- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Anslutningen till samfundet

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ANSLUTNINGEN TILL SAMFUNDET.

 

Efter hittills skildrade händelser skulle det ej dröja så länge, innan jag fick anledning kora min plats inom den religiösa samfundsvärlden. Förhållandena hade ordnat det så, att jag till kamrat på verkstaden fått en ung man, vars gudsfruktan var tagen så på allvar, att han satte min sinnesändring och frälsning såsom det mål, efter vilket han i oavlåtlig bönekamp strävade. Och den kampen blev ej förgäves. Det var den 14 mars 1886, som ljus gick upp för den själ, vilken befunnit sig i mörker.

Jag skall ej försöka skildra den stunden. »Den kan ej förklaras, men den kan erfaras». Det är min glädje att få tro, att blotta påminnelsen härom kunnat hos de allra flesta av mina läsare framkalla minnet av en liknande stund hos dem själva - den dyrbaraste i deras liv. Att tänka på den stunden blir oss ju alltid en hugnad och en orsak till stor tacksamhet mot Gud, men det är likväl något, som vi aldrig borde göra utan att samtidigt på det allvarligaste rannsaka oss själva inför spörsmålet om och i vad mån vi sedan den stunden förkovrats till ära för vår Herre och Mästare. Kanske skall en sådan rannsakan ådagalägga, att de första veckornas varma hängivenhet flyktat. Väl, i så fall må vi skyndsamt besluta oss för en återgång till vår första kärlek; vi voro likväl lyckligast i den.

Min förut omnämnde kamrat var baptist, varemot »mästern» tillhörde de lutherske. »Dopstriden» stod den tiden långt mera allmän än nu, och på vår lilla verkstad diskuterades det »väldeliga» så gott som varje dag. En bok, som då för icke så länge sedan utkommit av lektor P. Waldenström var »Barndopets Historia». Denna bok hade väckt en outsäglig triumf inom deras läger, vilka försvarade vattenbegjutning av späda barns huvud såsom dop. Man visste likväl berätta om helt andra och motsatta resultat av denna bok. Sålunda hade en av eleverna vid den då i Kristinehamn förlagda missionsskolan studerat boken i fråga, med följd, att han, uppmärksamgjord på de däri framlagda bevisens ovanligt svaga halt blev baptist och predikant i baptistsamfundets tjänst.

In på vår verkstad kom esomoftast vänner till »mästern», och gent emot den ene som den andre hade den baptistiske gesällen att försvara sig och sitt samfund. Beklagligt nog togo samtalen här såsom ofta blir fallet stundom en hetsig karaktär, och man frågade förgäves efter nyttan av dessa debatter. Undertecknad blev den tyste åhöraren till diskussionerna; och utan att jag kan säga, det dessa gåvo mig någon vidare klarhet i det avhandlade ärendet, väckte de dock mitt livliga intresse för dopfrågan som sådan och gav mig anledning att gripa mig an med dess rannsakande i skriften. En förträfflig hjälp blev mig härvid den kända lilla traktaten, som utom en kort framställning om det kristliga dopet å ena sidan, å den andra upptager alla de skriftställen, vilka beröra dopfrågan samt en blank avdelning, där vänner av barndop inbjudas att anteckna de bibelställen, vilka handla därom.

Eftersom jag redan på förhand med mina varmaste sympatier knutits vid det baptistiska folket, var det klart, att mitt hjärta stod tillgängligt för det ljus i dop- och församlingsfrågan, som strålade mig till mötes från Nya Testamentets blad. Det dröjde härefter ej länge, förrän jag fattat och tillkännagivit mitt beslut att bliva baptist. Det vore orätt att påstå, det dopfrågan var mig till sitt väsen fullt klar. Att dopet likväl ingick som ett viktigt moment i läran om människans frälsning, det var genast min bestämda övertygelse, och att Gud krävde detta steg av mig, såg jag likaledes uppenbart; och det var mig nog.

Vad dopets egentliga väsen vidkommer, är det åtminstone min erfarenhet, att det förblir ett ämne, vid vars fortsatta studier man finner ständigt nya anledningar att prisa Gud, för vad han däri inlagt.

Rörande krafter, som nu sattes i rörelse för att hindra mig taga detta steg, så bereda de mig ännu i dag både löje och vemod. De mest naiva åtgärderna vidtogos från min mästers religiösa meningsfränder, vilka icke unnade baptisterna ens den lilla framgång, som kunde ligga i den 16-årige lärpojkens övergång till deras läger.

En hedersman, som alltid brukade ge mig 25 öre i drickspengar, när jag kom hem till honom med hans lagade skor, reducerade detta belopp till 10 öre, sedan jag hade beslutat bliva baptist, för att, efter det beslutet satts i verkställighet, alldeles draga in drickspengarna.

En gammal man, på vars uppriktighet jag saknar anledning tvivla, bad mig vid ett längre samtal i hans hem under djup rörelse att avstå från mitt beslut, i vilket fall han lovade mig sitt hägn och sitt stöd, om jag valde att som predikant söka tjänst inom barndöpande samfund.

En dopförrättning i en schartauansk bygd torde ännu i dag knappast kunna hållas utan fruktan för våld från uppretade folkhopar. Större delen av mina läsare ha säkerligen ej annan föreställning om dopförrättningar, än att de äro över allt och alltid dessa stilla, känsla och förstånd gripande högtidsstunder, till vilka människor alltid skynda med samma begär efter att lyssna och skåda. Ja, dit hinna vi efter hand, där vi i trohet kämpa vår strid för den apostoliska sanningens framåtförande. Men det har ingenstädes varit så från början. Det veta männen från konventikelplakatets dagar att berätta oss. Och vad vissa västra delar av det sydligare Sverige vidkommer, så har våldsmakten mot baptisternas verksamhet gärna velat hålla i sig ända till denna dag.

Vad den dag beträffar, som medförde min övergång genom dopet till Svenska Baptistsamfundet, så skulle den kunna ge anledning till en rätt så märklig berättelse, om vad av motstånd man i ett av fördomar uppfyllt samhälle förmår utveckla mot en hatad och fruktad livsrörelse. Men den omständigheten, att jag då skulle nödgas vidröra en del mig nära stående personer, dem jag i följd av naturliga band håller obeskrivligt kära, hindrar mig från detaljer. För egen del minnes jag dagens upplevelser och glädes över den Guds högra hand, som kan allting förvandla. Vilken här av fördomar och missförstånd har icke upplösts och svunnit se'n dess och lämnat rum för kärlek och förståelse!

Undertecknad står kanske tämligen ensam i det fallet, att jag blivit döpt utan att ha vid ett föregående församlingsmöte avlagt den sedvanliga bekännelsen om sinnesändring och tro. Ett församlingsmöte för detta ändamål var likväl samma dag utsatt att hållas, men då jag blev av motstånd förhindrad inträffa, kunde intet däråt göras. I stället måste jag hålla mig gömd i en skog, som låg utmed vägen till dopstället och där invänta dopförrättaren och 3 à 4 meningsfränder, vilka vågat bliva honom följaktiga. Dopstället blev ett annat än det från början bestämda. Detta befanns nämligen inemot tiden för dopförrättningen vara belägrat av en skara samhällsinnevånare, vilka visade tecken av, att det kunnat bli vådligt nog för oss att våga försöket där. Det var storm på Vänern den dagen, d. 7 juli 1886; och vågorna vräkte med dån emot den ensliga strand, där vi i skyddet av reslig barrskog beredde oss för den viktiga handlingen. Det förut bestämda dopstället låg, ehuru avskilt från oss genom skogen, ej längre bort, än att vi kunde höra stojet och tjutet från den skara, som där väntat sig nöjet att få mot »villoandarne» visa sin lutherska rättrogenhet.

Anordningarna med avseende på dopdräkter m. m. voro nog rätt så primitiva, men dopgraven var åtminstone den rymligaste, som Sveriges land ställer till förfogande. Och därifrån trädde oss till mötes en välkomsthälsning så brusande och dånande att våra röster, där vi knäböjde på stranden och bådo, svårligen skulle ha uppfattats några meter utom vår krets.

Dopförrättare var en gjutare från Skövde, L. G. Pettersson, en av dessa bröder, vilka vid sidan av sitt jordiska arbete förkunnat och ännu förkunnar Kristus med denna osläckliga nitälskan, som gör dem aktade och älskade, om ej i stora vida kretsar så likväl så mycket varmare inom de små. (FOTNOT: Sedan detta skrevs har L. G. Petterson avsomnat i Herren.) Att sådana praktiska bröders arbete i evangelium icke nu värdesättes i samma grad som fordom är ett faktum, över vilket vi ha anledning beklaga oss. Om tillväxten av de »skolade» predikanternas antal medför minskning i deras, vilka i egenskap av aktningsvärda, det praktiska arbetets män, då tillfällen givas, uppträda och predika evangelium, så är vinsten ringa. Kanske behövde de »ständiga» och de »tillfälliga» komma varandra en smula närmare för att övertygas om, att man i den ena kategorien som den andra är skaffare åt Gud, om ock var en efter sitt pund.

Omedelbart efter dopförrättningen följde firandet av Frälsarens åminnelsehögtid, som ägde rum i den förut omnämnda familjens hem - ett hem, som i många år förblev den lilla församlingens helgade mötesplats. Så var då anslutningen till samfundet fullföljd, och min själ njöt därvid en obeskrivlig hugnad. Oftast varje gång det under de svunna 38 åren förunnats mig att återse fädernebygden, har jag aktat det som en dyrbar vederkvickelse att ensam, alltid ensam, vallfärda dit ut till den ensliga stranden i den resliga skogens skydd för att där nedfalla vid samma sten som för 38 år sedan och utgjuta hjärtat i tacksamhet och bön.

Jag kan ej underlåta att i detta sammanhang omnämna det jag dagen efter mitt dop ställdes till rätta för detta mitt steg inför stadens kyrkoherde, kontraktsprosten och teol. doktorn F. Landahl, en i många avseenden vördnadsvärd och respektabel kyrkans tjänare, men schartauan av det strängaste slag och absolut främmande för de friare andliga rörelsernas innebörd. Därför utvecklade han ock mot dessa det mest intensiva motstånd. Den dom han fällde över mig, sin forne konfirmand, innebar, att min övergång till baptisterna egentligen flyttat mig utom området för frälsningsmöjlighet, så vitt människor kunde se, och att, om jag likväl vunnes för himlen, berodde det på ett Guds synnerliga ingripande i trots av mitt annars oförlåtliga »felsteg».

Den gamle mannen vilar nu i det tysta. Det är ned uppriktig glädje jag sport, att han under de senaste åren av sin levnad fick anledning att känna sig något försonligare stämd mot de frikyrklige. Jag har någon gång dröjt vid hans grav å stadens kyrkogård och därvid vittnat inför mig själv: »Var han en motståndare, så var han likväl en ärlig sådan».

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free