Då jag erhöll och antog kallelsen från Köping att bliva därvarande församlings lärare, hade jag icke ens varit i denna stad. Församlingen var för mig helt och hållet främmande, och så var jag för henne. Kallelsen måtte ha tillkommit uteslutande efter någon eller några bröders rekommenderande uttalanden. Någon tid efter sedan jag antagit kallelsen, besökte jag på inbjudan platsen och medverkade vid ett uppbyggelsemöte.
Detta betydligt enklare sätt att engagera predikant, torde ha varit vanligare förr i tiden, men förekommer för visso mindre ofta nu. Man har ansett försiktigheten fordra, att man gör sig närmare underrättad om predikantens både begåvning och daning i övrigt. Huruvida denna »försiktighet» alltid fört till önskat resultat, kunna vi låta vara osagt. Det faktum, att man i tidigare skeden av samfundets historia, tog saken enklare i förevarande fall, torde vi, utan att taga miste, kunna påstå ha haft sin grund i en mera omedelbar tro på Herrens ledning vid valet. Att predikantvalen nu mera blivit långt vidlyftigare procedurer är ett faktum, för vilket man nog torde kunna anföra skäl med gällande kraft, men som på samma gång ge anledning till reflexioner av icke enbart glad innebörd. Att »provpredika» var något varom man till en början talade under skämtets form, men det blev, som vi alla känna, mycket snart allvar; och flerstädes inom församlingarna skulle man nu mera icke för ett ögonblick ens kunna tänka på att kalla pastor, utan att denne först avlagt »predikoprov». Jag vill nu visst icke påstå, att det ligger något rysligt farligt i denna allt mer tillgripna vana; men att »provningen» är från frikyrklig synpunkt tämligen betydelselös, tror jag mig med fog kunna framhålla. För det första är det alldeles omöjligt att av en enstaka predikan, som man hör en predikant hålla, kunna döma sig till, vad han i genomsnitt är som predikant. Vidare är det förklarligt om den för avläggande av predikoprov kallade predikanten viker för frestelsen att bemöda sig om att just vid det tillfället riktigt »visa framfötterna». Men då vi nu erinra oss, att en predikans ändamål aldrig bör eller ens får vara något annat än det att beveka själar att böja sig för Gud må det sättas ifråga, om det är rätt att sätta en predikant i en situation, där en slik frestelse så osökt kommer över honom. Men en sak till: att i en önskad församlingslärares talaretalanger se en sak, som tillerkännes avgörande betydelse, är ett misstag, som understundom kunnat straffa sig hårt nog.
Jag har härmed icke velat säga, att det förfaringssätt Köpings baptistförsamling vid här åsyftade tillfälle använde, bör uppställas som efterföljansvärt över allt och under alla förhållanden. Jag har egentligen blott velat säga, att förvecklingar och tråkigheter icke heller förekommas genom de nu mera vanliga i försiktighetens intresse vidtagna »provningarna» och karaktärsrannsakningarna.
Jag kom till Köping okänd och okänd var församlingen för mig men det fyraåriga samarbetet blev för mig och de mina dyrbart.
Jag får lov uttala mig med några ord om Köping, inom vilken lilla västmanländska »metropol» jag med de mina tillbringat fyra lyckliga och på växlande minnen rika år. Staden är långsträckt och smal, och genomflytes till hela sin längd av Köpingsån. 1889, tror jag det var, brann en stor del av staden ner, och på brandfältet har upprests en stadsdel av helt modern typ med gatupartier som ej ens den större grannstaden Västerås, fastän både stift-, residens- och gurkstad, icke kan uppvisa maken till. Även Sala, ehuru silverstad och »Sveriges största» blir på efterkälken, och icke heller har Arboga med sin öl- och margarinindustri kunnat lyfta sig i storstadsstil till jämnhöjd med mitt eget gamla Köping, som fortfarande hävdar sin plats som »Västmanlands Atén». I kyrkligt hänseende arta sig förhållandena så här: Vid den långsträckta stadens ena ända ligger metodistkyrkan, vid dess andra ända dominerar missionshuset och mitt i staden tronar baptistkapellet. Metodistkyrkan är stiligast, missionshuset är rymligast, och baptistkapellet har det ypperligaste läget. Där finnes också en statskyrka, men hon har ställt sig på en kulle utanför staden och där vänder hon t. o. m. ryggen åt samhället, och de goda köpingsborna ha ock, sanningen att säga, i allt större utsträckning börjat vända ryggen åt henne.
Vad nu de tre frikyrkliga huvudgrupperna beträffa, så ha de sina söndagshem placerade på så sätt som här nämnts. I inflytande och verksamhetskraft äro de varandra tämligen lika, och det torde vara en av de bidragande orsakerna till att mellan de tre församlingarna över huvud taget alltid rått ett gott förhållande. Jag kan ej heller erinra, att jag någonstädes haft ett samarbete med bröder ur andra religiösa läger, som blivit mig angenämare än här.
Det är ett faktum, som icke är så precis hedrande för oss frikyrklige, men som vi lika så gärna kunna tillstå, och det är att framgången lätt gör oss litet kaxiga mot varandra. Det är anmärkningsvärt att behovet av allians i arbetet oftast är mindre djupt hos frikyrkoförsamlingar, som kommit till säker och förmånlig ställning i samhället än hos små fattiga och mot allehanda svårigheter kämpande sådana.
Nå väl, i Köping voro vi så där jämnstarka; och detta gjorde ett broderligt och vänligt förhållande predikanter och församlingar emellan självfallet; och detta var ju i och för sig så gott och så bra, men jag blott undrar, varför det inte skulle kunna råda sådant förhållande bland de troende över allt och under alla omständigheter. I Köping minnes jag, att vi tre, metodistpastorn, missionspastorn och jag esomoftast växelvis uppträdde på varandras lokaler och predikade, och jag tror mig med största bestämdhet kunna påstå, att inom ingendera av de tre församlingarna fanns en enda medlem, som för ett ögonblick drog i betänkande, huruvida däri låg annat än det som gott och riktigt var. Detta förhållande gör det mig ännu i dag riktigt gott att tänka på. Och jag dröjer med minnet därvid lika gärna, som jag försöker glömma de exempel på platser, där det finnes en liten fattig, hemlös baptistförsamling vid sidan av en stor och stark missionsförsamling, till vars dörr den förstnämnda gått såsom till den rike mannens och begärt att få låna hus för en sammankomst. men blivit avvisad. Sådant har jag varit med om i tider som gått. Jag vet intet, som gör mig å mitt eget samfunds vägnar så stolt och lycklig som medvetandet av att en svensk baptistförsamling aldrig stängt sitt samlingshus för den, som velat predika Kristus till frälsning för själar; och likväl är det ju vi, som skola vara de mest partisinnade!
I Köping såväl som i Västmanland i allmänhet är vår baptistiska verksamhet av ganska gammal data; och de olika församlingarnas historia visar, att utvecklingen fortgått under i allmänhet lugna och lyckliga förhållanden. Ingenstädes äro församlingarna avsevärt stora, men baptisterna finnas dock ganska jämnströdda över provinsen; och predikanter och församlingar finnas i ett mycket nära grannskap intill varandra, som helt naturligt mycket bidrager att underlätta det gemensamma arbetet. Runt om vår goda stad funnos systerförsamlingar, vilkas verksamhetsområden gingo så gott som in på våra tullar. Baptistpredikanterna i landet äro sannerligen icke så talrika, att det precis hör till vanligheten, att de oförhappandes sammanstöta. I Köping njöt jag emellertid rätt ofta hugnaden att helt oväntat träffa samman med kamraterna utifrån distriktet, vilka esomoftast hade anledning »titta in till sta'n».
Själv hade jag, om jag velat, kunnat stiga på velocipeden en morgon och »hjula» i väg till Arboga för att frukostera hos pastorn där. I händelse jag därefter velat dricka mitt elvakaffe hos ämbetsbrodern i Kungsör, så hade detta icke betytt någon överansträngning. Till middag kunde jag ju för omväxlingens skull infinna mig hos Kolbäckspastorn, för att dock låta brodern i Munktorps norra bjuda på eftermiddagskaffet. För att inte han i Munktorps södra skulle behöva känna sig förbisedd, fore jag helt naturligt dit till kvällsmat. När jag, så till liggdags komme hem igen till Köping, behövde varken jag eller velocipeden ha överansträngts av färden.
Jag tänker ofta på de bröder och kamrater, vilka fått sig anvisade fält, långt skilda från andra predikanter och församlingslärare, vilka de knappast få se oftare än vid de sedvanliga stora årsmötena. Saknaden av tillfällena till bön och samtal med kamraterna i striden måste kännas tungt emellanåt.
Det ligger någonting måttfullt och jämnt i det västmanländska folkets lynnesart; och detta karaktärsdrag kommer ock till synes inom det religiösa verksamhetsområdet. Ja, man skulle understundom kunna vara frestad att beteckna nationallynnet som trögt, men en närmare eftertanke skall säga oss, att det hellre är en slags lugn betänksamhet, som nog prövar hårt tålamodet hos den mera impulsive, men som man likväl i längden får anledning att mycket värdera.
En var, som i någon mån brukat offentligen vittna om Herren, vet mera än väl, att man kan ha lyckan få göra detta under åtnjutande av den mest värmefödande inspiration och vid en hänförelse, som lyfter hjärta och sinne högt över gruset, men att det ock kan få lov att ske under känslan av stor hjälplöshet och vid en förnimmelse av att målet ej träffats. I förra fallet är man storligen glad, och i senare fallet blir man rov för en bitter missräkning. Till den ena som den andra känslan bidrager nog icke så litet åhörarskarans temperamenta uttryck. Jag vet, att jag tillförne predikat för åhörarskaror, som, då inspirationen varit liksom på högspänn, låtit tillfredsställelsen lysa mig till mötes ur tacksamma, strålande ögon, men som å andra sidan, då det känts hårt och tungt, visat anletsdrag både under och efter predikan, vilka bäst liknat en kulen novemberdag. En predikant är i slika fall icke mera än en människa han heller. Den tyngd, han känner vid det han märker, att han misslyckats, ökas betydligt, då han finner, att missräkningen blev en missräkning även för åhörarskaran.
I detta avseende menar jag, att västmanlänningarna skilja sig åtskilligt från andra provinsers befolkning. Jag såg egentligen aldrig köpingsborna »uppryckta till tredje himmelen». Härmed har jag ingalunda velat påstå, att de aldrig varit där. Det kunna de gott ha varit, fastän det icke just synes på dem. Jag minnes, att det understundom gick vad man kallar »bra att predika» i K., och det gick vid andra tillfällen dåligt. I förra fallet visade mina vänner ingen märkbar hänryckning och i senare fallet ingen suckan. De mötte sin lärare den ena gången som den andra med samma förtroendefulla vänlighet, och vilken uppmuntran detta tillförde hjärtat vid timmar av självförebråelse och betryck, är ej gott att förklara. Jag känner ingen plats, där de berömma predikanterna mera sparsamt än i K., och jag vet å andra sidan ingen, där mina bröder kunna vara så trygga mot baktal som där. Under de fyra år jag var i Köping hörde jag inom församlingen ingen, som en enda gång talade illa om mina företrädare. Detta anser jag vara det bästa betyg jag kan ge dem.
Och jag tror mig kunna med tämligen stor tillförlitlighet säga att det går till ungefär så där litet varstädes inom distriktet. Jag bestrider helt naturligt ej tillvaron av undantag.
Att komma från en del andra landsändar - det är nog vanskligt att här namnge dem - skulle vara som att hoppa från en lätt och rörlig lustjakt ombord på en roslagspråm i lugnt vatten, den går litet trögt, men den går säkert.
Huru långt en predikant bör gå i fråga om deltagandet i sociala och politiska rörelser har så långt jag minnes tillbaka varit ett ämne, varom enighet ej kunnat med lätthet uppnås. Och uppfattningarna härom torde väl alltid komma att bliva delade.
Det är väl med predikanterna som med andra, en del av dem äro av naturen intresserade för sociala och politiska spörsmål, medan andra sakna varje smul av sådant intresse. Vad nu den förra kategorien beträffar, så torde de icke böra dömas för detta sitt naturanlag. En del hålla väl före, att frälsningen i Kristus borde göra slut på sådana anlag, men för sådan förutsättning saknas dock grund i frälsningsläran själv. Där ett intresse för förutnämnda spörsmål verkligen finnes, blir det väl ock svårt att alldeles avstå från varje slags aktivt deltagande i de rörelser, som avse att föra den ena eller andra sociala eller politiska frågan framåt. Här gissar jag, att många mina gamla vänner äro färdiga med att tyda dessa mina ord såsom ämnade till självförsvar, då de ju mycket väl erinra, att jag tidigare låtit tala om mig i samband med vissa sociala och politiska sammanstötningar. Må så vara! Jag saknar icke alldeles erfarenhet i hithörande fall. Och det skall jag skynda mig att erkänna, att de minnen, som följa mig från deltagandet i sociala och politiska strider höra icke till mina ljuvaste. Ja, än mer, de äro av det slag, att de med makt bjuda mig att härefter fara mycket varligt fram på dessa områden, och såsom alldeles givet synes det mig, att de mina predikande bröder, vilka vetat att alldeles avstå från kontakten med det politiska livet, varit från flera synpunkter mycket lyckliga i detta sitt åtgörande. Likväl - och nu kommer självförsvaret igen - är jag icke övertygad om att alla predikanter böra konsekvent avstå. Allt det kristliga inflytande, som kan göras gällande i de sociala och politiska rörelserna är nog där mer än välbehövligt. Vi fordra ock alltjämt lagarnas reformering i religionsfrihetsvänligt och allmänt humanitärt syfte; och då är det ju ej heller ur vägen, att vi på sätt, som är oss möjligt, söka påverka allmänmeningen i denna riktning. Som mina förutnämnda erfarenheter på omskrivna område hänföra sig huvudsakligast till Västmanlandstiden, vill jag här berätta ett och annat därom. År 1902 var ett i flera avseenden stormigt år på folkrörelsernas fält. Rösträttsdemonstrationerna hörde då, särskilt på våren, till ordningen för dagen. I Köping förefanns mellan dess stora skara verkstadsarbetare och vår församling ett mycket gott förhållande av ömsesidig aktning. Församlingens medäldste, C. J. Hammarström, var stadens riksdagsman, och att han period efter period insattes i detta förtroende av arbetarnas röster var ju allmänt känt. Väl, när nu arbetarne en dag på våren nyssnämnda år anhöllo att få hålla ett rösträttsmöte i vårt kapell, hade vi ingen anledning att neka dem detta. Mötet kom till stånd, och så mycken hänsyn visades oss från arbetarhåll, att vederbörande vidtalade mig att öppna mötet på sätt jag ville, och därvid anslå den ton jag fann vara den med hänsyn till »rummets helgd», som det nu så ofta och så vackert heter, lämpliga. Gott, jag öppnade sammanträdet med både bibelläsning och bön, och allt antog från början en ganska värdig karaktär. Men, huru lättrörligt detta element är, och huru fort lidelsevågen bringas att svalla, därpå fingo vi vid detta tillfälle påtagligt bevis, ty innan mötet avslöts hade skaran både hurrat för den allmänna rösträtten och sjungit »Arbetets söner».
I varje samhälle finnes ju alltid en hel del gott folk, som söker varje tillfälle att komma baptisterna till livs, och icke heller Köping saknade denna sorts gentlemän. Att socialdemokraterna utbringat ett leve för den allmänna rösträtten, d. v. s. för sin solklara rätt, och att de tillika sjungit »Arbetets söner» - alltsammans i baptistkapellet, detta var nu ett allt för delikat faktum för att kunna lämnas utan vidare. Först inberättades ärendet till en stockholmstidning, som i följd därav i tvänne ledare förklarade att »pastor Wahlborg måste ha förlorat förståndet». Att mycket konservativt lokalblad skrev nummer efter nummer om saken, därvid skribenten för att visa sin föraktfullhet alltid satte »pastorn» inom citationstecknet, då han omnämnde min ringa person. Tidningsskriveriet fortfor i månader, och ibland kommo artiklar, vari jag så hänsynslöst angreps, att jag fann rådligast gömma tidningarna för min hustru. Ett lokalförhållande blåstes upp till en stor riksviktig ballong. Jag fick här en påtaglig erinran om, huru ofantligt annorlunda en händelse synes på avstånd mot vad den i själva verket är. Vännen W. var en den allra »rödaste socialist», det var uppenbart t. o. m. för en hel del av mina gamla vänner ute i landet; och de mest välmenta förmaningar nådde mig i skrivelser, vari man ock citerade en hel del bibelspråk, vilka man ansåg vara tillämpliga på mig i min då så »farliga» belägenhet. Ja, jag fick sedermera kännedom om att inom tvänne församlingar, som just då sågo sig om efter lärare, mitt namn för detta ändamål förts på tal. Det blev emellertid ingenting vidare av den saken, och efteråt lära mina vänner ha varit synnerligt tillfredsställda däröver att de icke »råkade illa ut»; de hade nämligen icke vetat »att br. W. var socialist». Förutnämnda lokalblad tog sig emellertid anledning att med mycken bestämdhet påstå, att hela svenska baptistsamfundet var avgjort socialistiskt; och den roligaste poängen i hela striden var, då jag någon tid senare erhållit kallelse till Gävle. Samma tidning skrev då att »baptistsamfundet, som velat visa, huru högt det uppskattar hr Wahlborgs radikalpolitiska förtjänster, har nu till belöning erbjudit honom en av dess mest givande predikantbefattningar».
Det var under denna för mitt inre liv allt annat än uppbyggliga tid tvänne sakförhållanden, i vilka jag sökte och fann mycken hugnad. För det första visste socialdemokraterna i Köping bäst själva, att jag icke var någon socialist. Gud hade givit mig många tillfällen i det föregående att offentligt och till många av dem även enskilt, visa huru innerligt jag önskade att se dem lagda till Kristi fötter. De visste mer än väl, var de hade mig. Detta visste ock församlingen, och det var mig en annan anledning till hugnad. Jag tänkte mig ofta, att det icke kunde vara bara angenämt för dess medlemmar att vecka efter vecka få i tidningarna läsa slika angrepp på sin pastor, men icke ett ord, icke en blick förrådde, att detta minskat förtroendet för mig bland mina bröder och systrar. Det kan väl synas, som om en predikant alltid borde kunna räkna på sin församlings stöd, när han av utomstående angripes; men iakttagelsen bär oss icke vittnesbörd om att så är förhållandet.
