- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Min första beröring med baptisterna

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FÖRSTA DELEN

 

MIN FÖRSTA BERÖRING MED BAPTISTERNA.

 

Låt mig till att börja med helt öppenhjärtigt berätta för mina läsare, att jag i mina ynglingaår befann mig i skomakarelära. Detta fick jag en gång anledning omtala i en predikan för många år sedan. Pastorn på stället, där jag höll denna predikan, tyckte ej om meddelandet. Han ansåg det onödigt, sade han, att predikanterna gåve åhörarne osökt anledning att ringakta dem. Jag blev icke så litet häpen, ty långt ifrån att ha velat ge anledning till ringaktning, hade jag tvärtom beräknat en alldeles motsatt effekt. Jag hade läst några ord av Otto Funke, där denne påstår, att han funnit skomakare i allmänhet vara litet filosofiskt anlagda, och att flera sådana gjort sig till bemärkta män. Jag visste ju likaledes, att flera av vårt samfunds mest kända predikanter i tidigare år pliggat och snott becktråd av hjärtans lust. Endast rädslan för att dessa mina kolleger möjligen dela ovan åsyftade pastors uppfattning avhåller mig från att räkna upp hela raden av dem. För resten, något ha vi varit i vår ungdom, det begriper varje människa, och skam för övrigt, om så icke vore. Väl, jag ber mina läsare försöka föreställa sig en skomakarpojke av just jämt den där vanliga typen, som ses skrida fram på en småstadsgata med luggen i vädret och händerna i byxfickorna, och ett par nyhalvsulade stövlar instuckna under ena armen.

Har du klart för dig nu?

Gott, då har jag haft nöjet presentera mig själv, sådan jag en dag för mera än 37 år sedan utan onödig brådska marscherade fram på en gata i den lilla västgötastaden vid Tidans utlopp i Vänern. I en stad på 2,000 själar, som Mariestad då var, trängas som bekant människorna icke på gatan, och uppenbarar sig någon gång 10 à 15 personer i klunga, så förstår man, att det måste vara någonting på färde. Jag häjdades i min promenad av en hel liten tropp av stadsbor, som hade stannat mitt i gatan, där de slagit ring omkring något tydligen mycket sällsamt föremål. Att en skomakarpojke skulle kunna passera en dylik folksamling utan att undersöka förhållandet litet närmare är ju alldeles otänkbart. Hans »filosofiska anlag» förbjuder honom det. Att det måste vara någonting märkvärdigt var ju tydligt. En svagdricksutkörare hade stannat sitt fordon, hoppat av och stod där nu och sträckte hals över de framför honom stående för att uppfånga en skymt av det »underdjur», som föranlett stagnation i gatutrafiken. Jag lyckades efter någon möda tränga både mig och de nyhalvsulade stövlarne, vilkas storlek och tyngd var ungefär hälften av min egen, genom folkhopen och fann, att det så ivrigt begapade föremålet var ingenting annat än en liten flicka på ett par år, som en något tafatt tjänarinna höll vid handen. Att den lilla likväl var en för samhället högst ovanlig, ja, då för tillfället enastående företeelse gav sig snart till känna, ty, sade man, »hon är en baptistunge» d. v. s. hon var inte döpt. Om det i hast uppenbarat sig en människoliknande varelse från månen kunde denne knappast ha väckt mera undran och häpnad, än vad åsynen av detta »odöpta» barn gjorde. Ingen, som själv levat upp i en trakt, där baptisternas grundsatser varit fullständigt okända, och där därtill schartauanismen svept sin mantel av fördomar kring både förnuft och känsla. skall finna anledning betrakta min här gjorda framställning som överdriven.

I alla händelser var det här på gatan vid åsynen av den odöpta lilla flickan, omgiven av en nyfiken hop, som sade allt ont om det folk, efter vilket hon uppkallades, som jag första gången kom att närmare stanna för ordet baptist och ägna det en smula eftertanke. Bland dem, som vid tillfället »föreläste» om baptisterna. var en äldre kvinna. vilken med en sällsam färdighet »bevisade», att den lilla flickans föräldrar som ju utgjorde de enda baptisterna i staden voro ena högst samhällsfarliga villoandar. Jag kan ej hjälpa att mitt intresse redan härmed var väckt, ty jag har alltid haft för mig och har så ännu i dag, att folk, som göres till skottavla för en förhärdad sladderkärings vassa tunga, det måste, när allt kommer omkring, ändå vara bra folk.

För att inte släppa den i min 35-årshistoria så betydelsefulla lilla flickan helt och hållet ur sikte, nödgades jag gå händelserna en smula i förväg och tala om att jag ej långt därefter såsom själv ansluten till samfundet fått mina bästa vänner i den lilla flickans föräldrar, och att jag i detta oförgätliga hem, om vilket jag längre fram har åtskilligt mera att säga, njöt mycken hugnad.

Men åren svunno, undertecknad blev profetlärling och drogs från fädernebygden bort. Den lilla flickans föräldrar drogo uppåt Värmland, och härom året återsåg jag »baptistungen» i Örebro, då en välbeställd affärsdam och en aktad medlem av Örebro 3:dje baptistförsamling. Att jag därtill återfann henne på hennes plats i ungdomsföreningen, i sångkören och i söndagsskolan var ju ej mera, än vad man har anledning vänta av ett många böners barn, som hon var.

Mina läsare ber jag att ännu icke släppa skomakarpojken ur sikte, ty såsom sådan hade jag ännu åtskilligt att pröva innan mitt intresse för de föraktade och förföljda baptisterna förbyttes i personlig gemenskap med dem.

En söndagskväll på vintern 1885 sågos grupper av allvarliga män och kvinnor trappa av in på den s. k. »Uglas gård» i Mariestad. Där, en trappa upp inne på gården, hade baptisterna hyrt en sal. Den gamla träbyggnaden existerar icke mera, ty vid den allt förhärjande eldsvåda, som för cirka 30 år sedan drog över samhället, gick även »Uglas gård» med den gamla »baptistsalen» upp i rök och lågor.

Nedanför den primitiva trappa, som ledde dit upp, stod vid åsyftade tillfälle en skara halvstora pojkar, som oupphörligt bemötte de anländande åhörarne med spefulla anmärkningar. Ett föremål för deras glåpord var dock företrädesvis en reslig ung man, vilken fattat posto vid uppgången, där han stod i något slags vaktmästarförordnande. Med pojkarna förhöll det sig så, att de som förut ägt tillträde till bönestunderna å salen, därvid uppträtt på ett sätt, som i senare tider blivit så kännetecknande för vissa exemplar av arten Hinke. Då det ej stått till att få bukt med pojkarna inne i lokalen, hade man föredragit att helt enkelt ge dem portförbud. Alltså gällde här: »Inga pojkar på predikningarna!» För förbudets tillämpande hade man sålunda placerat den respektingivande unge mannen nedanför uppgången. Undertecknad kände ej till pojkförbudet, men erfor likasom instinktmässigt dess tillvaro, då jag såg »olycksbröderna» nedanför trappan i stället för ovanför. Jag beslöt mig våga en kupp och följde därvid tätt bredvid ett par äldre personer, för att så gott som osedd slinka upp och in. Men det lyckades icke. Mannen grep mig vid bröstet med ett lakoniskt: »inga pojkar». Vad var nu att göra? Vända om och gå hem? Jo det skulle jag gjort! Jag hade kommit till stället för att bevista »baptistmötet», och jag såg ingen rimlig anledning, varför jag icke också skulle dit upp. Icke för ett ögonblick jag reflekterade på något annat. Men huru? Jo, jag tog mössan i min hand, anlade en den oskyldigaste min i världen och förklarade, att jag var en ovanligt allvarlig yngling, som aldrig haft eller hade några odygder på mitt samvete.

Ja, så sade jag åt mannen, och jag ber vänligast mina läsare icke hålla mig allt för sträng räkning med avseende på sanningen i detta yttrande. Det förfelade i alla händelser ej sitt ändamål. Jag fick passera. Sådan var då min entré till den första baptistiska sammankomst jag någonsin besökt. Det vore orätt att säga, att vad jag hörde och såg den kvällen, åstadkom hos mig någon förändring i mitt väsen. Ej heller innebar sammankomsten något mitt inriktande i baptisternas läroåskådning. Men det hela knöt mitt intresse oemotståndligt vid folket, det folk, som, överhöljt med hela samhällets förakt, upptagit kampen mot inrotade fördomar.

Mötesanordningarna voro de mest primitiva, men predikan var den kraftfullaste och mest hjärtegripande jag dittills hört. Det märkliga är, att predikan hölls av en yngling, ett eller ett par år yngre än jag själv, sålunda då föga mer än 14 år gammal. Denne gosspredikant var vår nu mera så aktade och uppburne vän, C. V. Hugo.

Den text, över vilken H. predikade, var Mose ord vid sitt avskedstagande från Israels folk: »Jag tager i dag himmel och jord till vittne på, att jag föresatt eder att välja mellan livet och döden, mellan välsignelsen och förbannelsen». Den halvtimma, som predikan tog, blev sannerligen väl använd. Talet flödade med en schwung och en kraft, som visste ge åhörarne sysselsättning för sin uppmärksamhet. Jag hade nog hört många predikningar intill dess, då erfarna män bemödat sig att rikta sina åhörares förstånd med diverse förklaringar över viktiga religiösa ämnen, men för första gången i mitt liv hörde jag en predikan i detta ords egentligaste bemärkelse, d. v. s. då predikanten framträdde och talade på ett sätt, som gav for handen, att han beslutit att med sin framställning vinna en omedelbar framgång åt den gudomliga sanningen i åhörarnes hjärtan. Därav glöden och kraften. Huru det nu var gick jag från denna sammankomst med en tydlig förnimmelse av, att skulle jag någonsin i mitt liv sluta mig till ett särskilt religiöst samfund. så skulle det bli baptisternas.

Från denna stund var det ock med stegrat intresse, som jag lyssnade till allt, som sades om detta folk, dess läror, dess församlingar och dess mission. Det fattades ej heller tillfälle därtill, ty man talade om baptisterna över allt i staden. Den omständigheten, att min far vid just denna tid låg på stadens lasarett, gjorde, att jag hade anledning esomoftast besöka denna anstalt och minnes, huru även de sjuka samtalade om det underliga folket. Dessa hade därtill en särskild orsak däri, att lasarettets översköterska var en av stadens fem eller sex baptister. Det sätt, varpå denna kvinna levde sitt liv och skötte sitt kall inom anstalten, gav patienterna osökt anledning att tänka högt om baptisterna. Det var ock något, som jag fann rörande dem alla. Huru mycket man än förlöjligade och förvrängde deras läror och deras församlingsordning, rådde inom samhället en anmärkningsvärd enighet om, att baptisterna voro ett allvarligt och gudfruktigt folk.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free