- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Några erfarenheter som församlingslärare

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NÅGRA ERFARENHETER SOM FÖRSAMLINGSLÄRARE.

 

Trots skollivets alla behag, är det likväl en icke ringa känsla av tillfredsställelse, som uppfyller betelseminaristen, sedan han ett stycke frampå sin sista vårtermin lyckats få sig bestämt det blivande arbetsfältet. Och sådan har nu andan och uppfattningen inom predikantkretsar varit under de senaste årtiondena, att pastorsplatsen varit den mest efterlängtade och den som behagligast och ärofullast ansedda. Samfundets verkliga och djupa behov av evangelister, resepredikanter, hedna-, ungdoms- och söndagsskolemissionärer har lyckligtvis, men dock först under senare tiden behjärtats och begrundats, om ock ej ännu i tillbörlig grad tillgodosetts.

Även jag åtrådde församlingslärarekallet, och ett erbjudande till sådant anlände i början av vårterminen 1893 från Leksand. Leksands baptistförsamling var redan då en av våra större och mera kända församlingar. Kallelsen gjorde mig mycket lycklig. Ingen vid skolan inskriven ung man antager en erhållen kallelse, förrän han inhämtat rektors råd i ämnet; och jag inställde mig i överensstämmelse med denna princip med brevet från leksandskarlarna hos översten. Denne tillstyrkte antagandet av kallelsen och visste på samma gång att rekommendera en del sätt, varpå han mente att dalkarlarna borde »tagas». Sedan rektors bifall sålunda vunnits, hade jag ingen anledning att uppskjuta kallelsens besvarande. Efter detta föll det sig helt naturligt att göra sig allehanda föreställningar om arbetet, och att dessa föreställningar voro övervägande för att inte säga uteslutande ljusa, det är väl ock ingenting att undra på. Varför skulle egentligen seminaristen behöva veta allt, vad som väntar honom ute på fältet! Tids nog lär han känna och erfara det. Vad vården om Guds hjord kräver av hjärna och hjärta, av vilja och av gärning, det får han klart för sig först, när han är mitt uppe i arbetet.

Strax efter det jag mottagit och besvarat kallelsen från Leksand, erhöll jag därifrån en vänlig inbjudan att göra ett likasom förberedande besök under den kort därpå inträffa påskhögtiden. Naturligtvis tillförsäkrade jag mig rektors tillåtelse att resa, och då högtiden var för handen, begav jag mig åstad, mera glad i hågen än jag någonsin förr varit vid en predikoresa. Jag for ju till mitt blivande »pastorat», den plats där jag kunde med tämligen stor visshet beräkna, att jag skulle få mitt första egna hem. Vid Insjöns järnvägsstation, dit jag anlände långfredagsaftonen, möttes jag efter mörkrets inbrott av en av bröderna i församlingen, och tack vare ett ännu kvarliggande rätt gott slädföre blev färden genom den folkrika orten angenäm och minnesvärd. Jag blev så underligt varm till sinnes, då mitt öga här och där möttes av de hundrade tindrande ljusen från byar, strödda ut över slätten och planterade vid bergens fötter, på dess sluttningar och å dess krön. »Detta är mitt fält», sade jag till mig själv och kände mig nästan en smula stolt, men mera lycklig ändå, då jag sökte och fann grund för mitt hopp om att här och var på dessa berg och i dessa dalar få uppsöka och till min frälsares bröst leda till ljus och frid trängtande själar. Att detta hopp icke slog fel gläder jag mig åt tillfället att i det kommande få berätta mina läsare.

Ett litet intermezzo som mötte just vid framkomsten, och som jag sedan fick anledning mycket begrunda över måste jag berätta.

 

PÅ HALLELUJAMÖTE.

 

Jo, det förhöll sig nämligen så, att då jag anlände fram till Leksands-Noret, mottogs jag i kapellets predikantbostad av den då tjänande föreståndaren, gamle, nu hänsovne brodern, Lars Pålsson.

Så snart jag lagt av ytterplaggen, drog den gamle mannen mig med till ett hörn av rummet, där han med sänkt röst och förtroendefullt yttrade:

Ser, broder, nu är det så, att inom församlingen råder for närvarande ett ganska allvarsamt förhållande; så det gäller att vara mycket vislig. För någon tid sedan öppnade Frälsningsarmén verksamhet här och de ha lyckats mycket hänföra en hel del av församlingens medlemmar, så att de gå mycket på arméns möten, ja, en hel del gå mera där än i kapellet. Det är nu viktigt att broder går mycket försiktigt till väga i denna sak.

- Såå, svarade jag, gå de på armén?

- Ja, de gör de.

-Gott, fortfor jag, då följer jag med!

Mitt svar överraskade tydligen den gamle mannen mycket, och vidare hunno vi för tillfället icke orda om saken.

Den gamle hade i alla fall rätt. Församlingen hade i flera månader varit utan pastor, och under tiden hade Frälsningsarmén »ryckt in» i Leksand.

I saknad av en för församlingen sammanhållande kraft, hade man börjat skingras litet både hit och dit, och de varma, livliga mötena på Frälsningsarmén hade verkat tilldragande på många; och bland dem, som där uppträdde med vittnesbörd, voro även flera av våra församlingsmedlemmar. Om detta sakförhållande fick jag mera tydlig kännedom, då jag några månader senare på allvar anlände till Leksand för att upptaga arbetet som församlingens predikant och föreståndare. Vid första möjliga tillfälle gick jag att besöka ett hallelujamöte, och, verkligen, där satt t. o. m. på plattformen några av mina medlemmar. Jag satte mig innanför dörren. Kaptenen, som för tillfället var en särdeles gladlynt liten tös på cirka 19 vårar, hade emellertid på något sätt gjorts uppmärksam på min närvaro, ty rätt vad det led, reste hon sig och förklarade:

- Vi ha pastor Wahlborg här, och ögonblicket därefter kommenderade hon: »Gud välsigne pastor Wahlborg», och kullor och masar ropade »Amen», så det skrällde i den primitiva lilla lokalen.

Jag kallades efter detta upp på plattformen för att vittna, och naturligtvis aktade jag tillfället kärt.

Vid mötets slut kommo mina medlemmar omkring mig och bad mig icke bli ledsen för det, att de gingo på Armén. »Här var så livligt», och så fingo de vittna, och det var så härligt. Jag försäkrade, att jag icke var ledsen alls, men jag ville veta, om någon nekat dem att vittna hemma på församlingens egna uppbyggelsestunder. Det kunde de icke säga, att någon gjort. När jag förutsatte, huruvida vi icke borde reflektera på att se till, att våra egna möten bleve lika livliga genom ett flitigt deltagande i vittnesbördet och bönen.

Gott, jag vill här blott tillägga, att någon skada av det där arméintresset bland medlemmarna ledo vi aldrig. Huru Armén för sin del fann samarbetet kan jag icke så noga yttra mig om. Visst är likväl, att ett år senare hade vi döpt och i församlingen intagit en kapten, en löjtnant, en sergeant, en korporal och 4 à 5 soldater.

 

BAPTISTERNAS BARN I KONFIRMATIONSSKOLAN. CIVILÄKTENSKAP M. M.

 

Ett stycke frampå hösten samma år jag anlänt till Leksand och mitt förordnande där, fick jag veta att åtskilliga medlemmar hade sänt sina barn till prästen för att gå i konfirmationsskolan. Detta gjorde mig bekymmer, ty jag var med om en konfirmationsstrid i Vingåker 1889. Den striden hade så när rört upp hela den svenska kristenheten, det minnes nog mer än väl många mina äldre läsare och vänner. Jag tog också upp saken med den »nybakades» kanske alltför vanliga iver. Men den ivern var tämligen onödig, ty dalkarlarna kunna väl vara envisa men aldrig oresonliga, de samtalade om saken vid ett församlingsmöte, och samtliga de vänner, vilka saken gällde, meddelade, att de helt enkelt ej tänkt på saken tillräckligt allvarligt, men låg det samfundets grundsatser emot, så var det icke vidare än att de ville taga barnen från den statskyrkliga nattvardsskolan, och därvid blev det. I det stora hela äro ock våra bröder uppe i dalabygd principfasta. De giftas och bortgiftas ganska flitigt, men jag erinrar icke under min fyraåriga verksamhet däruppe mera än ett enda fall, där en församlingsmedlem tillkallade präst i och för kyrklig vigsel, och jag minnes tillika, att då samme broders giftermål efter vanligheten omnämndes i församlingsmöte, vägrade församlingen att, såsom den eljes brukade i dylika fall, uttala sin lyckönskan.

Så långt jag varit i stånd att utröna, är Dalarne det fält, där civiläktenskapets grundsats hålles mest konsekvent i hälgd. På vissa andra håll råder som bekant inom vårt samfund ett virrvarr i berörda avseende.

Emedan nu kronofogdekontoret var i Leksands-Noret, hade våra bröder och systrar att vid den viktiga föreningen styra dit icke blott från de avlägsna byarna i samma socken utan även från Djura, Gagnev, Ål och Bjursås socknar. Och sålunda kom det sig, att baptistpastorn, som ju alltid var tillhands i Noret, blev något slags permanent äktenskapsvittne; och det är med en viss känsla av tillfredsställelse, som jag vet att mitt bevittnande namn står att läsa å ett avsevärt antal lyckliga äktenskapsprotokoll i nyssnämnda dalasocknar.

Att från dessa förrättningar åtskilliga minnen av den halft humoristiska karaktären förskriver sig, säger sig själft; och ett sådant må ju icke vara ur vägen, att jag för mina läsare förtäljer. Gamle kronofogden hade vid ett tillfälle tagit sig tjänstledighet och hade i sitt ställe engagerat en mycket ung man på den juridiska banan. Till denne kom jag en dag med en medelålders förlovad och »utlyst» dalaman och hans unga trindkindade brud i och för stadsfästelse av äktenskap. Den unge mannen, som tycktes vara alldeles oförberedd på saken, blev synbarligen mycket förbluffad. Tvivelsutan var det första gången i livet han förelades en slik uppgift och om han ej precis bleknade, så snurrade han likväl runt några varv i rummet, satte sig så ned vid skrivbordet, grep papper och penna, varefter han såg en smula förvirrat på brudparet och mumlade några ord, vars innebörd jag aldrig uppfattade, men som väl ändock skulle vara något slags anhållan om närmare förklaring i saken. Den manlige kontrahenten; som dagarna förut av mig lånat Borgströms »Hava vi religionsfrihet i Sverige»? hade visst lärt sig utantill allt som rörde civiläktenskapet, ty nu rätade han upp sig, flyttade sig närmare sin hulda utkorade och uttalade med anlagd högtidlighet: »Om vårt äktenskap välsignas med barn, så skola dessa uppfostras i svenska baptisternas troslära». Nu såg jag tydligt, att den unge kronofogdeaspiranten skalv på manschetten.

Men jag skalv inte, jag skulle gifta mig själv ett halvår senare och kunde Borgströms bok nästan utantill. Jag steg fram till bordet. »Herr Notarie», sade jag, »detta är en vanlig formel i berörda avseende som bör till protokollet antecknas». Den unge mannen torkade svetten ur pannan och det blev äktenskap av.

Folket däruppe i Siljanssocknarna är icke överdrivet känslofullt. Sin mera lugna prosaiska naturell förmå de behålla även i situationer, som eljes bruka ge rätt till mycket poetiska stämningar. Jag måste berätta om ännu ett av de där av mig bevittnade civiläktenskapen. Bruden hade här sett ett större antal vårar, än vad som vanligt brukar vara fallet med våra kvinnor i denna egenskap. Hon var därtill anmärkningsvärt munvig och så tillvida mycket olik sin betydligt tystlåtnare brudgum. Vi hade just kommit ut från kronofogdekontoret och beredde oss att med utanför stående häst och släde fara till en gård i grannskapet och dricka en kopp kaffe, innan brudparet fortsatte till sitt betydligt längre bort liggande hem. Jag skyndade i förväg fram till släden och vek upp fällen. Jag hade, förstås, min egen uppfattning om, huru det vid ett dylikt minnesvärt tillfälle borde förfaras. De för livet förenade borde naturligtvis sitta så tätt intill varandra som möjligt, medan de skuldra vid skuldra drömde framtida lyckodrömmar. Nåväl bruden placerade sig resolut på sätet. Jag stod och höll allt fort i fällen i väntan på att brudgummen skulle taga sin rättmätiga plats vid hennes sida. Men bruden lät sin mun gladeligen upp och talte:

- Å hä kan fäll allri' kom' i fråga. Ska' int' du sitt' 'os meg ell? 'an må fäll kun' stå på medon!

Jag protesterade och mente, att det vore väl opassande, att jag på detta sätt tränge mig in i brudgummens rättigheter. Härtill svarte bruden helt kort:

- Se så, je' vill ass int' hörat.

Och därvid blev det. Jag stack mina galoscher under fällen och höll mig beskedlig, och den nyvordne äkta mannen fattade tyst och snällt posto på medarne.

Och nu mina läsare skulle av detta försöka tänka sig, att kärlek, trohet och lycka här ej bodde och trivdes, så ber jag få säga: Det är ett fullkomligt misstag. I sin allra djupaste bemärkelse torde dessa ting, kärlek, trohet och lycka vara sannast, där, varest fraser, komplimanger och tomma åtbörder äro fjärran. Det sentimentala eller känslofulla är långt ifrån alltid uttryck för det trogna, kanske är det snarare tvärtom.

Det finnes fästmör och hustrur, vilka ha en påfallande motvilja för ömma utgjutelser om »trohet in i döden» och »kärlek utan gränser», men vilka icke desto mindre inviga sitt liv för befästandet av lyckan vid den härd där de gå att bli eller hava blivit hemmets drottningar. Sådana äro värda guld, och där de föra spiran, är lyckan oftast bofast.

Familjehärdar av detta slag vågar jag påstå att man söker på Siljans stränder med större framgång än på andra ställen.

 

HOS PRÄSTERNA.

 

Jag nämnde i det föregående om en hotande konfirmationsstrid, som likväl aldrig blev någon strid. I följd av frågans bringande på tal, fick jag likväl en alldeles osökt anledning att göra prästerskapets på platsen bekantskap, vilket mycket intresserade mig. Varje predikant inom frikyrkligt samfund, som tager fast anställning på någon plats, kommer att helt ofrivilligt göra sig den frågan, huru prästerna och de kyrkliga myndigheterna på stället äro sinnade gent emot den fria evangeliska verksamheten.

Saken är visserligen ej utan betydelse. Nog för det, att en så långt gående lagstadgad religionsfrihet existerar, att något särdeles verksamt hinder för den frikyrkliga verksamheten näppeligen kan resas. Men sådan är likväl ännu statskyrkoprästens maktställning, att ha de ont i sinnet gent emot de frikyrkliga predikanterna, så kunna de göra vissa svårigheter. Och detta kan leda till obehagligheter. Man blir möjligen själv stridslysten, och av det hela lider icke sällan saken, Guds sak, förnedring. Sådant har inträffat, det veta vi alla. Och det vore ej rätt att påstå, det prästmännen ensamma alltid burit skulden.

Det har nog ofta varit så, att de unga frikyrkopastorerna då de gått in på sitt fält, varit antända av en något väl häftig reformationsiver. Vederbörande statskyrkotjänare ha likväl behagat vara fullt medvetna om sin makt och myndighet och även hållit så styvt på det, att de haft lagen på sin sida. De fria predikanternas framhållande av samvetets bud och Guds ord såsom stående över lag i ting, som röra våra själars frälsning, har ej av de först nämnda utan vidare tagits till godo, och så har man satt hårt mot hårt.

Men låt oss gärna erkänna, att det där hör mera till det förgångna än till det närvarande. De statskyrklige ha blivit humanare, och vi ha blivit litet förståndigare, och det ena så väl som det andra behövdes. Det att de frikyrkliga ha blivit »litet förståndigare» bör och får ej innebära, att de nu mera skola tolerera, vad de förr förkastat, nämligen statskyrkosystemet, såsom sådant, men väl det, att, vad det gäller statskyrkoprästerna som personer, de böra vara hänsynsfulla och medgiva, att i det stora hela dessa valt sin bana i uppriktig tro på möjligheten av att där kunna gagna och vara till välsignelse- ja, varför icke erkänna att många av dem även varit, väl ej i kraft av förutnämnda system, men i kraft av enskild uppriktig nitälskan för Gud.

Nå ja, jag skulle väl någon gång komma till sak. Även jag har haft mina sammandrabbningar med prästerskapet på skilda håll, och jag skall då visst icke påstå, att jag icke kan ha haft min del i orsakerna till kontroverserna, men det är då på samma gång så visst och sant, att mina forna prästerliga motståndare allesammans varit och äro mina personliga vänner. Jag vill här nämna en av dem, men han är nu död. Det var gamle komministern i Leksand sedermera i Mora, A. G. Mattsson. Vi hade många ganska allvarliga diskussioner med varandra. Ibland gick han till mig och dess emellan gick jag till honom. Vid ett tillfälle sutto vi på den pittoreska komministergårdens veranda en vacker sommarkväll upptända av renlärighetsiver var efter sin art.

Mitt i en ganska häftig meningsbrytning utträdde den vänliga prästfrun på verandan, medförande en välförsedd kaffebricka, den hon ställde ner på ett bord framför oss.

- Tänkte försöka sade hon, med ett vänligt leende, vari skalken dock skönjdes, om det icke skulle kunna gå för sig att få herrarna sams.

Vi drogo till att skratta båda två.

- »Sams», mor, sade gamle komministern, visst ä' vi väl sams.

En av de bröder, som beslutit sig för att taga sin flicka ur konfirmationsskolan, uttalade den önskan, att jag borde följa honom till prosten i detta ärende. Naturligtvis hade jag ingenting däremot utan gladdes i stället att få göra prostens, d:r P:s bekantskap. Ryktesvis hade jag känt honom även sedan seminarietiden och från de kyrkohistoriska studierna där. D:r P. har författat ett supplement till en från danskan översatt kyrkohistoria. Nämnda supplement vill vara en svensk kyrkohistoria i mycket sammanträngd form. Förf. har där ägnat några sidor även åt de svenska baptisterna, och har han därvid yttrat sig både opartiskt och sympatiskt, vad det gäller vårt församlingsliv och vår mission. Däremot finner han den ställning vi intagit till samfundslagstiftningen klandervärd.

Nog av, vårt första sammanträffande gällde konfirmationsfrågan. Gent emot den broder och församlingsmedlem, som jag hade i mitt sällskap framhöll herr prosten, att det var hårt att taga barnet ur den lutherska konfirmationsskolan. Jag förhöll mig att börja med tyst under samtalet mellan de båda männen, men slutligen anhöll jag om tillåtelse att yttra mig och sade därvid.

- Förlåt, herr doktor, men jag tar för alldeles givet, att Ni är lutheran, icke blott till namnet utan av den uppriktigaste övertygelse. Vidare hoppas jag och tror, att herr doktorn är mycket lycklig över att vara lutheran.

- Det är jag visst det, mycket lycklig, svarade prästmannen.

- Väl, fortfor jag, då torde det vara ganska säkert, att Ni med avseende på edra barn ingenting högre önskar, än att också de måtte bliva lutheraner.

- Naturligtvis.

- Gott, då skall det kanske icke falla sig så svårt för herr doktorn att fatta även baptisternas känslor med avseende på deras barn. Ej heller vår uppriktighet i vår tro och övertygelse torde bestridas, och det är då ej mera naturligt, att vi önska se våra barn vunna för samma tro och övertygelse. Herrarna äro fäder båda, fortfor jag, och äro skyldiga varandra hänsyn i en fråga, som måste beröra er båda lika nära, nämligen barnuppfostran.

(Naturligtvis var jag den tiden en ogift ung man, eljes hade jag väl icke talat så där frankt i barnuppfostringsfrågan).

Gott, doktor P. var ingen trångbröstad prästman och gjorde därför inga svårigheter vidare i det avhandlade ärendet. Då jag och den förutnämnde brodern beredde oss att gå, bad prosten mig stanna en stund för fortsatt samtal. Naturligtvis gjorde jag detta gärna. Det samtalet blev långt, och jag är ej i stånd att minnas allt, vad som sades. Det erinrar jag mig dock, att prosten ville jag skulle förstå, att det var liksom bittert för honom, att jag kommit och »tagit en församling ur hans församling».

- Tag, så yttrade han, eder församling och gå ut ur statskyrkan och ställ er under disenterlagen, så bli vi bröder i arbetet.

Jag tillät mig då föreslå en annan väg, i det jag yttrade:

- Här finnas i L. många gudfruktiga och uppriktiga lutheraner. Låt dem gruppera sig omkring herr doktorn såsom deras pastor. Det blir en sann luthersk församling. Tacka sedan staten för hjälpen och lita efter detta allenast på Guds löftesrika närvaro bland eder.

Prosten försäkrade mig, att han trodde en tid skulle komma, då lutherska kyrkan vore en från staten fri kyrka i Sverige.

 

I STRID MED PRÄSTERSKAP OM SKOLHUSEN.

 

Skollokaler ha ofta varit ämnen till strider och tvistigheter i socknar, där ideella rörelser av ett eller annat slag hållit på att bryta sig fram. Man har gjort anspråk på att få använda skolan som mötesrum, och tanken om det berättigade häri har då icke sällan varit mycket delad, och så har det blivit bataljer av. Rörande bestämmanderätten över skolhusens användning, så är den, då det gäller landsbygden litet olika fattad. I socknarna kring Siljan tror jag mig ha funnit, att byamännen i huvudsak själva bestämma över byns skolhus, och prästerskapet har här mindre att säga till om i den vägen, än vad fallet är på andra orter. Andliga uppbyggelsestunder ha därför av ålder förekommit i en stor del skolhus i Dalarne, och dessa ofta mycket primitiva lokaler ha mångenstädes varit skådeplatserna för betydelsefulla väckelser. I Leksand stodo, åtminstone under min tid, de allra flesta skolhus öppna för evangelii predikan. Att kyrkans män skulle vara blott belåtna med denna sakernas ordning var kanske ej ens rätt att begära. Det var särskilt under vintern 94 och 95, som våra möten ute i vissa byar voro oförgätligt välsignelserika, och de gamla skolhusen genljödo understundom av de frälstas lovsånger.

Skolhusens användning för väckelsemöten syntes kontraktsprosten, doktor P., i varje fall mycket oegentlig. En dag mötte jag honom i kyrkallén invid Noret. Han hälsade mig vänligt, som han alltid brukade göra, men bad mig på samma gång att senare på eftermiddagen inträffa på pastorsexpeditionen. Jag efterkom gärna denna tillsägelse, då jag trodde mig ha skäl förutse någonting mycket intressant. Vid min ankomst till prostgården blev jag en smula överraskad av att finna att såväl den gamle komministern M. som den unge adjunkten H. tillkallats. De togo sålunda emot mig tre man starkt; och det är mig ett nöje att betyga att samtliga tre bemötte mig vänligt och med aktning. Sådant gör det en riktigt gott att minnas. Det var tydligt, att de tre herrarna berett sig att, innan de kommo till själva saken, d. v. s. den om skolhusen, få med mig en liten debatt i lärofrågan, och som ärliga män gingo de rakt på sak, i det de beklagade, att vi baptister kunde förmå oss till ett sådant underkännande av dopets väsen, att vi kallade det för en blott lydnadshandling. Jag svarade med att uppmana dem säga mig, var någonstädes de inhämtat, att vi lärde, det dopet vore en blott lydnadshandling. Huru det nu var, kunde de icke giva mig någon upplysning i den vägen. De hade nu i alla händelser bibringats denna uppfattning, men huru och på vad sätt kunde de icke redogöra för. Jag skyndade mig att försäkra dem, att de i berörda fall voro förda vilse. Baptisterna skattade dopets väsen högre än några andra kristna, ja, de skattade det så högt, att de vågade icke på villkor vid dess förvaltning gå en hårsmån utöver vad Nya Testamentet därom föreskrev.

Angående innebörden av samtalet i dess fortsättning, så minnes jag ej så mycket. Men efter det samtalet var slut, tog prosten till orda och meddelade mig, att han härmed och i sina ämbetsbröders vittnesgilla närvaro förbjöd mig att uppträda med mina föredrag i socknens skolhus.

Jag förklarade omedelbart, att jag fann det svårt att ställa mig förbudet till efterrättelse alldenstund saken var de olika byamännens mera än min egen. Jag hade i själva verket aldrig gjort anspråk på skollokalerna, utan det förhöll sig hellre så, att mina vänner ute i de olika byarna brukade inbjuda mig att komma för att predika hos dem; och rörande plats för sammankomsten, så ordnade de med denna sak efter eget gottfinnande, och det blev då oftast så, att skolan valdes.

Ett par dagar efter det nyssnämnda samtal med prosten och hans ämbetsbröder hållits, hade jag möte utlyst i B. skolsal.

På morgonen dagen för mötesdagen träffade jag händelsevis komministern, som då meddelade mig, att adjunkten H. hade av prosten ålagts att infinna sig i B. kvällen före min ditkomst för att samla folket i skolhuset och »varna för baptisternas läror». Adjunkten H. hade då i sin tur vänt sig till honom (komministern) och anhållit om hans sällskap och hjälp i den ansvarsfulla uppgiften. »Och då jag nu följer med honom», yttrade komministern till mig, »så vill jag icke, att du skall tro, att det är fiendskap från min sida. Jag gör det min plikt likmätigt, och du och jag bli naturligtvis lika goda vänner för det.» Jag försäkrade honom, att han för denna sak kunde vara fullt trygg.

De båda prästmännens inträffande i byn i förutnämnda syfte hade givetvis väckt byinvånarnas intresse, och skolhuset vart fullproppat med åhörare.

Enligt vad jag dagen efter försporde, hade mötet blivit mycket intressant. Ingen av de båda herrarna var något anmärkningsvärt stridslysten av sig, varför de ansågo sig böra, på samma gång de i sin egenskap av präster måste försvara barndopet, yrka på vars och ens rätt till egen övertygelse. »Därför», lärer komministern ha yttrat, »om det är någon bland eder, som känner, att han bör låta döpa sig, sedan han kommit till tron, så vill jag säga till dig: du bör då göra det, ty det är i varje fall rätt för din del.»

Båda talarna hade likväl betonat och beklagat den splittring, som rådde på det andliga området. Detta gav efter föredragens slut en av de manliga åhörarne anledning att med en dalkarls hela öppenhjärtighet försäkra, att, om det bleve någon splittring på det andliga området i byn efter detta, så hade de (prästerna nämligen) satt den i gång med detta möte. »Nog har W. varit här och predikat åtskilliga gånger», fortfor mannen, »men han har endast manat oss till tro på Kristus.» På detta följde nu ett samtal mellan prästmännen och deras åhörare, som för de förstnämnde ej blev endast behagligt.

Dagen efter anlände jag till byn, och mina vänner där uttalade den meningen, att jag borde upptaga och bemöta en del av de påståenden prästerna gjort rörande baptisternas uppfattning av dopet. Att så skulle ske, måtte människorna ock ha trott, ty de hade gått man ur huse till kvällens sammankomst. Jag fann likväl icke anledning att ens låtsas om, det jag viste att prästerna hade varit där. Jag försökte hålla en väckelsepredikan och vår bönestund efteråt blev outsägligt dyrbar. Innan jag denna gång reste från B., hade fyra vänner anmält sig till dop och församlingsgemenskap.

Detta talade jag om för min vän komministern, då jag någon dag senare var in till honom och drack kaffe.

- Såå, svarade han med ett finurligt leende, jag och H. gjorde sålunda vår sak bra.

Jag instämde.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free