Masskultur / V. Massmoral (1910) Author: Vitalis Norström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Massmoral.

En hel del företeelser på senare tider både i vårt land och annorstädes ha bragt i dagen en uppenbar och kraftigt medveten tendens att bygga ny moral, som det heter, på »solidariteten» mellan all världens kroppsarbetare. I denna solidaritet hälsas gryningen till en ny dag, den sanna sedlighetens och rättfärdighetens dag, hvars sol rinner opp öfver ändtligen vaknande samveten och skall gå ned öfver de gamla samhällenas ruiner med där kvarlefvande föreställningar om rätt och orätt. Ställningen klarar sig allt bestämdare i den riktning, att egenskaper, som uppammats under kroppsarbetarnes klasskamp och befunnits nödvändiga för att bringa denna kamp till det slut, hvarefter arbetarne sträfva, draga till sig den i egentlig mening moraliska värdebetoningen i allt uppenbarare motsättning mot »samfundsmoralen», som fullständigt beröfvas sin helgd och blottas såsom en tunn fernissa, döljande »öfverklassens» rofdjursinstinkter. När segern blifvit definitivt vunnen af den nya arbetarmoralen, kommer tidpunkten för dennas utvidgning till den högre sedliga mänsklighetstyp, som i sin fredliga famn skall sluta alla jordens barn och som har sin princip i medkänslan med allt mänskligt, ja, hvarför inte med allt lefvande.

176

Här tränga sig omedelbart två frågor fram till besvarande:

Är den nya moralen moral?

Och om den förtjänar detta namn, är den ny?

Ja, den är verkligen moral, ty den har densammas karakteristiska egenskaper. Den röjer i tillräcklig grad den förbindande makt, som utgår från något öfverordnadt och högre, och anknyter denna förbindelse till den enskildes fria vilja. Visserligen löpa här en mängd svåra föroreningar med i motiveringen, i det att redan fruktan för »kamraternas» hämnd, för isoleringens vådor och nesa ytterst starkt drifver till solidaritet och mången gång från moralisk förvandlar denna känsla till blott och bart naturnödvändig, d. v. s. nedsätter plikt till instinkt. Tvång går in i motivet, och tvång färgar hela det solidariska handlingssättet med allt det verk, hvari detta handlingssätt resulterar. Endast den afsiktliga förhärdelsen mot bättre vetande kan vägra att märka detta. Men lika fullt måste vi å andra, sidan tillstå, att alla föroreningar till trots finns en sedlig kärna i arbetarsolidariteten, som gör densamma duglig att uppbära moral. Där finns en inre själens blygsel öfver allt afståndstagande inom de egna leden från klassens heliga sak, öfver all tröghet att verka för den men mest öfver allt förräderi däremot, som absolut inte kan förklaras såsom foster af nyttighetsberäknande och maktlysten agitation eller såsom förförisk gest eller pose rätt och slätt.

177

Känslor af indignation, skam, ånger och förtviflan öfver t. ex. strejkbryteri påträffas här i hjärtats lönligaste rum, där samvetet utan bitankar går till rätta med sig själf. Hur skulle man väl heller kunna borttyda den moraliska halten hos en sådan gripande och glänsande villighet att offra den sista slanten, familjens yttre väl, den egna friheten och det egna lifvet, som ofta möter våra förvånade blickar, hos de socialistiska och revolutionära »proletärerna»? Vi »borgerlige» skulle förneka våra egna »historiska» ideal, om vi förnekade deras »sociala», ty finnes ej här en omisskännelig och afgörande likhet däri, att våra och deras hjältar i samma grad låtit och låta bruka sig af en öfverordnad makt för syften, hvilkas fullföljande går alldeles stick i stäf mot privat fördel och enskild lycka?

Arbetarsolidariteten bär verkligen upp moral och ligger i stor utsträckning till grund för moraliska värdeomdömen, hvari framträda betydande kulturfaktorer. Hela stoftmolnet af all den simpelhet, råhet, får- eller vargaktiga djuriskhet, af denna feghet, dumhet, egoism, som mången gång fresta äfven mindre känsliga sinnen att finna hela den moderna arbetarrörelsen afskyvärd, skall dock inte så angripa våra ögon, att de platt intet se. Guldslanten ligger i alla fall bland soporna. Och så stor är kraften hos det, som verkligen är rent och äkta i en människa eller i en rörelse af människor, att det öfverallt, där det verkligen finns, blir det förhärskande draget och förr eller senare tar

178

ledningen. Man skall aldrig göra sin motståndare sämre än han är, om man vill ha äran kämpa med en värdig. I sådant ligger också på alla områden en dålig strategi, som blott leder till att man oupphörligt bränner sina egna fingrar och drifves till skymfliga återtåg.

Man måste helt visst också medgifva, att klass- eller massmoralen på solidaritetens grundval såsom faktiskt gifven historisk företeelse verkar ny. Väl har man alltjämt sett starka klass-, stånds- och religionssammanslutningar, som afgifvit de kraftigaste moraliska direktiv och vida gripit öfver enskilda folks och länders begränsningar. Men aldrig någonsin förut i historien har verklig moralisk förbindelse anslutit sig till en så rent kollektivistisk massa och af så oerhörd omfattning, som fallet är med den moderna arbetarsammanslutningen, hvilken under en omotståndlig rörelse öfverhoppar oceaner och bergskedjor lika ledigt som den trotsar snart sagdt alla nationella, rättsliga och till stam och ras knutna åtskillnader af hvad slag de vara må. Det är klart, att denna rörelse hos klassen ytterst siktar på människan, och det är troligt, att den på sitt alldeles öfvervägande negativa sätt dock förbereder betydande förändringar i mänsklighetens hela yttre läge. Detta kan ske därigenom, att den på annat håll framkallar de positivt nybildande krafterna — framtvingar dem genom kampens nöd och under de utopiska idealens skeppsbrott. Jag tror på något, som verkligen förtjänar

179

namnet »ny moral» hos arbetarklassen, om uttrycket tages i rimlig mening, och jag ser, att denna nya makt i anseende till både förmåga att sammanhålla och att drifva till uppoffrande verksamhet helt enkelt är den för ögonblicket starkaste i världen. Det kan hända, att häri ligger ett klent vitsord åt samtiden, men det är i hvarje fall ett faktum. Det är ett faktum, att den för tiden karakteristiska sedliga entusiasmen och handlingskraften ligga åt det solidariska hållet till. Men likvisst är jag fullt öfvertygad om, att den verkliga pånyttfödelsen af samhälle och kultur skall framspringa ur helt andra källor. Den nya moralen förhåller sig till denna pånyttfödelse såsom villkor men ingalunda som grund.

Sin rätta belysning erhåller massmoralen genom att jämföras med sedliga hufvudfakiorer af annan läggning. Två typer kunna då komma i fråga att ställas emot densamma: samhällsmoralens typ och den personliga eller individuella moralens.

Den moraliska förbindelsen framsprang länge ur de högre enheter vi kalla samhällen och som framträda i de olika gestalterna af familj, folk, stat, kyrka. Detta skedde så länge samhället innehade en på det hela taget oomtvistad ställning inom själfändamålens sfär, ja, i själfva verket mer eller mindre tydligt innebar sammanfattningen af allt, som kunde benämnas själfändamål. Så länge hade samhället makt att skänka och fasthålla den

180

absoluta värdebetoning, som pliktlifvet dock icke kan umbära. Men under den s. k. nyare tidens gång ha förhållandena uppenbart ändrat sig i den riktning, att samhället allt bestämdare uppfattas såsom blott medel för mänsklig välfärd, såsom instrument, försvarsvapen, organ eller hur man vill beteckna underordningen, men alldeles inte längre såsom det, för hvars skull vi äro till, lida och verka. Människan är inte längre till för samhällets skull utan samhället för människans.

En god ekvivalent till nu gjorda beteckning af den grundliga förändring i uppfattningen af samhället, som så småningom inträdt, kan finnas däri, att nyttighetssynpunkterna — hos hvilka alltid den ekonomiska sidan starkt framträder —, i stor skala ha brutit in på samhällslifvets område och därifrån utträngt de rena pliktsynpunkterna eller åtminstone högst väsentligt reducerat dem. När samhället sjunker ned till medel, låt också vara för s. k. allmänt väl, förvandlas det mer eller mindre i en mekanisk kvantitet, som kan och skall beräknas, mätas och anordnas. Men sådant är fullkomligt främmande för de sedliga värdena, som i sin rent kvalitativa beskaffenhet direkt utesluta allt som heter mekaniskt och kvantitativt, om de än därtill kunna på ett eller annat sätt anknytas.

Samhällsangelägenheter förvandlas på detta sätt till förståndssaker efter att förut ha varit hjärtesaker, och erfarenhet, skicklighet, kunskaper ta samhällsledningen i stället för patriotism, mod

181

och hänförelse. Det kan vara nog så ledsamt att nödgas erkänna detta, men förändringen i nu antydd riktning låter inte betvifla sig.

Rent ut sagdt betyder detta, att de »organiska» samhällena börja upphöra att vara moraliska makter med intim anslutning till hjärta och pliktbestämd vilja. I stället antaga de alltmer betydelsen af summor af mänsklig kraft, som kunna mer eller mindre skickligt användas såsom häfstänger för fullt beräkneliga yttre ändamål. Mest gäller detta om staten, minst om familj och kyrka. Familjen står för nära den enskilda personligheten för att lätt kunna mista sin individualitetsvalör oeh förflackas till ett mekaniskt schema; likaså kyrkan så långt hon verkligen representerar lefvande religion, en inre ställning, som öfverallt mycket försvagats och som ofta får träda tillbaka för den yttre — att vara en administrativ faktor i staten.

Hvilken ringa makt ha ej i vår tid fosterlandets lagar och rätt, minnen och framtid att motivera personliga insatser af arbete, egendom och lif i jämförelse med tankarna på den trygghet, de förvärfs- och njutningsmöjligheter fosterlandet såsom ett väl organiseradt och kraftigt samhälle erbjuder den för öfrigt mycket förklarliga egoismen?

Öfverallt påträffas skaror af fosterlandslöse och fosterlandsfientlige, hos hvilka patriotismen fallit bort utan den minsta »värk». Om dem lönar sig ej tala i detta sammanhang. Men äfven på andra håll, där bättre kunde väntas och fordras, yppar

182

sig esomoftast stor svårighet att fasthålla fosterlandskärleken ens under den blygsamma formen af nationell själfaktning. Så få t. ex. en stunds festyra och gamla slappa förbrödringstraditioner gälla mera. Men framför allt måste anseendet för modern bildning, vidd i vyerna och fördomsfrihet häfdas!

Patriotismen ställer numera i allmänhet inga alltför stora anpråk på näfven. Men ryggrad kräfver den alltid. Med blötdjur är fosterlandet aldrig betjänt. I den verkliga — således inte blott besjungna och bedruckna och behurrade — kärleken till fäderneslandet och dess folk ligger alltid gömd en skarp spets mot andra folk, som på gifven anledning lätt nog blänker fram. Denna känsla tål inte för mycken vare sig »bergspredikan» eller »kultur». Men ändå är den nära besläktad med lifvets högsta goda och har i sig fonder af ljufhet och kraft, hvarom kulturisten-altruisten till hvarje pris inte har en aning. Det ligger långt mera kärna och sena, långt mera hälsa och glädje i själfva det väl vårdade nationalhatet än i den rena impotensen att hata å sitt lands vägnar. Med denna lugna och kalla insikt behöfver man ju ej alls förbinda någon förkunnelse af hatets evangelium.

I grund och botten är förhållandet, åtminstone hos oss, ungefär enahanda öfverallt. Fosterlandet står sig slätt under brytningen med nutidslifvets mera aktuella värden. Det sjunker mer och mer ned till en dekoration, som långtifrån ens den alltid

183

respekteras eller — tolereras. Hvad som står kvar däraf smälter för hvar dag alltmer ihop. Snart är intet annat öfrigt än det samhällsmaskineri, som snällt arbetar för oss.

Vi måste konstatera, att samhället under ingen gestalt längre utgör den egentliga källan till moraliska förbindelser, moraliska omdömen och moraliska ideal. Men det vore mer än förhastadt, ty det vore uppenbart vrång dom, om man af detta onekliga sakförhållande läto sig förledas till det påståendet, att ingen annan källa till verklig sedlighet läte upptäcka sig i samtiden än den så ofta framhållna »solidariteten». Det vore att ställa saken på hufvudet och helt sluta till ögonen för de senaste århundradenas egentliga utvecklingsarbete och dess bästa frukter.

Det finns en annan och högre moraltyp än massmoralen, en som lefver ett rikt och intensivt lif och som direkt framsprungit ur den nyare historiens oöfverskådliga och omätliga kamp för en klarare och vidare horisont åt mänskligheten. Detta är personlighetsmoralens typ, den förhärskande, den för vetande, kultur och frihet karakteristiska. Den har efterträdt den absoluta samfundsmoralen, som den böjt till verktyg och organ åt sig, men som den alldeles icke på allvar får eller kan göra sig af med, hur hård sammanstötningen än ofta blir. Denna högre typ har upptäckt individualiteten, personligheten såsom lifvets väsentliga värde och inom personligheten nått fram till något annat

184

än den empiriska människan, som är tillgänglig för beskrifvande, mätande och räknande vetenskap, nämligen till den fasta och förnuftiga urgrund för sedliga förpliktelser och värdeomdömen, som aldrig kan med framgång sökas utanför det mänskliga men heller icke inom det blott och bart mänskliga. Väl ligger i denna syn på det personliga såsom innehållande ett öfverskott öfver det blott mänskliga och sedlighetens grundande just på detta karakteristiska öfverskott ett uttryck för sanningen, till hvilket man blott sällan når fram och hvilket man också på de flesta håll känner sig manad att förkasta, emedan man fruktar, att däri dölja sig rester af ljusskygg och haltlös metafysik eller mystik. Men i själfva verket röjer de sannskyldiga kulturmänniskornas absoluta betoning af den individuella personlighetens värde eller af de personliga lifsvärdena öfver hufvud, att i personligheten ligger en princip, som för dem står öfver all jämförelse och all relativitet, äfven om den inte på långa vägar blir utformad till klar tanke. Att denna princip icke rätt och slätt täcker sig med samhället, det åtminstone är afgjordt och står fast. Likaså att densamma alldeles icke står i lika oförsonlig motsats till samhälls- som till massmoralen.

Det är ett af de pregnantaste uttrycken för hvad som innerst försiggått i den nyare tidens historia, att personlighetsbildande krafter allt starkare framträdt under en oupphörlig och intensiv

185

strid med en dunkel men enhetlig och öfvergripande, länge öfvermäktig samhällsanda, som haft till sitt förfogande en mängd ras-, stam-, folk- och familjeinstinkter, hvilka sträfvat binda och sammanhålla hvad de förra krafterna velat lösa. Individerna ha suttit liksom infattade i hylsor men samtidigt burit på ett inre sprängstoff, driften till utprägling af den rena enskildheten, en inneboende plastisk gestaltningsdrift, som inte nöjt sig med någon sorts schematiska människor eller med enskilda, som blott exemplifiera genera och species, utan syftat fram till att utplåna de typiska skiljaktigheterna under utskärpande af de individuella. Vetenskapen har här satt in med sin utvecklingslära, som drifver typerna af allt lefvande öfver i hvarandra, gör dem vaga och obestämda och alldeles nekar att respektera några absoluta gränser. Det är inte blott släktena och arterna i biologien, som tappat sina orubbliga konturer, utan äfven ras-, stam- och folkskillnaderna ha gått in under samma breda evolutionssynpunkt och sammangjutas alltmer dag för dag, teoretiskt och praktiskt, i samma rymliga människoskal. Arterna nedsjunka till blotta ansamlingar af likheter, som bero på den tillfälliga miljön, medan någon ursprunglig och oföränderlig typiskhet inte vidare antages. Parallellt härmed går det draget, att den politiska utvecklingen omsättes i en social därigenom, att substanskaraktären hos de politiska enheterna nekas och upphäfves. Människorna känna sig inte längre som momenter i sådana enheter eller

186

helheter utan som individer, hvilkas grupperingskrafter förvandlas från dunkla instinkter till medvetna gemensamma intressen. Om häri ligger en kollektivism, som verkar sprängande på de gamla samhällshylsorna med deras »organiska» beskaffenhet, måste dock erkännas, att personlighetsprincipen utgör själfva sprängämnet. Det är personlighetsbildning, som ligger under såsom »mening», och den har också blifvit resultatet.

Människan har växt i och under samhällsenhetens relativisering till ett kollektivum — det är ett faktum. Hon behöfde lösa sig ur samhällets kväfvande famntag för att bli sig själf. Och i sig själf har hon funnit den afgörande normen för sina handlingar, lifvets högsta och dominerande värde, som hon inte utan samvetets uppenbara kränkning kan ge någon lägre plats. Och i denna sedliga princip har hon också funnit källan till samhällets rätt och lag. Rätten ligger numera icke såsom utgångspunkt till grund för sedligheten utan tvärtom sedligheten för rätten. Samhällsrätten utgör en utvuxen, en förstorad personlighetsmakt men ligger alldeles inte på sidan därom och gör intrång därpå utifrån. Det historiska samhället står kvar men inte som öfvermakt öfver personlighetslifvet utan såsom dess medel och organ. Samhället har på sätt och vis genomgått en »afsjälnings»-process samtidigt med det att människan själf blifvit själfullare, eller har åtminstone det förra blifvit en följd af människans oafvisliga försök och

187

bemödande i sagd riktning. De förluster, som sammanhänga med samhällets sjunkande i valör, m. a. o. med dess mekanisering, äro annars sannerligen så betydande, ja, ha kostat oss så mycken lifsvärme och beröfvat oss så många fasta hållpunkter, att om värdet af det nya vi vunnit och det gamla vi förlorat skall beräknas i lyckoenheter, det förra säkert ännu kommer till korta för det senare. Men i förnuft och värdighet ha vi gjort uppenbara framsteg, och lyckan kommer kanske haltande efter.

Vi ha hunnit så långt, att vi fått intim och fullständig känning af vårt väsens innersta lag, friheten, och skaffat oss tillfälle att lefva därefter. Denna lag kunna vi sönderlägga i en mångfald »fri- och rättigheter» och på det sättet liksom uppgöra en lista på våra vinster. I mycket spela dessa momenter in i hvarandra, och ofta bära de mindre lyckliga benämningar. Så talar man i detta sammanhang om t. ex. tanke-, tros- och yttrandefrihet, frihet till lif, egendom, arbete, förvärf o. s. v., hvartill gärna kan läggas något som vi helst glömma af men dock flitigt begagna oss af — friheten att missbruka friheten. Intet af allt detta var från början själfklart eller själfgifvet, utan allt är tillkämpadt med svett och möda, under suckan och sorg, hård och blodig strid. Och hvar enda en af dessa mänskliga »friheter» låter på visst sätt betrakta sig såsom afvunnen samhället själft, som aldrig släppt af någon godvilligt utan blott nödtvunget. Men så har individen undan för undan

188

tillkämpat sig det minimum af fri rörelse, den måste ha, och samhället själft steg för steg inregistrerat kampens resultat bland sina egna attributer och troféer. Samhället har så fått lära sig att bokföra individens segrar på sitt eget vinstkonto och att ikläda sig skyldigheten tillse, att de verkligen komma vederbörande till godo. Men med denna fortgående omflyttning af tyngdpunkten från samhällskroppen till cellerna, från det historiska hela till individerna följer en djupgående förändring i samhällets hela struktur, öfvergången från organism till maskin. Ja, själfva historien kommer på detta sätt i ett nytt läge, i det att hon inte längre tassar omkring i det blinda ödets strumpfötter utan insättes på kunskapens raka skenor i en riktning, där det börjar klarna. I ljuset af den klarheten tro vi oss skönja, att individernas utkapsling ur samhället till intagande af fristående ställningar, som åtföljes af de gamla lefvande öfvermakternas bortvissnande och af det döda gnisslet af trissor och hjul hos de nya, dock inte innebär ett definitivt resultat af utvecklingen, utan att densamma förbereder ett nytt och högre enhetslif med bättre svängrum för de däri ingående lemmarna. Det kan nu inte vara förnuft i att formen för personligheternas förbindelser för alltid skall efterapa de fysiska atomernas, fastän likheten för närvarande börjar bli alltmera slående.

Samhället är vordet den sköld, hvarmed vi betäcka personlighetens vinster, det vapen, med

189

hvilket vi drabba de fiender, som vilja rycka utvecklingens frukter ur våra händer, och det verktyg, hvarmed vi ytterligare förarbeta, förädla och utvidga hvad vi vunnit. Det finnes ingen möjlighet att mäta historiens framsteg med annat mått än med personlighetens växt. Grumlas blicken för denna, så faller det absoluta naturmörkret tungt och ogenomträngligt öfver hela lifvet och slingra sig dess vägar om hvarandra utan ringaste reda, ja, kröka sig tillbaka i sig själfva liksom planeternas banor, årstidernas växlingar eller vegetationernas förlopp. Här hjälper platt inte att komma och fromla om altruism och evig fred och solidaritet, ty det ligger ingen själfständig ljuskälla i slikt. Människan måste först vara något i och för sig själf, innan hon kan bli något rätt för andra, ja, innan hon ens kan ses i relation till andra. I den moraliska världen är det egna inre lifvets beskaffenhet med nödvändighet det första, medan varandet och verkandet för andra måste komma i efterhand och byggas på grundvalen af det första. Ett rent hjärta betyder mer än en öppen hand. Hvarje omvändning af dessa moment innebär alltid en ödesdiger förfalskning, ofta ett skamligt hyckleri. Ingenting är heller så ägnadt att göra en karikatyr af kristendomen som att grunda densamma på kärleken till nästan som princip. Personlighets- och renhetstypen är den högre sedlighetstypen, medan solidaritets- och broderlighetstypen är sekundär och

190

underordnad och egentligen bara lefver på hvad den omedvetet gömmer hos sig af den förra.

Det historiska samhället undergår för närvarande en synnerligen snabb och djupgående omvandling, som dock begynt för flera århundraden tillbaka. Det afpassar sig alltmer för ställningen af kulturens tjänare, i hvilken ställning det visserligen får uppgifva många af sina häfdvunna attributer men där det ock kraftigt häfdar sin oumbärlighet.

Den äldre moraltypen var samhälligt religiös och uppbyggdes på den saliggörande tron, på gudsfruktan och lydnad för auktoritet. Kulturmänniskan har svårt att återfinna sina högsta själsinnehåll under dessa rubriker. Hon har andra namn på både ondt och godt, hvilka helt visst röja formförändringar af stor betydenhet men dock alldeles icke någon artmotsats. Det går inte för oss att få in det radikala onda i världen under syndens synpunkt. Anklagelserna för synd ha ingen rätt resonansbotten i vårt medvetande, och skuldkänsla är ingalunda hvad som framför annat trycker oss. Men vi ha knappast kommit i ett förmånligare läge, därför att vi nu i stället långt mera skoningslöst än någonsin äro ställda inför det mörker, den strid och det lidande, som synas höra till tillvarons eget väsen. Så hålla vi oss också mera till de välsignelser, som följa med vetandet, än till den saliggörande tron, och substansen i själfva gudsfruktan anse vi innebo i hjärtats renhet. Lydnaden

191

för yttre auktoritet, som behärskade den äldre moralen, viker äfven mer och mer för denna det egna väsendets strängt bindande lag, som möter oss innerst, när vi forska efter frihetens sanna natur. För min del är jag lifligt öfvertygad om, att vi på alla dessa punkter ha att företrädesvis göra med ekvivalenter till de gamla värdena men ej med negationer af dem. Ty det grunddraget är gemensamt för både den moral, som i första rummet var samhällelig och grundad på auktoritet, och den, som framför allt är personlig, att de söka och finna människolifvets högsta innehåll. Om detta sedan kommer till oss under gestalten af from och passiv undergifvenhet för en högre makt eller af verksam sträfvan efter inre klarhet, renhet och frihet, så kan denna skillnad nog betyda ofantligt mycket ur effektivitetens synpunkt. Men den ändrar ingenting i det förhållandet, att målet i båda fallen sättes endast i det högsta. Skiljaktigheten berör ej egentligen innehållet utan långt mera formen. Därför pågår väl med nödvändighet en oafbruten utjämning — som tillika visserligen alltid har karaktären af strid — mellan den historiska och den kulturella ståndpunkten. Men en oförsonlig motsats råder blott på enskilda ställen, ej i det hela. Förhållandet i det hela är komplettering men inte negation.

Väl måste medgifvas, att svåra urartningssymptom förfula bilden af både kultur och samhälle i vår tid och att dessa ofta kunna vara ägnade att bringa till förtviflan, alltid att hålla i den

192

hårdaste spänning och den starkaste ansträngning. Men lika säkert är, att vår kulturs innersta kraft dock är en allt medvetnare och afsiktligare sträfvan efter personlig fullkomlighet. Det kunna vi klarligen märka midt uppe i all den förfärande opersonlighet och mekaniskhet hos densamma, som ofta tycks förvandla den i en rå naturmakt.

Lika säkert är, att det historiska samhället äger en inre bildbarhet för kultur såsom ingen konstruerad samhällsbild. Och i dess former ligger äfven ett knippe af försvars- och anfallsmedel mot dessa kulturens och frihetens fiender, som alltid sätta ett lägre godt öfver ett högre och peka utåt i stället för inåt. Det gamla samhället betyder numera kanske mest af allt just sådana medel, med hvilka vi värna det bästa utvecklingen afkastat, det, som utgör det renaste uttrycket för människans väsen. Vi skola inte tveka att begagna dem. Men om vi också tvekade aldrig så mycket, så måste vi af pur själfbevarelse.

Enligt min bestämda uppfattning föreligger alldeles icke någon inre motsägelse i den här intagna ståndpunkten, att massmoralen å ena sidan säges innesluta en kärna af verklig sedlighet men å den andra utgöra en lägre form, som bör bekämpas. På detta lifvets innersta och mest komplicerade område står knappast till att finna exaktare uttryck, om de infe helt och hållet skola sökas på bekostnad af totalbildens sanning.

193

Ingen förnuftig förebrår de solidariske deras blindhet på det ena ögat. Lika litet förmenar han dem att gå till strids för de ideal de se. Men till gengäld vänta vi af deras förnuft, att de medgifva oss rättighet att bruka bägge ögonen och naturligtvis också båda händerna.

*