3 |
5 |
Framför allt behöfva vi en skarp begränsning af det ganska sväfvande begreppet kultur. Tunn kan vår uppfattning få lof att vara, men ett helt måste den utgöra.
Hvilka hållpunkter erbjuda sig nu för en markerad uppfattning af begreppet kultur, som täcker alla dess former?
Låt oss begynna med en mycket enkel och åskådlig bestämning! En sådan ger sig åt oss, om vi utgå från så att säga den skådebana, som är kulturens allmänt erkända miljö.
All kultur knyter sig från början till bildandet af städer, och i staden har den allt fortfarande sitt högsäte.
Så länge lif och lem hotas af vilda djur och fientliga grannar, som smyga omkring i småskogen utanför hyddan, när tillfredsställandet af hunger och törst beror på valet af tillfälliga lägerplatser, på årstid, väderlek, jaktlycka, och släktets fortplantning förutsätter kvinnorof, öfveransträngas människans krafter af den fysiska själfbevarelsen. Hand i hand med denna går en art psykisk själfbevarelse, som söker afvärja de nedbrytande inflytelserna af fruktan och ångest för naturens
6 |
En sådan anda af helhet fanns i den indiska kulturen, veda-kulturen, i den grekisk-romerska och i medeltidskulturen. Deras böcker utandas den, deras konstverk utstråla den och deras personligheter hypnotisera oss därmed. Vid gränserna kan tvekan uppstå om en lifsyttrings närmare samhörighet med den ena eller andra af dessa kulturer, men beger man sig in mot centrum af någondera, så finner man den andliga luften så mättad med den särskilda kulturformens arom, att all tvekan om ursprung och art måste upphöra. Den, som här ingenting ser, bör icke syssla med kulturhistoria och kulturfilosofi — lika litet som den bör ägna sig åt botanik, som har svårt att skilja ett löfträd från ett barrträd.
Vår definition pä kultur blir alltså denna:
Kultur är den af en viss grad af civilisation betingade frigörelse af andlig kraft, som röjer sig i en mångfald lifsyttringar, genomträngda och sammanhållna af en starkt enhetlig, tydligt förnimbar anda. Exempel på kultur gåfvo vi nyss.
Den härskande andan i en kultur pröfvas och igenkännes på egendomligheten i dess sätt att
7 |
Ingen äkta, från andra former tydligt skiljbar kultur saknar en världsåskådning, i hvilken folk och folkgrupper koncentrera de allmännaste, i strängaste mening gemensamma dragen i sitt kynne. Denna världsåskådning sammanhänger på det närmaste med deras religiösa föreställningar men icke mindre med de sidor hos lif och tillvaro, de företrädesvis betona, och de riktningar, i hvilka de framför allt mobilisera sina intressen och sina krafter. Äfven den, som icke rätt mäktar formulera skillnaden, måste dock åtminstone känna egendomligheten i orientalernas mest beskådande och begrundande, passiva och individualitetssvaga art, jämförd med den omätliga arbets- och rörelsedriften, den oändligt ömtåliga personlighetskänslan hos oss västerlänningar. Och hvem ser icke i den österländska panteismen det samlade
8 |
Vi få icke fordra så mycket som rent af ordarätt anslutning till samfälldt omfattade dogmer för att våga tala om en sådan gemensam världsåskådning, hvilken genomgår och bär en viss kulturs yttringar. Här göra den enhetliga grundstämningen och grundriktningen med en viss allmän gemensamhet i föreställningssättet tillfyllest.
Bortse vi nu från förhållandet med hufvudprägeln öfver den kulturen och den kulturen och tänka i stället på grundkaraktärens framträdande i lifvets olika gestaltningar inom hvar och en enskild kultur för sig tagen, måste vi nästan häpna öfver, hur starkt denna karaktär i allmänhet gör sig gällande på alla områden af lif. Åskådligare ställer dock ingen annan verksamhet denna karaktär för ögonen än konsten. Konsten innehåller egentligen intet annat än världsåskådningens symboler, medan å andra sidan en världsåskådning utan konst skulle reda sig nästan lika skralt på sitt område som en sinnlig åskådning utan ljus och ljud på sitt. Vetenskapens abstraktioner äro ju till allra största delen, ja, i en viss mening alla heller intet annat än
9 |
I en enhetlig världsåskådning och en däraf ingifven och till sin grundriktning bestämd konst får en kulturform sin på samma gång djupast liggande och lättast gripbara karakteristik.
Därnäst torde väl själfva daningen af samhällslifvet kunna tjäna som ledtråd. Hur karakteristiskt är t. ex. icke för den indiska kulturen kastväsendet, som på en samhällssockel af evigt fjättradt och fjättrande kroppsarbete reser en härlig bild af frigjord andlighet! Eller feodalsystemet för medeltiden.
Vi ha nu efter detta att vända oss till hvad vi pläga kalla den moderna kulturen, för hvilken renässansens, reformationens,
10 |
Vi ha att upptaga frågan: Finnes det en modern kultur i samma utpräglade mening, som det helt visst fanns t. ex. en grekisk-romersk eller en medeltidskultur? För vinnande af ett svar härpå vilja vi begagna de förut angifna dragen hos all verklig kultur såsom ledning.
Att vi ha tillräckligt med städer, stora städer och civilisation — detta villkors förefintlighet behöfva vi verkligen icke ett ögonblick bry våra hjärnor med. Men det är en annan fråga, om vi icke tvärtom ha för mycket af detta goda, så att själfva civilisationen blir till ett hinder för kulturen. Ty man må ingalunda föreställa sig, att den andliga odlingen med nödvändighet är direkt proportionell mot den materiella eller ens att allt det motstånd från natur och annan omgifning, hvilket vetenskap, teknik och kroppsarbete i förening öfvervinna, alla de materiella resurser de skapa och den yttre utvecklingens allt mera påskyndade fart i sig skulle befordra eller röja äkta kultur. Man kan rent af förkyla sig genom att kläda sig allt för varmt. Så kan också öfvercivilisation
11 |
Nu skall genast villigt medgifvas, att vi nutidsmänniskor ha behof af mycket mera civilisation än någon tidsålders människor före oss. Detta inse vi lätt, om vi tänka på vår ställning en och en i den miljö, som är den mest typiska ramen kring det moderna lifvet, storstaden, men för öfrigt på vår ställning nästan hvar som helst nu för tiden. Hur skulle vi utan alla de mångfaldiga moderna medlen för samfärdsel och meddelande kunna reda oss med alla dessa förflyttningar och förbindelser i horisontal och vertikal riktning, som göres oss oundgängligt behof och det i snabbaste tempo? Hvilka oändligt komplicerade anordningar kräfva icke renhållning, anskaffandet och tillredandet af någorlunda ändamålsenlig föda och dryck, tillgången till det oumbärligaste af luft och ljus, af det som behöfves för att med någon framgång kämpa med alla våra sjukdomar och för att skaffa oss åtminstone illusionen af nöje och vederkvickelse efter uppslitande arbete och armbågande med människor? Hvilka konster måste vi icke inlära blott för att få vara i fred för vår nästa, som man mången gång med skäl kunde kalla vårt värsta, för att utestänga alla de otaliga yttre inflytelser, som störa vårt arbete, vår hvila, njutningen af vårt sorgfria väsen? Bara för att undgå kalas, möten, föreningar, föredrag, dumma men oundvikliga
12 |
Det kan nu inte nog förvåna mig, att mången civilisationens martyr i alla dessa linor, trådar, hjul, trissor och burkar, dessa tumskrufvar på naturen, hvarmed vi afpina den medlen för en existens, som icke längre på långt håll bär naturens egen prägel, kan vara nog naiv att se — positiva lyckomedel. Vi blifva kantänka lyckliga per hiss, centraluppvärmning, vacuum cleaner, automat och kinematograf! Vi äro så mycket lyckligare än våra fäder som ett elektriskt tåg öfverträffar en skjutskamp i hastighet. Tänk hur mycket lyckligare det är att vara närsynt och att därmed ha anledning att bära pincenez än att ha en normalt brytande ögonlins, som gör dubbeltjusaren omotiverad. Eller att bli sotig i ansiktet, så snart man en stund varit ute i en fabriksstad, då det finns så härliga tvålsorter att göra sig ren med — hur mycket
13 |
Det finnes en hel del människor i vår tid — de kunde kanske kallas kulturister —, som i det komplicerade och så att säga indirekta lefnadssätt, vår civilisationsgrad medför, lyckas se en — höjd lycka. Vi konstatera emellertid för vår del, att i bruket af öfvercivilisationens hjälpmedel framför allt ligger nödvärn. Men nu gå vi öfver till en annan, för oss viktigare synpunkt, nämligen den, som inneslutes i följande fråga: Brukas icke genomgående vid detta nödvärn större våld än nöden kräfver?
Jag tänker härvid icke på hvar och en enskild, som sitter fast i det helas järnring och måste mer eller mindre följa med, utan på vår kulturs allmänna och faktiska fordran på materiell utrustning, dess tendens till civilisation. Den enskilde, som vill och måste vara människa med människor, har i stort sedt intet val med afseende på det yttre sättet att gestalta sitt lif. Utan ånga och elektricitet skulle för honom uppstå en kraft- och tidsförlust, som han helt enkelt icke kunde bära. Ur hans synpunkt och i hans läge innebära de tillgängliga tekniska hjälpmedlen merendels alldeles icke någonting för mycket utan snarare tvärtom. Men om hela vår kulturs civilisatoriska tendens i ordets angifna mening icke går alldeles för långt och blir till stor skada och fara — det är en annan fråga, som vi nu skola upptaga.
14 |
För sannskyldigt andligt skapande kräfves ett visst andrum undan den gröfsta kampen för själfbevarelsen. Denna kamp föres ju med naturen, och andrummet betyder ett visst herravälde öfver denna, ett minimum af civilisation, hvars streck dock är mycket olika under olika tider.
Vår tids vetenskap och teknik innebära en så väldig seger öfver naturen, att denna senare snart borde känna sig alldeles krossad. Men det är en egendomlig sak med den andliga frigörelse, med den ledighet för äkta kulturarbete, som borde följa med denna seger. Af dem förspörja vi i sanning ytterst litet.
Vår civilisation har i vid utsträckning fått bukt med naturen — väl icke så mycket rent teoretiskt som praktiskt-tekniskt. Men vi bli ändå inte lediga för kulturgärningar af äkta slag, därför att själfva civilisationen i detta sitt höjdläge afföder nya svårigheter, som centralt hota just vår frihet, vår sundhet och vår lycka och hvilka det därför gäller att på det skarpaste mota. Den omedelbara naturen bereder oss alldeles icke längre de största svårigheterna. Det gör i stället civilisationen själf, då den skapar liksom en ny natur, hvilken lägger sig kring oss som en tvångströja. I kampen mot denna artificiella natur uppsugas nästan alla våra krafter, äfven de som skulle vara frigjorda. Det blir sålunda knappast något kraftöfverskott af — kulturen till godo.
Hela den moderna kulturen bär prägeln långt
15 |
Har vår sociala fråga, denna nutidens dominerande grundfråga, någon djupare innebörd än den att röra sig om ett människoförhållande, som urartat från personligt till opersonligt, och om nödvändigheten att återföra detta förhållande till personlig karaktär igen? Problemet sprang upp ur den roten, att relationen mellan människorna mer än annat blef en relation mellan ägande och egendomslösa, och detta framträngande af den ekonomiska synpunkten såsom den förhärskande härflöt i sin ordning omedelbart ur storstadsbildningen, industrialismen och konkurrensen, ur civilisationen själf alltså. Här kämpar den moderna kulturen sålunda med sin egen afföda.
Med allt detta — speciellt med konkurrensen — sammanhänga också vissa andra företeelser på samma område, som framkalla stora svårigheter och
16 |
Medicinen och hygienen ha heller icke litet att skaffa med vissa slag af vår kulturs affallsprodukter. Läkarne tala direkt om en mångfald kultursjukdomar, fallande mest inom luftvägarnas, könsorganens, nervernas och psykes områden. Och de tallösa förfalskningarna och förgiftningarna af födoämnen och industriartiklar, missbruk af njutningsmedel, luftens förskämning och bristande tillgång till sol i våra städer sammanlägga sig till en hälsofördärflig ring, som den moderna hygienen ännu alls icke förmår spränga.
Inom vetenskapen har den starka utbildningen af särskilda forskningsområdens synpunkter och
17 |
Det breda samarbetet mellan en förr okänd mängd vetenskapare men icke mindre konkurrensen dem emellan hafva varit och äro orsaker till en vetenskaplig öfverproduktion, ett mass-skrifveri, där den ene skrifver om hvad den andre skrifvit och åter andra om det senare och så vidare i oändlighet. Det är som om orden närde sig af ord, rullade ihop sig med ord och bildade berg af ord, mörka och förmörkande berg. Till ordrikedomens fördunklande och förvirrande inflytelse sällar sig så en stor löslighet i idéförbindelser, en lust till hugskott, som yppigt frodas i den moderna människans uppluckrade jordmån, men också ofta äro ägnade att frammana ett sken af äkta originalitet, som skall tjäna till att draga uppmärksamheten på sig.
Gentemot den snäfva partikularismen i synpunkterna, svagheten och ogenomskinligheten i det
18 |
Äfven på vetenskapens fält för vår kultur alltså inbördes krig.
Kapitlet om den moderna uppfostran innehåller företrädesvis historien om en splittring af barnets själskraft, som tidigt bryter dess inre enhet och drifver till en onaturlig utvidgning af uppmärksamheten, som skall räcka till snart sagdt för allting. Det är återigen civilisationen, som är framme med sina många kraf. Det är den, som föranleder mångläseriet i våra skolor, hvarigenom barnet skall rustas för den moderna tillvarons uppgifter, hvilka dock samt och synnerligen för de allra flesta utmynna i den nakna nödvändigheten att stå emot, hålla ut, icke gå under. Nervositeten är till sitt väsen intet annat än den fysiska reflexen af den tidiga öfverspänning af uppmärksamheten, som studier, öfningar och hela den moderna dressyren kräfva, denna dressyr, som röfvar från barnet alldeles för mycket af dess naturliga sorglöshet, af dess egen tid och rätt att vara lyckligt på sin egen fason. Häremot måste reagera en pedagogik, som utgår från den insikten, att hvad som mer än annat i världen kostar möda är en mångsidig tvångsuppmärksamhet, en stark impuls till höjdt och vidgadt medvetande, och som därför företrädesvis har den punkten i sikte, när det gäller att pröfva, hur hårdt uppfostrans kraf få spännas.
19 |
Undersökningen kunde fullföljas på flera andra viktiga lifsområden och skulle helt visst leda till samma resultat där. Men det är onödigt att röra sig i ämnets periferi, när vi nu ha träffat själfva medelpunkten och med en gång kunna vinna en öfversikt öfver läget. Denna medelpunkt är just punkten om den kolossalt ökade uppmärksamheten, som vi nyss konstaterade såsom ett öfverdrifvet kraf på barnet i vår tid men som i själfva verket gäller kulturmänniskan i genomsnitt.
De långt framskridna civiliserade, mycket medelbara och komplicerade tillstånd, i hvilka vi befinna oss, fordra alltjämt fortsatt förmedling för att vidmakthållas, ökad kombinationsförmåga för att jämt utvecklas och största försiktighet för att icke bli farliga och fördärfliga. I allt detta ligger en impuls till spänning af uppmärksamheten på yttre ting, som är något alldeles säreget för vår tid.
Här ligga dokumenten för tätt för att jag skulle behöfva eller orka med att ta upp många. Blott några mycket enkla antydningar om min mening! Den bör inte kunna missförstås.
Vi veta alla, hvilken oerhörd apparat vårt ingeniörsväsen sätter i gång för våra kommunikationer af alla slag, för vårt vatten, vår belysning, vår ventilation, vår matlagning. Nu heter det, att vi icke lefva ens för att äta, hvilket dock kunde vara värdt att diskuteras. Men vi lefva åtminstone inte för att äta på automat eller för att fara i elektrisk hiss eller för att rengöra våra möbler med vacuum
20 |
Men också åt andra, analoga håll går det. Hvilken uppmärksamhet kräfves icke i vår tid t. ex. blott för att komma helskinnad öfver ett af automobiler och elektriska spårvägar öfverkorsadt torg, för att undvika föroreningar, smittoämnen och gifter i luft, föda, dryck och industriartiklar, hvilken psykisk energi måste inte läggas ned bara på att läsa dagens tidningar, diskutera dagens frågor med våra bekanta, med ett ord på att balansera den öfverströmmande mängden af flyktiga och värdelösa intryck och dito idéassociationer, framfödda i brokigheten, oron och jäktet rundt omkring oss. I sanning — vår civilisation gör oss ingalunda fria utan fängslar oss med de starkaste band just på den punkt, som vore viktigast att ha fri, vår uppmärksamhet, vårt intresse. Men ersättandet i så stor utsträckning af vår fria uppmärksamhet med en ofri pålägger hela vår andliga varelse en tvångströja,
21 |
Min ståndpunkt i vår fråga kan vinna ökad belysning, om vi vända oss till ett alldeles speciellt betecknande förhållande, nämligen nutidsmänniskans till sitt arbete, icke längre alltså till de tillstånd, som framgått ur arbetet. Vi sade nutidsmänniskan. Vi anse oss ha rätt till att såsom typisk representant för denna kategori uttaga fabriksarbetaren, ett människoslag så utmärkande för vår tid, att man knappast förr sett något motstycke. Men då vi särskildt framhålla fabriksarbetarens förhållande till sitt arbete, böra vi vara medvetna om att vi måla en bild, som mer eller mindre täcker sig med alla moderna kulturarbetares ställning, äfven själsarbetarnes, om också skillnaden kan synas mycket stor. Det är dock bara grad — icke artskillnad. Överallt bär nämligen det moderna arbetet en ständigt mera påtaglig prägel af kvalitetslöshet eller
22 |
I sin gripande bok om proletariatet skildrar Sombart det lösa och opersonliga förhållande, i hvilket den nutida industriarbetaren måste stå till sitt eget yrke. Detta icke blott därför att han af talrika subjektiva skäl drifves till täta ombyten af verksamhet och vistelseort utan framför allt på grund af den objektiva föränderlighet hos yrkesområdena, som följer med den moderna tekniska utvecklingen. Vi låta Sombart tala.
»Icke nog med att de gamla yrkesbanden, som skänkte den enskilde en hållpunkt i lifvet, ha sönderskurits af den kapitalistiska utvecklingen, rof för den moderna tiden ha också fallit känslorna af yrkessamhörighet och yrkesheder, hvilka känslor fyllde och höjde den enskilde arbetaren och sammanbundo honom med hans yrkeskamrater till en andlig, värdefull gemensamhet.»
»Vår tid är en epok af oerhördt talrika yrkesnybildningar. Detta gäller framför allt om området för varuproduktion. Här ha de gamla handtverkerierna till stor del blifvit ersatta med fullkomligt annorlunda beskaffade industrier.»
Sedan Sombart så redogjort för anledningarna till denna omgestaltning och nydaning, fortsätter han:
»Redan af dessa yttre grunder har en känsla af yrkessamhörighet och alltså äfven medvetandet om yrkesgemenskap svårt att utveckla sig. Men ännu
23 |
»Den empiriska tekniken berodde på personlig duglighet och erfarenhet. Den moderna tekniken beror på ett objektivt vetande. Handtverkaren omgaf gärna sin verksamhet med en hemlighetsfull nimbus, hvars innersta väsen var uppenbar blott för honom och hans yrkesbröder. Den nuvarande produktionsprocessen beskrifves paragrafvis i läroböcker, och hvar och en, som betalar kostnaden, kan inhämta den. Arbetets hemlighet blir ett simpelt geschäft.»
»Den enskilde arbetaren har ingenting att göra med det hela. Kan knapphålssömmerskan i en skofabrik känna sig som skomakare? Eller pojken, som sköter en spikmaskin, som smed? Därtill kommer, att den högt uppdrifna arbetsorganisationen bereder allt större plats för det icke inlärda, d. v. s. kvalitetslösa, arbetet eller att det arbete, man förr fick
24 |
»Men viktigare än allt annat torde vara, att den kapitalistiska produktionsformen icke mera gör arbetaren intresserad i sin verksamhets ekonomiska resultat. Han utöfvar alltså icke mera sitt yrke utan sin arbetsgifvares. På detta sätt får arbetaren afsmak för sitt arbete o. s. v.»
Vi kunna tillägga: och intresse egentligen blott för hvad det inbringar honom själf, för betalningen. Arbetstiden blir ett nödvändigt ondt, och hvad det själlösa skötandet af maskinerna lämnar arbetaren öfrigt af andligt lif kommer att flyta i en ström, parallell med hans arbete. Detta är en personlighetsklyfning det också.
Arbetet löses alltmer från sammanhanget med den arbetandes personliga lif och intresserar egentligen blott för hvad det afkastar. Härigenom blir det med nödvändighet intresselöst och tråkigt. Det blir ett hjul, som måste surra, om icke själfva existensens maskineri skall stanna af, det blir andefattig mekanik, det blir själlöshet. »Den, som någon gång rest genom en industritrakt af rätta sorten», säger Leopold Ziegler i sitt arbete om kulturens väsen, »skall icke kunna värja sig för en rysning. Industriarbetarens lif förflyter i en fasaväckande enformighet, hemfallet som det är åt mekanismen. Den moderne arbetarens mänskliga urartning bevisar, att mekanismens exklusivitet är något, som icke passar för en människa.»
25 |
Då arbetet lägger sig öfver arbetaren såsom en tryckande börda, ligger en reaktion mot detta tryck helt enkelt i sakens natur. Den förestafvas af intet mindre än den personliga själfbevarelsen. Denna reaktion har nu gifvetvis flera olika former, äfven intellektuella och estetiska, ja moraliskt-religiösa, men den typiska formen består ingalunda blott däri, att man reser personlighetens rent andliga krafter till motvärn mot mekaniseringen, mot den personligt-andliga förintelsen och t. ex. i kunskapssökande eftersträfvar en motvikt. Visst förekommer sådant i växande utsträckning i vår tid, men det må dock utan omsvep sägas ifrån, att den mycket prisade moderna folkupplysningsrörelsen hittills gifvit ett rätt ringa mått af verklig kunskap åt dem, som skulle upplysas. Än så länge torde valutan för arbetarne mest bestå i en andlig luftväxling, som utvädrar sinnet och så småningom, mycket långsamt framkallar mottaglighet för den goda säden, hvilken egenskap ingalunda ligger färdig utan måste förvärfvas. Hur skulle väl också mera vara att vänta af dem, vilka med tröttheten efter dagens släp som en slöja öfver sinnet förena kunskapsförutsättningarnas tabula rasa och associationsvägarnas otrafikabla skick?
Nej, det är njutningen, den starka sinnesnjutningen, som är den specifika reaktionsformen hos den nutida arbetaren mot ett utsugande, maskiniserande arbete. Jag yttrar icke ett ord af klander härom, ty här om någonsin gäller det kända: att
26 |
I pendelsvängningen mellan mekaniskt arbete och sinnlig njutning kommer det moderna lifvets naturliga rytmik till sitt trognaste uttryck. Men arbetets mekanisering är — lika litet som njutningens reaktion däremot — något som uteslutande kännetecknar kroppsarbetet. Allt arbete i vår tid
27 |
Lämnande denna anknytning af kulturdiagnosen till psykologien, går jag öfver till en annan synpunkt, som härvid är för mig afgörande. Denna är allt arbetes tendens i vår tid att afkoppla sig från arbetaren och sammandraga sig kring en objektiv kärna, bilda ett helt för sig i motsats till personligheten, bli en trög, död massa, som rullar fram efter inneboende lagar, ej efter arbetarens vilja. I stället rycker denna massa honom med sig — nolentem volentem. Vi stå i tvångsarbetets tecken.
Hvad är det, som lägger denna tvångskänsla på själfva vetenskapsmannen, konstnären, predikanten? Jo, det är det omisskänneliga öfverflyttandet af arbetets värdebetoning från den personliga prestationen till samarbetets massa, till hvilken den enskilde blott lämnar ett försvinnande bidrag och inom hvilket han måste söka sig en lika försvinnande uppgift, som tusen andra skulle gripa och göra till sin, om han icke händelsevis komme före.
28 |
29 |
Den egendomlighet, vi trott oss finna hos det moderna arbetet, anse vi ha sin förklaring däri, att vi sakna ett kvalitativt mått på arbetets värde. Detta är en sats af största betydelse, och djupare ned än till denna sats anse vi oss icke kunna föra vår förklaring.
Vi värdera ett arbete nästan uteslutande efter den därpå nedlagda kraften, intelligensens, konstskicklighetens, muskelspänningens individuella eller kollektiva kraftsumma. Samtidigt afvisa vi hvarje måttstock, som innebär en förut fattad, till innehållet noga begränsad mening om hvad som är godt och ondt, rätt och orätt, skönt och fult. Detta senare åter beror därpå, att den moderna kulturen icke samlar sina beståndsdelar kring den inre enhet, som heter en världsåskådning. Vår kultur saknar i påfallande grad en världsåskådning och uttrycket för denna världsåskådning i en egendomligt gestaltad konstriktning.
Tanke- och trosfriheten har hos oss vunnit en hemortsrätt, som knappast någon sund människa längre vill göra densamma stridig. Ser man emellertid bort ifrån hvad denna seger för friheten öfvervunnit för att i stället gifva akt på hvad den tillkämpat sig, dess aktuella positiva betydelse alltså, så ter sig behållningen långt mindre storartad. Den betyder nämligen faktiskt, denna frihet, nätt opp, att vår värdering af mänskliga prestationer hvilka
30 |
När vårt kritiska medvetande i förening med vår empiriska forskning och den allmänna höjningen af intellektualitet och sensibilitet beröfvade alla äldre kulturinnehåll deras absoluta giltighet, bragte de ingalunda nya lifsinnehåll i dagen eller höjde dem till riktningsgifvande allmänna värden. I det stycket finnes alldeles ingen märkbarare öfverensstämmelse mellan oss nutidsmänniskor. Vi äga ingen till grunden nående gemensamhet i vår öfvertygelse om godt och ondt, sant och falskt, skönt och fult. Hvad det närmare innehållet i vår åskådning angår är söndringen det som enar, motsägelsen allmängiltighet. Vi ha t. ex. — hvilket är särskildt betecknande — alldeles divergerande föreställningar om lycka och känna ingen gemensam formel för henne. Men öfver all denna söndring och motsägelse reser sig en omisskännelig formell öfverensstämmelse, som bottnar i fordran på fritt spelrum för all kraft, på rätt att obegränsadt söka sanningen och lyckan, på »aktning för andras öfvertygelse», som det heter. Om de religiösa kulturerna sammanhöllos af en gemensam trosvisshet, så är all sådan visshet i vår tid i eminent grad blott personlig, och ingenting verkar så söndrande, så isolerande som just den. Det sammanhållande bandet är hos oss ryckt öfver de innehållsmättade känslodjupen och förlagdt till reflexionens och afsiktlighetens tunna luftlager. Det är otänkbart, att vi skulle kunna
31 |
32 |
Mot denna det moderna arbetets mekaniska bild kan man ställa en gärning, besjälad på en gång af personligt intresse och af en lefvande världsåskådning.
Sådant länder till ökad belysning och till bevis på att bilden icke blott är en fantasiprodukt af den sämre sorten. Man kan däremot ställa t. ex. munkens namnlösa arbete i klostercellen, då han med ytterlig noggrannhet och långsamhet gjorde sina afskrifter, kolorerande uncialerna och prydande dem med allehanda snirklar. Eller mäster Erwins efterföljares utomordentligt tålamodspröfvande konstnärliga utsmyckning af Strassburger-münsterns torn i ett höjdläge, där ingen blick från marken kan spåra, och beundra det sköna de danade. Men vi behöfva ingalunda tillgripa så pompösa exempel. Vi behöfva blott försätta oss in i skråtidens handtverkerier med deras som det dyrbaraste arf vårdade traditioner, deras yrkesstolthet, deras kärlek till sina »händers verk» och deras genom släktleden växande yrkesskicklighet.
Det är detta, att ett äkta arbete ovillkorligen kräfver offret af ingenting mindre än ens egen själ. Det fordrar vördnad för uppgiften, stillhet och tålamod i utförandet, med ett ord, att man ger sig hän och icke söker sitt. Man får icke i första rummet eftersträfva en effekt af arbetet, som står i yttre förhållande till detsamma, utan
33 |
Men den, som inlägger sin själ i ett verk, får den tillbaka af verket med ränta. Hemligheten på detta område är densamma som öfverallt annars i människans lif. Man skall våga för att vinna. Den som mister sitt eget lif, han behåller det. Ingen rymd upplåter sig för den, som icke riskerar ett fall. Gör man sig aldrig solidarisk med en sak, som går utanför kretsen af ens eget lilla jag och dess små intressen, röner man heller aldrig någon rätt befruktande återverkan.
Det är en oomkullrunkelig sanning; att vi icke kunna tänka på en personlig utveckling annat än i sammanhang med ett arbete, en gärning, som har vår själ. »En verksamhet», säger Kästner i sin idérika bok om socialpedagogik och nyidealism, »som är löst från den skapande andens lifgifvande källa, kommer blott mekanik åstad. Men det mekaniska arbetet mekaniserar tillbaka, nedtrycker, gör tom. På omvändt sätt förhåller det sig med skapandet ur idéer: det skänker den skapande lif, höjer honom och tillför hans andliga tillväxt alltjämt nya drifkrafter och ansatser.»
När vi nedlägga något af oss själfva på vårt arbete, ger detta oss det utlagda kapitalet tillbaka — förökadt med ränta. Och tecknet till att vi stå i en sådan personlig ställning till arbetet består företrädesvis i att vi kämpa med detsamma,
34 |
Ett sådant andligt rike eller ett personligt lif i förstorad skala — det är hvad hvarje äkta kultur i sin mån var. I medelpunkten af en verklig kultur sitter icke en andefattig civilisations barlast utan en genom andliga heroers arbeten och strider tillkämpad öfvertygelse, hvilken så blir deras arfvedel, som blott förmå att receptivt tillägna sig lifvets ursprungsvärden men dock sedan mäkta med att göra dem till blod af sitt eget blod. Denna gemensamma öfvertygelse — eller världsåskådning — framgår alltid ur en omfattande andlig rörelse och leder fortfarande en sådan. Men den leder också och inspirerar ett skapande, som med sitt märke präglar egenartade vetenskapliga
35 |
I motsats härtill måste vi — åtminstone väsentligen — gifva rätt åt den djupe och känslige Turgenjevs omdöme om vår tidsålder, ord redan från 1860-talet:
»I den kritiska öfvergångsperiod, hvari vi lefva, äro alla artistiska och litterära arbeten på sin höjd representativa för individuella meningar och känslor, förvirrade och motsägande reflexioner och för deras författares eklekticism, och lifvet plottras bort i småsaker. Det finns ej mer någon stor andlig rörelse, utom möjligen den industriella, som ur synpunkten af naturelementens fortskridande naturunderkastelse under människosnillet kanske skall befria och pånyttföda släktet. De största samtida poeterna äro enligt mitt förmenande amerikanarne, som nu stå i begrepp att genomskära Panamanäset och fundera på att anlägga en elektrisk telegraf tvärs öfver Atlanten.» Och grunden till oandligheten hos vår moderna kultur kan ingen angifva bättre än hvad redan Fichte gjorde, då han karakteriserade sin omgifning därmed, att »människorna lättare kunde bringas till att hålla sig för ett stycke lava i månen än för ett jag». Nå, för min del tviflar jag verkligen på att jaget eller personligheten skall finna ens sin existens vetenskapligt erkänd, förr än den kunnat uppvisas
36 |
Men vi ha lyckligtvis surrogat för det andliga lifvet, personlighetens lif. Dessa surrogat heta massa och rusning. Sedan vi i allting upptäckt, att »det är mängden, som gör det», förfärdiga vi nu en oändlig mängd usla industrivaror, sälja dem billigt och få stor omsättning. I stället för att uppehålla oss med att skaffa goda och oskadliga ingredienser och prestera ett hållbart arbete, gripa vi till förfalskningar, förgiftningar, slarf och fusk af alla slag. Hvad betyder det, då så många andra göra på samma sätt och ingen enskild bär något personligt ansvar? För konsumentens trygghet är det alldeles nog att t. ex. tillhandahålla den tuberkelhaltiga mjölken på en fin flaska under försegladt lack eller att klistra ett giftfrihetsmärke på baksidan af arseniktapeten.
Och sedan vi nu pläga göra tio utländska resor, då vi systematiskt jaga och jäkta ut oss under rusning från hotell till hotell, från museum till museum, och hvarifrån vi absolut endast hemföra ett kaos af lyckligtvis lätt fördunstade intryck, förakta vi djupt de gamles futtiga enda resa, som blef ett minne för lifvet. I våra framtidsdrömmar hägrar främst af allt luftskeppet, som skall förverkliga middagen i Paris ofvanpå frukosten i Stockholm. Hvad betyder det, att allting på detta sätt i grunden kommer att verka ett och evigt detsamma, att just omväxlingen skall
37 |
Jag känner studenter i Uppsala, som bara vilja höra föreläsare från Stockholm eller Lund eller utlandet, och minst ett par professorer, som må illa, om de icke komma i tillfälle att hvar vecka hålla åtminstone två föreläsningar på främmande ort.
Att en bok gör oss större nytta än tio, och att två rätter mat smaka bättre än sex hör förvisso också till de fördomar vi vuxit ifrån.
Likaså har man för länge sedan till full evidens bevisat, att liksom lyckan beror på de många njutningarna, så hänger den sociala välfärden uteslutande på de många föreningarna och mötena och den sanna bildningen på att få till lifs minst tio à tolf föredrag och diskussioner i veckan. Vi bilda oss ju icke längre öfvertygelser genom att tänka öfver våra erfarenheter och vår värld, utan låta i stället våra meningar blåsas ihop som sandkorn till en hög. Det går fortare på senare sättet och det blir flera åsikter och »ståndpunkter» af.
Rörelse och hets är lif, modernt lif. Måtte blott luftdraget icke bli så starkt, att ljuset släckes ut!
På alla områden af det moderna lifvet synes gälla som högsta regel: Ju flera kockar, desto bättre soppa. Detta faller mest i ögonen vid ett folks allmänna angelägenheter, som numera alltid
38 |
Vi måste stå upp och sätta oss till motvärn mot en sådan kultur af idel mått, mål och vikt. Det gäller personlighetens frihet. Naturligtvis icke i den ytliga mening, att i vår tid skulle finnas några verkliga och farliga yttre fiender till allt det ovärderliga goda, vi sammanfatta under frihetens namn. Sådana farhågor äro, så vidt jag kan se, idel tomma hjärnspöken. Vår borgerliga frihet, tankens, forskningens och ordets frihet — allt detta står orubbligt fast, och helt säkert vill heller ingen det till lifs på fulla allvaret. Vi skola akta oss för att vifta med svepdukar. Men faran för friheten fortbestår dock, ja, den är väsentligt ökad, ty den kommer från ett långt farligare håll än förr, nämligen från vårt eget andliga öga, från dess synpunkter och värderingar.
Tiden är fylld af en hart när oemotståndlig längtan efter lycka och efter nya förvärf i denna riktning. Lifvets gamla både innehåll och former kunna ej längre tillfredsställa oss. Vi segla för längtans vindar mot nytt land. Men hvart
39 |
Jo, mot sydpol och nordpol, som skola upptäckas eller närmare undersökas. Men hvad äro dessa annat än ett stycke land eller haf som annat land eller haf? De riktas mot forskarnes rön och teorier. Men skola dessa någonsin kunna föra oss längre än till stoffets och energiens blott extensiva och kvantitativa värld, hvilken dock intet annat är än tillvarons utansida? De vändas mot teknikens underverk: i ingeniörernas hjärnkontor skall grundritningen till den nya världen utföras. Men hvad kunna ingeniörerna väl ge oss annat än stegringen af just denna civilisation, med hvilken vi redan nu ha att upptaga en ingalunda lätt kamp? Blickarna vändas också och ej minst, mot läkarkonstens och hygienens framsteg. Men är inte själfva hälsan, sundheten långt mera ett medel än ett mål? Kan då den utgöra lifvets quinta essentia?
Alltid göra vi som Bøjgen i Peer Gynt. Vi gå omkring sakens kärna. Vi gå utåt och vänta allt framåtskridande på den yttre vägen, medan den inre betecknas som humbug, därför att den är så svår att upptäcka. Och dock är det på den inre vägen det skall ske, med hvilket först något verkligen sker. En gång skall det nog uppgå äfven för oss, hvar realiteten i själfva verket ligger. Det blir i samma stund vi inse, att minst af allt brutal massa och banal rusning bilda äkta kultur.
40 |
När vi hunnit till denna punkt, är det emellertid nödvändigt att göra en stark reservation och öppet erkänna den ensidighet, som otvifvelaktigt ligger i den nyss tecknade bilden af nutidskulturen. Denna ensidighet följer af en viss brist på begränsning i den framställda kritiken, som ju därför inbjuder till obillighet och öfverdrift. Denna olägenhet måste aflägsnas.
När vi i klandrande mening betecknat vår kultur som kvalitetslös masskultur och starkt understrukit dess oandlighet och opersonlighet, så bottnar alldeles icke detta klander i en för nutidsmänniskan ofördelaktig jämförelse mellan hennes genomsnittliga utvecklingsgrad i andligt afseende eller personliga kapacitet öfver hufvud å ena sidan och gångna tiders människors å den andra. Så vidt jag kan se, ha vi ingen den ringaste anledning att vid en sådan, i sig för öfrigt föga rimlig jämförelse låta den moderna personliga genomsnittskapaciteten träda tillbaka men flera att ställa den fram. Det kan icke vara tal om ett så att säga absolut sjunkande af den andliga kraften och arbetskapaciteten öfver hufvud. Detta har jag heller aldrig åsyftat med uttrycket masskultur eller kulturens opersonlighet. Lika litet har jag därvid tänkt på en i samma absoluta mening fortskridande aftrubbning af individualiteten, så att det nu för tiden skulle finnas färre andliga och personliga differenser och egendomliga drag än förr hos människorna. Tvärtom tror jag för visso, att den mänskliga
41 |
Men härom rör sig icke frågan. Det är en annan synvinkel, som åsyftas, en annan relation. Relationen mellan vår tillgängliga kraft och de uppgifter lifvet nu ställer, mellan aktuell fordran och tillgång på kraft.
Det finnes ingen på samma gång mera träffande och mera fruktbar synpunkt, ur hvilken nutidsmänniskans lif låter se sig än den, att det utgör ett snart sagdt från början till slut fortgående arbete, som skall bemästra ett material och genomtränga och stämpla detta med sin egen inneboende form. Såsom en strid har lifvet visst alltid varit betraktadt, men att alltigenom ta det såsom ett arbete — denna syn därpå är den moderna människan förbehållen. Visst nekar hon i teorien ofta själfva grundförutsättningen för allt mänskligt arbete, som med full mening kan kallas så, i det att hon principiellt inrycker själfva arbetet i materialet, gör detta senare till en inom sig sluten, själfreglerande mekanism och låter arbetet helt gå upp i dess kugghjulssystem. Men detta är bara teori och en teori, som för hvar dag förlorar terräng. I verkligheten, d. v. s, när det
42 |
43 |
Det ligger en eminent läggning åt frihets- och personlighetshållet i denna betoning af arbetet, det får icke nekas och icke förbises. Men det ligger också en kolossal, förr aldrig anad fordran på mänsklig kraft däri, en fordran på att upptaga kampen med materialet i en utsträckning utan motstycke i historien. Här ha vi kommit fram till vår punctum saliens.
Det moderna lifvets uppgifter ha vuxit i mån af personlighetskänslans utbildning och arbetets framskjutande såsom den första, den afgörande faktorn i lifvet. Detta lifs uppgifter sammangå faktiskt till ett arbetsfält, som de tillgängliga krafterna lika faktiskt inte räcka till för. De räcka på intet vis, nu långt mindre än förr. De äldre kulturerna fattade sin uppgift i en långt större begränsning, togo lifvets sträfvan åtskilligt lugnare, gåfvo mera utrymme åt själfva lefvandet såsom sådant och mäktade ändå i mycket högre grad med att genomtränga och gestalta det material, som de hade sig förelagdt, med en enhetlig prägel. Därför föll af detta material långt mindre utanför kulturen själf såsom en oformad, själlös massa. På det sättet fick kulturen ett för dess behof relativt tillräckligt uttryck i en formad natur och naturen en
44 |
Intet under, att krafvet på kraft, motstånds- och arbetskraft, stiger inför uppgiftens omätlighet, att vi dyrka kraft öfver allt annat, då vi mest af allt behöfva just sådan, och att vår hela kultur på detta vis får en kärft kvantitativ prägel. Vi tycka oss ju vara tvungna att börja liksom från begynnelsen i allt, medan samtidigt målet förskjuter sig i det ofattbara. När det icke gäller att göra skillnader, som man förr slött gick förbi, tränga sig på oss relationer och kombinationer i tallös mängd, där förut intet samband märktes. Man hör inte talas om annat än att ställa problem under debatt och om nya problemställningar. Och allt detta lika mycket på teknikens och det praktiska lifvets alla områden som på forskningens, tankens och konstens.
Intet under heller, att materialet under sådana omständigheter öfverallt alldeles öfverflyglar arbetskraften och lägger sig såsom ett block öfver den arbetande. Men det ligger icke stilla, detta block, utan det rör sig alltjämt framåt med sin inneboende mekaniks vehiklar och rycker människan och hennes arbete med i sin fart. Den materia, vi icke förmå behärska och besjäla, behärskar i stället oss och griper oss med sitt hjulverk. Det är som
45 |
Men naturligtvis falla form och innehåll, kraft och material i själfva verket ingalunda fullständigt isär, utan talrika punkter finnas, där de mötas och där det verkligheten ombildande arbetet firar sina triumfer. Dessa punkter försvinna dock inför de allt talrikare vordna och allt mer fordrande uppgifterna, som kvarstå såsom blotta uppgifter. Det är personlighets- och arbetskraftens egen skärpning, som framför allt låter kulturmassans döda mekanik springa i ögonen. Just i förhållande till vår ökade känslighet, intelligens och arbetsdrift, med andra ord våra växande fordringar på lif och verksamhet och förnuft, framträder den del af materialet, vi rå med, så försvinnande liten och faller andelöshetens och opersonlighetens slagskugga mörk öfver resten.
Det är icke den moderna människans urartning i och för sig, som kulturdiagnostikern har att betona, utan denna lifvets tilltagande svårighet till trots af, ja jag vill säga på grund af all civilisation och kultur, hvilken våra onyktra kultursvärmare icke förmå se.
46 |
Vi se ingalunda framför oss en modlös och fegt tillbakavikande mänsklighet, icke en, som i verkligheten accepterar naturalismens växlar och finner sig i att bestå af idel mekaniska arbetskapaciteter utan själflif och själfvärde. Utan vi se en mänsklighet af modigt och hårdt arbetande och sträfvande personligheter, en mänsklighet, som nu först på allvar tar upp striden med sitt eget öde. Våra dagars människa har en intensivare lifs- och personlighetskänsla än någon annan tids. Men därmed skärpes också motsatsen mellan andligt och oandligt, förnuftigt och förnuftslöst, personligt och opersonligt, och just därför erfara vi ock ett oemotståndligt behof att afskilja och rensa bort det blott skenbara och oäkta i både tankens, handlingens och hjärtats värld. På alla områden höja vi måttstocken för våra värdeomdömen, stegrande krafvet på sanning, godhet, skönhet, lycka. Men därmed följer gifvetvis ett väldigt bortfallande af lifsinnehåll, som förr tillfredsställde vår andliga hunger och törst men nu icke längre göra det. Och på samma gång uppstår denna outsägliga inre tomhet, som dock å andra sidan betyder ett rop efter nytt lif, ja är morgonrodnaden till ett sådant. Men detta nya är ännu så spädt och svagt, så enstaka och splittradt, att det på intet vis gör sig gällande såsom uppbyggande historisk makt. Vi se därför heller icke mycket däraf men så mycket mera af den mekaniska massa, hvars motståndskrafter vi ha att upptaga kamp med och öfvervinna. Naturalismen
47 |
48 |
Den enskilda människan står icke längre i samma ställning till lifvet och dess problem som förr. Den förmedling, som minskade stötarnas våldsamhet, börjar falla bort i stor utsträckning. Denna förmedling utgjordes af samhällsformer med en mystiskt personlig prägel öfver sig, hvilka skyddande omslöto den enskilde, bestämde mål och väg för honom, ja icke litet fritogo honom från mödan att tänka och besluta själf. Hvad betydde icke familj, stat och kyrka i denna riktning? Huru mycken tanklöshet och sorglöshet möjliggjorde de icke? Och detta till och med på det personliga lifvets allra innersta områden, där sanningen öfverbringades från kyrkans och den teologisk-metafysiska spekulationens lärobyggnader, sedlig upprättelse och frälsning härflöto från yttre historiska fakta och lag, sed och tradition uppdrogo linier för handlandet, som nästan gjorde det till en konst att urspåra.
Hur det än ser ut på ytan och hur angelägna vi än många gånger kunna vara att öfvertyga oss själfva och andra därom, att lifvets anda ännu är kvar i de gamla samhällsformerna, i verkligheten
49 |
Nej, lifvet går allt mindre för sig på det gamla sättet — med hjälp af yttre stöd och gångstolar, under tanklöshet och sorglöshet. Allt klarare ter sig nödvändigheten af en personlig insats och att ställa sig direkt och oförmedladt mot sitt öde. Sanningen måste bli vår egen erfarenhets barn med vår tanke och det goda något, hvars kraft pröfvas på dess duglighet att omgestalta vårt eget läge. Vi kunna knappast nöja oss med någon annan ställföreträdare än — oss själfva. Det finnes icke längre någon, som kan tänka, handla eller lida för oss. »Din sorg är din, och du skall bära henne». Din är också tanken, att du skall tänka den, och handlingen, att du skall stå för den.
Men visserligen krymper människohjärtat ihop af ångest inför den personliga afgörelsens bjudande nödvändighet och söker efter en utväg att komma undan den. Den vanligaste utvägen åt detta håll är att täcka sig med andra enskilda människors omdöme och exempel. Vi ställa oss vida mera och långt hellre under den s. k. upplysta allmänna opinionens kollektivistiska förmynderskap än under samhällets organiska. Detta är för öfrigt helt naturligt, då ett organiskt samhälle, d. v. s. ett verkligt samhälle, knappast för oss längre existerar såsom en aktualitet. Hvad som ännu har utseende af ren samhällelighet är i själfva verket redan genomsyradt af kollektivism.
50 |
Men detta krypande bakom andra och många såsom omdömesgillare och föredömligare än den ene, som tänker och beslutar, skall snart blotta sin vanmakt. Länge kan det icke undandölja nödvändigheten att tänka och handla alldeles personligt. Detta måtte man kunna inse redan däraf, att kvantitet i dessa stycken omöjligen kan ersätta kvalitet, men att all kvalitet är individuell. Det första i all sanning och all lycka måste ju vara en beskaffenhet och icke en summa. Men i art och beskaffenhet vinner ju en mening ingenting, därför att den är eller blir utbredd. Det allmänna kan blott växa genom summation af gifna likartade beståndsdelar eller aftaga genom samma delars nötning mot hvarandra eller, rent af, bortfallande. Detta säges gifvetvis under förutsättning, att det verkligen från början finnes något kvalitativt, som icke kan reduceras till något blott kvantitativt. Och om något sådant förnekas, ja då faller från början ett skimmer af löje öfver hela denna kulturundersökning, som dock vill vara något annat än ett kapitel i biologien, och öfver all biologi, som vill vara något mer än kemi, fysik och matematisk naturvetenskap öfver hufvud. Med en sådan förnekelse är det, förstås, totalt slut på vårt latin.
Tillvaron ställer både vårt sanningssökande och vårt lyckosträfvande på ett långt hårdare prof än den gjorde med våra fäder. Den jagar oss obarmhärtigt ur tankelättjans och sorglöshetens gömslen på samma gång den uttager oss en och hvar
51 |
Vi alla, som något så när ha följt med tidens andliga rörelser, ha nog för länge sedan förstått, att det icke längre gäller delar eller former af sanning och godt utan själfva verkligheten. Så har t. ex. nutidsspörsmålet om religionen alldeles icke något annat till hufvudsakligt ögonmärke än detta, om vi ha rätt att tala om någon religion alls. Äfven väsentliga skiljaktigheter inom det religiösa föreställningssättet beröra oss relativt litet, medan vi hållas i största spänning inför existensfrågan, som väsentligen sammanfaller med dessa formuleringar: Finnes det en Gud? Finnes det en individuell fortvaro efter döden? Och på samma sätt står det verkligen också till med sedlighet och rätt, ja med själfva naturordningens stränga lagbundenhet och den formella logiska sanningen. Öfverallt syftar undersökningen så djupt som ned till vara eller icke vara, medan frågan om huru får träda i bakgrunden.
52 |
Motställningen blir alltmer förenklad och markerad, i det att lederna reduceras till två, som strängt utesluta hvarandra. De heta ytterst förnuft och förnuftslöshet. Finnes det ett sådant förnuft i tillvaron, hvarpå kan hvila en sanning, som har något ljus i sig? Eller finnes det icke? Det visar sig för hvar dag tydligare, hur naturalismen i sin rent positivistiska gestalt, där faktum helt träder i begreppets ställe och tillfälligheten i nödvändighetens, utvecklar sig till typiskt uttryck för den senare ståndpunkten, där vetandet uppträder såsom ett slags intellektuellt inregistreringsinstrument utan egentligt förnuft och egentlig sanning.
Vi böra göra oss reda för hvad denna rena tillfällighet och fakticitet betyda för människan själf eller för deras subjektiva och psykologiska betydelse. Vi böra heller icke sky att gå fram till ett starkt uttryck, om mildare visa sig vara otillräckliga.
Inkommer en genomförd naturalism i utprägladt positivistisk form — den form, med hvilken vi numera egentligen ha att skaffa —, betyder detta aldrig någonsin en ståndpunkt, där människan slår sig till ro och som hon åtnöjer sig med att blott närmare utveckla. Förnuftet kan icke hvila vid något, som är dess väsen rakt motsatt. En seger för naturalismen får aldrig annan betydelse än en tillfällig ökning af tankens börda, en dess samling till ny strid. Tankens kamp med förnuftslösheten, det oandliga, själlösa, blott faktiska och tillfälliga, det som saknar verklig grund är också det högsta
53 |
Den moderna anden måste fram till brytpunkten mellan förnuft och vanvett. Blott genom en seger på den punkten kan han nå den fasthet och styrka i sig själf, som bevarar honom för undergång och möjliggör fortgång. Nietzsches ställning är i högsta grad förebildlig för all nutidens intellektuella strid och nöd. Hos ingen annan tänkare har det moderna problemläget tillspetsat sig så skoningslöst som hos honom. Ingen har stått så seende vid afgrundens rand som han, ingen så ensam och hänvisad till egna resurser. Och vi ha ingen orsak att betvifla, att hans väg är den, som vi måste fram, vi må vilja eller icke. Hans frågor kunna vi till slut dock icke kringgå. Men det finnes mycket, som varslar för att vi skola komma till ett lyckligare resultat än han. Helt visst skola vi det, men kampen med det yttersta mörkret är dock den skärseld, genom hvilken tanken måste gå för att komma till ljus, för att bli af stål, för att få hvila i sig själf, för att blifva all lögn och allt sken öfverlägsen. Den moderna anden kan således icke undvika en kris, där själfva förnuftet mer eller
54 |
Men den kris, som för några få till väsentlig del afvecklas på en abstrakt tankehöjd, har sina rötter i själarnas djup, som hos oss alla däraf våldsamt uppröras. Om sanningen i sin grundform kräfver en personligt tillkämpad öfverlägsenhet öfver allt det förnuftslösa, skenbara och ljugande i världen, så fordrar hela vår ställning som människor i tillvaron en mening med vårt lif, som vi alldeles icke kunna hålla skild från vår personliga lycka, men hvilken mening också sättes på det hårdaste prof. Profvet gäller, huruvida vårt läge medgifver antagandet af en sådan mening och den lycka, som går hand i hand med meningens förverkligande. I sin afgörande gestaltning gäller krisen lifvets grundvärde, detta värde, som ligger bakom alla härledda värden och mäter dem. I detta afseende bäres människan länge fram af en vänlig natur, som icke låter det komma till afgörande brytningar utan uppdelar den stora värdefrågan i många småfrågor för att tysta hvar och en af dem med stundens mutor. Men icke blott naturen bär henne utan också en samhällelighet, som tjänstgör såsom naturens vikarie under anspråk på att ha rätt till att både fråga och svara i den enskildes ställe. Men hvarken ögonblicksnjutningens småmynt eller extrakter af historisk erfarenhet kunna på längden hindra den ene efter den andre bland oss att med personligt allvar upptaga problemet om lifsvärdet,
55 |
För min del tror jag, att ingen blir riktigt klar öfver lifvets värde eller ovärde, som icke själf för egen del nått fram till dödstanken, satt dess spets mot sitt eget hjärta och på allvar erfarit hvad lifvet i den situationen är för honom. Jag tror, att först brottningen med och segern öfver dödstanken kan skänka en vaken människa ett orubbligt och världsöfverlägset medvetande om lifvets värde och därmed lägga grundvalen för en fullt trygg och säker personlig utveckling. Därhän måste vi dock förr eller senare komma. Vi måste erfara lifvet såsom en eröfring från döden, en makt öfver själfva döden, om vi i stället för en blott naturlig eller öfver hufvud från vår omgifning reflekterad lyckokänsla, hvilken vikit undan och svikit oss, skola kunna sätta en medveten, en som står sig i hvilken belysning som helst, denna må skärpas än så mycket. Och det är ju grundlagen för människans hela utveckling, att tyngdpunkten alltjämt omlägges från dunkel natur till medvetet och afsiktligt lif, från osammansatt omedelbarhet till
56 |
Vi ha betecknat den moderna kulturen såsom masskultur men också sett, att vi därmed icke träffat dess innersta väsen, hvilket icke ligger i något annat än i att vara en personlighetens ojämförliga frihetskamp mot allt hvad blott massa, mekanik och själlöshet heter. Men utom äkta former framkallar reaktionen mot masskulturen också
57 |
Dessa, som fly bort från arbete och strid, sätta jagkult i stället för personligt lif. Det är de, som släppa lidelsens röda hanar lösa bredvid fantasiens paradisfåglar. Det är de, som kasta både kultur och personlighet öfver bord för att lätta sin skuta. Men med dem kunna vi ej här taga någon befattning.
Allting i vår tid vill gärna tillspetsa sig till ett problem, hvars lösning åter beror på — andra problem och på konsten eller turen att finna nyckeln till dem. Hela det moderna kulturläget karakteriseras ej illa därmed, att det betecknas som ett enda oerhördt problem under en lika oerhörd debatt.
Så förhåller det sig i eminent grad med själfva direktivet för hela kulturrörelsen. Å ena sidan kan man omöjligt blunda för att hela denna rörelse går i en starkt utpräglad personlighetsriktning; ja så, att inte blott de enskilda människorna genom den moderna utvecklingen bli alltjämt medvetnare, känsligare, obundnare, mera energiska och därför ock individuellare, utan själfva folken såsom sådana nå fram till allt större målmedvetenhet, ömtålighet om sin ställning och kraftsamling. När man vaknar, blir man sig själf och någonting för sig själf. När relief-figuren sliter sig lös från den fjättrande bakgrunden, blir den fristående. Och nog börja vi
58 |
Men å andra sidan — hvadan all klagan öfver bristen på karaktärer i vår tid, öfver nivellering, jämnstrukenhet, maskinkultur o. s. v.? Den pekar ju i en alldeles motsatt riktning och har visserligen goda skäl för sig, hvilket omöjligen kan förnekas.
Naturligtvis måste den skenbara motsägelsen lösas i den — för öfrigt redan förut af oss framhållna — riktningen, att den fortgående personlighetsbildningen träffar en mänsklig grundsida, medan likformiggörandet, utplånandet af olikheter, vänder sig till en annan. Så förhåller det sig i själfva verket också. Här kunna vi nu ej upprepa hvad vi starkt och tämligen utförligt flera gånger förr och äfven i denna uppsats betonat. Men det måste vi däraf uttaga och hålla närvarande för oss, att, medan utvecklingen i högsta grad ökat energien, utbildat förmågan och i denna mening höjt och vidgat personlighetslifvet, så har den samtidigt nästan lika mycket utspädt och blandat personligheternas lifsinnehåll.
Jag menar, att den formella höjningen går hand i hand med utplånandet af de mer eller mindre till jorden och blodet knutna artolikheterna människor emellan, af positiva religioner och rättsåskådningar, säregna seder och bruk, den s. k. originalitetens saft och kraft. I allt detta tendera vi omisskänneligen till likhet, midt under det att vi allt skarpare markera vår egen personlighet. Medan vi söka
59 |
Sedan den moderna människan mer eller mindre uppgifvit särinnehållen i sitt lif, har hon utformat ett nytt, ett samlifsinnehåll, i det att hon skapat en intressesfär af allmänmänsklig betydelse ofvanför privatsfärerna, hvilken förra håller på att öfversvämma och utplåna de senare. Den moderna människan är framför allt människa. Tanke och forskning, kamp och nöd ha lärt henne gemensamhetens vikt och styrka. De ha lärt henne, att, om hon vill stödja sin sträfvan efter räddning och lycka på en något så när hållfast grund, så måste hon gå utanför sig själf och sin närmaste omgifning, som blott är ett ringa segment af den väldiga orsaksförknippning, hvaraf hvarje enskild är djupt beroende. Den vetenskapliga kulturen har öppnat våra ögon för det helas betydelse för hvarje enskild. Dag för dag afslöjar den allt vidare och vidare, allt intimare och intimare sammanhang mellan allt som är, händer och sker, och vi kunna med bästa vilja ej mera dölja för oss, att vårt öde i grund och botten beror på tillvaron som ett helt — detta hela må nu fattas blott såsom ett otal relativiteter eller tillika som en verklig enhet — och att, vi alla härutinnan nolentes volentes stå solidariska. Tunc tua res agitur paries quum proximus ardet.
60 |
Vårt hufvudintresse har blifvit själfva tillvaron och möjligheten att däraf göra något, som verkligen tillfredsställer oss. Kring problemet om människans läge i världen såsom föremål för människokraftens egna ansträngningar samlar sig vår kultur i den fullt medvetna förväntan och det fullt mognade beslutet att här åstadkomma en afgörande lyftning, en verklig vändning till det bättre. Vi tro ej längre på metafysiska spekulationer, men vår kulturella optimism eller, kanske lika ofta, vår förtviflans energi drifver oss till att utföra metafysiska handlingar. Vi söka förändra själfva vår tillvaros villkor. Vi hejdas knappast för alltid af några naturgränser, minst af dem, som ligga i rum och tid. Med en nästan våldsam ifver söka vi nedslå de dock alltjämt åter och åter sig resande skrankorna för forskning och teknik, snille och bragd. Elektrokemiens, serumterapiens, den trådlösa telegrafiens och luftseglingens tidehvarf ställer dock icke endast problem utan löser ock sådana. Och nog syfta vi vida längre än till hvad som redan vunnits! Ja, i grund och botten till att underlägga oss naturen och dess krafter så fullständigt, som vår ohämmade utvecklingsdrift och våra högsta lyckodrömmar synas kräfva.
Det var sannerligen annorlunda förr, då vår ställning i natur och samhälle nästan alltigenom
61 |
Antikens kultur var i grunden naturalistisk och medeltidens historisk-religiös, medan vår allt tydligare framträder som renodlad mänsklighetskultur, en omätlig väfnad af klart medvetande och fast vilja. Vågor af reagerande natur och historia spola väl ännu ofta öfver vårt stundom hårdt krängande kulturskepp och dölja dess linier för blicken. Men sådant går öfver. Och då visar det sig, att de drygt hundra år, som gått efter den stora franska revolutionen med dess rusiga tro på människolycka, människokraft och människosnille blott gjort samma anda och riktning nyktrare och därför verkningsfullare. Omhvälfningen (radikaliseringen) fortgår ohejdadt i samma spår, ja, plöjer för hvar dag djupare och ilar hastigare fram.
Det är de gemensamma mänskliga intressena, som sitta i vår kulturs högsäte. Kretsar af sådana allmännare intressen liksom ofvan- eller
62 |
Det är liberalismens oomkullrunkeliga rättsgrund detta, att den i sina politiska och sociala tendenser ledes af en ofördunklad blick på kulturkrafvet, medvetet öfverordnar detta öfver det historiska samhällskrafvet och utan tvekan går rakt
63 |
När konservatismen i våra dagar ofta förmenar, att liberalismen blott är en tillfällig öfvergångsform, som så småningom skall söndersmulas mellan dess egen kvarnsten och socialismens — för att då gifvetvis lämna den afgörande kraftmätningen åt dessa senare — befinner den sig i en grof villfarelse. Liberalismen har sin rot i eviga idéer, mänsklighetens intressegemenskap och personlighetslifvets obegränsade fullkomning. Därför kan den heller aldrig dö, ja aldrig upphöra att söka vara ledande. Men den kan fela — och felar ofta —
64 |
Liberalismen är sålunda den nödvändiga hufvudfaktor i vår tids historia, som i kulturidén söker och finner den högsta måttstocken på det politiskt-sociala framåtskridandet. Och ingalunda blott i vår moderna tid. Saken har alltid i någon grad och form funnits äfven utan namnet. Och den tid kan heller aldrig komma, då lifvets högre form och dess ideella innebörd bli helt ineffektiva såsom krafter i samfundet. Lyckligtvis!
Man kan — om man ej vill gå alltför långt tillbaka i tiden — söka rötterna till liberalismen i senrenässansens fria, plastiska gestalter, i den omotståndliga klarhetsdrift och den brännande lifstörst, som i den s. k. nyare tidens begynnelse förde nytt bränsle till mänsklighetens flämtande eld. Och sedan kan man följa dess stam och krona genom reformationer och revolutioner ända till denna kompakta, upplysta och själfständiga borgerlighet, som var nittonde seklets kärna och ännu är vår tids. Liberalismen betyder till afgörande del bildningen, och bildningen i utsträckt måtto mänskligheten.
Frågas nu efter det väsentliga medlet att nå denna fria bildning, som är liberalismens mål och
65 |
Samma drifkraft, som inom vetenskapen oemotståndligt tvingar den realistiska naturförklaringen öfver i subjektets idealism, drifver också fram subjektet i lifvets förgrund, hvilken frammarsch de föreliggande inrättningarna blott tillfälligt kunna hejda. Hvem vill neka, att kristendomens oändligt
66 |
Människovärdet, den enskildes rätt till fri rörelse och till fri gestaltning af sitt lif, det enskilda initiativet utgöra liberalismens hörnstenar. I sin medvetna grund- och hufvudsträfvan går denna riktning egentligen inte ut på samling utan på enskildhetens plastiska utgestaltning, på individualism. Dess luft är frihetens och klarhetens, dess filosofi personlighetens, dess väg geniets, dess stat ett minimum af gränser och ledning, dess politik laissez aller! och laissez faire! Men om liberalismen också ej är direkt inriktad på samling, så får det heller ingalunda påstås, att den med vett och fri vilja går ut på söndring. Visserligen springer ännu ingenting i dess program och dess faktiska arbete så starkt i ögonen som dess upplösande af historiens objektiva helhetsbildningar i till synes helt skilda punkter, men ser man bättre efter, så visar den sig nog verka samlande fastän på en annan
67 |
Det gamla historiska samhället består väsentligen af ett helt annat virke än framtidsriket, det nya rike. som redan begynner grundläggas midt ibland oss. Det förra bildas långt mindre af afsiktliga frihetssträfvanden och fixerade lyckomål än af instinkter, som sammanhålla människorna till organiska enheter och suga näring ur jord och blod. Det är i långt högre grad än det nämnda riket en produkt af omedvetna krafter, som verka i
68 |
69 |
Vår tidsålder karakteriseras af kulturtendensens obestridliga öfvervikt öfver samhällstendensen. Detta låter blott tolka sig så, att samhällets ställning i nutidslifvet måste vara den af kulturens organ och verktyg men ej af dess spiritus rector. Detta åter betyder: liberalismen uppställer programmet, men konservatismen angifver gränserna för dess genomförbarhet, bestämmer tempot för genomförandet och — genomför det.
70 |
Mellan eller jämte dessa två riktningar gifves ingen tredje med samma primära och outplånliga karaktär. Detta följer redan ur utvecklingens eget väsen af rörelse i tiden i förening med tidens endimensionella beskaffenhet, som blott tillåter följande alternativ: norm och värde hämtas från erfarenheten om det historiskt gifna och bestående eller från idén om ett framtida tillstånd. Och då den faktiska, outrotliga och växande otillfredsställelsen med hvad som varit och är naturnödvändigt i stegrad grad framkallar tanken på medlen att nå ett bättre läge, måste liberalismen intaga den ledande ställningen hos en alltmer vaken och företagsam mänsklighet. Och med liberalismen kulturen. Denna utvecklingens logik är en force majeure, inför hvilken blott en hållning duger - den att böja sig.
Naturligtvis måste man vid en rationell behandling af utvecklingens riktningar söka undvika att vilseledas af orena mellanfärger, som väl beteckna faktiska företeelser i det verkliga lif, som
71 |
Jag tror, att det är af stor vikt att inse, att det alls inte finnes någon socialism, som, objektivt sedt, är jämbördig ined de två ofta nämnda hufvudriktningarna i utvecklingen, och att det förråder en hög grad af andlig närsynthet att tala om liberalismen som ett »mellanparti», hvilket inte skall få vara med, när det stundar till Ragnarök, emedan det långt förut krossats mellan de verkliga motsatserna, de ofta så kallade ytterlighetspartierna. Det är i stället socialismen, som är ett mellanparti i betydelse af ett mixtum compositum — med oren färg och mekanisk struktur. Ingen skall kunna angifva en princip för socialismen, samordnad med erfarenheten och idén. Ingen hand, som troget följer historiens röda tråd, skall ha samma oafbrutna känning af socialistiska tendenser som af liberala och konservativa, hvilka senare märkas nätt opp på hvarenda punkt, medan de förra blott uppträda som tillfälliga, om än våldsamma ryckningar här och där. Däremot kan man fullt exakt bestämma, hvilka elementer den moderna socialismen tagit upp
72 |
Att upptaga frågan om socialismens lån från höger och vänster eller om dess positiva beståndsdelar och deras blandning skulle leda in på undersökningar, som här inte kunna förekomma. Därtill kräfdes alldeles afgjordt för starka doser af historia, sociologi och nationalekonomi. Den negativa karakteristiken går däremot ganska lätt.
Socialismen gör sig skyldig till tveggehanda urbota synder mot den liberala kulturens ande, så nära densamma än är historiskt knuten vid liberalismen och så intimt den också ofta praktiskt och faktiskt därmed går i flock och farnöte. Dessa dödssynder begår den, när den, absolut öfver egen verklig räckvidd och bärkraft, blåser upp sig till en original lifsåskådning med däremot svarande allmänna lifstendenser och inte nöjer sig med att spela den enda roll den verkligen är vuxen: att vara en tillfällig social-politisk och national-ekonomisk kombination.
Den ena af dessa synder består i att kränka kulturidealismens allmänmänsklighet genom att hämta synpunkten för och måttet på denna
73 |
74 |
Sådana ideal kan man inte kalla dyra, och liberalismens äro de icke.
Den andra dödssynden åt samma håll sammanhänger mycket nära med den nu angifna men kan dock uttagas som ett särskildt moment. Socialismen tar ohjälpligt afstånd från liberalismen, då den såsom utvecklingens hufvudvehikel sätter sammanslutningen i stället för det personliga initiativet. Liberalismen uppger sig själf i samma stund den flyttar hufvudaccenten från detta senare. Den fordrar, att individuell kraft skall påverka massan såsom månen höjer och sänker tidvattnet i hafvet utan att det är någon möjlighet för vattnet att rycka ned månen och uppsluka den. Den tror på geniet och dess ojämförliga fruktbarhet. Socialismen åter vill låta sina ledare gunga upp och ned på massans haf som korkar. Den tror, att koncentrerad medelmåtta ersätter den enskildes öfverlägsenhet, och glömmer, att den som skall »röra världen» måste ha en fast punkt utanför världen att stå på. Den glömmer, att allt hvad association heter
75 |
Gentemot konservatismen framträder socialismens hufvudsvaghet under den form, att den vill ersätta organism med »organisation». Kulturen får inte längre ha sina organer i familjernas, folkens och rasernas lefvande helheter, mot hvilka i stället skall föras ett oblidkeligt utrotningskrig med den vetenskapliga analysens sond, ironiens och satirens, hånets och hatets pilar ej mindre än med valsedlar och ett — »därefter» och »därutöfver», om hvilka det både knallar och blixtrar. Dessa helheter skola efterträdas af fackliga organisationer med större eller mindre omfattning, d. v. s. af associationer, som återspegla arbetets förgreningar och sammanhållas af enbart ekonomiska intressen. Men häri ligger en skickelsediger öfvertro på yrkets och arbetsvinstens samhällsbildande och samhällsutvecklande makt. Yrkesvalet griper genomsnittligt ingalunda alltför djupt in i en människa, därför att det i det stora flertalet fall påtvingas utifrån — af tillfälligheter — men ingalunda lanceras inifrån och utåt med en art psykologisk nödvändighet. Hur mången blir i själfva verket smed eller snickare, skollärare eller kronofogde därför
76 |
77 |
Men visserligen behöfver socialismen alls inte nödvändigt uppträda med så stora later, som vore den enda rätta vägen till att omskapa mänsklighetens hela historiska situation, omskapa genom en radikalt ny uppfattning af lif, kultur och samhälle. Så ofta den det gör, måste den emellertid eftertryckligt tillhållas att öfva själftukt genom besinning på sina egna gränser och möjligheter. Gör den ej detta godvilligt, så skall enligt all erfarenhet upplysningen och begränsningen bibringas utifrån. Ingenting är vissare än att de då inte uteblifva.
Socialismen kan mycket väl också låta sig nöja med att blott betyda en tänkvärd nationalekonomisk teori bland andra eller åtminstone med att vara sammanfattningen af alla de teoretiska och praktiska medel, hvarmed samtiden bekämpar den kroppsarbetande klassens nöd och betryck af olika slag. Tar den på allvar sig själf i denna sista, alls inte torftiga betydelse, då får den på inga villkor »reduceras». I den mån den inordnar sig själf bland realiteter, skall den säkerligen också bli realt behandlad. I vidrigt fall skall den nog veta
78 |
Vi fastslå om socialismen dessa två satser:
Såsom allmän lifsåskådning är socialismen våra dagars antikrist, emedan den kränker såväl kulturens fria mänsklighet som samhällets organiska natur.
Reducerad till sitt rätta mått, d. v. s.
såsom reaktionsform mot vissa
öfverkulturens verkningar, utgör den en
betydande och berättigad faktor i
samtidens socialt politiska utveckling.