- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Några minnen från de första årens predikoverksamhet

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NÅGRA MINNEN FRÅN DE FÖRSTA ÅRENS PREDIKOVERKSAMHET.

 

Man ställde sig förr mindre beroende av de professionella predikanterna, än vad man nu gör, då det gällde att mötas till andlig uppbyggelse. Hade man ingen annan råd, så läste man predikningar eller andra uppbyggelseartiklar, men mötas måste man i alla händelser. Så var ock fallet med de troende i den lilla västgötasocknen i Mariestads närhet, varest jag 1887 och 1888 hade min hemvist. Vi brukade samlas varje söndagseftermiddag, ingen av oss predikade, men undertecknad brukade läsa, oftast ur tidningen Sanningsvittnet, predikningar av Spurgeon och Karl Palmberg m. fl.

Det var en söndag i mars. Jag hade i nyssnämnda tidning utsett en predikan av Palmberg om »den borttappade penningen», som jag var besluten att föreläsa vid eftermiddagens sammankomst i missionshuset. Jag genomgick den redan tidigt på morgonen och lade sedan tidningen i en å vår verkstad befintlig låda, där den var avsedd att förvaras tills jag återvänt från staden, dit jag ämnade mig på besök under förmiddagen. Klockan fattades fem minuter i 3, d. v. s. den tid, då sammankomsten var utsatt att hållas, när jag gick för att taga min predikan och gå att »föreläsa». Men tidningen låg ej på sin plats. Den var och förblev borta. Min dåvarande »mäster» hade varit uppe och tagit den. Nu fanns han ej hemma och ingen annan i huset heller. Jag blev förklarligt nog ganska rådvill. Vad skulle jag få fatt uti i stället? En skomakareverkstad är ju intet bibliotek, och att ge sig ut i socknen och »låna eld» nu, när människorna redan hade börjat samlas, ställde sig ej heller så lämpligt. Situationen var kritisk nog. Då uppstod inom mig första gången tanken: Varför skulle jag icke kunna lämna mig i Herrens hand och gå för att predika med ledning direkt ur min bibel i Ja, varför? Jag grep min bibel och slog upp den för att låta mina ögon falla på det välkända stället i Apg. 4: l2. »Och i ingen annan är frälsningen, ty det finnes intet annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi skola bliva frälsta». Tiden var allt för knapp för att börja »leta efter text». Denna fick vara mig nog. Jag gick således till sammankomsten för att, som en känd predikant uttrycker sig, bege mig ut på »extemporerandets vida hav». Huruvida mina åhörare kände belåtenhet med min omkastning av programmet, har jag intill dato aldrig kunnat riktigt få klart för mig. Att se det på dem var ju ej möjligt, då jag, allt från det jag trädde upp i talarstolen, fäste mina ögon vid läktarskranket och sedan icke vågade taga den därifrån, förrän de vid »predikans» slut gledo ned till den därunder väntande dörren - en härlig tingest efter en sådan stund.

Om denna predikan torde här icke böra sägas mera, än att den var den första och att, om det var mig klart, att den var dålig, så var jag likväl efter dess slut fattad av en förtärande lust att snarast möjligt hålla en bättre.

Nog av, till de första veckornas predikoverksamhet söker sig ofta min tanke tillbaka och dröjer därvid, medan jag allvarligt spörjer mig själv, om den ovillkorliga tro på löftesordet till frälsning, som då drev mig till verket, förmått hålla i sig se'n dess och allt fort utgör den till verksamhet för Kristi skull framåt drivande kraften.

På de stora och rikt befolkade trakter, som ligga mellan städerna Mariestad och Skara, funnos vid här åsyftade tid inga baptister; och någon predikant av vårt samfund hade, så vitt jag kunnat utforska, icke heller gått fram här. Föreställningarna om baptisterna voro ock i allmänhet sådana, att man under vanliga förhållanden ej heller skulle ha gett rum för någon av dem utövad predikoverksamhet. Troende, sammanslutna i missionsföreningar, funnos litet varstädes och bekände sig i dessa mestadels till den waldenströmska läroriktningen. Hos dessa vänner mottogs jag egendomligt nog mångenstädes och tilläts predika, trots min baptistiska bekännelse.

Detta hade, enligt vad jag efter hand fick veta, sin grund förnämligast däri, att man hyste den sällsamma tanken att i följd av min ungdom och oerfarenhet - jag var 18 år - j ag näppeligen kunde vara mera »inväxt» i baptismen, än att det skulle gå an att få mig därur. Jag erinrar mig för ögonblicket så väl, huru värdinnan i ett hem, där jag njöt mycken gästvänlighet sporde rent ut en gång, medan vi sutto till bords, huru länge jag egentligen hade för avsikt att kvarstå inom baptistsamfundet. Frågan förbluffade mig fullständigt, och sedan jag något så när hämtat mig, avgav jag med all den tillförsikt, som var mig möjlig en förklaring, som jag åtminstone avsåg skulle vara ämnad att för framtiden betaga min förträffliga värdinna lusten att spekulera i dylik riktning. Huru det vart därmed, kan jag icke så noga säga, men stämningen mot mig i det hemmet var från denna stund betydligt mindre hjärtlig. Samma resultat följde på flera ställen, där jag fick osökt anledning att ge skäl för min baptistiska samfundsståndpunkt.

Vad själva planen för min predikoverksamhets bedrivande beträffar, så var den av det där gamla primitiva slaget, som vanligen måst prövas, där det gällt att bryta fält. Man bestämde sig under veckan för den trakt man ville besöka; begav sig så tidigt på söndagsmorgonen åstad i avsikt att först och främst få någon öppen dörr för predikans hållande, vilket oftast ställde sig svårt nog. Sedan detta likväl lyckats, kunde det hända, att man fick spisa sin frukost ur medhavd matsäck Och sittande på någon sten ute å fria fältet. Härnäst var man förpliktigad att »buda folk», för vilket ändamål hela förmiddagen åtgick. Efter väl förrättat värv i detta avseende unnade man sig liten middagsro, tills strax på eftermiddagen, då sammankomsten började. Rörande denna, så var det oftast omöjligt att förutse karaktären av densamma, och man gjorde sig oupphörligt frågor, huru det hela skulle komma att avlöpa. Man fick nämligen ej uppträda med anspråk i något avseende. Iakttogo åhörarne uppmärksamhet och stillhet, berodde detta på deras egen goda vilja, och man fick känna sig tacksam. Behagade det någon yngre manlig individ att med sitt klaver slå sig ned omedelbart utanför stugan, där sammankomsten skulle hållas för att låta predikan beledsagas av de karaktäristiska tonerna från detta välkända gamla instrument, fick man lov vara nöjd med det också. Efter predikans slut kände man sig böra hjälpa till att ställa stugan i ordning efter sig; och så var det att taga av rocken för att i blotta skjortärmarna börja flytta ut bockar och bräder, innan man företog den stundom milslånga vandringen hem.

Ja så där tedde sig i huvudsak verksamhetsschemat; men härligt var, trots allt, arbetet; och det hände, att, då jag sent på söndagskvällen praktiserade mig upp i min skomakarbrits under taket, jag var halft vanmäktig av trötthet, men lycklig likväl - ja, lyckligare i mitt hjärtas djup, än jag varit mitt under den välvilja, som mött mig under senare tiders predikobesök genom trakter, där allt varit så att säga »klappat och klart» för sammankomstens hållande.

Icke ofta, det är sant, men någon gång likväl, har det hänt, att jag under mina resor genom skilda delar av landet förts samman med personer, vilka närvarit vid en eller annan av dessa primitiva sammankomster och som vittnat om att de därifrån medfört intryck till frälsning.

Från samma tid följer mig minnet av en händelse, som närhelst jag ställer den inför mig, låter mitt hjärta känna sig beklämt. Jag hade en kamrat, arbetare på samma verkstad som jag själv. Ganska tidigt hade denne, som jag nu kallar R., lämnat sitt hjärta åt Herren; och i följd av en mindre vanlig sångröst, varmed han var begåvad, sågs han gärna på de troendes sammankomster. Han var till sin natur mycket känslig; och då han sjöng om den frälsning, som är i Kristus Jesus, var det ingen som tvivlade på, att den sången gick från hjärtat. Han var även en bedjare, och hans böner voro liksom hans sång uppfyllda av liv.

R. blev mig ofta följaktig på mina predikovandringar ut i byarna. Den hjälp han beredde mig med sin sång och sina böner syntes bäst av mötenas karaktär. För mig uppstod en väsentlig skillnad mellan, då han var med och då han var borta. Människorna i trakten kallade oss på skämt »prästen och klockaren». Min kamrat föreföll, trots allt, ofta melankolisk. Endast Gud känner, vad det var, som då tryckte så tungt hans sinne. Jag minnes, att jag vid återupprepade tillfällen träffade på honom i en invid vår verkstad belägen skrubb, där han låg knäböjd i tårar och bön.

Då i början av 90-talet min väg gick uppåt Södermanland, skildes vi åt och träffades icke förrän efter trenne år, och då under mycket sällsamma omständigheter. Det var i Ebeneser vid Bläcktornsgränd en söndags eftermiddag. Jag hade just avslutat min predikan i nämnda lokal, då jag blev tillsagd att infinna mig i kyrkans mottagningsrum för att möta en av mina åhörare, som skyndat dit för att få samtala med mig. Vem möter mig i samtalsrummet om icke min gamle vän R.! Det var ej någon lätt sak att känna igen honom, ty han hade förändrats betydligt, och förändringen bestod förnämligast däri, att han icke längre älskade Kristus. Stackars R., friden hade flyktat från hans själ, och hans hela varelse hade på samma gång råkat i förfall. Utan omsvep berättade han mig, att han numera upphört att leva en kristens liv. Han var nu en lastens fullständige slav. Sitt liv såg han helt och hållet förfelat och hade redan länge varit besluten att med egen hand göra en ända därpå. Senast dagen förut hade han i denna avsikt stått på Norrbro, varifrån det var hans mening att kasta sig i strömmen. Medan han sålunda stått och överlagt med sig själv om sitt hemska uppsåt, hade en gosse kommit och erbjudit honom att köpa en tidning. Han köpte tidningen, och så kommo hans ögon att falla på predikoturerna, och där återfann han bland andra namn även mitt. Vid åsynen av detta dök en hel del lyckliga minnen från flydda år upp inför hans andes syn, och han beslöt sig för att söka upp mig.

Lömska frestelser, mot vilka han ej fört den uppriktiga viljans och trons kamp, hade lett hans själ in i mörkret. Tillfället gjorde det icke lämpligt för oss att länge samtala, varför vi överenskommo, att jag skulle uppsöka honom i hans hem följande dag. Detta skedde. Jag träffade honom efter den anvisade adressen i ett kristligt sinnat hem. Han var kanske något ljusare i sitt sinne än dagen förut, och vi samtalade under flera timmar, varunder jag naturligtvis ansträngde mig till det yttersta för att övertyga honom om, att, om han också hade skäl att anse sitt liv hitintills förfelat, så vore han ju ändock en ung man och levande Guds barmhärtighet skulle omsluta honom, blott han ville övergiva synden och ställa sig tillgänglig för Guds helige Andes verk i sitt hjärta. Han lyssnade men kunde intet lova. Vi böjde våra knän i bön, men han kände, så vitt jag kunde se, ingen djupare sorg och erfor därför ej heller någon tröst. Efter detta skildes vi åt och råkades aldrig mer. Några veckor senare fann honom hans värdinna död i sängen, då hon en söndagsmorgon gick in för att bjuda honom kaffe. I handen höll han ännu den revolver, med vilken han jagat en kula i hjärtat. Den en gång »ljuvliga sångaren i Israel» jagade sig själv in i dödens mörker med en i synd och last besudlad själ. Vilket varnande exempel! Unga nådessyskon, ställen eder därinför ett ögonblick, medan I samlen eder kraft till bön - till vaksamhet och bön.

Innan vi förflytta oss med våra skildringar till en helt annan landsända, vilja vi dröja vid ännu några strödda minnen från arbetet nere i Västergötland. Hågkomsten av denna tid manar oavlåtligt till tacksamhet mot Gud, som täcktes i nåd hägna det värv, vilket, ehuru utfört i stor svaghet, likväl var uppriktigt avsett till ära för hans namn. En hel del små händelser framstå nu, då jag efter 35 år på nytt skärskådar dem i annat ljus, än vad de då för stunden gjorde. Och jag kan blott beundra den Guds nåd, vilken lät det ena som det andra tjäna till vägledning vid fortsatt strävan framåt på missionens stridsfält. Mina predikovandringar förde mig givetvis i beröring med en hel del personligheter av de mest olika lynnesarter. De högsinta, fördomsfria och gästvänliga kallar jag fram inför mitt minnes syn, och känner mitt sinne värmas därvid. De trångsynta, ovänliga och småsinta kommer jag ihåg och önskar att varje smula bitterhet mot dem måtte vara borta från mitt hjärta. Det är i alla fall förunderligt, vad sådant där »hänger med». Den sådd vi bära ut: ovänlighet och småsinthet - vad av outsäglig skada vi därmed åstadkomma! Och hur svårt är det icke att rycka upp med rötterna de bitterhetens plantor, vilka framväxa av sådan sådd. Vänlighet! Mänsklighet! Gud läre oss bådadera! Gärna försöker man, då man åratal efter kallar för sitt minne gjorda erfarenheter, tyda allt till det bästa. Detta lyckas ibland, men ibland icke. Det är en ganska gängse uppfattning, att unga predikanter böra »hållas efter» och underkastas sträng kritik, »ty», heter det, »de tå la så väl vid, vad de få». Gott, det där låter nog rätt så bra, blott vi besinna, huru ofantligt nödvändigt det är att låta den stränga kritiken vara besjälad av vislighet. Ingen behöver vara så lik Jesus som den, vilken åtagit sig att taga en »profet» i upptuktelse. Det olyckliga är, att så gott som varenda en, vilken fått - som det heter - »något att säga till om», anser sig vara skickad för detta uppdrag.

Jämt ett år hade jag fortsatt att på fri hand och egen sold göra mina predikoresor nere i västgötabygden, då jag började känna ett allt starkare behov av att komma i förbindelse med någon samfundets mera organiserad missionsverksamhet. Jag antager, att jag rott med fria åror just så länge, som jag hade gott av.

En afton i februari 1889 talade jag å baptistförsamlingens i Mariestad dåvarande lokal. Bland mina åhörare befann sig en gammal man, »garngubben» kallad, av den orsak, att han drog land och rike omkring för att sälja garner. Den gamle mannen var från Vingåker, av vars baptistförsamling han tillika var medlem. Gubben måtte ha lytt en högre instinkt, då han omedelbart efter predikans slut steg fram, presenterade sig för mig och uttalade som sin mening, att jag borde söka komma upp till hans hemort, där en stor och stark baptistförsamling med betydande söndagsskol- och ungdomsverksamhet, allt under en verksam och duglig pastors vård, skulle ge behövligt hägn och stöd åt mina fortsatta försök på predikantens ansvarsfulla stråt. Samtidigt uppgav han namn och adress på Vingåkers församlings dåvarande föreståndare, John Cederoth, till vilken han ansåg att jag ofördröjligen borde skriva och anhålla om hjälp till anskaffande av arbete däruppe. Denne hedersmans framställning kom så okonstlad och med en angelägenhet, som om den varit mig ett direkt bud, sänt av Gud själv. De flydda åren ha ock stadgat mig i övertygelsen om att så var. Efter en kort brevväxling med förutnämnde församlingsföreståndare var saken klar, och 14 dagar senare lämnade jag min födelsebygd, dit jag aldrig mera återvände, annat än för någon helt kort visit. I Vingåker mötte mig nya erfarenheter av församlingsliv och församlingsgemenskap. Vingåkers baptistförsamling är sedan länge en av våra större landsförsamlingar, vilken alltid njutit det bästa anseende. Sans och lugn ha alltid präglat denna församlings verk, och sina predikanter har hon oftast omfattat med bestående kärlek.

I Vingåker blev det mig förunnat att första gången på närmare håll blicka in i en baptistpastors liv och arbete. Den trevnad, som bereddes mig i umgänget med John Cederoth och hans familj, och all den hjälp och det stöd C. som pastor och vän blev för mig under den närmast härefter följande tiden, tillhör de 35 årens ljusaste minnen.

På vissa områden ha mina och min forne pastors och lärares åsikter kanske kommit att differera rätt mycket, men sådant är dess bättre möjligt utan rubbning av gammal vänskap, och för det arbete för ungdomens sak, vilket John Cederoth utfört som pastor, litteratör och lärare, är jag glad att få tacka Gud.

Vingåker ligger i Södermanland men mycket nära gränserna till å ena sidan Östergötland och å andra sidan Närke. Här stöta sålunda samman trenne provinser, inom vilka baptisternas verksamhet av gammalt haft god framgång, och där fördomarna mot oss i det väsentligaste äro hävda. Jag hade heller icke uppehållit mig länge i denna landsända, förrän den stora skillnaden i de kyrkliga förhållandena här och i västra Sverige märktes. Medan det på vissa platser å sist nämnda ort gott kunde erinras om frälsarens ord: »den som dräper eder skall mena sig göra Gud en tjänst» befanns häruppe baptisterna i allmänhet ha fullt förståtts såsom berättigade till sin plats i ledet av de krafter, vilka endast vilja mänsklighetens lyckliggörande. Att se, huru flera våra bröder här njöto de högsta medborgerliga förtroenden, var för mig en verkligt uppbygglig överraskning.

Verksamheten i Vingåker och socknarna däromkring befann sig redan denna tid i en jämförelsevis stark utveckling, och det saknades ingalunda tillfällen för mig att tjäna i ordet och läran. Predikofärder inom den vidsträckta Vingåkers socken företogs ofta i pastor Cederoths sällskap. Givetvis voro profetlärlingens både uppträdande och framställningssätt behäftade med icke så få oarter, och att detta gav C-th anledning till åtskilliga påpekanden är naturligt. Detta skedde dock med den mest utpräglade hänsynsfullhet och i en ton så uppriktig och kamratlig, att den kunde föda endast känslor av tacksamhet.

Inbjudningarna att komma och predika ingingo i allt större flertal även från socknar mer eller mindre långt från Vingåker, och mina resor ut blevo allt flera och allt vidsträcktare, och nya bekantskaper med predikanter och församlingar blevo resultatet. Många av dessa bekantskaper har det varit min outsägliga förmån att få uppehålla och stärka allt intill denna dag. Min vän Cederoth väckte fort nog min tanke på nödvändigheten av att skaffa mig utbildning för predikokallet, och hans berättelser om livet och studierna vid Betelseminariet födde hos mig en förtärande lust att där få ingå som elev. För att underlätta inträdet grep sig C-th an med att giva mig lektioner i vissa elementära ämnen, och våren 1889 ingav jag första gången min ansökan till skolans rektor.

Sittande vid skodisken med spannremmen om knäet, mottog jag svaret på denna ansökan. Den dagen minnes jag mycket väl, ty då gick ner i mörker den hoppets sol, som strålat mig i veckotal till mötes. Svaret var nämligen ett avslag. Men ehuru ett avslag, var det dock avfattat på ett sätt, som var ägnat att i väsentlig mån förtaga mig sorgen, i det att det lät mig tro på »bättre lycka nästa gång». Svaret är mig minnesvärt även av den orsak, att det var skrivet av Adolf Drake, och fick jag således däri för första gången göra bekantskap med denne fint bildade mans karaktäristiska stilrader. Brevet slöt med orden: »Herren give broder W. nåd till fortsatt vandring på helighetens väg.» Jag har försökt minnas de orden.

Icke långt härefter fick jag i alla fall anledning att tacka lästen för gott kamratskap och säga honom adjö för alltid. I skodisklådan började högen brev, innehållande inbjudningar till predikobesök, växa allt högre och gav därmed »mästern» anledning till växande betänkligheter mot lämpligheten av min anställning hos honom.

Vi skildes i godo, och medan jag väntade på den »bättre lyckan» vid seminariet, drog jag ned till den genuina närkesbygden, varifrån vi här skola berätta ett och annat.

Närke är, som vi alla känna, en av de provinser, inom vilka den svenska baptistmissionen har att anteckna sina största framgångar. Församlingarna här äro i allmänhet jämförelsevis stora och räkna icke sällan inom sig respektive socknars mera burgna och ansedda män. Församlingarna ligga varandra här jämförelsevis nära, och de och deras predikanter kunna i följd härav stå i livligare förbindelse med varandra. Från provinsens huvudstad, Örebro, med dess livskraftiga församlingar utgår sedan länge ett mäktigt inflytande icke blott över eget distrikt utan tillika över hela landet.

Den första plats jag hade förmånen att besöka i Närke var Sköllersta, vars predikant den tiden var den nu hänsovne, originelle gamle Erik Jansson. Den mannen hade läst sin bibel som få, vilket gjorde, att han sällan, om någonsin, stod rådlös, då det gällde att utpeka det eller det gudsordets plats i den heliga skrift. En mycket populär predikant brukade vid tillfällen kalla Erik Jansson för sin »bibelkonkordans». Erik J. hade i tidigare år varit torpare, och över en vaken torpares bildningsnivå höjde han sig heller aldrig, men i följd av sin varma tro på löftesordet och sin omutliga trohet i tjänsten utförde han likväl en god evangelii förkunnares verk. Hos denne åldrige apostel och hans likaledes åldriga maka dvaldes jag mången dag i ljuvlig vila för själen. Bibelsamtal och bön var tillika med den största gästvänlighet i huvudsak allt, vad dessa gamle förstodo att hugna hos dem dröjande gäster med.

Sköllersta församlings enkla kapell är beläget på en synnerligen pittoresk plats, och i dess omedelbara närhet står den låga hydda, som utgör predikantbostaden, och förbi dess knut flyter en munter bäck, vilken av gammalt använts som församlingens dopgrav. Till predikantbostället hörer ock trädgård och diverse jordbruk i miniatyr. Över det hela vilar något patriarkaliskt, och jag skulle vilja säga - även evangeliskt. Mina uppehåll vid denna plats bereda mig ännu i dag, då jag kallar dem fram för mitt minnes syn, känslor av trevnad och behag.

I »gubben Janssons» sällskap företogs ofta vandringar ut i den rama närkesbygden, där jag hade tillfälle gästa dessa av lugn välmåga kännetecknade bondgårdar med dess icke sällan litet sävliga men besinningsfulla och godhjärtade bebyggare, som varje predikant, vilken besökt närkesbygden, så väl känner till.

Ett par eller tre timmars vandring från Sköllersta ligger det från baptisthistorisk synpunkt särskilt minnesvärda Asker. I Asker äga vi sedan många år tillbaka en av våra största landsortsförsamlingar. Denna församlings bönehus torde ock vara ett av samfundets största och ståtligaste. Den stora församlingen och dess ståtliga söndagshem äro bådadera frukterna av en mans arbete - en vars namn här i trakten hålles i ständig vördnad, jag menar Adolf Fredrik Pira. Då denne man vid mitten av det sist flydda århundradet började att i Asker predika sinnesändring, tro och dop, stod omkring honom en handfull tjänstefolk blott, som delade med honom samma dyrbara tro. Då han efter sin långa arbetsdag lade sitt huvud till ro i Gud, kunde han fröjdas över en framgång i arbetet, som ej många njutit.

Det var en ovanligt mörk, blåsig och kall höstkväll 1889, som jag till fots anlände till Asker, vid vilket tillfälle jag ock hade förmånen att för första gången sammanträffa med dåvarande pastorn på stället, sedermera min företrädare i Gävle, J. A. Jäder, mannen med den så sällsamma karaktärssammansättningen, vilken säkerligen ingen lärde sig fullt förstå. Till den sammankomst, som för mig var utlyst, kom endast några få, kanske ett tjugutal. Dessa samlade Jäder i ett hörn av kyrkan. Blott en enda lampa ansågs nödigt tända, och i dess matta sken sutto vi kring Guds ord i den för övrigt kolmörka lokalen. Jäder bad, och jag hör den bönen, när jag vill. Det var en sliten själs djupa, längtansfulla klagan och bön om Guds närhet till tröst och styrka.

Efter att ha fortsatt en tid med mina kortare besök vid de olika predikoplatserna inom Närkes distrikt, drogs jag hösten 1889 till Ekeby, sex fjärdingsväg från Örebro, och på denna plats skulle jag göra mina första erfarenheter som »stationerad», i det jag stannade här inemot ett år, eller tills jag följande år reste upp till seminariet. Att uppehållet på denna plats blev så pass långvarigt berodde uteslutande på den omständigheten, att det täcktes Gud rikligen välsigna arbetet till syndares omvändelse. Detta var ock något, varefter min själ trängtat outsägligt. I närmare tvänne år hade jag fortfarit att predika Kristus, utan att det förunnats mig förmånen att se något tecken av, vad man kallar väckelse. Jag minnes väl, vilken obeskrivlig ångest detta förhållande vissa stunder skapade i min själ. Den rörelse, som följde på arbetet i Ekeby vintern 89-90, må väl ej rättvisligen bedömas såsom stor och omfattande men det faktum, att något 50-tal män och kvinnor gjorde sinnesändring och kommo till frid, var ju ändå tillräckligt att fylla den unge predikanten med obeskrivlig fröjd. Och det är det givet, att Ekeby och min årslånga vistelse där, tillhör de minnen, som aldrig förblekna. Jag tänker ock ofta på denna tid av det skäl, att jag till mitt inre väsen genomgick en, med hänsyn till förhållandena mycket sällsam kris. Mina läsare skola säkerligen finna det underligt, då jag berättar, att jag under de första veckorna av denna väckelsetid befann mig frestad till de förfärligaste tvivel på just det frälsningsbudskap jag varje afton fick Guds nåd att förkunna inför de lyssnande skarorna. Det förhöll sig nämligen så, att en av de allra första, som vaknade till bekymmer om sin själ, var en ung man, som dittills sysslat mycket med studier av allehanda otroslitteratur. Jag besökte denne man i hans hem dagen efter det vi bedit Gud med honom, och han visade mig då hela luntan av tidskrifter och flygblad, som avhandlade de religiösa spörsmålen från fritänkarsynpunkt. Jag grep hela luntan och begärde att få taga hem den för att bränna upp hela skräpet. Detta medgavs mig gärna. Då jag ganska sent på natten kom hem till mitt rum, föll det mig in, att jag likväl borde genomögna innehållet i de olycksaliga skrifterna. Detta »genomögnande» tog emellertid efter hand formen av noggranna studier rad för rad, till dess att min själ likasom bars på vågor av tvivel. Jag skall ej här försöka närmare beskriva arten av den kris, som min själ under loppet av ungefär trenne veckor genomgick. Jag vill dock uttala det som ett antagande, att den nog var nödvändig för mig, men jag önskar ingen av mina läsare in i samma kris.

Vad nu återigen den omkring mig och mitt vittnesbörd uppståndna andliga rörelsen beträffar, så steg dess bölja i rikedom och kraft tillräckligt för att omsider dränka tvivlet och låta mitt hjärta fattas av en outsäglig fröjd vid skådandet av Guds frälsningsstunder. Det är klart, att de särskilda minnena från denna tid äro flera, än att de i detta sammanhang kunna omförmälas. En hugsvalelse är det redan att minnas, huru de troendes hem genljödo av bön och sång. Möten höllos oftast tvänne gånger varje dag. Förmiddagarne samlades vi i någon bondgård, då samtal och bön utgjorde de huvudsakligaste förhandlingarna. Det är i alla fall något för underbart med dessa förmiddagsmöten i hemmen under väckelsetider. Den stämning av stel högtidlighet, som lätt lägrar sig över en uppbyggelsestund i predikolokalen, kan här knappast komma ifråga. Dessutom kan, då kväll är inne, mycket av dagens tunga ha tröttat och förstrött sinnet, så att själen ej förmår lyfta bönens vingar och ila mot högre rymder. Vid förmiddagsbönemötet, då vi, av vilan stärkta till kropp och själ, hälsat dagen, äro vi icke sällan mera benägna till åkallan och bön.

Huru väckelsen började?

Jo, det bör jag kanske icke försumma att omtala. Det var en av de första kvällarna i böneveckan. Mötet hade varit skäligen fåtaligt besökt, och vaktmästaren gick där med till synes sänkt mod och släckte lamporna i lokalen. Själv hade jag dragit mig tillbaka till mitt i kapellet belägna rum, där jag sjunkit ner på en stol i någon känsla av svårmod över, att allt arbete syntes förgäves. Just då kom vaktmästaren och knackade på min dörr och anmälde, att någon ännu dröjde nere vid dörren. Jag gick ut och fann en ung kvinna, stående vid dörren, stödd mot en av pelarne. Stora tårar tindrade henne i ögonen. Hon sörjde över sin synd och sörjde djupt; det var en sorg efter Guds sinne, och här krävdes föga av övertalningsförmåga. Ett ord om Jesus förlåtande kärlek var nog.

Vid den sista lampans matta sken böjde vi tre våra knän i bön, och se, »det vart glädje bland himmelens änglar».

Jag önskar med mina läsares tillåtelse dröja ännu något vid händelserna under väckelsetiden i Ekeby 1890 på vintern. Det lilla kapellet i Nävesta fylldes kväll efter kväll ända till trängsel med efter evangelium hungrande själar, av vilka många stundom kommit från närgränsande socknar såsom Gällersta, Sköllersta och Kumla. Bland personer från sistnämnda socken, som besökte ett visst söndagskvällsmöte, var även en ung hantverkare, vilken valt sin plats på läktaren invid skranket. Jag ser honom i föreställningen där, när jag vill. Den kraftens ande, som var verksam vid mötet, måste ha förnummits även i hans hjärta, ty han var synbarligen djupt gripen; dock kunde han icke förmå sig att stanna för den gode herdens manande röst på kvällen. Några dagar senare hade vi med vårt möte flyttat över just till Kumla socken, där detta hölls i ett anspråkslöst litet bönehus. Jag återfann här nyssnämnde yngling. Guds andes verk hade fortfarit i hans själ, och knappt var predikan slut och bjudningen till de bekymrade att lämna sig i frälsarens vård framställd, förrän han steg frimodigt upp och fram för att knäböja vid nådens tron. Utan förbehåll gav han sig själv upp för sin mästares sak. Jag var överlycklig vid denna Guds nåd i arbetet. Denne yngling var vid ungefär min egen ålder, och vi blevo kanske även i följd därav genast de bästa vänner, och detta ha vi varit allt sedan. Han slöt sig inom några få veckor till vårt samfund och började omedelbart predika evangelium. Som predikant och pastor har han ock sedan lång tid tillbaka vuxit huvudet högre än sin »fader i evangelium». Denne yngling är i dag en av samfundets mera bemärkte predikanter och heter J. Alfr. Swedberg, nu pastor i Sundsvalls baptistförsamling.

Gud kröne med framgång hans arbete, som han gjort det hittills!

En kväll, just medan människorna höllo på att tränga sig in i kapellet i Nävesta, kom en av de äldre bröderna in till mig i det lilla predikantrummet och meddelade, att prästen i socknen, vice pastor B., anlänt och tagit plats alldeles invid talarstolen.

Detta meddelande var ej odelat behagligt för mig, ty jag var då ej beredd att predika för en så kritisk åhörare, som jag på goda grunder antog vice pastor B. vara. Men vad var nu att göra? Ingenting annat än att låta saken ha sin gång. Jag blev emellertid ännu mera ivrig, då några sekunder senare en annan broder infann sig och meddelade, det han hade sig bekant, att pastorn inträffat i avsikt att uppträda mot »villfarelsen». Då jag den kvällen hunnit tala cirka 15 min., var det blankt slut för mig, och jag hade för en hel värld icke kunnat tala i fem minuter till. Att tillstå detta inför folket kände jag mig icke vidare böjd för, utan förklarade jag saken som sa: »Vänner, det är en stor förmån, som vederfares oss i kväll. Vi ha pastor B. här. Sannolikt har Gud sänt honom hit att vittna om hans nåd till frälsning för någon själ. Alltså bör då icke jag tala längre i kväll.» Därefter steg jag ner och rakt fram till vice pastorn och räckte honom resolut min hand, den han dock med någon tvekan fattade.

»Finns det någon bibel på katedern», frågade pastorn.

»Ja då, Melins med förklaringar», svarade jag.

Pastor B. steg nu upp och läste Es. 12 kap. och sade några vänliga och allvarliga ord, varefter han avlägsnade sig, dock först sedan han till mig viskat en inbjudning att komma hem till prästgården följande dag och spisa kväll.

Utkommen från kapellet, lärer han ha uttryckt sin stora förvåning över, att så mycket folk kommit till mötet, då den där predikanten uppenbarligen icke var någonting att höra. Den förträfflige pastorn visste förstås icke, att jag predikade mycket bättre, då han icke var med.

Ett par eller tre dagar efter gick jag att besöka vice pastor B., såsom han önskat. Han hade velat diskutera med mig om dopet, och därmed grep han sig an omedelbart, sedan jag på hans tillsägelse suttit ned i soffan framför honom. Han var otvivelaktigt en mycket duktig debattör, och jag stod mig icke mera än jämnt. Detta var första gången, som jag diskuterade med en lärd man om dopet, och han framförde verkligen en hel del synpunkter, som dittills varit främmande för mig, och rörande vilka jag alls icke var beredd att möta honom. Säkerligen ansåg den gode pastorn, att han vunnit en duktig seger i denna disputation. Jag tror likväl, att han hade anledning finna, att min övertygelse icke desto mindre var absolut orygglig. Åtminstone var han tillräckligt högsint att försäkra, att han respekterade fastheten i min tro, och att han för ingen del ville övertala mig. Vid slutet av vår överläggning, som räckt i väl ett par timmar, föreslog jag, att vi borde knäböja i bön. Pastorn svarade härtill intet, men då jag icke desto mindre fullföljde min avsikt och böjde mina knän, följde min värd exemplet. Jag bad, att Herren ville upplysa oss om sin viljas väg i allt och uppmanade därefter pastor B. att också bedja. Det dröjde en lång stund, innan han lät höra sig, men började dock till sist med mycken andakt läsa »Fader vår». Kort därpå kom fru pastorskan in och hälsade mig med utsökt vänlighet och bjöd oss därefter båda in i matsalen att där intaga supé. Både vice pastorn och hans fru underhöllo mig nu med det hjärtligaste samspråk, ända till dess jag lämnade dem för att gå till väckelsemötet i vårt »Elim». Då jag var på väg från prästgården, kände jag mig icke vidare belåten med mig själv. Det föreföll mig, som om jag allt för lamt förmått försvara baptisternas grundsatser, och jag beslöt mig för att från denna stund med större uppmärksamhet än någonsin studera dopfrågan. Jag vågar ock säga, det jag därmed fortsatt ända till närvarande stund, och ett rikare och uppbyggligare ämne för studier än »dop och församling» torde näppeligen återfinnas i vår bibel.

Vad vice pastor B. beträffar, så hade jag litet eller intet att skaffa med honom efter detta, men då jag något senare år befann mig vid Betelseminariet, hade jag ett brev från honom, däri han uttalade som sin uppriktiga önskan, att Gud måtte välsigna mig allt fort på den bana jag valt. Heder åt denne ärlige och högsinte motståndare!

Men i Ekeby fanns även prostgård. Gamle prosten var ständigt sängliggande, vadan han höll sig med adjunkter, vilka esomoftast avlöste varandra. Prostinnan var en fint bildad och mycket vänlig gammal dam. hon syntes så gott som varje söndags eftermiddag i vårt kapell, därvid ofta åtföljd av sina hemmavarande vuxna, likaledes älskvärda och vänliga barn, en son och två döttrar. Dessa kände alla en mycket djup vördnad för evangelium, och en av döttrarna bekände sig under väckelsetiden få frid med Gud. Till denna vänliga prästfamilj var jag mycket ofta inbjuden och njöt där den mest oförställda gästvänlighet. Stundom voro vi upptagna med allvarliga samtal, vilka oftast slöto med en bönestund, och vid andra tillfällen var jag med och hjälpte de trevliga människorna ute med deras arbete i trädgården.

Med sin arrendator hade prostgårdsfamiljen kontrakterat om ett visst antal fria skjutsar; och det hände en och annan gång, att de uttogo denna sin rättighet till förmån för mig, då jag skulle ut i byarne och predika. Vid ett tillfälle skulle jag och båda fröknarna göra sällskap bort på en sammankomst. Hästen var sadlad och spänd för trillan. Vi sutto upp, och jag fattade förstås tömmarna. För att komma ned på landsvägen gällde det emellertid att göra en vändning inne på stallgården. Denna måtte emellertid ej ha blivit gjord efter alla konstens regler, ty trillan stjälpte, och prästgårdsfröknarna och deras körsven tumlade ur. Brunte vände på huvudet och tittade på oss. De båda damerna ansågo, att jag som predikare redde mig skapligt, men från denna dag vägrade de konsekvent att erkänna mig som skjutskarl.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free