- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
I kamp för baptistisk grundsats. Minnes- och dagboksanteckningar från åren 1906-1908

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I KAMP FÖR BAPTISTISK GRUNDSATS.

MINNES- OCH DAGBOKSANTECKNINGAR FRÅN ÅREN 1906-1908.

VÅRA GRUNDSATSER.

 

»Baptisternas grundsatser världens rikedom» var den till synes något anspråksfulla titel, en viss man för många år sedan gav åt en flygskrift, den han släppt ut till sitt samfunds försvar. Sentensen var likväl icke ny ens då, utan torde redan i århundraden ha gällt som ett till hänförelse och tro eldande fältrop över de baptistiska missionsfälten över allt i världen. Men lika visst är att den ofta mötts av protester och blivit som en överdrift betecknad. Detta är ock förklarligt, där ej grundligt redogjorts för, vad med baptistisk grundsats menas. Jag fruktar, att man mångenstädes velat giva vår arbetsordning, vår praxis och våra stadgar karaktär av grundsatser. Detta är i så fall ett mycket stort misstag. Skillnaden mellan grundsats å ena sidan och arbetsordning, praxis eller stadgar å den andra är himmelsvid. Den först nämnda förutsättes vara fullkomlig och för alla tider bärande och gällande; de senare äro föremål för en ständig revision och göras beroende av omständigheter.

Våra överenskommelser bilda icke grundsatser, men så långt som de göras med tillbörlig helgd åt dessa, bli de hållbara och varda till välsignelse.

Vilka äro då baptisternas grundsatser? Vi kunna här icke tala om de svenska, tyska, engelska eller amerikanska baptisternas grundsatser, ty om i något dessa olika länders baptistsamfund skilja sig från varandra, så är det i arbetsordning eller i stadgarna för missionens bedrivande. Således icke i grundsatserna, som bär dem upp och presenterar dem för världen såsom nytestamentliga, kristna församlingar. Dessa grundsatser ha de alla en gång sökt och funnit icke själva bildat. Och sedan de funnit dem ha de byggt på dem. Allt sedan Petri och Pauli dagar ha människor sökt och funnit dessa grundsatser och byggt på dem. Ursprungligast kallade man sådana människor rätt och slätt för kristianer, kristna, sedermera kännetecknades de med en del andra namn såsom Donatister, Petrobrucianer och Waldenser. Under de senaste tre århundradena har man merendels kallat dem baptister.

Vår äldsta baptistmissionshistoria, bland de bibliska böckerna känd under namn av Apostlagärningarna, förtjänar att noggrant studeras, särskilt för dess framställning av de kristna församlingarnas uppkomst. Evangelium spreds ut över land och riken. Människor trådde till sinnesändring, än läto sig genom dopet iklädas Kristus, varefter de sammanslöto sig i brödraskap, kallade EKKLESSIOU, på svenska församlingar. Församlingarna uppstodo, växte fram ur det fält, där evangelii allt förtärande brand, allt uppbrytande och undanrödjande kraft gått fram. Församlingarna uppstodo under Herrens Jesu Kristi ledning och utvecklades under ingen annans överherrskap än hans. Jesu Kristi omedelbara välde över den församling han själv framfött genom evangelium är en apostolisk grundsats, på vilken baptisterna byggt. En sörmlandstidning intervjuade för en tid sedan en av vara baptistpastorer om ett och annat rörande baptisterna. I den redogörelse för intervjuen, som tidningen sedermera publicerade, förekommer även upplysningen, att ingen inom detta samfund når högre rang än pastor. Detta är sanning och en visad helgd åt förutnämnda grundsats. Men icke heller pastorerna äro herrar över församlingarna utan herdar och lärare.

Varje särskild församlings självbestämmanderätt över egna inre angelägenheter är en av baptisternas grundsatser och tillika en av dessa, som visar huru outsägligt viktigt det är att församlingen finnes stadd i ständig vaksamhet och bön. Missbrukad, kan denna självbestämmanderätt leda in i stora vådor, där hennes karaktär av apostolisk församling i hög grad äventyras. Men till skydd mot sådant missbruk äger församlingen det apostoliska ordet. Har hon gjort det till sin föresats att icke fatta någon bestämmelse, för vilken hon ej först sökt och funnit det mesta möjliga stöd i den heliga skrift, är hon skyddad. Åtgärder för vilka hon ej är i stånd att finna någon som helst ledning i Ordet, torde alldeles visst ligga utom området för församlingens kallelse.

I sina församlingars händer har Herren lagt det utomordentligt viktiga uppdraget att evangelisera världen. Han har kallat de sina för världens ljus och jordens salt, ja församlingen finnes i Ordet framställd som sanningens pelare och grundfäste. Ingenting är naturligare än att med ett så stort och viktigt gemensamt uppdrag församlingarna under tidernas lopp känt att någon sammanslutning dem emellan varit nödvändig. Då missionsuppdraget varit gemensamt har det bort utföras efter någon gemensam plan. Och sålunda har det kommit till sammanslutningar av större eller mindre omfattning, församlingar ha bildat provinsförbund och dessa återigen ha kommit att innesluta hela landet i en enda förening, kallad samfund. Något annat ändamål därmed än missionens kraftigare bedrivande har dock aldrig kunnat tänkas. Men en sammanslutning för aktivt arbete kräver ledande funktioner. Inom allehanda andra religiösa samfund ha dessa ledande funktioner snart nog utvecklats till maktinnehavande myndigheter, vilka ingripit även i församlingarnas inre förhållanden, ja, t. o. m. föreskrivit vad de skola tro och lära. Även baptisterna ha varit människor, behäftade med alla de mänskliga svagheterna, således även maktlystnadens. Under alla tider har det därför inträffat, att innehavare av församlingars förtroenden strävat att upphöja sina funktioner till rang och värdighet av maktutövande myndigheter. Mot sådana strävanden har emellertid den apostoliska församlingen städse fört en segerrik kamp; och denna kamp har varit en kamp för den allra dyrbaraste av hennes grundsatser - Kristi omedelbara överherrskap över sin församling. Och sålunda har det inträffat att ännu i dag församlingarna äga väl vägvisande funktioner men ingen mänsklig myndighet över sig. Och just i denna punkt är det baptisterna skilja sig från alla andra kristna bekännare.

Denna kamp för bevarande av våra apostoliska grundsatser måste vi vara beredda att föra, så länge den mänskliga maktlystnaden ännu gör sig gällande. De svenska baptisternas historia torde aldrig komma att bestå detta ämne något särskilt kapitel; och bäst är väl det. Obeskrivliga äro likväl de lidanden bröder haft att utstå i den kampen. Ja, mången har däri dukat under i en för tidig död.

 

GÄVLE ANDRA BAPTISTFÖRSAMLING. KAMPEN BÖRJAR PÅ ALLVAR.

 

De händelser, vilka huvudsakligen föregingo och föranledde bildandet av Gävle Andra baptistförsamling, ämnar jag här icke vidröra. De falla ej inom området för detta arbetes uppgift och de äro för övrigt åtminstone till en god del redan skildrade i handlingar, som förut varit synliga eller äro tillgängliga bland baptistförsamlingarnas i Gävle papper.

Till tiden för församlingens uppkomst återgår likväl min tanke så ofta och så gärna. Vi voro ett tjugutal trossyskon, tillhörande Gävle baptistförsamling, som utan några inom oss förda vidlyftiga förhandlingar leddes till övertygelsen om, att Gud av oss fordrade, det vi sammanslutna till en nytestamentlig församling, skulle upptaga evangelisk verksamhet i Gävle stads nordvästra del. Frågan diskuterades icke, den framlades; och de tjugu voro inför denna plan genast som ett hjärta och en själ. Och sedan vi enats om att giva det offer Herren av oss krävde, följde en några veckors bönekamp av det slag, varav själva minnet ännu i denna stund bereder mig och tvivelsutan dessa från denna tid med mig förenade den mest hjärtevärmande uppbyggelse. Våra mötesstunder höllos »här och där i husen». Och det gavs bland dessa stunder en och annan, då knappast ett enda ord växlades samtalsvis mellan deltagarne. Herrens närvaro var så påtaglig, ja, så mäktig, att envar räddes att störa intrycket därav.

Naturligtvis hade vi icke för ett ögonblick tänkt oss annat, än att vårt församlingsbildande skulle försiggå på sätt som bland svenska baptister är mest brukligt, och vår första åtgärd blev därför att i skrivelse till den församling vi tillhörde meddela vår avsikt och för ändamålet begära flyttningsbetyg. Till svar på denna vår skrivelse blevo vi meddelade att så väl församlingen som distriktsstyrelsen beslutit förbjuda bildandet av en Gävle andra baptistförsamling. Gävle baptistförsamlings föreståndare meddelade mig på samma gång, att han hade vissa namngivna framstående samfundsmedlemmars åliggande att förfara med mig strängt, om jag framhärdade i min föresats att bilda församlingen - ja, jag och de vänner, som voro med mig kallade att utgöra den blivande nya församlingen hotades med »uteslutning».

Att hänföra detta från baptistisk grundsats så fjärran liggande sätt att bemöta ett förslag till utvidgning av vårt baptistiska inflytande till det enbart löjliga är långt ifrån riktigt. Låt oss hellre för ett ögonblick stanna och betrakta det djupt allvarliga däri. Ingenting kan med större tydlighet ådagalägga, huru våra enkla apostoliska grundsatser ständigt utsättas för faran av att tillbakaträngas för den centralisering av makten på givna punkter, som danat andra religiösa sammanslutningar till de biskopsstyrda kyrkosamfund, som de i dag äro.

Ehuru jag redan då ett 20-tal år tillhört samfundet, må jag bekänna, att jag icke haft en klar föreställning om att böjelsen för att av vara svenska baptistförsamlingars broderliga sammanslutning, med dess enkla ledande funktioner skapa en människostyrd »kyrka» hade hunnit gripa en så pass stor del av vårt brödraskap, som det nu till min överraskning visade sig vara fallet. Att de bröder, som nu öppnade förföljelsen mot mig, voro besjälade av ett uppriktigt nit om »samfundet», har jag ingen anledning att betvivla. Sådant »nit om samfundet» eller om »kyrkan», som förmått till förföljelse mot enskilda medlemmar har kyrkohistorien mycket att förtälja om. Bland baptisterna har det, Herren till pris, dock egentligen aldrig kommit längre än till ansatserna; och dessa ansatser ha väl kunnat föranleda outsägliga lidanden för åtskilliga församlingar och många enskilda kristna, men de ha dock aldrig krönts med sådan framgång, att något lands baptistförsamlingars sammanslutning förvandlats till människostyrt kyrkosamfund. Men det gäller att vara på sin vakt. Då Herren bjuder oss att vaka och bedja på det vi icke måtte falla i frestelse, må det, vad det angår de svenska baptistförsamlingarna, främst gälla frestelsen till sådan förvandling, som de vi nyss åsyftat. Att fara är för handen ådagalägger några våra församlingars historia med alldeles särskild tydlighet.

Det var givetvis med djupa bekymmer vi förnummo, att vårt församlingsbildande icke skulle få äga rum i samförstånd med moderförsamlingen, som ej ens ville möta oss i förhandlingar om ärendet. I veckotal dröjde vi ännu med ett svagt hopp om, att förhållandena skulle i berörda fall något ljusna för oss, men förgäves.

Betecknande är i sanning, en del skrivelser, som under här ifrågavarande tid kommo mig till handa. En äldre broder, vars råd jag inhämtat, skriver sålunda: »-----Jag lyckönskar dig till det förestående nya missionsföretaget och vill bedja Gud välsigna ditt verk i tron och ditt arbete i kärleken. Mina egna så bittra erfarenheter i hithörande fall göra det för mig till en nödvändighet att yttra mig endast med största försiktighet i ärendet. Som det nu ligger till, synes det mig likväl, att I icke ha'n något annat att göra än att bilda församlingen. Så sorgligt att bland oss icke en enda utvidgning skall kunna ske utan att det först skall bliva strid! O, så sorgligt! »

En annan broder, som nu gått till Gud att vila från sina verk, och till vilken jag måtte ha skrivit i ett ögonblick av djup modlöshet, svarar:

»--------»Jesus dog för dig, du skall icke dö»------Vår församling har haft sin kamp, och nu är det eder tur. Må Herren hålla sin hand över dig! Gävle har gott rum för två församlingar! »

En tredje broder, en värderad skolkamrat skriver: »------Du kommer helt visst att få erfara det många komma att efter detta möta dig med en viss kyla.-------Tiden, som dock läker alla sår, skall dock säkert läka även dessa.»

Av endast dessa skriverier kunde jag förstå, att jag gett mig ut på djupare vatten, än vad jag beräknat.

Söndagen den 13 maj 1906 blev för mig en minnesvärd. Vi hade överenskommit, att den dagen bilda Gävle Andra baptistförsamling. Det kunde likväl ej ske, förrän sent på kvällen i följd av, att jag samma dag måste, enligt förut givet löfte, besöka ett uppbyggelsemöte uppe i Dalarne och kunde inträffa i Gävle åter först kl. 9,30 e. m. Klockan hade hunnit till 10, då jag gjorde mitt inträde i den gamla nykterhetslokalen »Templet Gästrikland» vid Norra Kungsgatan i Gävle. Längst fram i ena hörnet av den endast sparsamt upplysta lokalen sutto de 20 trossyskonen i fridfull förväntan på aftonens för dem så viktiga förhandlingar. Det rådde djup tystnad därinne; men knappt hade jag hunnit fram till ordförandeplatsen, förrän den lilla skaran började sjunga:

 

Endast du, o, Herre Jesus

Är mitt hjärta nog och allt.

Ty förutan dig är livet

Tomt och armt och mörkt och kallt

Även då det är som rikast

På allt jordiskt skönt och gott,

Och jag av din nådekälla

Någon glädjens dryck har fått.

 

Denna sång hade redan under de närmast föregående veckorna hunnit bliva oss outsägligt kär och har för övrigt intill närvarande stund varit församlingens favoritsång.

Om kvällens förhandlingar berättade på sin tid Ungdomens Veckopost sålunda:

»Sistlidne söndagskväll den 13 maj bildades Gävle Andra baptistförsamling av 21 medlemmar, dittills tillhörande Gävle baptistförsamling. Den betydelsefulla stunden föregicks av en timmes bönemöte, då varje hjärta utgöts i djup, längtansfull bön om Guds andes utgjutelse över den blivande församlingen och hennes verksamhet.

Redaktör Wahlborg föreläste därefter Apg. 2: 37-47 och framhöll med ledning av detta bibelrum, huru viktigt det är, att vi i fråga om församlingsliv, församlingsgemenskap och missionsverksamhet återgå till största möjliga likhet med den apostoliska mönsterbilden. av en församling. Varje steg, som toges bort från denna mönsterbild, vore ett olyckssteg.

Sedan de närvarande tillfrågats, om de voro beredda att sammansluta sig till en församling, och de därpå svarat ett tydligt ja, samlades alla i en ring och fattade varandras händer, medan en varm bön till Gud uppsändes för den unga planteringen så väl som över moderförsamlingen.

Därpå sjöngs: »Ljuft kärleksbandet är, som Kristi lemmar band.»

Med vad som nu skett var en viktig principfråga förd upp till allvarlig diskussion ibland de svenska baptistförsamlingarna, och den frågan rörde sig närmast om vad det är som ger åt en svensk baptistförsamling dess egenskap av en sådan. Våra bröder inom den församling, som nu icke ville kännas vid oss, kände sig av lätt förklarliga skäl förpliktad att skaffa helgd åt denna sin ståndpunkt. Och för detta ändamål åtogo de sig en sådan övermänsklig uppgift som att bevisa, att det i Gävle ännu fanns blott - en enda baptistförsamling. I tidningsuppsatser och i cirkulär utpekades vi såsom varande ingenting annat än »en grupp uteslutna medlemmar», och andra baptistförsamlingar förständigades att icke ha någon gemenskap med oss - ja, det betonades, att alla som med oss allierade sig, måste betraktas som stående »utom samfundet». I detta sitt försök till vårt ignorerande som församling fingo våra bröder hjälp av det närmast härefter följande distriktsmötet, som också fastslog, att vi icke voro någon församling och att i följd därav de svenska baptistförsamlingarna icke borde med oss utväxla flyttningsbetyg. Jag kan ej neka till, att denna syn på saken mycket överraskade mig. Att vi, då vi ännu ej vunnit anslutning till Gästriklands D. F. av baptistförsamlingar sålunda icke tillhörde det 1889 bildade sällskapet Svenska Baptistmissionen enligt detta sällskaps stadgars 2: dra par. det var mig lika klart, som att vi voro beslutna att söka inträde i nyssnämnda D. F.; men att vi icke voro någon baptistförsamling och för övrigt vad märkligare var icke någon församling alls, det väckte givetvis mitt livligaste intresse för vad det kunde vara för slags tendenser, som höllo på att arbeta sig fram inom det svenska baptistsamfundet. Helt naturligt gjorde sig för mig den frågan: Blir en sammanslutning en baptistförsamling genom att upptagas i en distriktförening och genom den göras representationsberättigad i Sällskapet Svenska Baptistmissionen, eller måste den vara en baptistförsamling för att alls kunna söka inträde i en D. F.? Det är till det senare jag svarar ett obetingat ja och till det förra ett avgjort nej. Att samma svar på detta spörsmål blev givet i den slutliga avvecklingen av »Gävlefrågan», var ej mera än varje uppriktig älskare av våra enkla apostoliska principer hade av Gud i himmelen hoppats. Men huru har då någonting sådant, som det, vilket framgår av vår frågas första del kunnat sättas i fråga? Jag svarar: Jo, på intet annat sätt än att en del bröder låtit sig hänföras av kyrkosamfundsidén, genom vars realiserande vårt arbetes utveckling skulle fortgå så gott som uteslutande efter åtgärder av bemyndigade konstitutioner och att i följd därav de enskilda initiativen skulle i det stora hela förhindras.

Dessa våra bröder ha glömt för det första, att våra härliga enkla baptistiska grundsatser aldrig låta sig ställas till tjänst åt en kyrkosamfundsplan och för det andra, att de svenska baptisternas historia med oemotsäglig kraft hävdar, att det är förnämligast de enskilda initiativen i baptistiskt missionsverk, som fört oss dit, där vi nu äro.

 

*

 

Här hör jag någon anmärka: Ja, det må väl så vara, att en församling kan vara en baptistförsamling även såsom stående utom vederbörande D. F. men här torde dock ha varit fråga om ett församlingsbildande på orätta grunder och efter olämplig taktik.

Jag svarar: Vem dömer över det sakförhållandet? Det samfund, som genom sina representanter avvisar gjord framställning om dess initiativ till undersökning och medling i ett stridbart förhållande mellan tvänne parter saknar varje rätt att sedermera över samma förhållande döma. Detta åtminstone så länge som samma samfund aldrig i stadgar fastslagit, huru vid bildandet av svenska baptistförsamlingar skall tillgå.

 

REKTOR BENANDER OCH KYRKOSAMFUNDSTANKEN. - EN MÄRKLIG KONFERENSPREDIKAN. AUGUST KÄLLBERG OM FÖRSAMLINGARNA OCH BAPTISTMISSIONEN.

 

Först sedan föregående kapitel voro färdigskrivna, har jag av en ren händelse kommit att stanna för några uttalanden i rektor Benanders konferenspredikan i Uppsala 1909. Jag blev ej i tillfälle att lyssna till denna predikan, men har sedermera av flera bröder hört den betecknas såsom i flera avseenden märklig. Ur predikan som varit införd i Veckoposten anför jag här ett par brottstycken, emedan de synas mig tjäna till belysning av just här i det föregående behandlade ämne.

Efter några inledande ord om vikten av sitt uppdrag, yttrade Benander, som till text valt 1 Tim. 3: 14, 15.

I den text, på vilken jag beslutat grunda mitt budskap till eder, finnes det två ord, som böra vara särskilt dyrbara och innehållsrika för oss såsom Jesu efterföljare. Dessa äro orden: »Församling och sanning». Omkring dessa båda ord är det också som sällskapet Svenska Baptistmissionens intresse och verksamhet koncentrerar sig och därför äro de särskilt viktiga för alla, som känna sig solidariska med detta sällskap, dess intressen och dess mission. Med ordet »församling» förstås ju en sammanslutning enligt Jesu föreskrift och apostlarnas mönster av genom tro på Kristus rättfärdiggjorda och till Kristus döpta människor, vilka gjort till sin uppgift att i tro och vandel och verksamhet gemensamt uppträda som sanna Jesu lärjungar. Vi göra ju anspråk på att våra församlingar äro sådana sammanslutningar, och vi sträva därför att fullkomna dem alltmer och mer efter skriftens anvisningar.

Det andra ordet, sanning, måste i detta sammanhang betyda Guds uppenbarelse genom Jesus såsom den förebådades i gamla förbundet, framträdde i Jesu person, hans liv och verksamhet samt hans lära och sedan utvecklades vidare av apostlarna. Denna sanning, upptecknad och bevarad åt oss i de heliga skrifterna, är den enda föreskrift, vars grundsatser och bud vi erkänna såsom bindande för tro och vandel. Så mycket mer angeläget är det då för oss att förstå sanningen, att genom sanningen bli frigjorda från människobud och människoläror och att utbreda densamma bland våra medmänniskor.

Vi anse det härvidlag vara vår särskilda uppgift att verka för återställande av apostolisk lära, apostolisk tro, apostolisk församlingsliv och apostolisk vandel hos församlingsmedlemmarna. Vi söka vinnlägga oss om att i allt vara sanningen lydaktiga, men då ha vid därmed också intagit vår ställning som de apostoliska församlingarnas efterträdare, både i vad beträffar ansvar och förmåner. Med denna omständighet i sikte har jag funnit lämpligt att till ämne för denna predikan välja: De svenska baptistförsamlingarna som sanningens pelare eller grundfästen. Vi skola då först taga i betraktande, vad det innebär för församlingarna, att de äro satta att vara sanningens pelare och grundfästen. Sedan skola vi stanna inför svenska baptistmissionens uppgifter med hänsyn till detta sakförhållande.

Någon skulle kanske ha tänkt, att jag skulle tala om svenska baptistsamfundet som sanningens pelare och grundfäste. Men då skulle jag få försöka leda eder in på samma villfarelse, genom vilken man kommit till de stora världskyrkorna. Då skulle jag försöka inbilla eder, att också svenska baptistmissionen är ett stort kyrkosamfund med sin överstyrelse och sina stadgar och sina trossatser. Men det är inte kyrkosamfund. Och därför tala vi icke om samfundet annat än i nödfall. Vi älska att tala om församlingarna, ty det är apostoliskt. När Paulus skrev till Timoteus för att han skulle veta, hur han skulle förhålla sig i Guds hus, som är levande Guds församling, så var Timoteus i Efesus och verkade i församlingen där, och det var naturligtvis denna församling, som kallades Guds hus, levande Guds församling och likaledes vid sanningens pelare och sanningens grundfäste. Sedan är det klart, att övriga församlingar, som funnos den tiden, var och en för sig voro levande Guds församlingar, voro sanningens pelare och grundfästen. Vi säga därför församlingarna och icke samfundet, men då böra också medlemmarna av de olika församlingarna komma ihåg, vad det gäller på varje ort där en församling finnes; det gäller att församlingen är en sanningens pelare, ett sanningens grundfäste--

Sedan vi talat om vad Herren menar att församlingarna skola vara, vilja vi i andra rummet tala om svenska baptistmissionens uppgift inför de berörda sakförhållandena. Sällskapet svenska baptistmissionen är, som jag förut nämnde, intet kyrkosamfund utan det är ett missionsförbund. Men jag har hört, att man trott det vara ett kyrkosamfund. Man har sagt: Om vi göra så och så, bliva vi ett kyrkosamfund liksom baptisterna. Misstag. Svenska baptistmissionen är en sammanslutning av församlingar till ett missionsförbund och icke en organisation, som bestämmer över församlingarna. Sällskapets uppgift inför den sanning vi betrakta är helt enkelt att verka för upprättandet av sådana församlingar som kunna fylla uppgiften ifråga, samt att sörja för deras fostran och stöd allt efter som det göres behov.-------

Så långt rektor Benander.

Sådana ord förutsätta, att den aktade predikanten ej undgått att märka, huru vår enkla och klara apostoliska ställning hotats av tendenser till samfundsförgudning.

Ehuru allvarligt detta spörsmål är framgår av den ställning, som en så aktad och så begåvad församlingslärare som pastor Aug. Källberg till det samma intog. I en i n:r 6 av Veckoposten för 1909 införd artikel berör han ett av mig tidigare fällt yttrande om de svenska baptistförsamlingarna och den svenska baptistmissionen och säger därvid: »Besynnerligt, att denne broder icke vet, att detta är samma sak eller att baptistmissionen blott är en sammanslutning av församlingarna.»

Uttalandet är onekligen mycket typiskt för strävandet att av våra kära, fria svenska baptistförsamlingar forma ett nytt kyrkosamfund. Enligt Aug. Källbergs åskådning kan ej finnas en svensk baptistförsamling utom den för 20 år sedan organiserade svenska baptistmissionen. Där är kyrkosamfundstanken. Månne den har framtiden för sig? Vi tro det icke.

Församlingarna äro gudomliga institutioner, medan den organiserade svenska baptistmissionen är en mänsklig sådan som det dock täckts Gud att rikt välsigna, och som vi därför böra uppoffra oss för, varmt omhulda och ständigt ihågkomma i våra böner.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free