- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Uppbrottet från Siljans stränder

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

UPPBROTTET FRÅN SILJANS STRÄNDER.

 

Sommaren 1897 bröto vi upp från Leksand och Dalarne, efter det jag antagit kallelse från trenne små församlingar, tillhörande Gästriklands distrikt, nämligen Söderfors, Elfkarleö och Tierp.

De voro dagar med känslosamma stunder dessa våra sista i Leksand. Jag undrar om någon plats kan i en predikants hågkomst bli, vad hans första varit. O, vad väl jag minnes mina avskedsvandringar till de mer eller mindre avlägsna byarna och de sista stunderna i dessa enkla hem, där man så mången gång tog emot mig med denna gammalsvenska gästvänlighet, och där jag sov på bädd av halm, mellan ett par fällar och sov så gott som jag ej har hopp om att någonsin mera i livet få sova. Känsligt var avskedet, men ljuvt och varmt minnet av dessa dyrbara själars kärlek, med vilka jag vid olika tillfällen delat så mycket av Guds goda. Ju närmare avresans ögonblick kom, ju tydligare kunde jag ställa inför mig, huru oändligt god Herren varit emot mig i alla avseenden.

Att min första församling blev denna präktiga, väl fostrade och för gammaldags gudsfruktan hängivna, räknar jag som en min allra största lycka. Och de välönskningar och böner, som följde oss på färden, visste vi var lika varma som uppriktiga, och därför voro de oss till en outsäglig hugnad.

Då jag sålunda drog över Dalälven söderut, kunde jag även i ett annat avseende tacka Gud, och jag kunde göra det med i huvudsak samma ord som Jacob, då han drog över Jordan: Herre, då jag fordom drog häröver hade jag blott denna stav, men nu har jag blivit till två läger.

Jag kom till Dalarna 1893 med mina kläder och mina skolböcker, och drog därifrån 1897 med både hustru och barn och dessutom med en järnvägsvagn fullastad med vad som till hemmet hörde.

På resan ner till vårt nya arbetsfält gjorde vi utan några som helst framtida aningar en natts uppehåll i Gävle och hade nästa dag intagit det hem i Tierp, som i förbidan på predikantsbostaden i Söderfors iordningställande var oss tillrett.

Vi voro sålunda på ett nytt arbetsfält, och olikheterna mellan sådana kan den flyttande predikanten ibland finna tillräckligt stora, och skulle han försöka utjämna dem, komme han nog att finna detta vara vanskligt nog.

Jag känner församlingslärare, som, då de tillträtt en ny plats, ansett det alldeles nödvändigt att där reformera förhållandena efter de vanor han på föregående plats blivit förtrogen med. Men sådant har sällan om någonsin slagit lyckligt ut.

Den nya församlingen är aldrig förtjust i att oupphörligt få höra om huru de hade det där pastorn var förut, och pastorn - det kan ju vara något för yngre församlingslärare att tänka på - bör därför vara så sparsam som möjligt med upplysningar i förutnämnda syfte. Bättre är att vid ankomsten till den nya platsen taga där gällande praxis under sund och sansad omprövning, och skulle därvid befinnas att den är efter på platsen rådande förhållanden just avpassad, finnes ju ingen anledning att börja på med justeringsförsök.

Dock, alltid kan det ju givas något tillfälle att i kärlek framhålla, huru man i ena eller andra fallet förfar på annat håll; och är man böjd för läraktighet gör man sig det visligaste till godo.

Den första förändring jag erfor vid mitt här avsedda platsombyte bestod i själva min åhörarskaras utseende. Under min fyraåriga verksamhet i Leksand hade jag haft nöjet söndagligen möta ett nationalklätt auditorium, en övervägande rödvit skara, och det kan ej nekas, att de väna färgerna förlänade åt sammankomsten ett säreget behag, som bidrager att göra minnet av vår vistelse däruppe fullt av trevnad. I Söderfors tedde sig skaran av åhörare i detta fall annorlunda, och i vissa fall även här litet ovanlig. Det kunde hända att vid våra veckomöten hela trupper av karlar kommo in i kapellet, just sådana de efter slutad arbetsdag trätt fram ur verkstad, smedja, masugn och valsverk. Där sutto de dessa »arbetets söner» i den grova blusen och med sotad kind och svettig panna, just sådana jag föreställer mig mästaren ser dem, då han kallar och bjuder: »Kommen till mig I alla som arbeten och ären betungade».

Söderfors församling bestod under min tid, och jag tror den gör så ännu i dag. av en skara arbetare med deras hustrur och barn. Just jämnt detta och ingenting annat men jag lärde snart känna att inom denna skara av tungt arbetande män och kvinnor fanns ett verksamhetsintresse, så varmt, att det endast kan förklaras därav, att detta enkla folk ägde i sin gudsdyrkan och i sin verksamhet för Herrens sak sin värdefullaste vederkvickelse i en icke så litet mödosam tillvaro. För resandet av sitt lika inbjudande som älskliga lilla söndagshem hade de redan, då jag dit anlände, nedlagt avsevärda uppoffringar och mycket arbete. Men så var det dem ock synbarligen mycket kärt. Jag fick det outplånliga intrycket, att de tvänne områden, som framför allt annat på jorden ägde dessa mina arbetarbröders intresse, voro just familjen och församlingen, hemmet och kapellet.

Då söderforsbröderna kallade mig var detta deras första försök att ha pastor. Jag var sålunda den förste, som tjänade dem i denna egenskap. Förhållandena i Söderfors voro i detta fall av litet säregen natur. Det lät sig för dem ej göra att engagera predikant på stället utan att de därtill utverkat bruksförvaltningens medgivande. Och för vinnande av detta hade bröderna genom en deputation måst uppvakta brukets disponent, som då var P. G. Tamm. Denne måtte ha varit en mycket praktisk karl. Jag har låtit mig berättas att han gjort bröderna allvarliga föreställningar om det ansvar de iklädde sig, därmed att de togo dit en predikant och hans familj. För övrigt ville den belevade mannen icke lägga några hinder i vägen för deras planer. Att våra vänner i Söderfors icke saknade känsla av sitt ansvar, det fingo jag och de mina nogsamt erfara, ty så mycken vänlighet och så mycken hänsynsfull behandling njöto vi under loppet av de tvänne år vi gingo in och ut med dem att det ännu i dag utgör en vår stora hugnad att med tanken dröja därvid.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free