Masskultur / IV. Modernt själslif (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Modernt själslif.

Det är nära nog en banalitet att tala om slitningen mellan gammalt och nytt i vår tid. Men det talet kan dock tjäna oss till en naturlig utgångspunkt. Denna utgångspunkt vill jag här ge den formen, att jag påminner om temperament, som reagera högst olika på slitningen.

Somliga af oss äro uppenbarligen mest böjda för att betona tröttheten vid det gamla och att se och frossa i skuggsidorna hos detsamma. Andra åter, mera positivt lagda, ha framför allt blicken öppen för det nyas härligheter, för framtidsmusikens fulländade harmoni. För denna harmoni slå åter andra misstroget döförat till, och fastän de — såsom fallet är med hvarenda nutidsmänniska — icke kunna värja sig för en viss leda vid det gamla, mena de dock, att vi alls icke ha något bättre att göra än att hålla det »bepröfvade» fast och visligen akta oss för det nyas och opröfvades äfventyrligheter. De finnas ock, som ha föga eller intet af hopp att placera vare sig i det gångnas eller det kommandes ränteanstalter, utan finna det ena ungefär lika eländigt som det andra, och som just älska att låta sig drifvas med växlingarnas, brytningens och upplösningens stormflod utan att spörja hvart det bär hän.

126

Men läggningar och riktningar må gå isär hur som helst, ett böra vi alla kunna ena oss om, nämligen att det är en väldig rytm, som brusar genom nutidslifvet och att utvecklingen i vår tid gestaltar sig till en genomgripande förändring i människans läge, ja, till en inre ombildning af lifvet, hvartill blott ytterst få motstycken kunna uppvisas.

Man bör icke misströsta om möjligheten att fånga vissa alldeles bestämda drag af vår tids kynne och att härvidlag uppnå en grad af vetenskaplig säkerhet. Man får blott vara god låta bli fordra orimligheter och söka förstå den begränsning, som måste vidlåda all schematism och som kortar af på alla allmänbilders trohet för att nu icke tala om den olika ställning ett närvarande alltid har i jämförelse med det, som kan ses perspektiviskt. Den väsentliga sanningen vinnes alltid till en viss grad på detaljernas bekostnad. Men vår tid har nu så länge varit vår, varit den nya tiden, att den helt visst hunnit afsätta en tydlig bild på kulturpsykologens plåt, om hvilken bild man så långt kan ena sig, som man kan hålla värdeomdömen ute. Komma mera bestämda sådana med, då blir det, förstås, slut med enigheten.

Våga vi då uppkasta frågan efter det moderna lifvets stora karakteristiska grunddrag, vilja vi såsom sådana framhålla dels ett mera historiskt och yttre, dels ett mera psykologiskt och inre. De äro sidor af samma grundegendomlighet, tecknad i olika ställningar.

127

Människans lif har helt säkert aldrig förr i samma mening som nu varit ett lif i världen. Vi lefva alla mer eller mindre kraftigt, mer eller mindre medvetet i världen, i det stora gemensamma hela. Vi känna alla ett djupt behof af att hvart vi än vända oss och hvad vi än företaga stå i intimt samband med den stora världsomgifningen. Det är världslifvets vindar vi vilja segla för, det är dess tyngdpunkter vi gravitera emot. Vi äro världens barn.

Lifvet i världen gestaltar sig till ett lif dels i den stora gemensamma naturen, dels i mänsklighetskulturen. Den oändligt sig utvecklande förbindelsen mellan jordens alla länder förflyttar utan större svårighet personer och alster från den ena punkten till den andra. Denna utväxling medför en utjämning, som allt mindre låter oss märka skillnaden mellan här och där. Civilisationen afslipar. Kulturmänniskan börjar alltmer lefva ungefär på samma sätt i norr och söder, öster och väster. Tekniken öfvervinner tid, rum och andra skillnader. Världsdelarnas motsats förlorar alltmer sin betydelse i mån af teknikens framsteg och förflyttningarnas talrikhet och lätthet. I denna riktning återstår visserligen kolossalt mycket att göra, så länge vi dock ännu icke lyckats få rätt bukt med de af naturen gifna bestämmande dragen i klimat, geologisk byggnad, jordmån, växtlighet. Men denna dag anar knappast hvad morgondagen skall medföra af öfverraskningar. Vi nalkas dock

128

synbarligen allt mer den tidpunkt, då snart sagdt all natur får sin öfvervägande prägel af att vara människoomgifning, ja, antager utseendet af en för kulturbehofvet tillrättalagd rumsinteriör. Då skola vi icke ha mer kvar af naturens obrutna ursprunglighet än det som vi i museiintresse bevara och vårda för nytta och nöje. Men då ha vi i stället en tekniskt kufvad och anordnad gemensam miljö.

Än pregnantare framträder lifvet i världen såsom utjämnaren af människomotsatser, af rasdrag och af gränser mellan stater, folk, klasser och familjer. Vi vilja ju egentligen blott vara människor och lefva som människor med människor. Vi söka vårt säkraste fäste i det för alla gemensamma. I egentligaste mening heter detta gemensamma kulturen. Märk, att här icke är fråga om germansk kultur och romansk kultur, icke ens om västerländsk, satt emot österländsk, utan alldeles bestämdt om en öfvergripande världskultur, som har sin fullt bestämda mening, sin fulla realitet. Tillvaron af en sådan kan åtminstone ingen vetenskapens man tvifla på, som känner aldrig så litet till hvad mellanfolkligt samarbete just för vetenskapen i vår tid betyder. Heller ingen, som deltar i eller håller ögonen öppna för allt detta rörelse- och föreningslif, hvilket brusar fram såsom en stormflod genom de gamla samhällena. Men icke minst ha våra statsmän och våra storkapitalister känning af denna växande kulturgemensamhet — i det alltjämt ökade antalet af förr för folken så att säga rent privata ärenden,

129

som nu kunna behandlas blott i samförstånd med andra folk, och i dessa penningväsendets fluktuationer, som känsligt och ungefär likformigt återges af börsernas seismografer i alla länder. Häri ligger, att den gamla skarpt begränsade organiska gemensamheten genom sammanhållande stats- och folkenheter får maka åt sig för att lämna plats åt en abstrakt likformighet, som hotar att nivellera icke blott samhällena utan också individualiteterna. Häri inneslutes ett af samtidens största kulturproblem — problemet om förhållandet mellan en allt mera maskiniserad och maskiniserande kultur å ena sidan och ett allt medvetnare och intensivare frihets- eller individualitetskraf å den andra. Då världen tar oss fångna, hur skola vi kunna undgå att förlora oss själfva i världen? Men detta är icke hvad vi här närmast vilja undersöka, det är ett tema, som vi nu för tillfället måste låta falla — för att i stället vända vår blick till människans inre.

All vår kunskap arbetar med motsatser. I en mening öfvervinner den motsatser, i en annan fulländas den genom sådana, i det att all egentlig klarhet öfver en sak fordrar ett ljus, som reflekteras från dess motsats. Denna sanning — att klarhet betyder kontrastverkan — kan också uttryckas så, att kunskap vinnes genom jämförelse.

Vilja vi nu försöka få ett fast grepp på nutidsmänniskans inre lif, så kan detta försök icke leda till något annat än en jämförelse med en äldre form af själslif, hvilken tillåter, att den sättes emot

130

den nyare. Det kan synas djärft, ja nästan löjligt att så skära »äldre tiders själslif» öfver en kam, liksom glömde man bort all utveckling och alla hvälfningar, som äfven i detta afseende långt före vår tidsålder ägt rum. Det kunde synas, som om den s. k. äldre typen i själfva verket icke vore en utan sprängd i den brokigaste mångfald. Ja, mångfalden är helt visst brokig, men på samma gång hålles den dock otvifvelaktigt ihop till en viss enhet. En äldre själsläggning kan fixeras och motställas en modernare. Den får ju ingalunda fattas så, att den absolut öfverspänner alla äldre tider — åtminstone inte likformigt —, utan blott såsom den typ, hvilken är säkrast historiskt konstaterad och bäst tjänar till bakgrund för framträdandet af den moderna.

Ingen tviflar på att människans lif begynte såsom ett ganska omedvetet driftlif, hvilket småningom arbetade sig upp till att ledas af distinkta begär och passioner för att mer eller mindre öfvergå i eller närma sig till verklig karaktärsdaning. På bottnen af en sådan utveckling sitter en alltmera riktningsbestämd och öfver sig själf klarnande vilja såsom djupaste drifkraft. Men den mänskliga själsutvecklingen får ej alltid sin hufvudprägel gifven genom sin ståndpunkts större eller mindre afstånd från en verklig karaktärsdaning. Det är ej alltid viljelifvets högre form, som fäller utslaget. Så har nu en annan måttstock börjat tränga in, och därmed har också en vändning inträdt i själfva den

131

psykologiska evolutionen. Hänvändningen till viljelifvet och dess idealer har efteträdts af en lika stark hänvändning till det intellektuella och estetiska lifvet med dess normer, framsteg och mål. Den moderna själsläggningen är intellektuellt-estetisk, under det att det praktiska draget förhärskade i den äldre. Häri ligger ett afbrott i den gamla utvecklingen, en ny riktning, nya idealer, kort sagdt en ny typ, hvarvid långt mindre är fråga om karaktär än om bildning. Det är i bildningens tecken den nya människotypen står.

Men hos viljelifvet intager ståndpunkten i godt eller ondt och kampen mellan godt och ondt, rätt och orätt, centrum. Ställningen i detta stycke var också förr hvad som i främsta rummet intresserade hos en människa, och man trodde utan vidare på möjligheten att hålla dessa ting skarpt isär och på sanningen och rättvisan af att bestämdt hänföra människorna under den ena eller andra af dessa kategorier. Härom vittna oförtydbart snart sagdt all äldre konst och historia. Det är långt mer än en klumpig och outbildad teknik hos de gamla skildrarne, att de målade människorna så onyanseradt mörka eller ljusa, gjorde dem till antingen änglar eller djäflar. Häri ligger framför allt en riktig iakttagelse, i det att människorna själfva verkligen kände sig på detta vis uppdelade — på ett helt annat sätt än vi, som i första rummet känna oss oändligt sammansatta men alls icke enkla. Då fanns verkligen den girige,

132

som andades blott för att höra pengarna skramla i sina fickor, frossaren, hvars själ helt satt i hans buk, förtryckaren, som njöt blott af att kröka eller knäcka ryggar, och mot dessa stodo här och hvar helgjutna gestalter af själfförsakande dygd och himmelsk sträfvan, som efter vår tids måttstock äro alldeles öfverdrifna och därför äfven betraktas som rätt och slätt omöjliga. Allt gick då ut på ondt och godt och på passioner i dessa riktningar. Men passionerna göra människorna enkla, vare sig de gå åt jordiskt eller himmelskt håll. Det finnes intet enklare schema att forma lifvet efter, ty det finnes inga kraftigare dragande tyngdpunkter. I passionerna ligger en elementär makt till centralisation.

Men passioner är det, som vi inte ha. Det är därför, att vi sakna den »glödröda lidelsen», som vi åkalla och påkalla henne. Detta rop efter lidelse är ett nödrop, som afpressas oss genom känslan af vår brist på temperament. »Under njutningen tråna vi efter begär.»

Man kan söka vida omkring efter säkert fäste för sin karakteristik af den moderna människan och hennes själslif utan att finna hvad man söker, om man går förbi detta afgörande drag, att motsatsen mellan godt och ondt i inre och sedlig mening hos henne är stadd i stadig förtunning, i successivt bortfallande. Hand i hand med detta bortfallande går en alldeles tydlig omläggning af måttstocken för våra lifsvärden eller en ombildning af

133

både människo- och kulturidealet. Därför grep också Nietzsches »Umwertung der Werte» så djupt in i det moderna problemläget som ingen annan tänkares grepp, hvilket han själf också granneligen visste. Han visste sig med denna omvärdering nå själfva lifsnerven i den gamla kulturen och syfta till en »Umweltung der Welt». Till ingenting mindre. Men filosofens tanke var här lika litet som annars en fantasm på egen hand, en radikal nybildning, utan ledde sitt ursprung från en process i den samtida mänsklighetens lif, som genom en utomordentlig känslighet trängde upp till hans medvetande.

Vi, som behärskas af den moderna andan, ha ställt vårt lif på en helt annan bas än på den, där lifvets strid väsentligen var en strid mot det onda och för räddningen undan det onda. Frestelse, synd, ånger, frälsning, omvändelse, bättring, helgelse i äldre tiders mening af orden — allt detta är föreställningar, vid hvilka vi fästa liten eller ingen lefvande betydelse eller som vi bra obetydligt ta åt oss för vår egen personliga del. De spela just ingen annan roll för oss än att vara pressade och torkade växter i kulturhistorikerns herbarium. Men för våra fäder betydde de lifvet själft. Detta tyder omisskänneligt hän på en djupgående inre hvälfning.

I stället är det bildningen, kulturdugligheten, som är vår lifssak. Bildningen börjar alltmer att utgöra människan själf, det finaste och högsta af människo- och lifsvärden. Jag säger inte precis,

134

att man i vår tid betraktar det som ett brott att sakna bildning, men helt säkert räknar man det för en skam, skammen framför andra, den rätta mänskliga mindervärdigheten. Det är också på motsättningen mellan bildad och obildad vår tids skillnad mellan öfverklass och underklass egentligen är byggd och därifrån den hämtar sin bitterhet. Ty så mycket känner äfven underklassen af bildningens anda och väsen, att den direkt förnimmer bristen på bildning och på ett lefnadssätt i därmed öfverensstämmande förfining såsom förnedring. Bildningens när- eller frånvaro röjer sig i allt, och en människa blir i allt bemött därefter, medan de djupare inre värdena icke synas på utanskriften och därför också i samlifvet mest förbises.

I bildningen ingå två hufvudsidor. Först och främst förutsätter all bildning ett visst kunskapsmått. Den fordrar såsom sitt oeftergifliga villkor, att erfarenhetsinnehåll indragas inom det andliga synfältet, belysas, analyseras, kombineras. Med kunskapens ökning går medvetandets vidgning hand i hand. Detta är bildningens rent intellektuella sida, som i vår tid lägger starkt och uteslutande beslag på en mängd andliga arbetare, och andliga arbetare finnas nu i långt större omfattning än förr. Intellektualismen äger icke ringa makt att samla lifvets krafter till ett helt, därigenom att den förankrar intresset vid något objektivt, som skänker fäste och hållning. De öfvervägande intellektuella människorna ha i allmänhet sin andliga ryggrad

135

oknäckt i följd af denna sin ställning till det objektivt gifna. Ty första villkoret för andlig hälsa består i att man går upp i något objektivt.

Till denna första sida af bildningen, den kunskapliga, sluter sig så den andra, som ligger — icke i vinnandet af nya innehåll hos medvetandet och fördjupande däri utan i själfva rörligheten från innehåll till innehåll, från föremål till föremål för uppmärksamhet. Och i denna högt uppdrifna rörelseförmåga eller andliga vighet framträder den moderna bildningens starkaste egendomlighet, det drag, som ger densamma dess egentliga prägel. I brist på bättre namn kunna vi kalla denna sida den estetiska och den lifstyp, som bygges på sådan grund, esteticism. Men märk, att esteticism i detta vårt sammanhang icke blott betyder en specifik riktning inom det moderna lifvet bredvid andra utan också den sida hos detsamma själft i sin helhet, som kommit till starkaste utveckling och som särskildt ägnar sig till utgångspunkt för psykologisk karakteristik. Det är nu närmast icke egentligen särskilda människor jag vill träffa med detta slagord utan mer eller mindre oss alla — i vår typiska själsgestaltning.

Esteticismens grunddrift är att göra jaget oberoende i alla riktningar och lösa det såväl från den gamla etisk-religiösa förbindelsen som från arbets- och nyttighetskulturens tvång och intellektualismens bundenhet vid objekt. Den förkastar intet

136

innehåll utan har tvärtom ögon, öron och tanke öppna åt alla sidor. I annat fall skulle den råka i kollision med bildningens eget väsen. Men det enskilda jaget låter på denna ståndpunkt aldrig måttstocken för värdering ryckas ifrån sig själf. Det vill icke på något vis infoga sig såsom led eller verktyg i en öfvermäktig och bestämmande samhälls- och religionsordning, icke heller låta förbruka sig i forskningens eller teknikens tjänst. Esteticismen brukar alla värden men mindre för att suga deras must och märg än för att njuta deras doft.

Det får icke förbises, att i esteticismen ligger en emancipation af jaget och en långt drifven kultur af det själiska. Genom att lösa sig från all bundenhet utåt, all hämmande relation till det objektiva blir subjektet fritt sväfvande och kommer att lefva väsentligen i sina egna tillstånd. Detta sker mest genom en stämning, som vill vara hvarje föremål, gestalt och form öfverlägsen. Här synes nu lifvet helt frigjordt, här synes det ha nått en inre oändlighet, här har hvarje jag sin egen väg och sin egen sanning, här sättes ingen skranka, här skjutes icke fram någon lagtafla utan här kan den enskilde ohindradt hängifva sig åt hvarje böjelse, i fullaste frihet utveckla sig efter sin egenart och lefva ut sig på sin egen fason.

En sådan lifsform borde ju kallas individualism, om jag icke föredrogo namnet esteticism. Jag gör emellertid detta af två skäl. Först emedan namnet esteticism direkt pekar på den vändning till

137

positiv lefnadsnjutning, som utmärker riktningen, hvilken alltigenom vill höja tillvaron till aktivitet och glädje utan att tåla några gränser. I den äldre, religiösa lifsåskådningen finner den för mycken spak och matt försakelse, för mycken dyster lifsförnekelse. Ett sådant nejsägande till lifvet skall nu vika för ett fullt, gladt och stolt ja. Men namnet esteticism passar också därför, att riktningen faktiskt förmäler sig med konsten, hvilken till friheten lägger skönheten, hvari frihetens väsen liksom framträder i åskådlig bild.

Men då jag nu här har tecknat några drag af denna s. k. esteticism — till en del efter en af samtidens finast kännande och klarast tänkande lifsfilosofer: Rudolf Eucken —, har jag i själfva verket ännu icke nått fram till den punkt jag ville. En sådan starkt utpräglad skön och fri andlighet är ingalunda ett vulgärt genomsnittsmärke på modern själsläggning. De allra flesta af oss ha alldeles för liten bildning, smak och allmän begåfning för att kunna nå därhän. Man känner sig mest såsom en klumpig björn vid sidan af dessa fladdrande paradisfåglar, dessa stämningens lifskonstnärer, som med en ytterlig förfining och konst söka skapa medel att, fasthålla och göra fattligt hvad eljest drager förbi som en flyktig skugga, att göra själens svagaste dallringar märkbara och att kasta ljus i förr otillgängliga psykiska afgrunder. Men det är icke detta aparta väsen jag vill åt, utan något som rör oss

138

alla, något hvari vi alla mer eller mindre röja, att vi lefva i esteticismens tidsålder.

Vi mäkta icke på långt när, vi alla bildade, att »förädla» världens och tillvarons råämne till idel subjektiva stämningar och tillstånd och att låta denna process beledsagas af lyrisk klang. Men i ett afseende äro vi med — och måste nolentes volentes vara med —, nämligen på själslifvets rörlighet och de psykiska förloppens hetsiga rytmik. Vi moderna människor sakna i förunderlig grad fasta föreställningsmassor, som ge stadga och medelpunkt. I stället förhärskar hos oss idéupplösningens och idéförknippningens storartadt utvecklade, mekanik. Föreställningsassociationens banor äro märkvärdigt upparbetade, och en stor retlighet råder inom föreställningssfären. En skymt af ett underligt moln, och vi ha genast t. ex. luftskeppet färdigt, en blick på en dödsannons öfver en obekant i en tidning, och vi stå plötsligt vid vår bäste väns likkista, ett litet utglidande med foten, och vi ligga strax med ett mot stenen krossadt hufvud. På ringaste anledning drager ett helt bildgalleri förbi vårt inre öga, som dock icke låter lura sig att taga overkligt för verkligt, ty kritiken är ständigt vaken och fördubblar själsansträngningen. Samtidens skönlitteratur ger djupa inblickar i detta retningstillstånd, denna litteratur, där man sällan får direkt veta något genom det som skall skildras själft, d. v. s. genom enkla drag, som tränga sig på hvarje betraktare, utan mest får allt till lifs

139

relativiseradt, spegladt, symboliseradt, dekoreradt, dränkt i känsloton, sålunda alltid ryckt ur sitt hviloläger och släpadt från kombination till kombination. Det är som vore det aldrig fråga om saken själf eller det allmäntillgängliga hos den utan blott om det tillstånd, hvari den försatt den individuelle skildraren. Det är, som funnes ingen sak utan blott författarens viga krumsprång omkring den eller hvad allt han kommit att fantisera och känna därvid. Objekterna synas vara till blott som språngbräden för hans fantasi och hans ordkonst. Men realiteten får aldrig verka ut sig såsom ett för egen skull skildradt helt, hvilket griper med enkla objektiva drag och håller uppmärksamheten tillräckligt länge fången för att intresseband mellan objektet och läsaren skola kunna hinna att knytas. Den moderne skönlitteräre författaren äflas att slå bro mellan läsaren och sig, icke mellan läsaren och ämnet. Hvarje sådant blir just aldrig annat än en mer eller mindre lyckligt funnen förevändning för själfmeddelelse. Men då man blott vill ge sig själf, får man finna sig i att råka ut för olyckan att icke bli förstådd. Ty det rent individuella kan dock aldrig rätt meddelas. Af denna äflan att göra det omöjliga kommer mycken vånda.

Objektivitetens ro saknas i den moderna skönlitteraturen, därför att sådan fattas tidssjälen. Där saknas också medelpunkt och vertikal gruppering, emedan rörligheten och flyktigheten drifva allt på

140

bredden. Formen för den moderna själsförfattningen är decentralisation.

Till stöd härför kan anföras icke blott hetsen inom föreställningslifvet utan också den enorma känslorörlighet, som ger sig till känna i alla dessa såsom bubblor stigande och fallande förslag till förbättring af vårt läge, men af hvilka helt säkert intet enda kan genomföras enligt programmet utan att vända sig mot förslagsställaren själf och slå denne på munnen. Hvartenda ett måste nämligen leda till alldeles motsatt resultat mot det åsyftade, d. v. s. till skada och fördärf. Låt oss för ett ögonblick tänka oss, att kvinnosaken, arbetarsaken, nykterhetssaken, sedlighetssaken, renlighetssaken, vegetarismen, »mit ny system», ditt eller datt, ett enda förslag för sig eller ett par tillsammans blefve fullkomligt genomförda — för att nu icke tala om det rysliga och lyckligtvis omöjliga, att alla lancerades igenom — genomförda efter sina egna hängifna apostlars förkunnelse och förespeglingar, så kunna vi vara alldeles öfvertygade om, att vi mycket hastigt måste gripa till reträtten från en som orimlig insedd ensidighet och skatta oss lyckliga, att vi fått igen vårt sunda förnuft. Det lösa projektmakeriet är ett motstycke inom arbetets värld till lösligheten på föreställningens område. Men båda i förening hota att tränga in i regioner, som borde vara fredade. T. ex. vetenskapens. Hvem har inte på sistone märkt, att hetsen börjar nå äfven dit — med en flyktighet i

141

fabricerandet af teorier och hypoteser, som hotar att framkalla tvifvelsjuka och intellektuell öfvermättnad, och med ett reklamväsen, som icke litet smakar af sensationshunger?

Jag nekar emellertid icke ett ögonblick, att all denna rörlighet och växling vittna om ett oerhördt stycke föregånget andligt arbete, om mycken frigjordhet, psykisk kraft och bildning. Men jag tror på samma gång, att däri ligger något annat än bildning, något mindre vackert och glädjande men fullt ut lika realt och närgående. Jag tror nämligen, att däri ligga en kamp och ett lidande, som för nutidsmänniskan äro karakteristiska.

Rörelse fordrar alltid kraft — icke mindre på det psykiska än på det fysiska området. Så mycken fysisk kraft, som vår tids kommunikationer och industri kräfva, har förr aldrig närmelsevis kommit till förbrukning. Men det förhåller sig på alldeles samma sätt på det andliga området. Medvetandets fält är i vår tid oerhördt vidgadt, och vi omsätta dagligen intrycks- och föreställningsmassor, som man förr inte hade en aning om. Hvarenda stor, ja, medelstor stad blir mer och mer en brännhärd för strålar från hela världen. Gatorna, tidningarna, samtalen bringa på en kort stund till oss stora stycken af världen. Intrycken och föreställningarna jaga hvarandra. Lifvet öfverstörtar oss med psykiskt innehåll. Medvetandet måste vidga sig därefter för att räcka till och måste äfven göra sig mera vigt och elastiskt för att komma ut med

142

öfvergångarna och växlingarna. Detta är en psykisk träning, och träning ger styrka. Man måste därför antaga, att nutidslifvet är i färd med att grundlägga en i afseende på psykisk energi mera framstående, högre människotyp. Detta skall väl ändå den successiva afpassningen efter det nya mera kräfvande läget så småningom medföra. Vi ha skäl att vänta det. Men å andra sidan kunna vi icke blunda för hvilken strid det är att midt uppe i all denna mångfald och växling bevara sin personlighets enhet, ja, medvetandets identitet och makt öfver sitt eget innehåll, så att man icke tappar bort sig i omgifningens malström och blir allt för mycket spolierad på egna åsikter, egen vilja, egen känslo- och lifsatmosfär, sjunkande ned till en människoatom bredvid andra, lika opersonliggjorda. Vi kämpa icke längre mot det sedligt-religiöst onda och dess skräckbilder på det sätt, som våra fäder gjorde, men — rent ut sagdt — vi kämpa mot en hotande desorganisation af vårt eget själslif, där mångfalden och växlingen hålla på att öfverflygla enheten och ron. Vi kämpa med en hets och en löshet i våra föreställningsförbindelser, som lätt öfvergår till en verklig plåga och fara.

Till denna känsla af att ständigt vara jagad kommer nu den trötthet, som måste åtfölja den enorma kraftförbrukningen och hvars samlade psykofysiska uttryck är nervositeten. Ty nervositet är egentligen trötthet eller störd balans mellan inkomster och utgifter på energikontot. Man kunde

143

också förlikna nervositeten vid en evig träta mellan själ och kropp. Och då den nervösa depressionen i högre grad förmäler sig med det lättrörliga associationsförloppet, så tar detta förlopp lätt en vändning mot bildande af en mängd sorgliga och oroande föreställningar under afvisande af lugna och glada intryck och tankar. Stegras nu denna depression genom gifter, med hvilka den jäktade nutidsarbetaren så ofta söker häfva sin trötthetskänsla — jag tänker i första rummet på alkohol och nikotin —, så uppstå alltför lätt och ofta sjukdomsbilder af psykofysisk art, där rolöshet, utmattning, ångest och fruktan af olika slag utgöra de mest i ögonen fallande dragen.

Jag vet, att speciellt många unga i vår tid, ofta i all hemlighet, ha att utstå hårda duster med sina nerver. Men må de då å sin sida också veta, hvad som verkligen försiggår och icke allt för mycket förskräckas! Då depressionen icke alldeles öfvervägande beror på ärftlig belastning eller utgör en naturens oafvändbara reaktion mot onatur, d. v. s. mot öfverdrifvet jäktande och missbruk af njutnings- eller bedöfningsmedel, där innebär den intet annat än frånsidan af stegring i psykisk kraft, där är den blott ett retningstillstånd, hvilket utgör det pris andliga arbetare måste betala för sin ökade prestationsduglighet. Man får aldrig något för intet. Vår nervositet kan därför med skäl till icke liten del bringas under synvinkeln att vara offer på kulturens altare — och ett ingalunda onödigt och

144

förfeladt. Vi måste nå framsteget, kan det också tagas endast på den vägen, under den risken. Men för resten — människans medvetande brister icke lätt. Blir det bara tränadt, besitter det i regeln en oerhörd hållfasthet. Ett under är det dock i alla fall, att medvetandet, såsom faktiskt är fallet, står ut med alla dessa nutidens slitningar och all denna töjning och sträckning, som det från alla håll ymnigt inströmmande innehållet nödvändiggör.

Såsom bidragande orsak till den nervösa uttröttningen i vår tid torde emellertid böra anföras också ett annat drag hos den moderna själen, hvilket dock står i närmaste sammanhang med den starkt framhållna rörligheten på föreställningslifvets område eller egentligen blott utgör en annan sida af samma irritabilitet. Jag syftar på den skärpa, hvarmed intrycken inrista sig i vår psyke och på dennas lifliga reaktion äfven vid de minsta föranledningar. Under en vandring på en storstads gator märker den moderna kulturmänniskan allting: de mötande, fordonen, varorna, annonserna, skyltarna o. s. v., till och med då hon är inbegripen i en stark tankeverksamhet eller ett lifligt samtal. Den gamla »förlästa» typen, som ingenting såg och ingenting hörde utan blott var försjunken i sig själf, är som bortblåst. Det är blott landtborna, som nu förefalla så litet vakna i en brokig och växlande stadsmiljö, emedan upptagandet af några få medvetna intryck så lägger beslag på deras tröga uppmärksamhet, att hufvudmassan under tiden hinner

145

strömma opåaktad förbi. Vi tänka ofta ansträngdt, under det vi samtidigt uppfatta snart sagdt allting i vårt eget tillstånd och i vår omgifning. Det blir en otrolig mängd intryck inifrån och utifrån, som nå öfver medvetandets tröskel, hvilka förut icke plägade komma så högt upp. Det undermedvetnas natt börjar vika för det halfmedvetnas gryning. Och intrycken förnimmas ofta och lätt med en plågsam skärpa, med öfverkänslighetcns intensitet. Häri ligger en ökad belastning af psyke, ett plus i dess arbete, som väsentligen bidrar till uttröttning. För öfrigt tröttna vi alls icke lättare än våra fäder, vi bara anstränga oss oändligt mycket mera.

Trötthet är dock ingalunda det svåraste, hvarmed den exklusiva bildningsepokens jäktade människa har att dragas och att upptaga strid. Det finns något annat, som är värre.

Driften till kapande af alla förankringslinor och till ett inre oberoende, som icke tillåter något andligt innehåll att kristallisera sig till härskande föreställningsmassa, leder till denna öfvermåttan stora rörlighet och ombytlighet på det inre lifvets område, som just fattas såsom ett osvikligt tecken till bildning. På det sättet anser man sig få allt i sin andliga ägo och kunna utnyttja allt i jagets intresse. Men rörligheten blir af oafvislig nödvändighet flyktighet, flyktigheten ytlighet, och ytligheten alstrar till sist en oöfvervinnelig känsla af tomhet. Den flyktiga bekantskapen med allt gör allt enahanda, och med intressets och uppmärksamhetens

146

spridning uppgrundas allvaret i umgängelsen med människor och ting. Hvad som händer och sker ställes under aspekten: allt förstå är att allt förlåta, hvarmed moralisk indifferentism inbryter. Fördomsfriheten släcker känsloglöden, och bakom hvarje pro lurar ett contra, som suger ut initiativets must ur viljan och sanningssökandets hänförelse ur den frågande tanken. I stället för effektiv handlingskraft träder det som en såpbubbla skimrande lösa projektet och i stället för förnuftets lugna låga en fladdrande spiritualitet, som fängslar för ett flyktigt ögonblick men sedan är — borta utan spår. Vi vilja bygga vårt lif på en lifsglädje, som urladdar sig i entusiastiska stämningar, och våra fröjder likna bra ofta flyktiga löjen öfver en vits eller en »gubbe» i en skämttidning.

Vår förfinade själskultur med sin starka tendens till rörlighet och yta har icke litet förflyktigat verkligheten för oss och bragt, vårt inre i en flytning, hvarvid vi söka ersättning för den ena föreställningens tomhet i öfvergången till en ny. Men härigenom förvandlas tillvaron till ett skuggspel, en följd af kaleidoskopbilder — utan kärna och väsende. Föreställningsassociationernas lätthet och mångfald motvägas af deras värdelöshet, och denna, föreställningarnas värdelöshet tolkas lätt, som lifvets egen. Och jaget, som just skulle växa sig stort och starkt, i denna frihetens luft och under all denna ohämmade rörlighet, intages af en liflig känsla

147

af sin egen rörelses brist på mål och på mening och sin egen höga bildnings haltlöshet och oförmåga att gifva hvad man däraf väntade. Förskingrandet af allt objektivt och fast i världen, d. v. s. dess upplösning i stämningar och subjektiva tillstånd, återkastas på subjektet själft som en olidlig känsla af dess egen tomhet. På det sättet förvärfvar man hela världen men tager skada till sin själ. Och denna skada består, som antyddes, i ett hela lifsvärdets sjunkande, som visserligen icke får tagas i absolut mening men som dock har sin klara betydelse. Den betydelsen nämligen, att hvad lifvet verkligen bjuder af värde, af godt och eftersträfvansvärdt visar sig blifva allt för långt efter de stegrade anspråk på intensiv lifsglädje, som åtfölja medvetandets växt och sensibilitetens utbildning. Evolutionen har faktiskt som aldrig förr fört oss till en punkt, där efterfrågan på lycka vida stegrats öfver tillgången. Och på förhållandet dem emellan beror ju härvidlag allt men ingenting på absoluta mängder af det ena eller det andra, såsom oerfarenhet och tanklöshet så ofta inbilla sig.

Ja, så förhåller det sig fullt ut i de typiskt utpräglade fallen, i de andra, de flesta, närmelsevis på samma sätt.

Det är, som man ser, ett tillstånd på både godt och ondt, såsom ju heller intet mänskligt kan vara annorlunda. Mången gång vill nutidsmänniskan och hennes alla riktningar blott te sig som ett virrvarr, otillgängligt för analys och reda i uppfattningen.

148

Men har man själf länge intensivt lefvat tidens eget lif, äger man förmåga att utestänga sådana enskildheter, som blott skymma bort de stora gemensamma dragen, och tålamod att tusen gånger se sina cirklar rubbade och ändå lägga dem till rätta för tusendeförsta, då skall man till sist kunna hålla fast denna öfvermåttan kunskapsrika, rörliga, smidiga bildning med dess stegring af medvetande och känslighet under tilltagande trötthet, oro och tomhet såsom vår kulturs själ.

Skall nu kampen med det svåra, som trycker oss och som stundom ser oöfvervinneligt ut, komma oss att önska naiviteten tillbaka igen, den lämnade omedelbarhetens ro? Eller åtminstone att söka sakta frammarschen i vår kulturs egen riktning? Ja, det kan ju inte sägas vara annat än ganska naturligt, om en stark förnimmelse af trötthet och svaghet då och då skulle framkalla en dylik önskan. Men i själfva verket är den ändamålslös. Sämsta sättet att vara from är att slösa med fromma önskningar. Ynglingen tar sannerligen icke åter fram pojkens tennsoldater, lika litet som mannen byter ut sin arbetsdräkt mot ynglingens drömskrud eller gubben kan göra sig sin lefnadserfarenhet kvitt, ville han än så gärna. Och släktet upprepar i sin skala individens utvecklingsgång.

Vår kultur är vi själfva sådana vi blifvit och den enda riktning, i hvilken vi kunna söka och finna framsteget och lyckan. Det är icke till

149

afslappning och på stället marsch vi äro hänvisade utan till en ökad spänning.

Spänningen vidmakthåller visserligen och ökar lidandet i världen, men blott den vägleder till lidandets slutliga öfvervinnande, icke svagheten, som ryggar tillbaka för uppgiften. Vi kunna ej med bästa vilja i världen låta frälsa oss genom att vingklippa vårt förnuft och kringskära vår själfständighet. Vi ha alla börjat lära oss tänka och nått långt i att fordra frihet. Vi stå hvarandra på det hela taget långt närmare än vi ana. Vi äro alla mer eller mindre skeptiska, lyckohungriga, subjektivt-estetiska individualister, hvilka krampaktiga ansträngningar vi än göra för att rota oss i gammal historisk grund. Vi blöda också alla af inre sår, som följa med uppryckandet af vissa själsrötter, hur vi än söka berusa oss af de skenbart uppnåeliga, allena lyckliggörande moderna framtidsdrömmarna. I grund och botten är det långt större andlig olikhet mellan en ortodox präst på 1600-talet och en sådan i vår egen tid än mellan två nu lefvande människor, af hvilka den ene är klerikal och den andre anarkist.

Vilja och förmå vi vara uppriktiga mot oss själfva, skola vi därför också nödgas erkänna, att vi alls icke äga någon annan utsikt att öfvervinna vårt lifs jäkt, trötthet och tomhet än i bildningens och frihetens egen riktning. Vi kunna icke offra eller stympa det mänskliga i oss utan måste stärka och fördjupa det. Midt i det moderna lifvets rastlösa oro måste vi finna vår personlighets

150

arkimediska punkt, midt i ytligheten djupet, i tomheten innehållet, i ödsligheten lifvets hjärtevärmande mening, i negationen och upplösningen grundvalarna for det nya, som skall byggas. Om ett återtåg från den moderna bildningens mödosamt tillkämpade positioner kan icke vara tal. Frågan om framåt eller tillbaka borde ej längre söndra tänkande människor, hur olika föreställningen om framåtskridandet sedan gestaltar sig. I denna föreställning ligger den afgörande brytningspunkten mellan de verkligt lifsdugliga åskådningarna i vår tid. Om öfverlägsenheten i form hos vår tids kultur enar man sig, men i fråga om innehållet går man isär, i det att de, som vilja ombilda och förädla det väsentliga innehållet i våra fäders lif, stå på ena sidan och på den andra de, som rätt och slätt vilja kasta det bort antingen till förmån för ett annat, ett nybildadt ideal eller för — ett inbilladt. Stridsfrågan blir ytterst den: på hvilket sätt och i hvilken grad skola vi anknyta vår framtid och våra sträfvanden till det historiskt gifna? På något sätt och i någon grad måste det dock ske för alla.

Den mera ohistoriska, empiristiska eller »radikala» åskådningen utgår från en rent naturlig, ursprungligt mänsklig fullkomningsdrift, som den ställer i bestämd motsats till fädernas sedligt-religiösa lifsgestaltning. Det gamla idealet skjuter ju väsentligen öfver den i erfarenheten gifna värld, hvarom egentlig kunskap är möjlig, och låter lifvets viktigaste yttringar syfta till detta öfverskjutande

151

eller högre, medan den radikala åskådningen betraktar en sådan syftning såsom en ändamålslös kraftförlust och i stället vill samla alla krafter kring det lifs uppgifter, hvarest vi kunna orientera oss medelst vår kunskap. Här — eller i fråga om vidden af den horisont, som omgifver lifvet — ligger den djupa och genomgripande olikhet, som aldrig kan vare sig tolkas eller kompromissas bort.

I nära sammanhang med denna brytningspunkt står en annan: frågan om det finnes en ursprunglig, inre, lefvande, mer eller mindre personligt framträdande enhet hos universum, i utveckling och samhällslif, hvilken röjer sig i vissa naturens drag och vissa genombrottsmoment i lif och historia, eller om hela den värld, vår erfarenhet omspänner, saknar all egentligt inre och all verklig enhet och blott existerar i brytningen mellan tillfällig samling och söndring. I detta senare afseende stå emellertid motsatserna mindre skarpt emot hvarandra, i det att de mildras af en hel del mellanformer, som likvisst icke framkallas af sakens egen beskaffenhet utan egentligen blott lefva på bristande klarhet och följdriktighet.

Den empiristiska lifsåskådningen känner sig faktiskt dragen åt olika håll, i det att densamma ser sig föranledd att betona än lifvets utvidgning eller utbredning än dess stegring och då äfvenledes att välja olika hufvudverktyg för framåtskridandet.

Den nyktra lifsutbredningen vinner sina värden å ena sidan genom att rikta sitt arbete på

152

sociala mål eller genom att i sina sträfvanden söka gå öfver den enskilde till medmänniskorna och å den andra genom en till mekanisk automatism utvecklad rapport mellan intelligensen och dess omgifning, hvartill den egna kroppen i första rummet måste räknas. Här anses socialiteten erbjuda människan en för hennes sträfvan tillräcklig idealitet och det fulländade herraväldet öfver naturen i förening med den oinskränkta dispositionen öfver dess resurser det tillräckliga lyckomåttet, i hvarje fall det enda som står oss till buds. En sådan planritning öfver människolifvet måste gifvetvis åt vetenskapen anvisa icke en hedersplats utan hedersplatsen bland utvecklingens alla medel. Här blir därför ståndpunkten öfvervägande intellektualistisk. Och hvad som mest af allt utmärker den är dess nyktra förståndsmässighet, som i allt blott griper efter ett säkert handtag på verkligheten och betraktar det inre lifvets höjder och djup såsom uppkonstruerade af fantasien.

Med den nyktra utbredningsdriften må så till jämförelse sammanställas den rusiga stegringsdriften, som ohejdadt hänger sig åt jagets fria flykt och i konsten ser lifvets stora stimulans. Denna esteticism reser ögonblickets kult mot tanken på nytta och framtid, den spelar äfven ut öfvermänniskan mot normaltypen. Historiskt och aktuellt verkar den såsom empirismens själfvederläggning eller såsom idealistisk kritik af den begränsade realismen och den torra nyttighetsläran. Den yttre

153

verklighetens skenbara själfständighet skall nämligen alltid låta upphäfva sig i den föreställningsvärld, subjektet spinner omkring sig och i hvars midt det sitter och lurar. Och lifvet och arbetet skola här alltid behöfva den individuella motivering, som ligger i lyckokänslans stegring till en positivt och starkt känd njutning. Ty den sanningen, att »snål spar och skam tar», finner en uppenbar tillämpning på de närvarande ögonblickens slaftjänst under framtiden. Den skall aldrig kunna vederläggas, som, när han endast har att välja mellan nuets själfviska lifsberusning å ena sidan och att knoga och spara för egen och andras ovissa framtid här på jorden å den andra, resolut föredrar det förra. Ty sundheten i och för sig kan dock aldrig, såsom de världskloke i vår tid ofta predika för oss, med fog sättas som lifvets hufvudintresse. Därtill har den alltför tydligt medlets och icke målets karaktär, och därtill kan den alltför lätt ingå intim förening med tomhet och ledsnad — för att icke tala om svårigheten att ens märka den, sålunda än mera att njuta af den, när man är van därvid. Det är icke sant, att lyckan är en enkel utstrålning af hälsan. Det är kampen, segern och triumfen, som lyckliggöra, och hälsan njutes egentligen endast såsom en seger öfver sjukdomen. Den idealistiska empirismen skall alltid behålla fältet, när den drabbar ihop med den realistiska.

154

Men för öfrigt kan icke sägas, att det estetiska stegringslifvet sitter inne med alltför stora resurser. Det kastas lätt öfver ända af lidandets reaktionsströmningar, dess »fria flykt» liknar ofta flaxandet i en bur, och dess höjd är skenbar, då motsvarande djup saknas. Armodet i ståndpunkten belyses bäst af uttrycksmedlens öfverraskande stora maktlöshet äfven hos de högsta andarna i denna riktning — när det gäller att skildra lifvets oändliga perspektiv, öfvervinneliga innehåll och himmelshöga böljegång. Väl hör man mycket och nog om den skälfvande känslan, om hjärtat, som jublar eller brister, om aningen, som förtonar i blått o. s. v., och väl tumlar konsten skickligt alla tänkbara och otänkbara analogier, bilder och symboler för att uppnå verklighetsanslutning och personlighetsmeddelelse, men till slut står dock merendels blott kvar det pinsamma intrycket, att man med all sin konst och allt sitt brus och sus endast har vunnit — det att grundligt ha utestängt sig från det lefvande lifvet själft, dess verkliga, icke målade höjder och djup. Jag tror, att det är öfver detta sitt öde, som poesien i vår tid suckar så djupt och fäller så bittra tårar.

Egentligen och innerst tror jag emellertid icke, att den svåraste sorgen kommer från kampen med uttrycksmedel, som icke räcka till för det som vill och skall fram. Utan den kommer nog i sista hand därifrån, att det är klent beställdt med just detta senare, med innehållet. Esteticismen såsom en

155

moderiktning för dagen är i mycket en uppvärmd romantik, men ack hur märg- och mustlös! Den har full rådighet öfver alla den äldre romantikens konstmedel — och öfver icke så litet till —, den kan flytta in musik, målning och plastik i poesien, poesi i allt annat och poesiens arter i hvarandra, den äger stämningens hela tonskala och bildapparatens rika juvelskrin. Men stämningen liknar en vissnande koketts, då denna kastar en blick i sin spegel och icke längre kan tro på sin egen skönhet, och bilderna äro idel urblåsta, om ock förgyllda skal. Under det granna påhänget skramla benknotorna. De gamla romantikernas anskrämliga svulst, deras dunkel och mögel hindra oss icke att se, att de verkligen hade något på hjärtat. Innerst fanns hos dem en naivitet, som lättast af allt kunde vändas i löje, men intet löje dödade dess helighet. Den moderne afläggaren tar fram ur skrinet all möjlig prakt och pynt men under ett bittert medvetande, att det i ingen mån kan bli fråga om realitet utan alltid bara om estetik, bara om att plocka fram, breda ut, beundra och — lägga in igen till härnäst. Det är icke viljan till ärlighet jag tviflar på, men det är makten att känna enkelt, sant och djupt jag bestrider. Jag ser här idel tårar och löjen framför själfiakttagelsens spegel, men tårar utan verklig smärta och löjen utan verklig glädje. Sådan »Mache» stöter tillbaka enhvar, som i konsten söker en verklig upplefvelse, som af dess gestalter vill bli

156

gripen och bunden till tro, hjärta och sinne och längtar efter att få tvätta bort sin fadda subjektivism med en kraftfull objektivitets lut.

Hvad som fattas esteticismen kan inneslutas i ordet allvar. Esteticismen saknar allvar, därför att den i lifvet för mycket ser lek och för litet strid, och därför att, där den talar om strid, den dock icke trängt fram till insikt i hvad striden egentligen gäller. Den går alldeles för lätt förbi fädernas kamp mot det onda och saknar hjärta för krafvet på en ny art, en ny människa i stället för den gamla, en kvalitativ och till grunden nående förändring i lifvet. Empirismen reser såsom sitt tecken, i hvilket den tänker segra, en blott och bar kvantitativ förändring, en utbredning eller en stegring, den där till sin betydelse skall sammanfalla med hela framåtskridandet. Vi andra arbeta lika ifrigt för en utveckling i dessa former men kunna omöjligen nöja oss därmed. Vi vilja något långt mera. Vi tro på punkter i lif och historia, där en från vår artskild lifsordning sätter in och skiner in, och till dessa punkter anknyta vi medvetet vår verksamhet. Vi se m. a. o. i det sedligt-religiösa anlaget en ny begynnande lifsform, som från små oansenliga utgångspunkter tenderar att genomsyra hela den naturliga tillvaron, upphäfva den sådan den förut var, från roten ombilda den, fatta och lyfta oss till en ny och högre sfär, om hvilken vi nu icke kunna göra oss någon rätt

157

föreställning, men i hvilken vi kunna känna oss in och hvilken vi kunna omkläda med vissa symboler.

Vi utgå från ett inre djup och kämpa om en inre höjd i menniskolifvet. I denna kamp känna vi oss icke ensamma utan i sällskap med en själ i alla ting och alla händelser, hvilken förhåller sig till det synliga universum som vår mänskliga själ till vår mänskliga kropp och som med samma rätt kan motsättas mot den fysiska världen som en själ hos oss mot vårt fysiska »hölje». Vi äro Guds medarbetare på världsalltet. Vi kämpa tillsammans med honom — som vi fatta icke såsom panteismens all-ande utan såsom personligt lefvande — för lifvets och förnuftets seger, för ett alldeles nytt läge i lifvet, där vi till verkligheten komma att träda i ett inifrån totalt omgestaltadt förhållande. Vi tro, att på vår egen ansträngning och uthållighet i kampen i sin mån verkligen beror, om vi skola vinna vårt stora mål, detta som blifvit kalladt för det eviga lifvet, hvilket ingalunda bäres till någon som en rätt på ett fat. Så får vår tillvaro en verklig mening i och med den dramatiska spänning, som följer med kampen om de höga segerprisen. Hur kan det vara annat än spänning i ett lif, där vi ha allt att förlora och allt att vinna, där det mänskliga står på språng till det öfvermänskliga och själfva öfvergången sker inom oss och genom oss? Det är i förhållande till denna strid vetenskap och konst sjunka i

158

betydelse. Det är till denna strid de måste referera sig, om de skola bevara sin betydelse.

Denna senast skisserade lifsåskådning är icke öfvervägande teoretisk — den trefvar ej med känselspröt —, ej heller öfvervägande estetisk — den sväfvar icke i fjäderhamn —, utan den är praktisk — den når fram med handling och strid. Skulle jag uppkalla dessa tre lifsåskådningar efter poesiens tre traditionella hufvudformer, vet jag då för visso, att den sista borde heta den dramatiska. För densamma formas lifvet till en konflikt med dramatisk spänning. Om denna mena våra oliktänkande, att den innebär en öfverspänning af lifvets syftning och ytterst beror på en osundhet i sinnesriktningen. Det kan nu icke hjälpas. Med denna »öfverspändhet» måste vi göra oss solidariska, då vi känna, att den för oss på det närmaste sammanhänger med lifvets eget värde och med arbetsglädjen.

Den dramatiska lifsåskådningen blir hvad den är endast genom att vara religiös. Därmed anknyter den till det äldre medvetandet men tillför helt visst en ny form, den form, som passar den klara, vakna, fint skiljande anden i modernt själslif. Detta betyder icke att sätta nya klutar på ett gammalt kläde utan att följa all fruktbärande utvecklings lagar. Claude Bernards sats om vetenskapen, att »den kan gå framåt endast genom omhvälfningar och genom upptagande af gamla sanningar i

159

ny form», gäller helt visst i sin fulla utsträckning också om religionen.

All grundlig lifsförnyelse måste utgå från religiösa nyskapelser. Sådana utstråla nu visserligen endast från de originala religiösa personligheterna, och för deras kommande eller uteblifvande kunna vi ju intet göra. Därför beror ytterst heller icke den djupa lifsförnyelse tiden suckar efter af oss själfva och af vår vetenskap eller konst. Men vi kunna å andra sidan alldeles tydligt se af tidens tecken, att från det verkligt tänkande förnuftets och den mogna vetenskapens sida finnes intet hinder för en nyväckt religiositet. Det finnes inga teoretiska hinder. Tvärtom tror jag mig veta att, hvad särskildt filosofien angår, den redan sitter inne med en ganska fullständig uppsättning af kritiskt möjliga föreställningsformer, som liksom stå och vänta, på att få upptaga det nya lifvet. Men med dem kunna vi icke nu sysselsätta oss.

Det moderna själslifvet står i antitesens tecken. Med detta uttryck åsyftas här först och främst icke dess inre splittring och sönderslitenhet, icke det, att en mängd förut sofvande krafter nu höjt sig öfver »medvetandets tröskel» och, för att rätt klara sig hvar och en i sin egendomlighet,

160

tillspetsat och satt sig till motvärn mot andra krafter, hvarigenom psykes enhet icke litet brutits. Men därmed betecknas heller icke subjektets allt fullständigare utträdande ur objektet och allt skarpare gränslinie mot detsamma. Utan antitesen betyder här den nya själens karakteristiska afgränsning mot en äldre typ. Den betyder, att vi förlagt och alltjämt mer och mer bestämdt förlägga vår andliga tyngdpunkt till abstraktionernas och generalisationernas område, medan gamla tiders människor i anseende till både sättet att känna och vilja och till sättet att uppfatta och tänka afgjordt mera utgingo från det individuella och omedelbara.

Förr såg man kanske ofta nog inte skogen för trädens skull. Nu är det väl mest tvärtom. Det hör ihop med lifvets omsättning i en massa hastiga förflyttningar och rörelser af alla slag, att man inte kan dröja med sin uppmärksamhet vid Per eller Pål lika litet som vid den ovanligt höga björken därhemma på gårdsplanen. Under en automobilfärd på en storstadsgata möter man bara »folk», och från fönstret i järnvägskupén ser man inte annat än landskapstaflor med skogar, slätter, sjöar och berg ungefär lika alla andra. Och från ett luftskepp lär man rent af bara bli varse en karta. Vi bebo nu våningar men ha inga hem, våra vänner ha reducerats till »bekanta», som vi nicka åt, prata med på tåget, på sin höjd äta middag med utan att vi särskildt noga fästa oss vid annat än att desamma höra hit eller dit, äro det eller det, ha så

161

eller så mycket. Våra förhållanden ha blifvit så ytterst sammansatta och ställa så stora kraf på uppmärksamhet och på träffsäkra, hastiga kontrastötar och parader med viljan, att vi omöjligen kunna reda oss utan att jämt och samt ta vår tillflykt till förenklande schemata, som hjälpa till med att lägga världen till rätta för oss. Det ligger en otrolig kraftbesparing i att uti den gamla björken där hemma blott behöfva se en björk, helst bara ett träd, i en katt endast ett mindre däggdjur, i Petterson en underklassare och i sin hustru kvinnan. Man ställer sig på detta sätt i en enklare relation till allting och kan reda sig i alla lägen med vissa bestämda grepp, som snart bli mekaniska. Här kommer vetenskapen lifvets behof härligt till mötes, vetenskapen med sina öfversikter och stödjepunkter. Mer än annat hjälper denna oss att bemästra verklighetens oändligt brokiga omedelbarhet genom att reducera den till några jämförelsevis fåtaliga och därför handterliga species, i förhållande till hvilka individerna nedsjunka till blotta exempel. Naturen förlorar mer och mer sin individuella kärna och tenderar att bli rätt och slätt en exempelsamling till vetenskapen. Hvad som i alla fall inte på möjligt vis låter fatta sig som »belägg» för en typ, d. v. s. som inte kan uttömmas i ett schema, det kunna och måste vi verkligen ofta ignorera. Det individuella låta vi ligga som irrationellt. Annars skulle det för mycket rubba våra cirklar.

162

Nutidssjälen har alltså förlagt sitt högkvarter till allmänföreställningens, till schemats område. Härmed går hand i hand en djupt gripande omvandling i vårt känslolif.

Så fruktar jag t. ex., att den erotiska kärleken väl mycket antagit karaktär af könskärlek rätt och slätt med uppgifvande af urvalets absoluta exklusivitet och oändliga innerlighet. Mannen eller kvinnan känner sig helt enkelt dragen till det motsatta könet och kallar detta att älska. Det väsentliga i en sådan kärlek är den sexuella dragningen, det oväsentliga han eller hon. Ja, jag är inte rätt säker på att vi inte alltför mycket i våra egna barn se blott barn så där tämligen i allmänhet, som visserligen fullt ut skola ha — och verkligen få — allt hvad sådana behöfva, nämligen hvad barn af den klassen eller i de förmögenhetsvillkoren pläga förutsättas behöfva, medan vi platt inte »ha tid» att leta efter nycklarna till deras personliga världar.

Vilja vi ärligt redogöra för hvad fosterlandet i innevarande stund verkligen för flertalet af oss betyder, så torde dess innebörd inte just belöpa sig till mycket mer än till hvad som kan inläggas i det torra ordet samhället. Naturligtvis begripa vi, som begripa allt, också, att vi nödvändigt behöfva lagstadgad och polisskyddad ordning och dessutom en massa väl beräknade anordningar af människokrafterna för samfälld produktion af nödtorfts- och öfverskottslycka. Likaledes förstå

163

vi godt, att de historiska samhällena åtminstone ännu så länge utgöra de bäst arbetande organerna för vidmakthållande af ordning och frambringande af kultur. Men denna quinta essentia hos samhället, som däraf gör ett fosterland, är föga tillgänglig för den förståndsanalys och den schematiska uppfattning, inför hvilken allt lefvande blottar sig som ett unum compositionis, ej ett unum naturæ, d. v. s. såsom ett kugghjulsverk.

Hvad blir i schemats tidsålder af buden: »Du skall inga andra gudar hafva för mig» och »Du skall älska din nästa såsom dig själf»? Jo, ur deras stoft uppspira två bleka blomster vid namn förnuftstro och altruism. Du skall alls inga gudar dyrka utan nöja dig med att tro på en förnuftig världsordning! Du skall insätta de kontanter, som inte direkt gå åt för eget bruk, på människokärlekens sparbank, som ger goda utdelningar i form af angenäma känslor af harmoni med omgifningen och ibland rentaf rendera reala återtjänster!

Om vi inte hade en schematisk smak äfven på det estetiska området, hvarför skulle vi då försköna våra städer efter linjal, hvarför annars kalla »Käppslängargränd» för »Lilla gatan» och »Kärrbogärde» för »Sommarro» eller »Frideborg»? Hvarför skulle väl af annan grund våra damer göra sig osköna genom stilighet, där de ej föredraga att göra sig obehagliga genom kortklippthet?

Väl uppdyka här och hvar spasmodiska reaktioner mot all denna kalhuggning af lifvets gröna

164

skogar. Detta kan och får man ju inte blunda för, men det behöfs mer än en fluga för att ha sommar, och däraf ändras ingenting i det faktum, att masskulturens tidsålder, psykologiskt sedt, är schemats. Dessa två uttryck beteckna i grunden ett och detsamma från olika sidor.

Men tidskaraktären låter följa sig äfven in på tankens och viljans marker. Där möter schematiskheten fram såsom den här af -ismer, som klyfva oss och topprida oss. Konservatism, liberalism, socialism! Realism och idealism!

Det är inte nu en sådan tid, då man väljer mellan att gå med den ene eller den andre höfdingen, mellan Lancaster och York. Valet ställes inte längre så där personligt, utan det ställes abstrakt. Det står mellan allmänna hufvudformer af intresse och tänkesätt. Men det står framför allt mellan att tänka och låta bli att tänka. D. v. s. det är ej så mycket fråga om ett verkligt val som om en på det hela taget tämligen ofri sortering, i hvilken dock alltid reflexions- och viljeakter spela in. I hvilken grad detta nu må vara fallet gör mindre till saken — resultatet blir alltid »åskådningar», »ståndpunkter», partigrupperingar, som sträfva att suga upp personligheten i sig och att omsätta denna i en skarpt tecknad allmänbild, gentemot hvilken det individuella jaget har ganska liten rörelsefrihet. De på naturbestämningar, på blod och jord grundade grupperingarna af människor träda alltmer tillbaka i aktuell betydelse för allmänna

165

intresse- och föreställningstyper, som framkommit under historiska och sociala brytningar och fått sin fulländande slipning genom mer eller mindre vetenskapliga synpunkter, reflexioner och diskussioner. Liksom alla abstrakta bildningar leda de sitt ursprung ur striden för tillvaro och lifsstegring och tjänstgöra som oumbärliga vapen däri. Men om de till viss grad lösa anden ur naturtvånget och därigenom onekligen på sitt sätt verka frigörande, så skapa de å andra sidan ett tvång af en högre ordning, mot hvilket det gäller att upptaga ny strid. I vår tid utgör detta tvång en högst allvarsam realitet.

Verkligt fri är aldrig partimannen, ej heller den, hvilkens tanke inte vunnit makt öfver abstraktionerna och böjt dem till verktyg för sin vilja. Den, som verkligen duger något till, förenar också i själfva verket hos sig allt och är både konservativ och liberal, realist och idealist på en och samma gång, medan däremot den skrikiga partifärgen mest blott markerar personlighetens egen blaskighet. Därför utgöra nog ofta de prisade »klara färgerna» och »rena linjerna» ett andligt underklassmärke. Intet mänskligt kan vara främmande för den äkta människan, inga strängar kunna fattas på den välljudande lyran. Elementerna skola alla vara till hands. Sedan blir det en annan sak, hur de ordnas, hvar hufvudton och biton falla. Därigenom vinnes tillräcklig latitud för utskärpande af nödiga motställningar utan behof af att stympa det som är helt och neka det som är verkligt.

166

Vid kritiken af tidens blodfattiga abstraktism tränga nu emellertid fram flera förhållanden, som inte få glömmas bort eller förtigas, hvilka förhållanden alldeles inte upphäfva karakteristiken men dock begränsa dess giltighet. De äro väsentligen tre: 1) rena reaktionsföreteelser; 2) nya känslovärden, som följa just med vändningen till det abstrakta och typiska, och framför allt 3) nödvändigheten af just denna vändning för lifvets högre form, för dess stegring i medvetande och frihet.

Det mänskliga väsendets enhet spränges i »ståndpunkter» och »riktningar». Anslutningen till sådana sker aldrig utan påkostande offer af en mångfald omedelbara känslor af hög betydelse för lif och lycka och af harmoniskt förhållande till natur och människoomgifning. Med partitagandet följer en söndring inåt och utåt, som faktiskt ofta gestaltar sig till ett verkligt nödläge, ja, ibland förvandlar hela lifvet till en tryckande börda. Man kan dock inte på längden värja sig för den insikten, att i partierna — ordet här taget i vidsträcktare mening — ej genomgående står rätt mot orätt utan på det hela taget rätt emot rätt, ett stycke rätt emot ett annat. Man måste inse, att all tillspetsning af våra meningar till åsikt, lära och program i viss mån alltid sker på den universella sanningens bekostnad och utesluter moment af verkligt värde, hvilka i sin ordning upptagas af andra riktningar. Mot en sådan ändlighetens tryckande lag, som säga hvad man säga vill bjuder kamp

167

mot det rätta för det rätta, måste den naturliga känslan dock på något sätt reagera. Visserligen mildras det pinsamma i det tvång till ensidigt partitagande, som så envist tränger sig på oss i allehanda skepnader och situationer, af vår bestämda känsla, att vi för vår personliga del äro strängt förpliktade att ställa oss där och icke annorstädes. Men härmed äro vi ingalunda hjälpta. Vi måste fram till samma erkännande för andras del. Vi måste lära oss förstå, att samma bjudande pliktstämma också kan drifva andra öfver i alldeles motsatta ställningar. Men en sådan insikt, där den är rätt lefvande, måste i sin mån omstämma vår känsla i förhållande till motståndare och, om inte dämpa ifvern för den goda egna saken, likvisst öppna möjligheter för personlig förståelse och skapa ett område för personliga förbindelser af harmonisk art liksom ofvanför kampområdet. På det sättet blir detta undre område mer och mer en plats, där blott meningar och riktningar bryta sig emot hvarandra, under det att personligheterna själfva blifva fritt sväfvande öfver striden, frigjorda från dess spänning och bitterhet och i fredlig kontakt med hvarandra ofvanför. Personligheterna drifvas på detta sätt till att liksom afkoppla sig från partiställningarna och till att mötas i en sfär, som ligger öfver partisöndringens. Hvem vill neka, att denna sfär utgör en högre värld och att densamma redan uppenbart är grundlagd midt ibland oss och där dag för dag växer i omfång. Men

168

ännu är stridsbilden visserligen den, som ger tiden dess egendomliga fysionomi, ännu ha de allra flesta ofantligt svårt att med abstraktionen själf tygla abstraktionerna, och ännu ser det mycket sannolikt ut, att personlighetslifvets genombrott i partilifvet skall kräfva oerhörda offer. Men räddningens och segerns väg är den, att vi med tanken upplösa motsatserna och motsägelserna, så långt det går, i delsanningar, hvilka påkalla hvarandra, och låta dessa dialektiskt samverka med i stället för att upphäfva hvarandra. Detta går helt visst långt nog, och ett sådant tankens arbete skall ingalunda vara utan frukt på hvad man plägar kalla lifvets område. Så småningom skall det omstämma känslan och genom känslan nå fram till handling och yttre verkan, företrädesvis den verkan, som ligger i samarbete i största omfattning, i hittills oanad.

Nekas skall ej heller, att själfva den vanskaplighet i vår kulturbyggnad, hvarigenom den företer omisskännelig likhet, med en amerikansk »skyskrapare», själfva oformligheten i dess massa, själfva det halft vansinniga tempot i det moderna lifvets framfart, ja, den schematiska strukturen i dess psykologi inte bara uttorka och förgifta värdekällor utan nog också i sin mån framkalla nya slag af lefnadsnjutning. Så ligger det t. ex. ej litet af berusning i den seger öfver rummets, tidens och materiens motstånd, som den nya underverkstekniken tillkämpat sig och hvars frukter den utdelar åt allt vidsträcktare kretsar. Mycken

169

glädje kan också följa med lefnadssättets rikare omväxling och med den allt intimare beröringen med nya länder och folk för att inte tala om en god del sjukdom och annat elände, som den omätligt ökade kunskapen och praktiska skickligheten i förening öfvervunnit. Det är i tillskottet af maktkänslor, hvari de nya värdena egentligen böra sökas.

Men först och sist bör ihågkommas, att stegringen i abstrakt reflexion utgör det för oss enda möjliga sättet att liksom upptaga yttervärlden i oss och assimilera den med vår psyke. Då vi omvandla tingen i tankar, vidga vi ej endast vårt välde öfver det yttre utan vi förandliga och förmänskliga också vår egen tillvaro. Häri ligger också det oeftergifliga villkoret för utmotandet af vantrons skrämbilder och för stäfjandet af instinkternas och drifternas alltför själfsvåldiga och grymma lek med oss. Abstraktionen plundrar och suger visserligen, men den gör ock fri. Vi känna i själfva verket ingen annan väg till andlig frihet.

Men hur man nu än väger tidens credit och debet mot hvarandra — debet tynger mera. Där vi stå, kunna vi omöjligen vilja dröja. Jag menar, att vi alls icke kunna söka målet i var kulturs egen riktning eller utvecklingens uppgift blott i addition och multiplikation. Något annat måste framtiden betyda för oss än en alltmer sammansatt och oöfverskådlig situation, ett alltmer gigantiskt kulturmaskineri, en ständigt påskyndad rörelse, annat än ett medvetande, som i det oändliga spänner

170

ut sig öfver öde vidder, och en makt, som segerrikt öfverskrider hvarje gräns men ohjälpligt dukar under för gränslösheten. Framtiden måste betyda ett nytt lif med ett nytt innehåll, inte blott t. ex. femte digniteten af vår »masskultur» men ännu mindre ett konstgjordt »naturtillstånd» eller någon sorts reträtt till den »gamla goda tiden». Den kan komma, den framtid, som svarar mot vårt behof, blott genom fortgång till en ny omedelbarhet, som försonar innehåll med form och som tystar våra frågor efter upphof och mening med tillvarons själfklara grund och lifvets oanfäktliga värde.

Med mindre äro vi ej hjälpta, och mot något lägre få vi därför icke i sista hand rikta våra sträfvanden. Det drömmes mycket om framtiden i våra dagar. Äfven vetenskapen och konsten drömma därom, de kanske allra mest. De drömma om »framtidsstat», »framtidsreligion», »framtidsspråk», »framtidsmusik», om det »nya» och »tredje riket», »ny moral» o. s. v. Utan tvifvel lida dessa drömmar af mycken utopism men enligt min mening alldeles inte därför att de begära det omöjliga, emedan de sätta målet för högt. I själfva verket förhåller det sig genomgående på fullkomligt motsatt vis. Jag har aldrig funnit »radikalerna» anspråkslösare än när det gäller att begära. Då nöja de sig alltid med smulor, som fallit från deras bord, som verkligen lefvat, verkligen genomtänkt, genomnjutit och genomlidit lifvet. De plocka begärligt upp hvad dessa pröfvat och kastat bort såsom mindervärdigt, lögnaktigt

171

och intigt. Det är denna anspråkslöshet af andligt armod och i den löjliga föreställningen, att bredden och längden skola gifva hvad man inte väntar af höjden, den moderna framtidsutopismens väsen ligger. Däremot böra vi väl akta oss för att beteckna någon framtidsdröm såsom utopisk, därför att dess flykt i sanning är djärf och hög.

*