Masskultur / I. Masskultur (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Masskultur.

Framför allt behöfva vi en skarp begränsning af det ganska sväfvande begreppet kultur. Tunn kan vår uppfattning få lof att vara, men ett helt måste den utgöra.

Hvilka hållpunkter erbjuda sig nu för en markerad uppfattning af begreppet kultur, som täcker alla dess former?

Låt oss begynna med en mycket enkel och åskådlig bestämning! En sådan ger sig åt oss, om vi utgå från så att säga den skådebana, som är kulturens allmänt erkända miljö.

All kultur knyter sig från början till bildandet af städer, och i staden har den allt fortfarande sitt högsäte.

Så länge lif och lem hotas af vilda djur och fientliga grannar, som smyga omkring i småskogen utanför hyddan, när tillfredsställandet af hunger och törst beror på valet af tillfälliga lägerplatser, på årstid, väderlek, jaktlycka, och släktets fortplantning förutsätter kvinnorof, öfveransträngas människans krafter af den fysiska själfbevarelsen. Hand i hand med denna går en art psykisk själfbevarelse, som söker afvärja de nedbrytande inflytelserna af fruktan och ångest för naturens

6

stadslifvet frigjorda andliga kraftöfverskottet skall framträda i en mångfald yttringar med en gemensam helhetsprägel. Det skall vara en viss anda rådande i all kultur, någonting i alla dess delar, som går ut ifrån det hela och syftar tillbaka på det hela.

En sådan anda af helhet fanns i den indiska kulturen, veda-kulturen, i den grekisk-romerska och i medeltidskulturen. Deras böcker utandas den, deras konstverk utstråla den och deras personligheter hypnotisera oss därmed. Vid gränserna kan tvekan uppstå om en lifsyttrings närmare samhörighet med den ena eller andra af dessa kulturer, men beger man sig in mot centrum af någondera, så finner man den andliga luften så mättad med den särskilda kulturformens arom, att all tvekan om ursprung och art måste upphöra. Den, som här ingenting ser, bör icke syssla med kulturhistoria och kulturfilosofi — lika litet som den bör ägna sig åt botanik, som har svårt att skilja ett löfträd från ett barrträd.

Vår definition pä kultur blir alltså denna:

Kultur är den af en viss grad af civilisation betingade frigörelse af andlig kraft, som röjer sig i en mångfald lifsyttringar, genomträngda och sammanhållna af en starkt enhetlig, tydligt förnimbar anda. Exempel på kultur gåfvo vi nyss.

Den härskande andan i en kultur pröfvas och igenkännes på egendomligheten i dess sätt att

7

gestalta vetenskap (att »ställa frågor»), gestalta konst, handtverk, industri, handel, politik, uppfostran, lefnadssätt o. s. v. Men det finnes något, hvari denna anda och denna enhet mer än i annat komma till uttryck och som därför ingen äkta kultur kan undvara. Detta är dess första och djupast liggande karaktär, hvilken väl står i lifligaste rapport med omgifningen och de faktorer, som därifrån påverka människorna, jag menar sådant som klimat, jordmån, ras- och släktbestämdhet m. m., men som dock ytterst visar tillbaka på en viss egenartad, icke vidare upplöslig läggning. Det är en gemensam världsåskådning jag åsyftar.

Ingen äkta, från andra former tydligt skiljbar kultur saknar en världsåskådning, i hvilken folk och folkgrupper koncentrera de allmännaste, i strängaste mening gemensamma dragen i sitt kynne. Denna världsåskådning sammanhänger på det närmaste med deras religiösa föreställningar men icke mindre med de sidor hos lif och tillvaro, de företrädesvis betona, och de riktningar, i hvilka de framför allt mobilisera sina intressen och sina krafter. Äfven den, som icke rätt mäktar formulera skillnaden, måste dock åtminstone känna egendomligheten i orientalernas mest beskådande och begrundande, passiva och individualitetssvaga art, jämförd med den omätliga arbets- och rörelsedriften, den oändligt ömtåliga personlighetskänslan hos oss västerlänningar. Och hvem ser icke i den österländska panteismen det samlade

8

föreställningsuttrycket för kvietismen, i den västerländska teismen för aktivismen? Hur uppenbart utgör icke den grekiska kulturen med sitt oförlikneliga, i allt skönjbara jämnmått medelproportionalen mellan österländsk kvietism och västerländsk aktivism, och hur afspeglar den icke detta förhållande i sin linjestarka gudavärld, som aftecknar sig mot bakgrunden af ett sväfvande och konturlöst öde?

Vi få icke fordra så mycket som rent af ordarätt anslutning till samfälldt omfattade dogmer för att våga tala om en sådan gemensam världsåskådning, hvilken genomgår och bär en viss kulturs yttringar. Här göra den enhetliga grundstämningen och grundriktningen med en viss allmän gemensamhet i föreställningssättet tillfyllest.

Bortse vi nu från förhållandet med hufvudprägeln öfver den kulturen och den kulturen och tänka i stället på grundkaraktärens framträdande i lifvets olika gestaltningar inom hvar och en enskild kultur för sig tagen, måste vi nästan häpna öfver, hur starkt denna karaktär i allmänhet gör sig gällande på alla områden af lif. Åskådligare ställer dock ingen annan verksamhet denna karaktär för ögonen än konsten. Konsten innehåller egentligen intet annat än världsåskådningens symboler, medan å andra sidan en världsåskådning utan konst skulle reda sig nästan lika skralt på sitt område som en sinnlig åskådning utan ljus och ljud på sitt. Vetenskapens abstraktioner äro ju till allra största delen, ja, i en viss mening alla heller intet annat än

9

symboler, som på ett eller annat sätt alltid stå i sammanhang med en enhetlig, inifrån gestaltande åskådning. Men för den kolossalt öfvervägande mängden af människor bli dessa abstraktioner aldrig annat än ett obegripligt chifferspråk, ett andligt ordensväsendes mystifikationer. Ja, ett fullt lefvande uttryck förmå de icke skänka ens åt de utvaldas föreställningar och tankar. Äfven hos dem måste den åskådliga skönhetssymbolen i icke ringa utsträckning träda i stället för begreppssanningen. Och hos genomsnittsmänniskan finnes blott en ytterst osäker gräns mellan det rent andliga innehåll, som gömmer sig i hennes inre öfvertygelse, och den yttre form konsten däråt ger. För henne kommer verkligen gudabilden ungefär på ett ut med guden själf.

I en enhetlig världsåskådning och en däraf ingifven och till sin grundriktning bestämd konst får en kulturform sin på samma gång djupast liggande och lättast gripbara karakteristik.

Därnäst torde väl själfva daningen af samhällslifvet kunna tjäna som ledtråd. Hur karakteristiskt är t. ex. icke för den indiska kulturen kastväsendet, som på en samhällssockel af evigt fjättradt och fjättrande kroppsarbete reser en härlig bild af frigjord andlighet! Eller feodalsystemet för medeltiden.

Vi ha nu efter detta att vända oss till hvad vi pläga kalla den moderna kulturen, för hvilken renässansens, reformationens,

10

upplysningstidehvarfvets, revolutionens åt samma håll riktade lansar röjt fri väg, men som först kom till karakteristisk utgestaltning efter midten af förra århundradet. Det är på det positiva begreppet af det moderna — den moderna människan, det moderna lifvet, det moderna samhället, den moderna vetenskapen och konsten o. s. v. — hvarpå allt härvid kommer an.

Vi ha att upptaga frågan: Finnes det en modern kultur i samma utpräglade mening, som det helt visst fanns t. ex. en grekisk-romersk eller en medeltidskultur? För vinnande af ett svar härpå vilja vi begagna de förut angifna dragen hos all verklig kultur såsom ledning.

Att vi ha tillräckligt med städer, stora städer och civilisation — detta villkors förefintlighet behöfva vi verkligen icke ett ögonblick bry våra hjärnor med. Men det är en annan fråga, om vi icke tvärtom ha för mycket af detta goda, så att själfva civilisationen blir till ett hinder för kulturen. Ty man må ingalunda föreställa sig, att den andliga odlingen med nödvändighet är direkt proportionell mot den materiella eller ens att allt det motstånd från natur och annan omgifning, hvilket vetenskap, teknik och kroppsarbete i förening öfvervinna, alla de materiella resurser de skapa och den yttre utvecklingens allt mera påskyndade fart i sig skulle befordra eller röja äkta kultur. Man kan rent af förkyla sig genom att kläda sig allt för varmt. Så kan också öfvercivilisation

11

kväfva kultur. Det är ej här fråga om ett ju mera desto bättre, utan om ett i hvarje fall efter förhållandena afvägdt mått.

Nu skall genast villigt medgifvas, att vi nutidsmänniskor ha behof af mycket mera civilisation än någon tidsålders människor före oss. Detta inse vi lätt, om vi tänka på vår ställning en och en i den miljö, som är den mest typiska ramen kring det moderna lifvet, storstaden, men för öfrigt på vår ställning nästan hvar som helst nu för tiden. Hur skulle vi utan alla de mångfaldiga moderna medlen för samfärdsel och meddelande kunna reda oss med alla dessa förflyttningar och förbindelser i horisontal och vertikal riktning, som göres oss oundgängligt behof och det i snabbaste tempo? Hvilka oändligt komplicerade anordningar kräfva icke renhållning, anskaffandet och tillredandet af någorlunda ändamålsenlig föda och dryck, tillgången till det oumbärligaste af luft och ljus, af det som behöfves för att med någon framgång kämpa med alla våra sjukdomar och för att skaffa oss åtminstone illusionen af nöje och vederkvickelse efter uppslitande arbete och armbågande med människor? Hvilka konster måste vi icke inlära blott för att få vara i fred för vår nästa, som man mången gång med skäl kunde kalla vårt värsta, för att utestänga alla de otaliga yttre inflytelser, som störa vårt arbete, vår hvila, njutningen af vårt sorgfria väsen? Bara för att undgå kalas, möten, föreningar, föredrag, dumma men oundvikliga

12

hälsningar och samtal. Se på ådernätet i en innantill blottlagd gata i en storstad eller rent af i luften, analysera köksdepartemanget i ett modernt första klassens hotell, ja vänd bara ut och in på en nutida gentlemans västfickor, så skall man få häpnadsväckande bevis på hvad vi allt behöfva. Och detta är ingen ironi — allena. Det är till stor del verkligen så menadt. Existensminimum är för oss oändligt höjdt. Vi lefva i en så ytterst komplicerad rapport med omgifningen, att vi behöfva alla möjliga föranstaltningar bara för att nätt och jämnt undgå att uppslitas af friktionen.

Det kan nu inte nog förvåna mig, att mången civilisationens martyr i alla dessa linor, trådar, hjul, trissor och burkar, dessa tumskrufvar på naturen, hvarmed vi afpina den medlen för en existens, som icke längre på långt håll bär naturens egen prägel, kan vara nog naiv att se — positiva lyckomedel. Vi blifva kantänka lyckliga per hiss, centraluppvärmning, vacuum cleaner, automat och kinematograf! Vi äro så mycket lyckligare än våra fäder som ett elektriskt tåg öfverträffar en skjutskamp i hastighet. Tänk hur mycket lyckligare det är att vara närsynt och att därmed ha anledning att bära pincenez än att ha en normalt brytande ögonlins, som gör dubbeltjusaren omotiverad. Eller att bli sotig i ansiktet, så snart man en stund varit ute i en fabriksstad, då det finns så härliga tvålsorter att göra sig ren med — hur mycket

13

trefligare är inte det än att vara på landet i en luft, som inte svärtar ned.

Det finnes en hel del människor i vår tid — de kunde kanske kallas kulturister —, som i det komplicerade och så att säga indirekta lefnadssätt, vår civilisationsgrad medför, lyckas se en — höjd lycka. Vi konstatera emellertid för vår del, att i bruket af öfvercivilisationens hjälpmedel framför allt ligger nödvärn. Men nu gå vi öfver till en annan, för oss viktigare synpunkt, nämligen den, som inneslutes i följande fråga: Brukas icke genomgående vid detta nödvärn större våld än nöden kräfver?

Jag tänker härvid icke på hvar och en enskild, som sitter fast i det helas järnring och måste mer eller mindre följa med, utan på vår kulturs allmänna och faktiska fordran på materiell utrustning, dess tendens till civilisation. Den enskilde, som vill och måste vara människa med människor, har i stort sedt intet val med afseende på det yttre sättet att gestalta sitt lif. Utan ånga och elektricitet skulle för honom uppstå en kraft- och tidsförlust, som han helt enkelt icke kunde bära. Ur hans synpunkt och i hans läge innebära de tillgängliga tekniska hjälpmedlen merendels alldeles icke någonting för mycket utan snarare tvärtom. Men om hela vår kulturs civilisatoriska tendens i ordets angifna mening icke går alldeles för långt och blir till stor skada och fara — det är en annan fråga, som vi nu skola upptaga.

14

För sannskyldigt andligt skapande kräfves ett visst andrum undan den gröfsta kampen för själfbevarelsen. Denna kamp föres ju med naturen, och andrummet betyder ett visst herravälde öfver denna, ett minimum af civilisation, hvars streck dock är mycket olika under olika tider.

Vår tids vetenskap och teknik innebära en så väldig seger öfver naturen, att denna senare snart borde känna sig alldeles krossad. Men det är en egendomlig sak med den andliga frigörelse, med den ledighet för äkta kulturarbete, som borde följa med denna seger. Af dem förspörja vi i sanning ytterst litet.

Vår civilisation har i vid utsträckning fått bukt med naturen — väl icke så mycket rent teoretiskt som praktiskt-tekniskt. Men vi bli ändå inte lediga för kulturgärningar af äkta slag, därför att själfva civilisationen i detta sitt höjdläge afföder nya svårigheter, som centralt hota just vår frihet, vår sundhet och vår lycka och hvilka det därför gäller att på det skarpaste mota. Den omedelbara naturen bereder oss alldeles icke längre de största svårigheterna. Det gör i stället civilisationen själf, då den skapar liksom en ny natur, hvilken lägger sig kring oss som en tvångströja. I kampen mot denna artificiella natur uppsugas nästan alla våra krafter, äfven de som skulle vara frigjorda. Det blir sålunda knappast något kraftöfverskott af — kulturen till godo.

Hela den moderna kulturen bär prägeln långt

15

mera af en inre förveckling än af en strid med yttre och omedelbara svårigheter. Fastän den ännu befinner sig i sin daningsperiod, röjer sig något brustet inom densamma själf. Däri skiljer den sig väsentligt från föregående, som åtminstone före urartningens tider röjde en stark inre harmoni. Intelligensen gjorde stad af land och betvang därmed naturen. Den gjorde storstad af stad och håller därigenom på att åter råka under naturtvång, ett tvång alltså, alstradt af den fria intelligensen själf. En sådan återreduktion på natur, på mekanik, på massa och hastighet spåra vi i själfva verket inom vår kulturs alla hufvudområden.

Har vår sociala fråga, denna nutidens dominerande grundfråga, någon djupare innebörd än den att röra sig om ett människoförhållande, som urartat från personligt till opersonligt, och om nödvändigheten att återföra detta förhållande till personlig karaktär igen? Problemet sprang upp ur den roten, att relationen mellan människorna mer än annat blef en relation mellan ägande och egendomslösa, och detta framträngande af den ekonomiska synpunkten såsom den förhärskande härflöt i sin ordning omedelbart ur storstadsbildningen, industrialismen och konkurrensen, ur civilisationen själf alltså. Här kämpar den moderna kulturen sålunda med sin egen afföda.

Med allt detta — speciellt med konkurrensen — sammanhänga också vissa andra företeelser på samma område, som framkalla stora svårigheter och

16

lidanden och därför bilda speciella kulturproblem. Jag tänker på massproduktionen af varor med den genomgående försämringen af deras halt, utätandet af de små industrierna och handtverkerierna af kapitalstarka sammanslutningar, de våldsamma värdefluktuationerna med deras ödeläggande kriser. Jag tänker med ett ord på hur samhällslifvet allt mindre kan förliknas vid en kaross, dragen och styrd af lefvande krafter, för att i stället alltmera prisgifvas åt ekonomiska faktorers själlösa kugghjulsspel. I den mån guld börjat flyta i samhällets ådror i stället för blod, ha dess direktiver förvandlats från frihetslagar till naturlagar, nämligen de ekonomiska naturlagarna. Men mot deras brutala öfvermakt föres i våra dagar också en energisk strid, och hvem vill neka, att en sådan strid är hvad socialismen innerst åsyftar?

Medicinen och hygienen ha heller icke litet att skaffa med vissa slag af vår kulturs affallsprodukter. Läkarne tala direkt om en mångfald kultursjukdomar, fallande mest inom luftvägarnas, könsorganens, nervernas och psykes områden. Och de tallösa förfalskningarna och förgiftningarna af födoämnen och industriartiklar, missbruk af njutningsmedel, luftens förskämning och bristande tillgång till sol i våra städer sammanlägga sig till en hälsofördärflig ring, som den moderna hygienen ännu alls icke förmår spränga.

Inom vetenskapen har den starka utbildningen af särskilda forskningsområdens synpunkter och

17

metoder, specialiseringen alltså — hvilken icke är något som kan undvikas utan nödvändigt framgår ur en intensivare häfd —, mäktigt bidragit till att bortskymma sanningens hela fält och till att resa kinesiska murar mellan olika vetenskapsidkare, hvilka faktiskt i vår tid ofta ha mycket svårt att förstå hvarandra och göra hvarandra rättvisa. I synnerhet har det originala, obrutna ljus, som utgår från det hela, blifvit mycket tillbakasatt för hopsummeringen af blotta reflexer. Men den ene specialisten står också än i dag ofta ytterligt misstänksam och oförstående inför den andres gärning.

Det breda samarbetet mellan en förr okänd mängd vetenskapare men icke mindre konkurrensen dem emellan hafva varit och äro orsaker till en vetenskaplig öfverproduktion, ett mass-skrifveri, där den ene skrifver om hvad den andre skrifvit och åter andra om det senare och så vidare i oändlighet. Det är som om orden närde sig af ord, rullade ihop sig med ord och bildade berg af ord, mörka och förmörkande berg. Till ordrikedomens fördunklande och förvirrande inflytelse sällar sig så en stor löslighet i idéförbindelser, en lust till hugskott, som yppigt frodas i den moderna människans uppluckrade jordmån, men också ofta äro ägnade att frammana ett sken af äkta originalitet, som skall tjäna till att draga uppmärksamheten på sig.

Gentemot den snäfva partikularismen i synpunkterna, svagheten och ogenomskinligheten i det

18

logiska underlaget och den blotta skenbarheten hos idéer, hypoteser och teorier har det verkliga tankearbetet i vår tid att föra en ansträngande och upprifvande strid.

Äfven på vetenskapens fält för vår kultur alltså inbördes krig.

Kapitlet om den moderna uppfostran innehåller företrädesvis historien om en splittring af barnets själskraft, som tidigt bryter dess inre enhet och drifver till en onaturlig utvidgning af uppmärksamheten, som skall räcka till snart sagdt för allting. Det är återigen civilisationen, som är framme med sina många kraf. Det är den, som föranleder mångläseriet i våra skolor, hvarigenom barnet skall rustas för den moderna tillvarons uppgifter, hvilka dock samt och synnerligen för de allra flesta utmynna i den nakna nödvändigheten att stå emot, hålla ut, icke gå under. Nervositeten är till sitt väsen intet annat än den fysiska reflexen af den tidiga öfverspänning af uppmärksamheten, som studier, öfningar och hela den moderna dressyren kräfva, denna dressyr, som röfvar från barnet alldeles för mycket af dess naturliga sorglöshet, af dess egen tid och rätt att vara lyckligt på sin egen fason. Häremot måste reagera en pedagogik, som utgår från den insikten, att hvad som mer än annat i världen kostar möda är en mångsidig tvångsuppmärksamhet, en stark impuls till höjdt och vidgadt medvetande, och som därför företrädesvis har den punkten i sikte, när det gäller att pröfva, hur hårdt uppfostrans kraf få spännas.

19

Undersökningen kunde fullföljas på flera andra viktiga lifsområden och skulle helt visst leda till samma resultat där. Men det är onödigt att röra sig i ämnets periferi, när vi nu ha träffat själfva medelpunkten och med en gång kunna vinna en öfversikt öfver läget. Denna medelpunkt är just punkten om den kolossalt ökade uppmärksamheten, som vi nyss konstaterade såsom ett öfverdrifvet kraf på barnet i vår tid men som i själfva verket gäller kulturmänniskan i genomsnitt.

De långt framskridna civiliserade, mycket medelbara och komplicerade tillstånd, i hvilka vi befinna oss, fordra alltjämt fortsatt förmedling för att vidmakthållas, ökad kombinationsförmåga för att jämt utvecklas och största försiktighet för att icke bli farliga och fördärfliga. I allt detta ligger en impuls till spänning af uppmärksamheten på yttre ting, som är något alldeles säreget för vår tid.

Här ligga dokumenten för tätt för att jag skulle behöfva eller orka med att ta upp många. Blott några mycket enkla antydningar om min mening! Den bör inte kunna missförstås.

Vi veta alla, hvilken oerhörd apparat vårt ingeniörsväsen sätter i gång för våra kommunikationer af alla slag, för vårt vatten, vår belysning, vår ventilation, vår matlagning. Nu heter det, att vi icke lefva ens för att äta, hvilket dock kunde vara värdt att diskuteras. Men vi lefva åtminstone inte för att äta på automat eller för att fara i elektrisk hiss eller för att rengöra våra möbler med vacuum

20

cleaner. Jag menar, att vi fullständigt böra känna oss öfvertygade om att all denna moderna apparat är en apparat och intet annat, att den har naturen af hjälpmedel men alldeles icke af något, som har ett själfständigt värde, hvad jag vill kalla ett äkta kulturvärde. Men hur mycken intelligent kraft sluka icke dessa yttre hjälpmedel för det moderna lifvet — för att uppfinnas, underhållas, utvidgas och — inte minst viktigt! — oskadliggöras! Det är åt det hållet, som det naturen afvunna kraftöfverskottet till stor och största delen går men icke till andliga kulturvärden.

Men också åt andra, analoga håll går det. Hvilken uppmärksamhet kräfves icke i vår tid t. ex. blott för att komma helskinnad öfver ett af automobiler och elektriska spårvägar öfverkorsadt torg, för att undvika föroreningar, smittoämnen och gifter i luft, föda, dryck och industriartiklar, hvilken psykisk energi måste inte läggas ned bara på att läsa dagens tidningar, diskutera dagens frågor med våra bekanta, med ett ord på att balansera den öfverströmmande mängden af flyktiga och värdelösa intryck och dito idéassociationer, framfödda i brokigheten, oron och jäktet rundt omkring oss. I sanning — vår civilisation gör oss ingalunda fria utan fängslar oss med de starkaste band just på den punkt, som vore viktigast att ha fri, vår uppmärksamhet, vårt intresse. Men ersättandet i så stor utsträckning af vår fria uppmärksamhet med en ofri pålägger hela vår andliga varelse en tvångströja,

21

som inte är mindre utan mera verklig iden mån vi icke erkänna dess tillvaro. Vår kulturs civilisation har vuxit vida öfver frigörelsens mått, den har nästan vuxit människan öfver hufvudet, blifvit en makt för sig med egna immanenta lagar, en makt, som vänder sig om mot människan och rycker henne med sig, dit hon inte vill. Den har blifvit en lavin, som när sig själf och drar allt, som möter, med sig. Den låter oss fastna i medlen, som bli sitt eget ändamål. Jag tror ej, att deras antal ökas, som tycka sig lefva för att äta. Men jag undrar storligen, om icke de dagligen bli allt flera, som alldeles icke finna det meningslöst att vara till för att få åka automobil.

Min ståndpunkt i vår fråga kan vinna ökad belysning, om vi vända oss till ett alldeles speciellt betecknande förhållande, nämligen nutidsmänniskans till sitt arbete, icke längre alltså till de tillstånd, som framgått ur arbetet. Vi sade nutidsmänniskan. Vi anse oss ha rätt till att såsom typisk representant för denna kategori uttaga fabriksarbetaren, ett människoslag så utmärkande för vår tid, att man knappast förr sett något motstycke. Men då vi särskildt framhålla fabriksarbetarens förhållande till sitt arbete, böra vi vara medvetna om att vi måla en bild, som mer eller mindre täcker sig med alla moderna kulturarbetares ställning, äfven själsarbetarnes, om också skillnaden kan synas mycket stor. Det är dock bara grad — icke artskillnad. Överallt bär nämligen det moderna arbetet en ständigt mera påtaglig prägel af kvalitetslöshet eller

22

mekaniskhet och af en kollektivism, som noga stämmer in med den mekaniska karaktären.

I sin gripande bok om proletariatet skildrar Sombart det lösa och opersonliga förhållande, i hvilket den nutida industriarbetaren måste stå till sitt eget yrke. Detta icke blott därför att han af talrika subjektiva skäl drifves till täta ombyten af verksamhet och vistelseort utan framför allt på grund af den objektiva föränderlighet hos yrkesområdena, som följer med den moderna tekniska utvecklingen. Vi låta Sombart tala.

»Icke nog med att de gamla yrkesbanden, som skänkte den enskilde en hållpunkt i lifvet, ha sönderskurits af den kapitalistiska utvecklingen, rof för den moderna tiden ha också fallit känslorna af yrkessamhörighet och yrkesheder, hvilka känslor fyllde och höjde den enskilde arbetaren och sammanbundo honom med hans yrkeskamrater till en andlig, värdefull gemensamhet.»

»Vår tid är en epok af oerhördt talrika yrkesnybildningar. Detta gäller framför allt om området för varuproduktion. Här ha de gamla handtverkerierna till stor del blifvit ersatta med fullkomligt annorlunda beskaffade industrier.»

Sedan Sombart så redogjort för anledningarna till denna omgestaltning och nydaning, fortsätter han:

»Redan af dessa yttre grunder har en känsla af yrkessamhörighet och alltså äfven medvetandet om yrkesgemenskap svårt att utveckla sig. Men ännu

23

betydelsefullare är väl det faktum, att äfven möjligheten att med tanke och känsla komma i ett bestämdt inre förhållande till sitt arbete så väsentligt har minskats. Yrkeskänslan måste nedsättas till ett minimum, när arbetet så godt som förlorat sin kvalitativa färg. — Arbetet synes icke längre vara ett utflöde af en personlighet utan förloppet af en process: det är förtingligadt. Hvilket egenartadt personligt medvetande kan framgå ur ett sådant arbete? Hur kan arbetaren i fabriker för insektspulver, liktornsringar och svafvelsyra få ett lefvande förhållande till sitt yrke?»

»Den empiriska tekniken berodde på personlig duglighet och erfarenhet. Den moderna tekniken beror på ett objektivt vetande. Handtverkaren omgaf gärna sin verksamhet med en hemlighetsfull nimbus, hvars innersta väsen var uppenbar blott för honom och hans yrkesbröder. Den nuvarande produktionsprocessen beskrifves paragrafvis i läroböcker, och hvar och en, som betalar kostnaden, kan inhämta den. Arbetets hemlighet blir ett simpelt geschäft.»

»Den enskilde arbetaren har ingenting att göra med det hela. Kan knapphålssömmerskan i en skofabrik känna sig som skomakare? Eller pojken, som sköter en spikmaskin, som smed? Därtill kommer, att den högt uppdrifna arbetsorganisationen bereder allt större plats för det icke inlärda, d. v. s. kvalitetslösa, arbetet eller att det arbete, man förr fick

24

mödosamt lära sig, nu är förvandladt till maskinarbete. Arbetet blir sålunda alltmer objektiveradt.»

»Men viktigare än allt annat torde vara, att den kapitalistiska produktionsformen icke mera gör arbetaren intresserad i sin verksamhets ekonomiska resultat. Han utöfvar alltså icke mera sitt yrke utan sin arbetsgifvares. På detta sätt får arbetaren afsmak för sitt arbete o. s. v.»

Vi kunna tillägga: och intresse egentligen blott för hvad det inbringar honom själf, för betalningen. Arbetstiden blir ett nödvändigt ondt, och hvad det själlösa skötandet af maskinerna lämnar arbetaren öfrigt af andligt lif kommer att flyta i en ström, parallell med hans arbete. Detta är en personlighetsklyfning det också.

Arbetet löses alltmer från sammanhanget med den arbetandes personliga lif och intresserar egentligen blott för hvad det afkastar. Härigenom blir det med nödvändighet intresselöst och tråkigt. Det blir ett hjul, som måste surra, om icke själfva existensens maskineri skall stanna af, det blir andefattig mekanik, det blir själlöshet. »Den, som någon gång rest genom en industritrakt af rätta sorten», säger Leopold Ziegler i sitt arbete om kulturens väsen, »skall icke kunna värja sig för en rysning. Industriarbetarens lif förflyter i en fasaväckande enformighet, hemfallet som det är åt mekanismen. Den moderne arbetarens mänskliga urartning bevisar, att mekanismens exklusivitet är något, som icke passar för en människa.»

25

Då arbetet lägger sig öfver arbetaren såsom en tryckande börda, ligger en reaktion mot detta tryck helt enkelt i sakens natur. Den förestafvas af intet mindre än den personliga själfbevarelsen. Denna reaktion har nu gifvetvis flera olika former, äfven intellektuella och estetiska, ja moraliskt-religiösa, men den typiska formen består ingalunda blott däri, att man reser personlighetens rent andliga krafter till motvärn mot mekaniseringen, mot den personligt-andliga förintelsen och t. ex. i kunskapssökande eftersträfvar en motvikt. Visst förekommer sådant i växande utsträckning i vår tid, men det må dock utan omsvep sägas ifrån, att den mycket prisade moderna folkupplysningsrörelsen hittills gifvit ett rätt ringa mått af verklig kunskap åt dem, som skulle upplysas. Än så länge torde valutan för arbetarne mest bestå i en andlig luftväxling, som utvädrar sinnet och så småningom, mycket långsamt framkallar mottaglighet för den goda säden, hvilken egenskap ingalunda ligger färdig utan måste förvärfvas. Hur skulle väl också mera vara att vänta af dem, vilka med tröttheten efter dagens släp som en slöja öfver sinnet förena kunskapsförutsättningarnas tabula rasa och associationsvägarnas otrafikabla skick?

Nej, det är njutningen, den starka sinnesnjutningen, som är den specifika reaktionsformen hos den nutida arbetaren mot ett utsugande, maskiniserande arbete. Jag yttrar icke ett ord af klander härom, ty här om någonsin gäller det kända: att

26

förstå är att förlåta. I njutningens narkos skingras trötthetskänslan, glömmas gårdag och morgondag, där bringar fantasien ett innehåll i den förfärliga tomheten, där springer fram ett jag såsom ett ungt lejon, där motiveras tillvaron med ett ögonblicks värdefullhet. Vi veta ju alla allt för väl, med hvilken ockerränta detta ögonblickslån skall återbetalas, ja att ett sådant ögonblicks frihet mången gång betyder långa års slafveri. Men i njutningen af det arbetslediga ögonblicket på det sätt, som är det vanliga, ligger dock en art af frihet, af personligt själflif, karikerad, bedräglig, farlig, det är sant, men dock med en gnista af glädje, ett uns af själ. Och tillhandahållas alltid sådana varor på arbetareföreläsningarna, partimötena, i bönhusen? Nej, visserligen ofta nog ej ens i de mest minimala doser. Man bör akta sig för att gifva de torra nyttighetsvärdena ett själfklart företräde framför stundens lust. Det torra är oftare det tomma än man tror. Och nyttigheter behöfva alltid en rättsgrund, som ligger utanför dem själfva, medan njutningen tillräckligt motiverar sig själf — så länge den varar. Det ligger också något i detta, att »snål spar och skam tar».

I pendelsvängningen mellan mekaniskt arbete och sinnlig njutning kommer det moderna lifvets naturliga rytmik till sitt trognaste uttryck. Men arbetets mekanisering är — lika litet som njutningens reaktion däremot — något som uteslutande kännetecknar kroppsarbetet. Allt arbete i vår tid

27

bär — med glänsande undantag, som bekräfta regeln — en mekanisk prägel, som tilltar dag för dag och stämplar denna »arbetskultur», om hvilken Eucken talar, till en masskultur. Sådant följer redan med själfva åldern, som torrt upprepar, där ungdomen upplefde nytt, som mekaniserar och schematiserar det som hos den senare var lefvande, friskt, ursprungligt. Och denna arbets- och masskultur, vi kalla modern, företer verkligen i mycket gubbaktiga drag.

Lämnande denna anknytning af kulturdiagnosen till psykologien, går jag öfver till en annan synpunkt, som härvid är för mig afgörande. Denna är allt arbetes tendens i vår tid att afkoppla sig från arbetaren och sammandraga sig kring en objektiv kärna, bilda ett helt för sig i motsats till personligheten, bli en trög, död massa, som rullar fram efter inneboende lagar, ej efter arbetarens vilja. I stället rycker denna massa honom med sig — nolentem volentem. Vi stå i tvångsarbetets tecken.

Hvad är det, som lägger denna tvångskänsla på själfva vetenskapsmannen, konstnären, predikanten? Jo, det är det omisskänneliga öfverflyttandet af arbetets värdebetoning från den personliga prestationen till samarbetets massa, till hvilken den enskilde blott lämnar ett försvinnande bidrag och inom hvilket han måste söka sig en lika försvinnande uppgift, som tusen andra skulle gripa och göra till sin, om han icke händelsevis komme före.

28

Ingen nekar den ojämförliga intelligensen och tekniken i det moderna arbetet öfver hufvud. De äro tvärtom långt större än någonsin. Ingen förbiser heller de enstaka stormansgärningarna af personligt öfverlägsen läggning, som lofva att öfverlefva morgondagen och assimileras med historien. Men opersonligheten, masskaraktären hos det andliga nutidsarbetet i stort sedt står likafullt kvar. Den står kvar jämte den i ögonen fallande betydelselösheten och förgängligheten hos det enskilda bidraget. Här råder ett missförhållande mellan kraft och verkan, som är kolossalt. Det är som om verkan skulle drunkna i en omätlig, oemotståndligt växande ström af talade och skrifna ord, af toner och bilder. Det är icke förmultningens öde, som hotar de moderna verken, utan dödföddhetens. Man kan ju söka trösta sig med det s. k. strå man drager till stacken, men jag fruktar, att de flesta stråna aldrig ens komma så långt som till stacken. Kulturen synes nästan öfverträffa naturen i slöseri med kraft. Om en lifskraftig fluga kommer på hundratusen ägg, så lefver icke en bok eller en målning på samma antal om femtio år. Vinner känslan häraf varaktigt insteg hos en andlig arbetare, så påverkas han icke längre af ordet om »strået till stacken» såsom en tröst. Han har ju kvar medvetandet att ha bjudit till och — ibland — att lefva på sitt arbete. Men då falla ju tröst, glädje och lif utanför arbetet. Hur lätt råkar han då icke in i den

29

kända farliga cirkeln: arbeta för att kunna njuta och njuta för att kunna stå ut med arbetet!

Den egendomlighet, vi trott oss finna hos det moderna arbetet, anse vi ha sin förklaring däri, att vi sakna ett kvalitativt mått på arbetets värde. Detta är en sats af största betydelse, och djupare ned än till denna sats anse vi oss icke kunna föra vår förklaring.

Vi värdera ett arbete nästan uteslutande efter den därpå nedlagda kraften, intelligensens, konstskicklighetens, muskelspänningens individuella eller kollektiva kraftsumma. Samtidigt afvisa vi hvarje måttstock, som innebär en förut fattad, till innehållet noga begränsad mening om hvad som är godt och ondt, rätt och orätt, skönt och fult. Detta senare åter beror därpå, att den moderna kulturen icke samlar sina beståndsdelar kring den inre enhet, som heter en världsåskådning. Vår kultur saknar i påfallande grad en världsåskådning och uttrycket för denna världsåskådning i en egendomligt gestaltad konstriktning.

Tanke- och trosfriheten har hos oss vunnit en hemortsrätt, som knappast någon sund människa längre vill göra densamma stridig. Ser man emellertid bort ifrån hvad denna seger för friheten öfvervunnit för att i stället gifva akt på hvad den tillkämpat sig, dess aktuella positiva betydelse alltså, så ter sig behållningen långt mindre storartad. Den betyder nämligen faktiskt, denna frihet, nätt opp, att vår värdering af mänskliga prestationer hvilka

30

som helst har att långt mindre taga hänsyn till deras innehåll än till deras form.

När vårt kritiska medvetande i förening med vår empiriska forskning och den allmänna höjningen af intellektualitet och sensibilitet beröfvade alla äldre kulturinnehåll deras absoluta giltighet, bragte de ingalunda nya lifsinnehåll i dagen eller höjde dem till riktningsgifvande allmänna värden. I det stycket finnes alldeles ingen märkbarare öfverensstämmelse mellan oss nutidsmänniskor. Vi äga ingen till grunden nående gemensamhet i vår öfvertygelse om godt och ondt, sant och falskt, skönt och fult. Hvad det närmare innehållet i vår åskådning angår är söndringen det som enar, motsägelsen allmängiltighet. Vi ha t. ex. — hvilket är särskildt betecknande — alldeles divergerande föreställningar om lycka och känna ingen gemensam formel för henne. Men öfver all denna söndring och motsägelse reser sig en omisskännelig formell öfverensstämmelse, som bottnar i fordran på fritt spelrum för all kraft, på rätt att obegränsadt söka sanningen och lyckan, på »aktning för andras öfvertygelse», som det heter. Om de religiösa kulturerna sammanhöllos af en gemensam trosvisshet, så är all sådan visshet i vår tid i eminent grad blott personlig, och ingenting verkar så söndrande, så isolerande som just den. Det sammanhållande bandet är hos oss ryckt öfver de innehållsmättade känslodjupen och förlagdt till reflexionens och afsiktlighetens tunna luftlager. Det är otänkbart, att vi skulle kunna

31

samla oss kring uttryck för en gemensam lifsåskådning eller ens kring — en allmänt erkänd sanning. Vår kulturs måttstock på ett andligt arbetes värde kan aldrig vara att det gör sig till ett verksamt språkrör för en rätt lära, en riktig mening. Utan hvad vi gilla och beundra är don nedlagda kraften, skickligheten och raffinemanget. Det är med ett ord formen. Se på konsten i vår tid och gif akt på hvilken roll det spelar, att konstverket är »duktigt gjordt» och hur motivets, innehållets höghet eller låghet, andlighet eller köttslighet, m. a. o. dess art och beskaffenhet träda i bakgrunden, denna beskaffenhet, som förr ofta var det afgjordt viktigaste. Se på vetenskapen och märk, hur metoden och dess rutinerade användning betraktas hart när såsom det allena saliggörande på detta område. Det är förmågan, som värderas, det mänskliga kunnandet, ej den mänskliga arten. Och det rätt effektiva kunnandet är ett omfattande samarbete, är en summa. På kraftens summa kommer allt an, den fysiska och den psykiska kraftens i förening. Den starkes kraft gäller mer än den svages rätt, och hypnosen af öfvermänniskotanken, tanken på segern i tillvarelsekampen förvirrar våra hjärnor. Den moderna kraft- och masskulturen betecknar en afgjord förskjutning i allt åt lifvets kvantitativa sida. Om man skall tala om en modern världsåskådning, så kan ingen annan karakteristik däraf gifvas än den,

32

att denna åskådning har det nakna kvantum till sin princip.

Mot denna det moderna arbetets mekaniska bild kan man ställa en gärning, besjälad på en gång af personligt intresse och af en lefvande världsåskådning.

Sådant länder till ökad belysning och till bevis på att bilden icke blott är en fantasiprodukt af den sämre sorten. Man kan däremot ställa t. ex. munkens namnlösa arbete i klostercellen, då han med ytterlig noggrannhet och långsamhet gjorde sina afskrifter, kolorerande uncialerna och prydande dem med allehanda snirklar. Eller mäster Erwins efterföljares utomordentligt tålamodspröfvande konstnärliga utsmyckning af Strassburger-münsterns torn i ett höjdläge, där ingen blick från marken kan spåra, och beundra det sköna de danade. Men vi behöfva ingalunda tillgripa så pompösa exempel. Vi behöfva blott försätta oss in i skråtidens handtverkerier med deras som det dyrbaraste arf vårdade traditioner, deras yrkesstolthet, deras kärlek till sina »händers verk» och deras genom släktleden växande yrkesskicklighet.

Det är detta, att ett äkta arbete ovillkorligen kräfver offret af ingenting mindre än ens egen själ. Det fordrar vördnad för uppgiften, stillhet och tålamod i utförandet, med ett ord, att man ger sig hän och icke söker sitt. Man får icke i första rummet eftersträfva en effekt af arbetet, som står i yttre förhållande till detsamma, utan

33

den ytterst bestämmande driffjädern skall vara arbetet själft. Att skapa verk betyder att inblåsa sin egen lefvande ande i ett stoff.

Men den, som inlägger sin själ i ett verk, får den tillbaka af verket med ränta. Hemligheten på detta område är densamma som öfverallt annars i människans lif. Man skall våga för att vinna. Den som mister sitt eget lif, han behåller det. Ingen rymd upplåter sig för den, som icke riskerar ett fall. Gör man sig aldrig solidarisk med en sak, som går utanför kretsen af ens eget lilla jag och dess små intressen, röner man heller aldrig någon rätt befruktande återverkan.

Det är en oomkullrunkelig sanning; att vi icke kunna tänka på en personlig utveckling annat än i sammanhang med ett arbete, en gärning, som har vår själ. »En verksamhet», säger Kästner i sin idérika bok om socialpedagogik och nyidealism, »som är löst från den skapande andens lifgifvande källa, kommer blott mekanik åstad. Men det mekaniska arbetet mekaniserar tillbaka, nedtrycker, gör tom. På omvändt sätt förhåller det sig med skapandet ur idéer: det skänker den skapande lif, höjer honom och tillför hans andliga tillväxt alltjämt nya drifkrafter och ansatser.»

När vi nedlägga något af oss själfva på vårt arbete, ger detta oss det utlagda kapitalet tillbaka — förökadt med ränta. Och tecknet till att vi stå i en sådan personlig ställning till arbetet består företrädesvis i att vi kämpa med detsamma,

34

och icke upphöra att kämpa, så länge någon kraft står oss åter. Personlig utveckling betyder ingalunda blott eller förnämligast rätlinigt utväxande, ett stycke lagdt till ett annat, en ökad mängd energi. Utvecklingens rätta mått är icke kvantitativt utan kvalitativt. Det är en kvalificerad utveckling, som göres oss behof. En utveckling under inre förvandlingar, under gripande af vår uppgift ur nya synpunkter, under framträdande af nya blicklinier. Men detta betyder, att de gamla innehållen, uppgifterna, linierna alltjämt utdömas, distanseras. Att söka rädda sig själf och sin inre enhet genom sådana brytningar och förvandlingar, det heter att strida. Att under strid uppbygga ett personligt lif, ja ett nytt andligt rike, det heter att segra.

Ett sådant andligt rike eller ett personligt lif i förstorad skala — det är hvad hvarje äkta kultur i sin mån var. I medelpunkten af en verklig kultur sitter icke en andefattig civilisations barlast utan en genom andliga heroers arbeten och strider tillkämpad öfvertygelse, hvilken så blir deras arfvedel, som blott förmå att receptivt tillägna sig lifvets ursprungsvärden men dock sedan mäkta med att göra dem till blod af sitt eget blod. Denna gemensamma öfvertygelse — eller världsåskådning — framgår alltid ur en omfattande andlig rörelse och leder fortfarande en sådan. Men den leder också och inspirerar ett skapande, som med sitt märke präglar egenartade vetenskapliga

35

åskådningar, konstalster, samhällsinrättningar, seder och bruk. Hvarje äkta kulturform har mer eller mindre tydligt en personlig ursprungsbeteckning och en personlig läggning. Den har kvalitet.

I motsats härtill måste vi — åtminstone väsentligen — gifva rätt åt den djupe och känslige Turgenjevs omdöme om vår tidsålder, ord redan från 1860-talet:

»I den kritiska öfvergångsperiod, hvari vi lefva, äro alla artistiska och litterära arbeten på sin höjd representativa för individuella meningar och känslor, förvirrade och motsägande reflexioner och för deras författares eklekticism, och lifvet plottras bort i småsaker. Det finns ej mer någon stor andlig rörelse, utom möjligen den industriella, som ur synpunkten af naturelementens fortskridande naturunderkastelse under människosnillet kanske skall befria och pånyttföda släktet. De största samtida poeterna äro enligt mitt förmenande amerikanarne, som nu stå i begrepp att genomskära Panamanäset och fundera på att anlägga en elektrisk telegraf tvärs öfver Atlanten.» Och grunden till oandligheten hos vår moderna kultur kan ingen angifva bättre än hvad redan Fichte gjorde, då han karakteriserade sin omgifning därmed, att »människorna lättare kunde bringas till att hålla sig för ett stycke lava i månen än för ett jag». Nå, för min del tviflar jag verkligen på att jaget eller personligheten skall finna ens sin existens vetenskapligt erkänd, förr än den kunnat uppvisas

36

på något slags blandadt kemiskt-fysiologiskt-psykologiskt laboratorium.

Men vi ha lyckligtvis surrogat för det andliga lifvet, personlighetens lif. Dessa surrogat heta massa och rusning. Sedan vi i allting upptäckt, att »det är mängden, som gör det», förfärdiga vi nu en oändlig mängd usla industrivaror, sälja dem billigt och få stor omsättning. I stället för att uppehålla oss med att skaffa goda och oskadliga ingredienser och prestera ett hållbart arbete, gripa vi till förfalskningar, förgiftningar, slarf och fusk af alla slag. Hvad betyder det, då så många andra göra på samma sätt och ingen enskild bär något personligt ansvar? För konsumentens trygghet är det alldeles nog att t. ex. tillhandahålla den tuberkelhaltiga mjölken på en fin flaska under försegladt lack eller att klistra ett giftfrihetsmärke på baksidan af arseniktapeten.

Och sedan vi nu pläga göra tio utländska resor, då vi systematiskt jaga och jäkta ut oss under rusning från hotell till hotell, från museum till museum, och hvarifrån vi absolut endast hemföra ett kaos af lyckligtvis lätt fördunstade intryck, förakta vi djupt de gamles futtiga enda resa, som blef ett minne för lifvet. I våra framtidsdrömmar hägrar främst af allt luftskeppet, som skall förverkliga middagen i Paris ofvanpå frukosten i Stockholm. Hvad betyder det, att allting på detta sätt i grunden kommer att verka ett och evigt detsamma, att just omväxlingen skall

37

framkalla den rätt hopplösa enformigheten, man har dock fått röra på sig och kan göra om det många, många gånger.

Jag känner studenter i Uppsala, som bara vilja höra föreläsare från Stockholm eller Lund eller utlandet, och minst ett par professorer, som må illa, om de icke komma i tillfälle att hvar vecka hålla åtminstone två föreläsningar på främmande ort.

Att en bok gör oss större nytta än tio, och att två rätter mat smaka bättre än sex hör förvisso också till de fördomar vi vuxit ifrån.

Likaså har man för länge sedan till full evidens bevisat, att liksom lyckan beror på de många njutningarna, så hänger den sociala välfärden uteslutande på de många föreningarna och mötena och den sanna bildningen på att få till lifs minst tio à tolf föredrag och diskussioner i veckan. Vi bilda oss ju icke längre öfvertygelser genom att tänka öfver våra erfarenheter och vår värld, utan låta i stället våra meningar blåsas ihop som sandkorn till en hög. Det går fortare på senare sättet och det blir flera åsikter och »ståndpunkter» af.

Rörelse och hets är lif, modernt lif. Måtte blott luftdraget icke bli så starkt, att ljuset släckes ut!

På alla områden af det moderna lifvet synes gälla som högsta regel: Ju flera kockar, desto bättre soppa. Detta faller mest i ögonen vid ett folks allmänna angelägenheter, som numera alltid

38

skötas per capita, aldrig per caput. Men detta kollektivistiska drag framträder alltjämt tydligare äfven när fråga är om att göra i vetenskap, konst, ja religion. Kollektivismen är vår tids genialitet. Den är till — icke blott för att laga soppan utan också för att ofarligt fördela ansvaret. Allt annat vill man ha i stora doser, men när det gäller ansvar, ställer man sig helst på homeopatiens ståndpunkt.

Vi måste stå upp och sätta oss till motvärn mot en sådan kultur af idel mått, mål och vikt. Det gäller personlighetens frihet. Naturligtvis icke i den ytliga mening, att i vår tid skulle finnas några verkliga och farliga yttre fiender till allt det ovärderliga goda, vi sammanfatta under frihetens namn. Sådana farhågor äro, så vidt jag kan se, idel tomma hjärnspöken. Vår borgerliga frihet, tankens, forskningens och ordets frihet — allt detta står orubbligt fast, och helt säkert vill heller ingen det till lifs på fulla allvaret. Vi skola akta oss för att vifta med svepdukar. Men faran för friheten fortbestår dock, ja, den är väsentligt ökad, ty den kommer från ett långt farligare håll än förr, nämligen från vårt eget andliga öga, från dess synpunkter och värderingar.

Tiden är fylld af en hart när oemotståndlig längtan efter lycka och efter nya förvärf i denna riktning. Lifvets gamla både innehåll och former kunna ej längre tillfredsställa oss. Vi segla för längtans vindar mot nytt land. Men hvart

39

riktas de spanande blickarna, då de söka efter detta nya land?

Jo, mot sydpol och nordpol, som skola upptäckas eller närmare undersökas. Men hvad äro dessa annat än ett stycke land eller haf som annat land eller haf? De riktas mot forskarnes rön och teorier. Men skola dessa någonsin kunna föra oss längre än till stoffets och energiens blott extensiva och kvantitativa värld, hvilken dock intet annat är än tillvarons utansida? De vändas mot teknikens underverk: i ingeniörernas hjärnkontor skall grundritningen till den nya världen utföras. Men hvad kunna ingeniörerna väl ge oss annat än stegringen af just denna civilisation, med hvilken vi redan nu ha att upptaga en ingalunda lätt kamp? Blickarna vändas också och ej minst, mot läkarkonstens och hygienens framsteg. Men är inte själfva hälsan, sundheten långt mera ett medel än ett mål? Kan då den utgöra lifvets quinta essentia?

Alltid göra vi som Bøjgen i Peer Gynt. Vi gå omkring sakens kärna. Vi gå utåt och vänta allt framåtskridande på den yttre vägen, medan den inre betecknas som humbug, därför att den är så svår att upptäcka. Och dock är det på den inre vägen det skall ske, med hvilket först något verkligen sker. En gång skall det nog uppgå äfven för oss, hvar realiteten i själfva verket ligger. Det blir i samma stund vi inse, att minst af allt brutal massa och banal rusning bilda äkta kultur.

När vi hunnit till denna punkt, är det emellertid nödvändigt att göra en stark reservation och öppet erkänna den ensidighet, som otvifvelaktigt ligger i den nyss tecknade bilden af nutidskulturen. Denna ensidighet följer af en viss brist på begränsning i den framställda kritiken, som ju därför inbjuder till obillighet och öfverdrift. Denna olägenhet måste aflägsnas.

När vi i klandrande mening betecknat vår kultur som kvalitetslös masskultur och starkt understrukit dess oandlighet och opersonlighet, så bottnar alldeles icke detta klander i en för nutidsmänniskan ofördelaktig jämförelse mellan hennes genomsnittliga utvecklingsgrad i andligt afseende eller personliga kapacitet öfver hufvud å ena sidan och gångna tiders människors å den andra. Så vidt jag kan se, ha vi ingen den ringaste anledning att vid en sådan, i sig för öfrigt föga rimlig jämförelse låta den moderna personliga genomsnittskapaciteten träda tillbaka men flera att ställa den fram. Det kan icke vara tal om ett så att säga absolut sjunkande af den andliga kraften och arbetskapaciteten öfver hufvud. Detta har jag heller aldrig åsyftat med uttrycket masskultur eller kulturens opersonlighet. Lika litet har jag därvid tänkt på en i samma absoluta mening fortskridande aftrubbning af individualiteten, så att det nu för tiden skulle finnas färre andliga och personliga differenser och egendomliga drag än förr hos människorna. Tvärtom tror jag för visso, att den mänskliga

41

differentieringen ryckt åtskilligt längre fram än någonsin förr. Det är knappast något tvifvel om att såväl sensibilitet och intellektualitet som individualitet vuxit sig större och starkare, ej heller att företagsamhet och verkningslust tilltagit. Vid en så att säga absolut jämförelse — om en sådan har någon mening — väger vågskålen säkert ned till vår förmån.

Men härom rör sig icke frågan. Det är en annan synvinkel, som åsyftas, en annan relation. Relationen mellan vår tillgängliga kraft och de uppgifter lifvet nu ställer, mellan aktuell fordran och tillgång på kraft.

Det finnes ingen på samma gång mera träffande och mera fruktbar synpunkt, ur hvilken nutidsmänniskans lif låter se sig än den, att det utgör ett snart sagdt från början till slut fortgående arbete, som skall bemästra ett material och genomtränga och stämpla detta med sin egen inneboende form. Såsom en strid har lifvet visst alltid varit betraktadt, men att alltigenom ta det såsom ett arbete — denna syn därpå är den moderna människan förbehållen. Visst nekar hon i teorien ofta själfva grundförutsättningen för allt mänskligt arbete, som med full mening kan kallas så, i det att hon principiellt inrycker själfva arbetet i materialet, gör detta senare till en inom sig sluten, själfreglerande mekanism och låter arbetet helt gå upp i dess kugghjulssystem. Men detta är bara teori och en teori, som för hvar dag förlorar terräng. I verkligheten, d. v. s, när det

42

kommer till kritan, så märka och känna vi oss alla stà — icke inför idel döda empiriska nödvändigheter utan framför allt inför empiriska möjligheter, som vår kraft till viss grad rår med att vrida och vända i olika riktningar, inför empiriska tendenser, som vi kunna slå ned och öfvervinna eller också ansluta oss till och fortbilda. Vi veta, att vi kunna arbeta upp oss ur djup och elände — visserligen alltid med anknytning till naturen men dock öfver henne. Vi veta, att naturen ligger där såsom en död massa med sitt dunkel, sin motsträfvighet och sin dragning. Dess mekanik kunna vi icke upphäfva, men vi kunna begagna oss af den i de riktningar vi själfva vilja. Arbetet är ingalunda i första rummet natur, utan makt öfver naturen, makt att kämpa med det föreliggande faktum, böja det, höja det. Vi tro icke som förr på möjligheten att så att säga hoppa öfver naturen, lämnande henne ur räkningen. För att tro sådant ha vi allt för riklig erfarenhet om de bakläxor, som gifvits all sådan bekvämlighet, hvilken försummar att fixera säkra utgångspunkter i det gifna. Och dessa ligga ju öfverallt i naturen, som så till vida är ofrånkomlig och omedgörlig. Men likafullt söker den utbildade moderna tanken icke den sanna verkligheten, med ett ord sanningen i naturen utan i kulturen och arbetet. Härmed predikar den en härlig frihetslära, ty utan väsentlig frihet från och öfver naturen är arbetet ett nonsens. Till sitt innersta väsen betyder det moderna, öfver all synbar och

43

fattbar gräns sträfvande arbetet människans kamp med sitt eget öde. Och icke skulle hon kämpa, om hon verkligen trodde, att segern vore utesluten, eller åtminstone alldeles tillfällig, alldeles oberoende af hennes egen sträfvan.

Det ligger en eminent läggning åt frihets- och personlighetshållet i denna betoning af arbetet, det får icke nekas och icke förbises. Men det ligger också en kolossal, förr aldrig anad fordran på mänsklig kraft däri, en fordran på att upptaga kampen med materialet i en utsträckning utan motstycke i historien. Här ha vi kommit fram till vår punctum saliens.

Det moderna lifvets uppgifter ha vuxit i mån af personlighetskänslans utbildning och arbetets framskjutande såsom den första, den afgörande faktorn i lifvet. Detta lifs uppgifter sammangå faktiskt till ett arbetsfält, som de tillgängliga krafterna lika faktiskt inte räcka till för. De räcka på intet vis, nu långt mindre än förr. De äldre kulturerna fattade sin uppgift i en långt större begränsning, togo lifvets sträfvan åtskilligt lugnare, gåfvo mera utrymme åt själfva lefvandet såsom sådant och mäktade ändå i mycket högre grad med att genomtränga och gestalta det material, som de hade sig förelagdt, med en enhetlig prägel. Därför föll af detta material långt mindre utanför kulturen själf såsom en oformad, själlös massa. På det sättet fick kulturen ett för dess behof relativt tillräckligt uttryck i en formad natur och naturen en

44

sammanhållande själ i kulturen. Det blef en stabil jämvikt af, som vi alldeles icke känna till, en afrundning och en helhet, som kan väcka vår afund. Man tänkte och handlade då i punkter och icke i frågetecken. Nu gapa i stället tomma frågor åt alla håll, och våra meningars fönster stå vidöppna.

Intet under, att krafvet på kraft, motstånds- och arbetskraft, stiger inför uppgiftens omätlighet, att vi dyrka kraft öfver allt annat, då vi mest af allt behöfva just sådan, och att vår hela kultur på detta vis får en kärft kvantitativ prägel. Vi tycka oss ju vara tvungna att börja liksom från begynnelsen i allt, medan samtidigt målet förskjuter sig i det ofattbara. När det icke gäller att göra skillnader, som man förr slött gick förbi, tränga sig på oss relationer och kombinationer i tallös mängd, där förut intet samband märktes. Man hör inte talas om annat än att ställa problem under debatt och om nya problemställningar. Och allt detta lika mycket på teknikens och det praktiska lifvets alla områden som på forskningens, tankens och konstens.

Intet under heller, att materialet under sådana omständigheter öfverallt alldeles öfverflyglar arbetskraften och lägger sig såsom ett block öfver den arbetande. Men det ligger icke stilla, detta block, utan det rör sig alltjämt framåt med sin inneboende mekaniks vehiklar och rycker människan och hennes arbete med i sin fart. Den materia, vi icke förmå behärska och besjäla, behärskar i stället oss och griper oss med sitt hjulverk. Det är som

45

om lifvets innehåll vore lösryckta ur lifvets egen ram och sammanrullade sig till hårda och omotståndliga klumpar, som röra sig efter de oblidkeliga lagarna för tröghet och fall. Och gent emot dessa mekaniskt tryckande och dragande innehåll står människan där med sin krafts tomma men ovanligt utbildade form, som just därför, att den är tom, synes komma på ett ut med ett blott och bart kraf eller en from önskan.

Men naturligtvis falla form och innehåll, kraft och material i själfva verket ingalunda fullständigt isär, utan talrika punkter finnas, där de mötas och där det verkligheten ombildande arbetet firar sina triumfer. Dessa punkter försvinna dock inför de allt talrikare vordna och allt mer fordrande uppgifterna, som kvarstå såsom blotta uppgifter. Det är personlighets- och arbetskraftens egen skärpning, som framför allt låter kulturmassans döda mekanik springa i ögonen. Just i förhållande till vår ökade känslighet, intelligens och arbetsdrift, med andra ord våra växande fordringar på lif och verksamhet och förnuft, framträder den del af materialet, vi rå med, så försvinnande liten och faller andelöshetens och opersonlighetens slagskugga mörk öfver resten.

Det är icke den moderna människans urartning i och för sig, som kulturdiagnostikern har att betona, utan denna lifvets tilltagande svårighet till trots af, ja jag vill säga på grund af all civilisation och kultur, hvilken våra onyktra kultursvärmare icke förmå se.

46

Vi se ingalunda framför oss en modlös och fegt tillbakavikande mänsklighet, icke en, som i verkligheten accepterar naturalismens växlar och finner sig i att bestå af idel mekaniska arbetskapaciteter utan själflif och själfvärde. Utan vi se en mänsklighet af modigt och hårdt arbetande och sträfvande personligheter, en mänsklighet, som nu först på allvar tar upp striden med sitt eget öde. Våra dagars människa har en intensivare lifs- och personlighetskänsla än någon annan tids. Men därmed skärpes också motsatsen mellan andligt och oandligt, förnuftigt och förnuftslöst, personligt och opersonligt, och just därför erfara vi ock ett oemotståndligt behof att afskilja och rensa bort det blott skenbara och oäkta i både tankens, handlingens och hjärtats värld. På alla områden höja vi måttstocken för våra värdeomdömen, stegrande krafvet på sanning, godhet, skönhet, lycka. Men därmed följer gifvetvis ett väldigt bortfallande af lifsinnehåll, som förr tillfredsställde vår andliga hunger och törst men nu icke längre göra det. Och på samma gång uppstår denna outsägliga inre tomhet, som dock å andra sidan betyder ett rop efter nytt lif, ja är morgonrodnaden till ett sådant. Men detta nya är ännu så spädt och svagt, så enstaka och splittradt, att det på intet vis gör sig gällande såsom uppbyggande historisk makt. Vi se därför heller icke mycket däraf men så mycket mera af den mekaniska massa, hvars motståndskrafter vi ha att upptaga kamp med och öfvervinna. Naturalismen

47

i vår tid sammanhänger på det närmaste med själfva stegringen af vårt förnuftsbehof, liksom just det rent mänskliga i vår kultur låter dess själlösa mekanik särskildt framträda. Än en gång: det är icke förfall och urartning i någon absolut mening, icke låghet och oandlighet i genomsnitt vi ha att lägga den moderna kulturen till last. Den förtjänar otvifvelaktigt i rikt mått namnet masskultur. Dock måste den å andra sidan med icke mindre rätt kallas själskultur. Men massa och själ falla här isär, stå emot hvarandra och bekämpa hvarandra. Därför ter sig massan själlös och känner sig själen tom. Därför stå vi i vår oerhörda splittring — inom oss och mellan oss — så långt från allt hvad som kan kallas lycka och jämvikt och äro just i detta afseende uppenbart underlägsna. Därför tror jag mig för min del kunna förstå och förlåta, som det heter, nästan alla rörelser och riktningar i tiden. Blott inför torgskränet om kulturmänniskans faktiska lycka stannar jag alldeles oförstående. Väl inser jag det stolta och ojämförliga i den höjd vårt medvetande, vår känslighet och vår arbetsduglighet sträfva att mer och mer uppnå, och betecknar det utan all tvekan såsom en förnedring att söka lycka eller ens lindring med uppgifvande af denna sträfvan och genom krypande tillbaka inom ofinhetens, okunnighetens och viljelöshetens gamla skyddande hylsor. Men därför begår jag icke förfalskningen att utgifva strid för frid, strid för redan vunnen seger. Ingenting är den moderna anden ovärdigare

48

än att icke våga se fakta rätt i ansiktet. Och ingenting stöter mera tillbaka än en flack och ljugande optimism. Den, som inte djupt och smärtsamt känner nutidslifvets exceptionella svårighet och brist på verklig lycka, är ingen vaken modern människa. Ej heller en framåtskridandets människa, ty hur skall den kunna vara med om att afhjälpa nöd och brist, som just ingen nöd och brist ser?

Den enskilda människan står icke längre i samma ställning till lifvet och dess problem som förr. Den förmedling, som minskade stötarnas våldsamhet, börjar falla bort i stor utsträckning. Denna förmedling utgjordes af samhällsformer med en mystiskt personlig prägel öfver sig, hvilka skyddande omslöto den enskilde, bestämde mål och väg för honom, ja icke litet fritogo honom från mödan att tänka och besluta själf. Hvad betydde icke familj, stat och kyrka i denna riktning? Huru mycken tanklöshet och sorglöshet möjliggjorde de icke? Och detta till och med på det personliga lifvets allra innersta områden, där sanningen öfverbringades från kyrkans och den teologisk-metafysiska spekulationens lärobyggnader, sedlig upprättelse och frälsning härflöto från yttre historiska fakta och lag, sed och tradition uppdrogo linier för handlandet, som nästan gjorde det till en konst att urspåra.

Hur det än ser ut på ytan och hur angelägna vi än många gånger kunna vara att öfvertyga oss själfva och andra därom, att lifvets anda ännu är kvar i de gamla samhällsformerna, i verkligheten

49

lyckas sådana bemödanden blott klent. De lyckas knappast bättre till höger än till vänster.

Nej, lifvet går allt mindre för sig på det gamla sättet — med hjälp af yttre stöd och gångstolar, under tanklöshet och sorglöshet. Allt klarare ter sig nödvändigheten af en personlig insats och att ställa sig direkt och oförmedladt mot sitt öde. Sanningen måste bli vår egen erfarenhets barn med vår tanke och det goda något, hvars kraft pröfvas på dess duglighet att omgestalta vårt eget läge. Vi kunna knappast nöja oss med någon annan ställföreträdare än — oss själfva. Det finnes icke längre någon, som kan tänka, handla eller lida för oss. »Din sorg är din, och du skall bära henne». Din är också tanken, att du skall tänka den, och handlingen, att du skall stå för den.

Men visserligen krymper människohjärtat ihop af ångest inför den personliga afgörelsens bjudande nödvändighet och söker efter en utväg att komma undan den. Den vanligaste utvägen åt detta håll är att täcka sig med andra enskilda människors omdöme och exempel. Vi ställa oss vida mera och långt hellre under den s. k. upplysta allmänna opinionens kollektivistiska förmynderskap än under samhällets organiska. Detta är för öfrigt helt naturligt, då ett organiskt samhälle, d. v. s. ett verkligt samhälle, knappast för oss längre existerar såsom en aktualitet. Hvad som ännu har utseende af ren samhällelighet är i själfva verket redan genomsyradt af kollektivism.

50

Men detta krypande bakom andra och många såsom omdömesgillare och föredömligare än den ene, som tänker och beslutar, skall snart blotta sin vanmakt. Länge kan det icke undandölja nödvändigheten att tänka och handla alldeles personligt. Detta måtte man kunna inse redan däraf, att kvantitet i dessa stycken omöjligen kan ersätta kvalitet, men att all kvalitet är individuell. Det första i all sanning och all lycka måste ju vara en beskaffenhet och icke en summa. Men i art och beskaffenhet vinner ju en mening ingenting, därför att den är eller blir utbredd. Det allmänna kan blott växa genom summation af gifna likartade beståndsdelar eller aftaga genom samma delars nötning mot hvarandra eller, rent af, bortfallande. Detta säges gifvetvis under förutsättning, att det verkligen från början finnes något kvalitativt, som icke kan reduceras till något blott kvantitativt. Och om något sådant förnekas, ja då faller från början ett skimmer af löje öfver hela denna kulturundersökning, som dock vill vara något annat än ett kapitel i biologien, och öfver all biologi, som vill vara något mer än kemi, fysik och matematisk naturvetenskap öfver hufvud. Med en sådan förnekelse är det, förstås, totalt slut på vårt latin.

Tillvaron ställer både vårt sanningssökande och vårt lyckosträfvande på ett långt hårdare prof än den gjorde med våra fäder. Den jagar oss obarmhärtigt ur tankelättjans och sorglöshetens gömslen på samma gång den uttager oss en och hvar

51

ur den skyddande samhällsinfattningen och ställer oss ensamma ansikte mot ansikte med vårt eget öde. Här hjälpa till slut inga undanflykter åt något håll; ingen kollektivism, mutualism, syndikalism och ingen kompromiss. Vi måste fram till en personlig brytpunkt, där det rent af skall afgöras, om det öfver hufvud finns någon sanning och någon lycka, och där det icke längre förslår att spörja efter mindre än just detta. Förr frågade man angående sanning, mening, lycka, hvilka de voro; nu ifrågasattes deras tillvaro.

Vi alla, som något så när ha följt med tidens andliga rörelser, ha nog för länge sedan förstått, att det icke längre gäller delar eller former af sanning och godt utan själfva verkligheten. Så har t. ex. nutidsspörsmålet om religionen alldeles icke något annat till hufvudsakligt ögonmärke än detta, om vi ha rätt att tala om någon religion alls. Äfven väsentliga skiljaktigheter inom det religiösa föreställningssättet beröra oss relativt litet, medan vi hållas i största spänning inför existensfrågan, som väsentligen sammanfaller med dessa formuleringar: Finnes det en Gud? Finnes det en individuell fortvaro efter döden? Och på samma sätt står det verkligen också till med sedlighet och rätt, ja med själfva naturordningens stränga lagbundenhet och den formella logiska sanningen. Öfverallt syftar undersökningen så djupt som ned till vara eller icke vara, medan frågan om huru får träda i bakgrunden.

52

Motställningen blir alltmer förenklad och markerad, i det att lederna reduceras till två, som strängt utesluta hvarandra. De heta ytterst förnuft och förnuftslöshet. Finnes det ett sådant förnuft i tillvaron, hvarpå kan hvila en sanning, som har något ljus i sig? Eller finnes det icke? Det visar sig för hvar dag tydligare, hur naturalismen i sin rent positivistiska gestalt, där faktum helt träder i begreppets ställe och tillfälligheten i nödvändighetens, utvecklar sig till typiskt uttryck för den senare ståndpunkten, där vetandet uppträder såsom ett slags intellektuellt inregistreringsinstrument utan egentligt förnuft och egentlig sanning.

Vi böra göra oss reda för hvad denna rena tillfällighet och fakticitet betyda för människan själf eller för deras subjektiva och psykologiska betydelse. Vi böra heller icke sky att gå fram till ett starkt uttryck, om mildare visa sig vara otillräckliga.

Inkommer en genomförd naturalism i utprägladt positivistisk form — den form, med hvilken vi numera egentligen ha att skaffa —, betyder detta aldrig någonsin en ståndpunkt, där människan slår sig till ro och som hon åtnöjer sig med att blott närmare utveckla. Förnuftet kan icke hvila vid något, som är dess väsen rakt motsatt. En seger för naturalismen får aldrig annan betydelse än en tillfällig ökning af tankens börda, en dess samling till ny strid. Tankens kamp med förnuftslösheten, det oandliga, själlösa, blott faktiska och tillfälliga, det som saknar verklig grund är också det högsta

53

skådespel inom undersökningens och forskningens rike, som vi för närvarande bevittna. I detta psykiska drama stå i boksfaflig mening förnuft och förnuftslöshet, ja, vi skola icke rygga tillbaka för att säga förnuft och vanvett mot hvarandra. Med den skärpning, det andliga läget nu omsider nått, går det icke af för mindre. I detta uttryck ligger alls ingen öfverspändhet.

Den moderna anden måste fram till brytpunkten mellan förnuft och vanvett. Blott genom en seger på den punkten kan han nå den fasthet och styrka i sig själf, som bevarar honom för undergång och möjliggör fortgång. Nietzsches ställning är i högsta grad förebildlig för all nutidens intellektuella strid och nöd. Hos ingen annan tänkare har det moderna problemläget tillspetsat sig så skoningslöst som hos honom. Ingen har stått så seende vid afgrundens rand som han, ingen så ensam och hänvisad till egna resurser. Och vi ha ingen orsak att betvifla, att hans väg är den, som vi måste fram, vi må vilja eller icke. Hans frågor kunna vi till slut dock icke kringgå. Men det finnes mycket, som varslar för att vi skola komma till ett lyckligare resultat än han. Helt visst skola vi det, men kampen med det yttersta mörkret är dock den skärseld, genom hvilken tanken måste gå för att komma till ljus, för att bli af stål, för att få hvila i sig själf, för att blifva all lögn och allt sken öfverlägsen. Den moderna anden kan således icke undvika en kris, där själfva förnuftet mer eller

54

mindre står på spel. Man äger egentligen blott hvad man gjort till sitt eget.

Men den kris, som för några få till väsentlig del afvecklas på en abstrakt tankehöjd, har sina rötter i själarnas djup, som hos oss alla däraf våldsamt uppröras. Om sanningen i sin grundform kräfver en personligt tillkämpad öfverlägsenhet öfver allt det förnuftslösa, skenbara och ljugande i världen, så fordrar hela vår ställning som människor i tillvaron en mening med vårt lif, som vi alldeles icke kunna hålla skild från vår personliga lycka, men hvilken mening också sättes på det hårdaste prof. Profvet gäller, huruvida vårt läge medgifver antagandet af en sådan mening och den lycka, som går hand i hand med meningens förverkligande. I sin afgörande gestaltning gäller krisen lifvets grundvärde, detta värde, som ligger bakom alla härledda värden och mäter dem. I detta afseende bäres människan länge fram af en vänlig natur, som icke låter det komma till afgörande brytningar utan uppdelar den stora värdefrågan i många småfrågor för att tysta hvar och en af dem med stundens mutor. Men icke blott naturen bär henne utan också en samhällelighet, som tjänstgör såsom naturens vikarie under anspråk på att ha rätt till att både fråga och svara i den enskildes ställe. Men hvarken ögonblicksnjutningens småmynt eller extrakter af historisk erfarenhet kunna på längden hindra den ene efter den andre bland oss att med personligt allvar upptaga problemet om lifsvärdet,

55

om lyckan. För den, som söker lyckans hållfasta verklighet och icke några bländverk, förslå dock inga goda och glada ögonblick och heller inga allmänna satser. En sådan sökare måste i stället sträfva att utdrifva all flyktighet på samma gång som allt blott allmänt och abstrakt, under hvars schema gångna tiders erfarenheter kanske tämligen väl kunde rymmas, medan hans egen faller bredvid.

För min del tror jag, att ingen blir riktigt klar öfver lifvets värde eller ovärde, som icke själf för egen del nått fram till dödstanken, satt dess spets mot sitt eget hjärta och på allvar erfarit hvad lifvet i den situationen är för honom. Jag tror, att först brottningen med och segern öfver dödstanken kan skänka en vaken människa ett orubbligt och världsöfverlägset medvetande om lifvets värde och därmed lägga grundvalen för en fullt trygg och säker personlig utveckling. Därhän måste vi dock förr eller senare komma. Vi måste erfara lifvet såsom en eröfring från döden, en makt öfver själfva döden, om vi i stället för en blott naturlig eller öfver hufvud från vår omgifning reflekterad lyckokänsla, hvilken vikit undan och svikit oss, skola kunna sätta en medveten, en som står sig i hvilken belysning som helst, denna må skärpas än så mycket. Och det är ju grundlagen för människans hela utveckling, att tyngdpunkten alltjämt omlägges från dunkel natur till medvetet och afsiktligt lif, från osammansatt omedelbarhet till

56

sammansatt medelbarhet. Just vid utvecklingen åt detta håll pröfvas våra sannings- och lyckobegrepps hållbarhet. Det är verkligen intet trolleri att kunna hålla fast tron på sanning och lycka, innan man ännu drifvit ut tanklösheten och sorglösheten. Men vi börja mycket tydligt och mycket tidigt att vilja vara hvarken tanklösa eller sorglösa, ja att icke förmå vara det, ville vi än så gärna. Vi sätta också till alla de kritikens klutar vi förfoga öfver, vi riktigt anstränga oss för att af oss själfva och våra barn göra intelligenta tviflare och lyckotomma lycksökare. Intet klander häröfver! Det är, som det skall vara, emedan det måste så vara. För oss existerar snart icke en sanning eller ett godt, som icke på något sätt passerat genom skärselden af en kritik, hvars innersta väsen är en personlig kris med de högsta insatser. Men så kan däraf också bli den seger, hvars frukt heter orubblig öfverlägsenhet öfver sken, lögn, lidande och död. Genombrottspunkterna för denna seger har jag betecknat. I grunden äro de en och samma, all personlig utvecklings arkimediska punkt, stödjepunkten både i känslans, handlingens och vetandets värld.

Vi ha betecknat den moderna kulturen såsom masskultur men också sett, att vi därmed icke träffat dess innersta väsen, hvilket icke ligger i något annat än i att vara en personlighetens ojämförliga frihetskamp mot allt hvad blott massa, mekanik och själlöshet heter. Men utom äkta former framkallar reaktionen mot masskulturen också

57

vissa oäkta. Den uppammar icke blott stridsmän utan också fältflyktingar.

Dessa, som fly bort från arbete och strid, sätta jagkult i stället för personligt lif. Det är de, som släppa lidelsens röda hanar lösa bredvid fantasiens paradisfåglar. Det är de, som kasta både kultur och personlighet öfver bord för att lätta sin skuta. Men med dem kunna vi ej här taga någon befattning.

Allting i vår tid vill gärna tillspetsa sig till ett problem, hvars lösning åter beror på — andra problem och på konsten eller turen att finna nyckeln till dem. Hela det moderna kulturläget karakteriseras ej illa därmed, att det betecknas som ett enda oerhördt problem under en lika oerhörd debatt.

Så förhåller det sig i eminent grad med själfva direktivet för hela kulturrörelsen. Å ena sidan kan man omöjligt blunda för att hela denna rörelse går i en starkt utpräglad personlighetsriktning; ja så, att inte blott de enskilda människorna genom den moderna utvecklingen bli alltjämt medvetnare, känsligare, obundnare, mera energiska och därför ock individuellare, utan själfva folken såsom sådana nå fram till allt större målmedvetenhet, ömtålighet om sin ställning och kraftsamling. När man vaknar, blir man sig själf och någonting för sig själf. När relief-figuren sliter sig lös från den fjättrande bakgrunden, blir den fristående. Och nog börja vi

58

nutidsmänniskor vakna och nog sträfva vi att intaga fristående ställningar.

Men å andra sidan — hvadan all klagan öfver bristen på karaktärer i vår tid, öfver nivellering, jämnstrukenhet, maskinkultur o. s. v.? Den pekar ju i en alldeles motsatt riktning och har visserligen goda skäl för sig, hvilket omöjligen kan förnekas.

Naturligtvis måste den skenbara motsägelsen lösas i den — för öfrigt redan förut af oss framhållna — riktningen, att den fortgående personlighetsbildningen träffar en mänsklig grundsida, medan likformiggörandet, utplånandet af olikheter, vänder sig till en annan. Så förhåller det sig i själfva verket också. Här kunna vi nu ej upprepa hvad vi starkt och tämligen utförligt flera gånger förr och äfven i denna uppsats betonat. Men det måste vi däraf uttaga och hålla närvarande för oss, att, medan utvecklingen i högsta grad ökat energien, utbildat förmågan och i denna mening höjt och vidgat personlighetslifvet, så har den samtidigt nästan lika mycket utspädt och blandat personligheternas lifsinnehåll.

Jag menar, att den formella höjningen går hand i hand med utplånandet af de mer eller mindre till jorden och blodet knutna artolikheterna människor emellan, af positiva religioner och rättsåskådningar, säregna seder och bruk, den s. k. originalitetens saft och kraft. I allt detta tendera vi omisskänneligen till likhet, midt under det att vi allt skarpare markera vår egen personlighet. Medan vi söka

59

att allt fastare och fastare hopnita dess ram, blir bilden innanför ramen alltmera lik andra bilder. Här är krig mellan form och innehåll. Här är ett utomordentligt skärpt kraf på personligt lif, som i aftagande grad vinner tillfredsställelse.

Sedan den moderna människan mer eller mindre uppgifvit särinnehållen i sitt lif, har hon utformat ett nytt, ett samlifsinnehåll, i det att hon skapat en intressesfär af allmänmänsklig betydelse ofvanför privatsfärerna, hvilken förra håller på att öfversvämma och utplåna de senare. Den moderna människan är framför allt människa. Tanke och forskning, kamp och nöd ha lärt henne gemensamhetens vikt och styrka. De ha lärt henne, att, om hon vill stödja sin sträfvan efter räddning och lycka på en något så när hållfast grund, så måste hon gå utanför sig själf och sin närmaste omgifning, som blott är ett ringa segment af den väldiga orsaksförknippning, hvaraf hvarje enskild är djupt beroende. Den vetenskapliga kulturen har öppnat våra ögon för det helas betydelse för hvarje enskild. Dag för dag afslöjar den allt vidare och vidare, allt intimare och intimare sammanhang mellan allt som är, händer och sker, och vi kunna med bästa vilja ej mera dölja för oss, att vårt öde i grund och botten beror på tillvaron som ett helt — detta hela må nu fattas blott såsom ett otal relativiteter eller tillika som en verklig enhet — och att, vi alla härutinnan nolentes volentes stå solidariska. Tunc tua res agitur paries quum proximus ardet.

60

Men det är ingalunda endast elden i grannens knut, jag har att göra med, utan all eld berör mig och min lott, och i tillvaron äro vi alla grannar.

Vårt hufvudintresse har blifvit själfva tillvaron och möjligheten att däraf göra något, som verkligen tillfredsställer oss. Kring problemet om människans läge i världen såsom föremål för människokraftens egna ansträngningar samlar sig vår kultur i den fullt medvetna förväntan och det fullt mognade beslutet att här åstadkomma en afgörande lyftning, en verklig vändning till det bättre. Vi tro ej längre på metafysiska spekulationer, men vår kulturella optimism eller, kanske lika ofta, vår förtviflans energi drifver oss till att utföra metafysiska handlingar. Vi söka förändra själfva vår tillvaros villkor. Vi hejdas knappast för alltid af några naturgränser, minst af dem, som ligga i rum och tid. Med en nästan våldsam ifver söka vi nedslå de dock alltjämt åter och åter sig resande skrankorna för forskning och teknik, snille och bragd. Elektrokemiens, serumterapiens, den trådlösa telegrafiens och luftseglingens tidehvarf ställer dock icke endast problem utan löser ock sådana. Och nog syfta vi vida längre än till hvad som redan vunnits! Ja, i grund och botten till att underlägga oss naturen och dess krafter så fullständigt, som vår ohämmade utvecklingsdrift och våra högsta lyckodrömmar synas kräfva.

Det var sannerligen annorlunda förr, då vår ställning i natur och samhälle nästan alltigenom

61

togs och bars af enhvar som ett öde, som vi själfva stodo maktlösa inför, och hvad som därvid kunde vidgöras öfverlämnades åt Gud och hans ställföreträdare af högre och lägre rang. Nu falla vi till föga hvarken för faktisk natur eller bestående samhälle och medgifva alls icke, att några som helst fjättrande bojor på längden behöfva trycka mänskligheten. Inte ens för ålderdomens järngrepp och dödens majestät vill man definitivt vika. Och minst af allt öfverantvarda vi åt några transscendenta makter uppgifter, som vi tilltro oss att lösa själfva.

Antikens kultur var i grunden naturalistisk och medeltidens historisk-religiös, medan vår allt tydligare framträder som renodlad mänsklighetskultur, en omätlig väfnad af klart medvetande och fast vilja. Vågor af reagerande natur och historia spola väl ännu ofta öfver vårt stundom hårdt krängande kulturskepp och dölja dess linier för blicken. Men sådant går öfver. Och då visar det sig, att de drygt hundra år, som gått efter den stora franska revolutionen med dess rusiga tro på människolycka, människokraft och människosnille blott gjort samma anda och riktning nyktrare och därför verkningsfullare. Omhvälfningen (radikaliseringen) fortgår ohejdadt i samma spår, ja, plöjer för hvar dag djupare och ilar hastigare fram.

Det är de gemensamma mänskliga intressena, som sitta i vår kulturs högsäte. Kretsar af sådana allmännare intressen liksom ofvan- eller

62

utanpå mera begränsade samhälleliga och nationella ha ju snart sagdt alltid förelegat. Forntidens stora »världsriken» voro väl ofta tämligen lösa och kortvariga bildningar, som liksom tillfälligt blåsts ihop af historiska kastvindar, men all sammanhållning genom öfvergripande mänskliga värden af hög betydelse saknade de dock icke. Bättre belyses dock hvad som här åsyftas af vissa kulturer, t. ex. den europeiska medeltidens kyrko- och feodalkultur. Men vår moderna kultur står dock alldeles hors concours, när det gäller föreningen af omfattning och styrka hos de riktningsgifvande allmänna värdena och intressena. Den når en allmänmänsklighet i detta afseende, som knappt någon del af vår jord eller af släktet kan undgå att erfara intim känning af. Den moderna kulturens nät sträcker sig vidare än de galileiska människofiskarnes ännu nått. Detta nät är knutet af en oemotståndlig upplysningssträfvan hand i hand med en oerhörd kraftkoncentration i akt och mening att förändra själfva människoläget, själfva »ödet», under oaflåtlig kamp med naturen och utan respekt för religioners, samfunds och seders veto. Sådan är den oemotståndliga andan i den personlighetsbildande och lyckotörstande nutidskulturen.

Det är liberalismens oomkullrunkeliga rättsgrund detta, att den i sina politiska och sociala tendenser ledes af en ofördunklad blick på kulturkrafvet, medvetet öfverordnar detta öfver det historiska samhällskrafvet och utan tvekan går rakt

63

på människoförädlingens och människolyckans mål såsom det högsta i historien, såsom det högsta och bästa, mänsklig beräkning och kraft kunna åstadkomma. Inga skygglappar för ögonen, inga oöfverstigliga murar för fötterna! Prometeus-elden får aldrig slockna. Hvad människan förmår göra för sig själf — det äger hon också rätt till, det är själfändamål. Den förnuftiga människan är alltings mått. Hvad som finnes af högre makt än människan — det finnes icke utom och mot henne utan inom och med henne. Denna högre makt är antingen en koncentration och en stegring inåt, något som tar vid i vårt förnufts riktning, där erfarenheten drar sin gräns för dess synfält, eller också något, som vi neka att ta någon som helst hänsyn till. Utanför förnuftet erkänna vi intet öfverförnuft, och mystifikationer af något slag skola aldrig för oss varaktigt stänga den väg, som vi se eller tro föra fram till en bättre mänsklig tillvaro.

När konservatismen i våra dagar ofta förmenar, att liberalismen blott är en tillfällig öfvergångsform, som så småningom skall söndersmulas mellan dess egen kvarnsten och socialismens — för att då gifvetvis lämna den afgörande kraftmätningen åt dessa senare — befinner den sig i en grof villfarelse. Liberalismen har sin rot i eviga idéer, mänsklighetens intressegemenskap och personlighetslifvets obegränsade fullkomning. Därför kan den heller aldrig dö, ja aldrig upphöra att söka vara ledande. Men den kan fela — och felar ofta —

64

vid genomförandet af sitt program, då den handlar i strid med eller utan tillräcklig hänsyn till de reella villkoren för att lyckas, i det att den hållnings- och riktningslöst fladdrar i abstraktionernas och utopiernas tomma rymder utan fotfäste i realiteterna.

Liberalismen är sålunda den nödvändiga hufvudfaktor i vår tids historia, som i kulturidén söker och finner den högsta måttstocken på det politiskt-sociala framåtskridandet. Och ingalunda blott i vår moderna tid. Saken har alltid i någon grad och form funnits äfven utan namnet. Och den tid kan heller aldrig komma, då lifvets högre form och dess ideella innebörd bli helt ineffektiva såsom krafter i samfundet. Lyckligtvis!

Man kan — om man ej vill gå alltför långt tillbaka i tiden — söka rötterna till liberalismen i senrenässansens fria, plastiska gestalter, i den omotståndliga klarhetsdrift och den brännande lifstörst, som i den s. k. nyare tidens begynnelse förde nytt bränsle till mänsklighetens flämtande eld. Och sedan kan man följa dess stam och krona genom reformationer och revolutioner ända till denna kompakta, upplysta och själfständiga borgerlighet, som var nittonde seklets kärna och ännu är vår tids. Liberalismen betyder till afgörande del bildningen, och bildningen i utsträckt måtto mänskligheten.

Frågas nu efter det väsentliga medlet att nå denna fria bildning, som är liberalismens mål och

65

som skall infria den moderna kulturens löfte om »nya himlar och en ny jord», så måste svaret bli: medlet är den enskilda människans initiativ. Kulturframsteget, det verkliga, det befriande, det gifvande, bäres af den enskilde, af hans gåfvor, hans utbildning, mod, uthållighet, entusiasm, lycka. Religion, politik, vetenskap, forskning, konst, teknik, industri, handel, allt som är mänskligt och historiskt, starkt och framtidsdugligt knyter omedelbart sitt framträdande och sina segrar till den enskilde och hans djupaste enskildhet, framför allt i geniets form. De många utgöra öfverallt blott fotställning, material, verktyg. Det är en psykologisk erfarenhetslag, som inte kan jäfvas, att allt, som får betydelse för många och alla, först ingår i enskildhetens förpuppning, innan det. utbreder den allmängiltiga idéns vingar. Den enskildes själ utgör källan för alla andliga ursprungsvärden. Ingen lodar dess botten. Däraf omätligheten, oersättligheten hos de äkta värdena. Den enskilde är något, som aldrig kan göras eller sammansättas utan blott gifvas. Därför är den enskilde och hvad som kommer därifrån någonting inkommensurabelt med allt kollektivt.

Samma drifkraft, som inom vetenskapen oemotståndligt tvingar den realistiska naturförklaringen öfver i subjektets idealism, drifver också fram subjektet i lifvets förgrund, hvilken frammarsch de föreliggande inrättningarna blott tillfälligt kunna hejda. Hvem vill neka, att kristendomens oändligt

66

höga värdering af den enskilda själen, som till hvarje pris skall frälsas, här går igen? Man kan häri också finna en påminnelse om den svenske tänkarens ord, att »det personliga är det högsta i historien». Ja, med en viss rätt kan man i detta sammanhang komma att tänka på äfven den grekiske sofistens sats om människan såsom alltings mått. Den förnuftiga människan är verkligen alltings mått, ty låge måttet på det mänskliga framåtskridandet annorstädes än i förnuftet, så kunde detta framåtskridande mycket väl betyda — framsteg i oförnuft.

Människovärdet, den enskildes rätt till fri rörelse och till fri gestaltning af sitt lif, det enskilda initiativet utgöra liberalismens hörnstenar. I sin medvetna grund- och hufvudsträfvan går denna riktning egentligen inte ut på samling utan på enskildhetens plastiska utgestaltning, på individualism. Dess luft är frihetens och klarhetens, dess filosofi personlighetens, dess väg geniets, dess stat ett minimum af gränser och ledning, dess politik laissez aller! och laissez faire! Men om liberalismen också ej är direkt inriktad på samling, så får det heller ingalunda påstås, att den med vett och fri vilja går ut på söndring. Visserligen springer ännu ingenting i dess program och dess faktiska arbete så starkt i ögonen som dess upplösande af historiens objektiva helhetsbildningar i till synes helt skilda punkter, men ser man bättre efter, så visar den sig nog verka samlande fastän på en annan

67

bas än familje-, folk- och statsenhetens. Ja, den fordrar med nödvändighet en sådan. En samling på den bredaste bas af alla, den allmänna mänsklighetskulturens. Den skulle annars helt och hållet förneka och svika sin ställning som kulturrörelse. För sina kulturändamål tar den nog i högsta grad samverkan i anspråk, men detta kraf är och förblir dock alltid sekundärt. Sin grundkraft har liberalismen i individualiteten. Dess svåraste problem ligger just i nödvändigheten att förena denna principiella individualism med det gemensamma mänsklighetskrafvet. Så länge liberalismens tillvaro liksom utfylles af strider och striders buller, går det, tämligen lätt att glömma af denna svårighet. Men då den timma på fullt allvar slår, när programmet skall utföras, när idén måste ta mandom och friheten bli organisation, skall den varda så mycket uppenbarare. I den stund, då det nya samhället skall byggas upp af frihets- och kulturelementer, skall bärkraften af liberalismens optimism pröfvas. Men också af människohjärtats sista tro och sista hopp.

Det gamla historiska samhället består väsentligen af ett helt annat virke än framtidsriket, det nya rike. som redan begynner grundläggas midt ibland oss. Det förra bildas långt mindre af afsiktliga frihetssträfvanden och fixerade lyckomål än af instinkter, som sammanhålla människorna till organiska enheter och suga näring ur jord och blod. Det är i långt högre grad än det nämnda riket en produkt af omedvetna krafter, som verka i

68

hjärtats lönnliga rum med en omedelbarhet, innerlighet och omotståndlighet, hvarmed kulturkrafterna ha svårt att täfla. Kulturbyggnaden reses som ett verk af mödosam beräkning och flitigt arbete. Samhället däremot har mera vuxit fram än byggts upp, hvilket, gäller både om familjesamhället och folksamhället. Visserligen är denna skillnad rätt flytande, då ju det historiska samhällets tillblifvande, betryggande och utbildning också kräft en oberäknelig kvantitet af intelligent verksamhet och fritt offrande. Men den består dock. Ty onekligen ligger det långt mera dunkel och ofri naturbestämdhet i detta samhälle och långt mera af medvetet och afsiktligt arbete i kulturen, hvilka två begrepp man nu måste känna sig befogad att sätta i en viss motsats mot hvarandra, så uppenbart som de börjat beteckna isärsträfvande riktningar. Förr bar samhället kulturen. Men det är ej längre så, om man ser i stort. Nu hotar kulturen tvärtom att alldeles växa ifrån samhället och att vända sig emot det för att spränga det i atomer. Kulturen har svårt att tåla familj- och folkenheterna bredvid sig. Ja, den gör det i själfva verket absolut icke, utan ställer dem afgjordt under sig — såsom organ och verktyg. Kulturens rationella framtidstanke fordrar obetingadt primat framför den historiska erfarenheten. Medan den förra grundlägger liberalismen, så baserar sig konservatismen på den senare. Kultur contra samhälle är en — faktisk, icke konstruerad — motsättning,

69

som väsentligen täckes af motsatsen mellan idé och erfarenhet, mellan tanken på det som komma skall och det som varit och är. I erfarenheten har konservatismen sin princip liksom liberalismen sin i idén. Men all erfarenhet sträfvar med nödvändighet till att konsolidera sig och hvila inom vissa bestämda gränser och afstänger sig därför alltid till en viss och icke ringa grad mot idén och mot hvad som rifves och bygges i idéns namn. Här möter oss en i all historisk utvecklings eget väsen liggande konflikt mellan riktningar, lika omöjlig att aflägsna som utvecklingen själf. Nyodlingar äro inte tänkbara utan att det gamlas rötter rubbas. Men intet lifsdugligt nytt kommer heller till stånd utan sträfvan att i sin ordning rota sig. Än kan tendensen till nybildning, än den till rotfästande och utbredning öfverväga. Men snart sagdt på hvarje punkt i utvecklingen mötas dessa tendenser, och hvarje möte måste betyda krig och kraftmätning. Liberalism och konservatism äro outplånliga grundriktningar i utvecklingen.

Vår tidsålder karakteriseras af kulturtendensens obestridliga öfvervikt öfver samhällstendensen. Detta låter blott tolka sig så, att samhällets ställning i nutidslifvet måste vara den af kulturens organ och verktyg men ej af dess spiritus rector. Detta åter betyder: liberalismen uppställer programmet, men konservatismen angifver gränserna för dess genomförbarhet, bestämmer tempot för genomförandet och — genomför det.

70

Liberalismen idealiserar realiteten. Men konservatismen realiserar idén genom att afpassa den efter verkligheten. Blott genom makten att tvinga konservatismen med sig och bruka den som hand och ben blir liberalismen något annat än — platonism. Med verkligheten berör den sig egentligen aldrig omedelbart. När liberalismen utför något på egen hand, har man alltid skäl att misstänka, att kärnan i det som gjorts egentligen blott är af negativ och destruktiv art.

Mellan eller jämte dessa två riktningar gifves ingen tredje med samma primära och outplånliga karaktär. Detta följer redan ur utvecklingens eget väsen af rörelse i tiden i förening med tidens endimensionella beskaffenhet, som blott tillåter följande alternativ: norm och värde hämtas från erfarenheten om det historiskt gifna och bestående eller från idén om ett framtida tillstånd. Och då den faktiska, outrotliga och växande otillfredsställelsen med hvad som varit och är naturnödvändigt i stegrad grad framkallar tanken på medlen att nå ett bättre läge, måste liberalismen intaga den ledande ställningen hos en alltmer vaken och företagsam mänsklighet. Och med liberalismen kulturen. Denna utvecklingens logik är en force majeure, inför hvilken blott en hållning duger - den att böja sig.

Naturligtvis måste man vid en rationell behandling af utvecklingens riktningar söka undvika att vilseledas af orena mellanfärger, som väl beteckna faktiska företeelser i det verkliga lif, som

71

rör sig rundt omkring, men alldeles icke några tankenödvändigheter. Visserligen kan det sociala och politiska läget och därmed förenade intressemotsättningar framkalla utbrytningar ur konservatismen, som med sig assimilera utbrytningar ur liberalismen - eller tvärtom —, hvarigenom uppstå blandningsformer af den brokigaste färgskala. Men allt sådant är idel tillfälligheter, om än ibland högst betydelsefulla och långlifvade.

Jag tror, att det är af stor vikt att inse, att det alls inte finnes någon socialism, som, objektivt sedt, är jämbördig ined de två ofta nämnda hufvudriktningarna i utvecklingen, och att det förråder en hög grad af andlig närsynthet att tala om liberalismen som ett »mellanparti», hvilket inte skall få vara med, när det stundar till Ragnarök, emedan det långt förut krossats mellan de verkliga motsatserna, de ofta så kallade ytterlighetspartierna. Det är i stället socialismen, som är ett mellanparti i betydelse af ett mixtum compositum — med oren färg och mekanisk struktur. Ingen skall kunna angifva en princip för socialismen, samordnad med erfarenheten och idén. Ingen hand, som troget följer historiens röda tråd, skall ha samma oafbrutna känning af socialistiska tendenser som af liberala och konservativa, hvilka senare märkas nätt opp på hvarenda punkt, medan de förra blott uppträda som tillfälliga, om än våldsamma ryckningar här och där. Däremot kan man fullt exakt bestämma, hvilka elementer den moderna socialismen tagit upp

72

från vänster och hvilka från höger, i hvilka afseenden den träder i oförsonlig motsats mot både vänster och höger och huru den af hvad den upptagit och förkastat danar en bild, som i mycket — det är onekligt — ter sig ny och egenartad. Man kan också bestämma den ram, inom hvilken denna bild visar karikatyrens drag, och den, där densamma röjer naturens.

Att upptaga frågan om socialismens lån från höger och vänster eller om dess positiva beståndsdelar och deras blandning skulle leda in på undersökningar, som här inte kunna förekomma. Därtill kräfdes alldeles afgjordt för starka doser af historia, sociologi och nationalekonomi. Den negativa karakteristiken går däremot ganska lätt.

Socialismen gör sig skyldig till tveggehanda urbota synder mot den liberala kulturens ande, så nära densamma än är historiskt knuten vid liberalismen och så intimt den också ofta praktiskt och faktiskt därmed går i flock och farnöte. Dessa dödssynder begår den, när den, absolut öfver egen verklig räckvidd och bärkraft, blåser upp sig till en original lifsåskådning med däremot svarande allmänna lifstendenser och inte nöjer sig med att spela den enda roll den verkligen är vuxen: att vara en tillfällig social-politisk och national-ekonomisk kombination.

Den ena af dessa synder består i att kränka kulturidealismens allmänmänsklighet genom att hämta synpunkten för och måttet på denna

73

allmänmänsklighet från kroppsarbetareklassens verkliga eller inbillade, i hvarje fall tillfälliga nödläge, hvilket medför en alldeles odräglig begränsning i vyerna, trångboddhet i hjärnkontoret och skefhet i riktlinierna för hela framåtskridandet. Anlägger man på allvar en sådan synvinkel på samlifvet i stort, blir resultatet ungefär detsamma, som när lifvet i en familj skall i allt ordnas efter en långvarigt sjuk familjemedlems starkt markerade behof. Den, som har nytta och glädje af ett glas öl eller vin, får lof att resignera därför att kroppsarbetarne inte kunna lägga bort missbruket. Framsteget i konst och vetenskap, i skönhet och sanning skall framför allt sökas i en popularisering, som förflackar och gör andefattig, därför att de många annars ej kunde följa med utan skulle känna sig utanför och nedanom. Kristendomen skall reduceras till en omöjligt mager »bergspredikan» med slopande af det högsta innehållet däri: kärleken till Gud och det eviga lifvet, på det att kärleken till nästan, d. v. s. till de fattiga arbetarne, måtte få behärska hela dess fält. Etiken skall uttömmas i rätt och slätt »solidaritet» med uteslutande af — det företrädesvis etiska: personlighetens tillväxt i andligt oberoende och andlig själfständighet. Himmeln skall hänga full af brödkakor i stället för af »gyllene lyror». Idealets visare får inte längre peka på den frie, starke, ensamme mannens stjärna utan måste inriktas på skarornas arbetsdag och timpenning. Socialismen utgår från tron på de

74

många nollorna. På alla områden är det de, af hvilka man väntar de stora summorna, de stora vinster, som skola utfalla i evolutionens lotteri. Vinstens storlek spelar dock ingalunda hufvudrollen, utan hufvudsaken är likheten. En rätt socialist skulle ingalunda träda innanför himlaporten, innan han först förvissat sig om att salighetsransonerna bli alldeles lika fördelade på kamraterna.

Sådana ideal kan man inte kalla dyra, och liberalismens äro de icke.

Den andra dödssynden åt samma håll sammanhänger mycket nära med den nu angifna men kan dock uttagas som ett särskildt moment. Socialismen tar ohjälpligt afstånd från liberalismen, då den såsom utvecklingens hufvudvehikel sätter sammanslutningen i stället för det personliga initiativet. Liberalismen uppger sig själf i samma stund den flyttar hufvudaccenten från detta senare. Den fordrar, att individuell kraft skall påverka massan såsom månen höjer och sänker tidvattnet i hafvet utan att det är någon möjlighet för vattnet att rycka ned månen och uppsluka den. Den tror på geniet och dess ojämförliga fruktbarhet. Socialismen åter vill låta sina ledare gunga upp och ned på massans haf som korkar. Den tror, att koncentrerad medelmåtta ersätter den enskildes öfverlägsenhet, och glömmer, att den som skall »röra världen» måste ha en fast punkt utanför världen att stå på. Den glömmer, att allt hvad association heter

75

— och särskildt den socialistiska med dess oerhörda tvång — inte blott summerar utan framför allt paralyserar kraft och att de krafter, som låta summera sig, alldeles inte höra till den ädlaste sorten. Därför upphäfver också socialismen för sin del framåtskridandets hufvudfaktor och motverkar detsamma själft.

Gentemot konservatismen framträder socialismens hufvudsvaghet under den form, att den vill ersätta organism med »organisation». Kulturen får inte längre ha sina organer i familjernas, folkens och rasernas lefvande helheter, mot hvilka i stället skall föras ett oblidkeligt utrotningskrig med den vetenskapliga analysens sond, ironiens och satirens, hånets och hatets pilar ej mindre än med valsedlar och ett — »därefter» och »därutöfver», om hvilka det både knallar och blixtrar. Dessa helheter skola efterträdas af fackliga organisationer med större eller mindre omfattning, d. v. s. af associationer, som återspegla arbetets förgreningar och sammanhållas af enbart ekonomiska intressen. Men häri ligger en skickelsediger öfvertro på yrkets och arbetsvinstens samhällsbildande och samhällsutvecklande makt. Yrkesvalet griper genomsnittligt ingalunda alltför djupt in i en människa, därför att det i det stora flertalet fall påtvingas utifrån — af tillfälligheter — men ingalunda lanceras inifrån och utåt med en art psykologisk nödvändighet. Hur mången blir i själfva verket smed eller snickare, skollärare eller kronofogde därför

76

att »han står där och inte kan annat»? Men lika tillfälligt som yrkesvalet oftast är — lika lös blir den förknippning, som hvilar på ett rätt och slätt yrkesband. Denna förknippning kan nog te sig ofantligt intensiv i vissa lägen, som inte alltför starkt frestas af tiden och dess svårare växlingar, men ryker åt alla håll som flisor, när någonting kommer och upprör sinnena från botten och på längden. Det är och blir en psykologisk och historisk lögn, att det järn eller trä vi forma betyder mer för vår inre människa och för våra människoförbindelser än det blod, som strömmar i våra ådror, och den mark, hvilken våra fötter trampa. Och det är en otroligt naiv utopi att drömma om ett »den eviga fredens» rike, uppmuradt på de ekonomiska intressenas bas. Dessa intressen kunna alldeles inte betecknas såsom mera enande än skiljande, utan i det stycket förhålla de sig fullt ut indifferent. Sträfvan efter ekonomisk vinst både enar och söndrar, men fördelning af gjord vinst leder afgjordt mer till söndring. Man skall fåfängt leta efter verkligt samhällsbildande och samhällsbevarande faktorer åt det hållet. Det skensamhälle, som af dem kan tänkas bli uppfördt, måste bli ett korthus. Det kan hålla ihop, så länge byggandet och striden om byggandet pågå, d. v. s. det kan hänga tillsammans genom trycket af kampen mot det gamla samhället. Men öfverlämnas det väl åt sin egen art och natur, öfverlämnas det också på samma gång åt upplösningen. Socialismen såsom

77

lifs- och samhällsåskådning verkar kulturfientligt genom att förstöra kulturens enda lifsdugliga organer, de ur naturen uppvuxna samhällena, och ersätta dem med lösa nybildningar, inom hvilka oförsonliga motsatser arbeta, som på sin höjd kunna balansera hvarandra på tillfälliga indifferenspunkter, i tillfälliga jämviktslägen.

Men visserligen behöfver socialismen alls inte nödvändigt uppträda med så stora later, som vore den enda rätta vägen till att omskapa mänsklighetens hela historiska situation, omskapa genom en radikalt ny uppfattning af lif, kultur och samhälle. Så ofta den det gör, måste den emellertid eftertryckligt tillhållas att öfva själftukt genom besinning på sina egna gränser och möjligheter. Gör den ej detta godvilligt, så skall enligt all erfarenhet upplysningen och begränsningen bibringas utifrån. Ingenting är vissare än att de då inte uteblifva.

Socialismen kan mycket väl också låta sig nöja med att blott betyda en tänkvärd nationalekonomisk teori bland andra eller åtminstone med att vara sammanfattningen af alla de teoretiska och praktiska medel, hvarmed samtiden bekämpar den kroppsarbetande klassens nöd och betryck af olika slag. Tar den på allvar sig själf i denna sista, alls inte torftiga betydelse, då får den på inga villkor »reduceras». I den mån den inordnar sig själf bland realiteter, skall den säkerligen också bli realt behandlad. I vidrigt fall skall den nog veta

78

att skaffa sig gehör. För kroppsarbetarne torde striden mot det onda, som ligger i hvad jag kallat »masskultur» — men som också kan heta »maskinkultur», »öfverkultur», urartad kultur —, i själfva verket vara en handgripligare realitet än för andra.

Vi fastslå om socialismen dessa två satser:

Såsom allmän lifsåskådning är socialismen våra dagars antikrist, emedan den kränker såväl kulturens fria mänsklighet som samhällets organiska natur.

Reducerad till sitt rätta mått, d. v. s. såsom reaktionsform mot vissa öfverkulturens verkningar, utgör den en betydande och berättigad faktor i samtidens socialt politiska utveckling.