- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Allians

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ALLIANS.

 

Då jag tillträdde min plats vid Söderfors, var där ett sakförhållande, vars följder jag med både undran och intresse motsåg. Främlingen, som första gången med tåget nalkas Söderfors, kan, då han hunnit till brukets omedelbara närhet, blicka ut genom kupéfönstret och ser då på krönet av en höjd, prydd med resliga granar, tvänne samlingshus; att de äro sådana behöver ingen taga miste på. Det ena av dessa är baptisternas och det andra missionsföreningens. De båda kapellen ligga varandra så nära, att knappast 50 steg skiljer dem åt. Kullen blev på sin tid åt de båda korporationerna upplåten av brukets disponent. Det har berättats att denne därvid hade uttalat sitt intresse av att få se, »om sekteristerna skulle kunna samsas på en och samma backe».

 

Gott och väl! Han kastade lott om de båda byggnadstomterna, och så grep man sig an med uppresandet av söndagshemmen, som, då de stodo där färdiga, voro varandra i huvudsak ganska lika. Att vi tyckte vårt var mest inbjudande är ju förklarligt, och då våra grannar hyste samma tycke med avseende på deras missionshus kände vi ingen förvåning däröver. Hade vi annorlunda tyckt, kunde det knappast ha länt till fördel på något sätt. Brukets disponent, som icke måtte ha saknat anlag för humor, tog sig anledning att kalla platsen, där våra lokaler stodo för »Salighetsbacken». Det gick där som mångenstädes, skämtet blev allvar, och stället heter nu helt enkelt Salighetsbacken. Namnet borde ju kunna borga för det goda samförståndet mellan församlingarna däruppe, och så vitt jag vet, har intet särskilt varit att klaga över. I alla händelser var, som jag sade i början, mitt intresse av att se, huru samarbetet skulle avlöpa, ganska stort. Det är i alla fall något eget med alliansförhållandena. Det finnes, som vi alla av erfarenhet känna, situationer, som till och med det mest utpräglade allianssinne svårligen uthärdar. Och allt för mycken gemensamhet och allt för intimt grannskap är knappast till fördel för det verkliga, det rätta allianssinnet. Samarbetet bör övas efter väl prövade grunder, det är då så visst och sant, det ha ock vi baptister mera än en gång fått erfara. I många fall ha vi nog ej heller varit de, som man lättast kunnat stå allierad med.

Då välkomstfesten hölls för mig och de mina i Söderfors, hade församlingen till den samma inbjudit en av våra mest berömda predikanter. Denne höll vid tillfället ett tal, fullt av anslående lärdomar och av till verksamhet och tro manande trösteord. Men vid slutet av sitt tal sade han sig kunna försäkra, att den nytillträdande pastorn var »en fridsam och stilla broder (hm?!), som på intet sätt ville strid (?!) med någon». Framställningen ansågs på goda grunder vara adresserad till de närvarande medlemmarna av missionsvännerna. Dessa logo också ett tillfredsställelsens leende, men mina egna bröder voro tydligen icke fullt lika förtjusta. En av dem lutade sig mot mig och viskade: »Det får väl ändock bero på, huru man ser den saken».

Ja, just det!

Som jag sade nyss: I många fall ha vi ej varit de, som man lättast kunnat stå allierad med.

Förhållandet har ock sin grund i den orygglighet, varmed vi fasthålla vid skriftens lära om att på sinnesändring och tro bör följa dop i vatten till Fadrens, Sonens och den helige Andes namn. Där bröder av annan bekännelse vetat inse, att detta är en livsfråga för oss och lämnat oss okränkt rätt att hävda denna vår ståndpunkt, har t. o. m. mycket välsignelserikt samarbete varit möjligt, och själv har jag många angenäma minnen av sådant samarbete. Men vem vet ej, huru det blivit, där samarbetet så utvecklat sig, att vi helt enkelt varit pliktiga att tala och handla i överensstämmelse med vår på Guds ord grundade övertygelse? I mycket ha vi till fördel kunnat ge efter, men ej ett grand i detta. Våra vänner ha kunnat tycka, att vi borde låta vid saken bero, då själar kommit till tron på Kristus; men vår av Gud oss givna särskilda kallelse har bjudit oss att döpa de nyvunna lärjungarna; och detta har mångenstädes låtit »alliansen» sluta i missämja. Medan vi äro inne på dopfrågan, kan jag icke uraktlåta att fästa mina läsares uppmärksamhet vid det sällsamma läge denna fråga på de senare åren kommit i bland Sveriges frikyrklige. Det är väl numera ytterst sällan, om det ens någonsin förekommer, att medlemmar av församlingar, där ännu pånyttfödelse gäller som betingelse för medlemskap, försöka hävda, att de på Kristus troendes dop är obibliskt eller oriktigt. Den tiden är väl nu så gott som slut. Våra åtskilda bröder erkänna allmänt att, när en människa, sedan hon ändrat sinne och tror evangelium, låter sig begravas med Kristus i dopet, så har hon handlat efter apostoliskt föredöme. Men samma våra bröder ha dock icke kunnat förmå sig låta det därvid bliva. Det gäller nu för dem att vid sidan av dopet skaffa hälgd åt begjutningen av spädbarnens huvud såsom fyllande dopets ändamål. Att särskilt missionsvännerna börjat inse det lönlösa i försöket får väl anses styrkt därav, att dopgravarna i deras egna bönhus bli allt flera, ävensom därav, att de sällan eller aldrig mana till tro på spädbarnsbegjutningen i sina predikningar.

Men för att återkomma till mitt ämne. Jag hade varit i Söderfors några veckor blott, då jag fick en särskild anledning att hålla föredrag om dopet. Jag minnes, att jag bjöd till att göra detta med all den tydlighet och skärpa jag var mäktig. Jag minnes ock att domen föll hård över mig från några av dem, som brukat besöka våra möten i det hoppet, att vi skulle veta tiga med våra »specialåsikter». Ja, jag kommer t. o. m. ihåg, att en eller ett par av bröderna i församlingen på allvar satte i fråga, om det var alldeles klokt att så snart framträda så där bjärt. Ja, t . o. m. sådant kan förekomma. Det påminner om, vad som hände mig strax jag kommit till Gävle som därvarande första baptistförsamlings pastor. Då jag efter några veckor där höll min första doppredikan, därvid ock framhållande grunderna för vår slutna kommunion, förehöll mig en av mina diakoner, att det var »odiplomatiskt» av mig, att så snart hålla en sådan predikan. Jag skall dock icke säga någonting om dessa bröder; det märkliga är, att slik uppfattning är tillfinnandes i ganska stor utsträckning inom våra baptistförsamlingar. Och däri ligger, det är min erfarenhet, en stor missuppfattning av den stora utomstående allmänhetens ställning till saken. Jag har funnit att den sätter större värde på att få höra sanningen klart framställd, än vad vi tro.

Den framgång vi vunnit för våra grundsatser är stor, det är sant, men vem vet, huru mycket större den kunde ha varit, om vi icke varit så förtvivlat - diplomatiska.

Diplomati och sanningskärlek äro icke liktydiga begrepp.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free