och i
sig själf har hon funnit den afgörande normen för
sina handlingar, lifvets högsta och dominerande
värde, som hon inte utan samvetets uppenbara
kränkning kan ge någon lägre plats. Och i denna
sedliga princip har hon också funnit källan till
samhällets rätt och lag. Rätten ligger numera icke
såsom utgångspunkt till grund för sedligheten utan
tvärtom sedligheten för rätten. Samhällsrätten
utgör en utvuxen, en förstorad personlighetsmakt men
ligger alldeles inte på sidan därom och gör intrång
därpå utifrån. Det historiska samhället står kvar
men inte som öfvermakt öfver personlighetslifvet
utan såsom dess medel och organ. Samhället har
på sätt och vis genomgått en »afsjälnings»-process
samtidigt med det att människan själf blifvit
själfullare, eller har åtminstone det förra blifvit en följd
af människans oafvisliga försök och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
