- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
I. Tillvaroskampen hårdnar. - En välkommen handräckning. - Vedlasset och mjölsäcken. - Huru jag förvånade bankdirektören. - Svårigheter äro till för att övervinnas

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ANDRA DELEN

I.

TILLVAROSKAMPEN HÅRDNAR. - EN VÄLKOMMEN HANDRÄCKNING. - VEDLASSET OCH MJÖLSÄCKEN. - HURU JAG FÖRVÅNADE BANKDIREKTÖREN. - SVÅRIGHETER ÄRO TILL FÖR ATT ÖVERVINNAS.

 

I och med Andra Baptistförsamlingens i Gävle bildande visste jag min uppgift för den närmaste framtiden. Omkring mig stodo en handfull trossyskon, alla fattiga såsom jag själv. Glädjen över att vara sammanslutna till en församling på apostolisk grund var stor, och förvissningen om vår gudomliga kallelse värmde allas hjärtan. Den i ett sådant sammanhang helt visst mycket viktiga ekonomiska frågan hade knappast av någon i skaran blivit tillfullo övervägd, i varje fall ej av mig, vars alltjämt lika stora brist på praktiskt sinne här på nytt visade sig. Med maka och en stor barnskara stod jag där utan någon åt mig garanterad inkomst. Efter människosätt att se var ju detta en situation som kunde sägas röja både tanklöshet och brist på ansvarskänsla. För egen del har jag likväl ingen benägenhet att beklaga mig däröver men väl över brist på uthållighet i tron på min himmelske faders osvikliga omsorg om den som därpå förlitar sig och går hans väg. Jag har så mycket större anledning att beklaga denna brist, då jag drager mig till minnes de många prov på Herrens, min Guds godhet, som jag denna tid upplevde och som borde ha fått visa mig vägen jag haft att gå, d. v. s. den barnsliga trons väg. Ett och annat av dessa prov önskar jag berätta om.

Det kunde ej förekommas, att behoven inom den stora familjen trängde, och resurserna voro denna tid synnerligen knappa. Situationen vid det tillfälle jag här avser blev sannerligen ej ljusare därav, att kvartalsskiftet nalkades med den därmed förknippade hyresutbetalningen. Med min maka hade jag stirrat läget rakt i ögonen, och vi voro ense om att det var allvarligt nog men att det på samma gång ej finge nedslå vårt mod. Jag hade vänt mig i brev till några mina vänner och medarbetare och av dem anhållit att få göra predikobesök i deras församlingar, men jag hade i flera fall fått till svar att, i följd av den ställning jag nu innehade till samfundet, vågade de ej mottaga mig. Detta förhållande bidrog ock i sin mån till att läget tycktes bekymmersamt. Medan jag så en dag satt försjunken i tankar häröver, kom till oss på besök en av stadens prästmän, med vilken jag sedan något år tillbaka stod på mycket kamratlig fot. Han sade sig ha anledning dra den slutsatsen, att jag för närvarande hade det bekymmersamt, vad det gällde det dagliga brödet, och han bad mig icke misstycka, att han kom med ett förslag. Det fanns någonstädes ett konsortium - var detta hade sitt säte och av vilka det var sammansatt fick jag aldrig veta - som ville se en del gästrikesocknar hugnade med offentliga föredrag i vissa humanitära och folkuppfostringsfrågor. Och sedan han fått uppordnandet av denna sak sig anförtrodd, hade han beslutit vända sig till mig och erbjuda mig att resa ut och hålla föredragen, för vilkas honorerande ett ingalunda föraktligt belopp var avsatt.

Det är givet att jag med tacksamhet mottog uppdraget såsom ett svar på bön, och då min vänlige prästerlige vän avlägsnat sig, tackade min maka och jag Gud tillsammans för en sålunda öppnad dörr.

Någon tid efter det jag återvänt från ovan nämnda föredragsserie stod vintern för dörren. Oktoberkvartalets hyra var vederbörligen erlagd, men att hålla hemmet varmt för de många små, som där växte och vårdades, var också ett bekymmer, som icke heller så lätt lät sig klaras. Veden var dyr. Men även bränslebekymmer fick gå inför den, som nu en gång lovat att vi få kasta alla våra bekymmer på honom.

Det var sålunda en tidig novembermorgon, som jag trädde ut på gården till vår bostad och fann ett ståtligt vedlass hålla utanför just min vedbod. På lasset stod en karl i färd med att slunga in de kärnfriska björkklabbarna genom dörren. Jag sprang ögonblickligen fram och yttrade

- Nu ta'r ni fel, min vän, det där är min vedbod !

- Ja, men är det inte då pastor Wahlborg?

- Jo, visst!

- Jaså, ja, då är det nog riktigt, svarade karlen och slängde med övertygelse ett helt fång masurbjörk in i vedboden. Vem som sänt honom med vedlasset var han själv ej så noggrant underrättad om, och jag fann ej heller lämpligt att alltför enträget utfråga honom. Givarinnan var, som jag senare fick veta, en aktad gammal änkefru, med vilken jag aldrig personligen sammanträffat och som jag heller aldrig fick tillfälle att tacka. Hon gick någon tid därefter in i evigheten och Han, som lovat, att en dryck vatten, given i Hans namn, icke skall vara utan sin lön i de rättfärdigas uppståndelse, har helt visst icke förgätit vedlasset utanför den fattiga predikantfamiljens vedbod. Den tanken har gärna värmt mitt hjärta, varje gång jag i vördnadsfull tacksamhet dröjt framför den gamlas grav å Gävle kyrkogård.

Icke sa långt härefter hade jag anledning besöka ett av stadens grosshandlarekontor. Mitt ärende gällde en i firman anställd personlig vän. Sedan detta väl var uträttat beredde jag mig att gå. Grosshandlaren själv, som genom dörren till sitt chefsrum gav akt på huru jag tog farväl av kontorsherrarna och gick mot dörren ropade an mig:

- Å inte är det väl värt att vara så stram. Nog går det väl an att komma in och hälsa.

Jag gjorde ögonblickligen helt om och trädde in till chefen.

- För all del, men jag ansåg mig inte böra störa herr grosshandlaren.

- Å, så farligt är det inte.

Nu är förhållandet det, att denne hedersman esomoftast brukat gå och höra mig predika och någon gång hade han ock tillkallat mig i och för samtal i andliga ting. Av naturen utrustad med ett varmt deltagande för alla, vars tillvaroskamp var bliven hård, hade han kommit att intressera sig för mig och de mina. Han hade en sällsam förmåga att utan att på minsta sätt såra göra sig underrättad om föreliggande trångmål. Han gick därvid rakt på sak, och utan att man själv riktigt visste, huru det gått till, var man »pumpad.»

- Nå, hur är det, pastorn har en hel hög pojkar och töser?

- Jo, det stämmer.

- Och de lever förstås inte av sol och vackert väder?

- Nej, minsann!

-De vill ha mat?

- Jo, det vill jag lova.

- Nå, hur skulle de' vara, om vi skickade hem en säck vetemjöl?

Jag bugade mig djupt men förmådde intet svara. Den där mjölfrågan hade vi nyss behandlat där hemma men måst lämna i förhoppning om gynnsammare tider.

- Nå, då gör vi så, fortsatte herr grosshandlaren, vi skicka hem en säck, och när den är slut kommer vi igen och så fortsätter vi, så länge barnen ä' små och tycker om pannkaka.

Jag blev i det närmaste förstummad inför detta storartade löfte och var nära att få tårar i ögonen. Min vän grosshandlaren var ej heller den som fann behag i långa tacksägelser. Jag är viss om att han var bäst belåten med att ha stoppat till munnen på mig, även om han för detta ändamål måst ta' en hel mjölsäck.

- Men pastorn bör bättre än jag veta, att människan lever icke allenast av bröd. Säj, hur är de' med äldsta pojken. Va' går han i för skola?

- Han går i folkskolan.

- Ska' han inte opp i läroverke'?

-Vi ha icke ansett oss kunna reflektera därpå.

- De gäller pängar?

- Jo, det är ju så.

- Nå, men nu ta' vi opp 'en i prövningarna nästa gång och lyckas de', så klarar vi väl opp 'et på någe vis.

Ännu en gång vart jag förstummad, och den hedersmannen tyckte, att det kunde vara nog för dagen. Han reste sig och bad om ursäkt, för det han nu var förhindrad att uppehålla sig med mig längre. Det tyckte jag om, ty jag hade just inte förmått bära så mycket mera. Jag gick hem och förtäljde i familjekretsen, vad den vänlige köpmannen lovat oss. Det tycktes oss alla vara nära nog för mycket för att vara sant. Men vi fingo vårt tillfälle att pröva, att det verkligen var så. I en avsevärd följd av år fylldes hemmets hela behov av vetemjöl; och en dag efter fyra år kunde vi sända vår äldsta gosse till vår välgörare för att låta honom presentera sig efter samma dag avlagd realskoleexamen.

Några år senare såg jag tidigt en morgon, då jag fann mig på promenad ute i staden, flera flaggor på halv stång inom det kvarter, vars ägare affärsmannen i fråga var. En poliskonstapel upplyste mig om att min värderade välgörare och vän kvällen förut dött av slag. Jag vände ögonblickligen och gick hem till de mina och berättade nyheten, inför vilken vi alla voro djupt gripna.

Jag utgav samma tid Ungdomens Veckopost. Om man ej har några bekymmer men äntligen vill ha, så ska' man börja ge ut en tidning. Säkrare kan man aldrig få sin önskan i det fallet uppfylld. Mina vänner, som nu träffa mig efter att ej ha sett mig på längre eller kortare tid göra mig gärna uppmärksam på att mitt hår grånat. Jag vet det, och det började gråna under de år jag bröt mark för en svenska baptisternas ungdomstidning. Om den kamp detta innebar vore rätt mycket av intresse att berätta, men därifrån måste jag av flera skäl avstå. Endast en liten händelse, som jag själv haft mycket nöje av att erinra mig.

Det förestod mig en utgift på flera hundra kronor för tidningen. Jag var barskrapad och hade vänt mig till en vän med anhållan om växelpåskrift. Min begäran villfors, men då jag kom till banken, var man ej villig att låta mig diskontera, emedan utställarens namn ansågs för svagt. Bankdirektören var en personlig vän till mig och lät mig förstå, att han gärna velat hjälpa mig, men här var han av principskäl förhindrad. Med en finurlig blinkning räckte han mig växeln och yttrade:

- Känner jag dig rätt, brukar du inte ge dig i första hand, och jag är säker på att du snart skaffar ännu ett något så när bärande namn på papperet.

Det såg mörkt ut, och jag hade icke mycken tid att vinka på. Jag tog papperet och gick ut. Kommen ut på gatan, visste jag faktiskt ingen levande råd. Jag ställde mig att stirra framför mig. Här voro goda råd dyra. En medelålders herre kom i samma ögonblick gatan fram. Jag kände igen honom och han mig. Mannen var ingen mer och ingen mindre än rikets dåvarande justitieminister. Han befann sig för tillfället i staden, där han förr haft sitt verksamhetsfält. Vi hade vid ett par tillfällen drabbat samman på politiska valmöten; därav vår bekantskap.

- Se, god dag, pastorn! Vad gäller bekymret?

På en så rakt på sak gjord fråga av en tränad jurist var det väl för allt i världen bäst att säga precis som det var.

Och det gjorde jag. Det gällde några hundra kronor.

- Ja, d. v. s., sade herr statsrådet, jag bär för ögonblicket inga pengar på mig, men om pastorn kan vara hjälpt med mitt namn, så må det vara hänt?

Jag meddelade nu, att det var just ett namn jag behövde. Nå, då så! Vi gingo in i en invid liggande affär, och i en handvändning var ministernamnet på växeln. Då jag återinträdde till bankdirektören, hade inte 15 minuter svunnit, sedan vi skildes åt. Jag räckte honom papperet och yttrade:

- Nå, huru gillar du det här?

Han tog värdehandlingen och tittade på det nya namnet länge och väl. Så lade han sig till med en pris snus och tittade igen.

- Huru har du fått tag i det här?

- Det hör inte hit.

- Nej, det har du förstås rätt i. Du är i alla fall en gynnare, tillade han och lät så papperet gå ut i kassan.

Om jag skulle tala under trycket av mina erfarenheter från de första åren som pastor för Gävle andra Baptistförsamling, så skulle jag bönfalla varje ung predikant att aldrig under samma förhållanden, som jag här försökte mig på, bilda en ny församling och resa upp en ny mission, ty här gällde att gå mot berg av svårigheter. Men svårigheterna äro till för att övervinnas, och kampen mot dem erbjuder städse något för livet värdefullt, något av intresse. Ja, mina rikaste och mest uppbyggliga minnen har jag egentligen från den kampen.

Som lokal för vår verksamhet hade vi från början hyrt ett templarhus. Då efter en tid denna ej längre stod till disposition, måste annan lokal anskaffas. Jag vände mig till en affärsman i staden med förfrågan i detta syfte. Men, nej, denne hade ingenting till uthyrning. Däremot erbjöd han oss att köpa en honom tillhörig gammal fastighet, inom vilken lämpligen en predikolokal kunde inredas. Priset var, vill jag minnas, kronor 55,000 och här krävdes en handpenning på 5,000, varjämte 1,000 kronor ansågs behövas för lokalinredningen. Alltså 6,000 kronor! Jag erinrade mig nu, att i vår nyligen grundade byggnadskassa fanns kronor - 60 eller så där omkring! Såsom typiskt för mitt affärssinne kan det kanske få anses, att jag, innan vi skildes åt, tagit min vän fastighetsägaren i hand på att jag var villig göra affären och att skaffa erforderliga sex tusen kronor inom fjorton dagar. Lånehandlingen utskrevs och ett par gamla vänner till mig, båda byggmästare i Dalarne, stodo snart därpå som borgesmän. Pengarna hade jag fått för mig, att jag borde lyfta å en bank i Leksand, vars verkställande direktör jag kände se'n gammalt. Med det allra bästa hopp om att lyckas drog jag upp till den namnkunniga dalabygden och inställde mig vid banken. Bankdirektören granskade handlingen omsorgsfullt. Han sade mig därefter att mannen nog vore förtroendeingivande, men att han icke desto mindre först ansåg sig förpliktad att förelägga styrelsen ärendet. Något sammanträde med den kunde likväl ej tänkas tidigare än om fjorton dagar. Då herr direktören tyckte sig märka, att detta meddelande verkade en smula nedslående på mig, yttrade han uppmuntrande:

- Men om pastorn kan få med en rejäl bonde här i socknen på papperet, så går det an att få pengarna med sig hem.

Saken var sålunda klar. En rejäl bonde! Men gå åstad och tag den! Välan, jag kände åtskilliga rejäla bönder i Leksand, och dessa kände mig. Att resa hem utan att ha försökt allt, kunde aldrig ha fallit mig in. Jag gick så bort till min tillfälliga bostad och satte mig ned att i andanom mönstra raden av »rejäla bönder» i Leksand. Jag stannade så slutligen för en såsom mitt utsedda offer. Med denne hade jag under min fyraåriga verksamhet i Leksand i början av 30-talet haft rätt mycket gemensamt och icke sällan hade vi tagit »nappatag» med varandra. Ingenting hindrar mig att erkänna. att denne var och är en av de rejälaste karlar jag någonsin känt, men mina intryck av honom i allmänhet voro inte av det slag, att de ingåvo mig stort hopp, att han skulle stå till tjänst i här föreliggande fall. Snarare tvärtom, och likväl hade jag nu fått i mitt huvud, att det skulle bli han. Till hans hem var det en god fjärdingsväg, och ute var det nu mörkt och regnade tappert. Jag traskade trots allt i väg. Jag hade nu en gång kommit till Leksand för att hämta sex tusen kronor och hade ingen lust att återvända med oförrättat ärende. Under min vandring bort till stället, företog jag mig något, som jag kanske helst borde låta förbli min hemlighet, om det icke stode i förbindelse med ett oförglömmeligt minne från min pastorstid i dessa trakter. Mina dagboksanteckningar från hösten 1893 säga mig, att jag då en dag fick besök av Rut Erik Jonsson från Orsa. Han skulle till Hedens by, dit han bad mig följa sig. Detta gjorde jag gärna. Rut Erik bar för tillfället på ett bekymmer, vad det nu gällde. Då vi under var vandring genom skogen nådde en plats, där de späda granarna stodo särskilt tätt, stannade Rut Erik och sade:

- Hör du, broder, här går vi in bland träden och talar med Gud.

Innan han hunnit helt uttala dessa ord, var han redan inne bland granarna och låg knäböjd på marken. Jag följde honom i stoftet. I mina dagboksanteckningar har jag skrivit därom bland annat: »Rut Erik lade fram sina bekymmer inför Gud och bad, som jag tror jag aldrig hört någon bedja». Denna vrå bland späda granar fick härefter en viss hälgd över sig för mig. Under loppet av fyra följande år gick jag många gånger denna väg fram, och oftast måste jag vika av vägen och gå in bland träden, medan jag där fick lägga fram mina bekymmer inför Gud. Ehuru mer än 15 år svunnit hade jag ingen svårighet, icke ens i mörkret, att återfinna den gamla böneplatsen. Här begagnade jag sålunda tillfället att lägga min och den kämpande lilla församlingens sak inför levande Gud. Efter detta fullföljde jag min vandring och nådde mitt mål, där den över min plötsliga ankomst icke så litet förvånade familjen mottog mig med gammalsvensk gästvänlighet. Jag kom snart under fund med att jag anlänt i »grevens tid» ty redan tidigt nästa morgon hade min vän, den »rejäle bonden», för avsikt att resa uppåt Orsa. Under sådana förhållanden fann jag det klokast att gå rakt på sak. Jag berättade om varför jag kommit till Leksand och meddelade det svar jag fått på banken, varpå jag tillade:

- Och »den rejäle bonden» måste naturligtvis bli du.

Min gamle vän och medarbetare började skratta hejdlöst och svarade under det han alltjämt skrattade av hjärtans lust:

- Ja, se toki' va' du, när du va' här, och någe' klokare har du inte blive se'n heller, de' hör jag.

Jag höll med honom därom. Jag hade beslutit mig för att hålla med honom om allt. Sedan han skrattat ännu en stund, kallade han på sin maka och yttrade:

- Kan du begripa, du, Wahlborg kommer och begär, att jag ska' gå i borgen åt honom för sex tusen kronor.

- Jaha, du vet, svarade hans maka, att vi kommit över ens om att vi aldrig skriver på.

-Ja, det är nog i det hela taget en klok överenskommelse, medgav jag, men se här är nu inte fråga om mig eller om någon spekulation. Här är fråga om en liten fattig församling, som söker sig en lokal för utbredande av evangelii verk bland människorna. Jag är viss om att ni icke kommit överens att aldrig hjälpa en sådan. Denna makas och moders djupt kristliga allvar hade redan sedan många år tillbaka gjort på mig ett djupt intryck, och jag visste att, om någonsin en behjärtansvärd sak skulle ha utsikt att bli visligt övervägd, så var det här. Vi hade ej heller utbytt värst många ord om frågan, förrän hon såg på sin make och sade:

- Ja, du, Nils, det här är dock någonting särskilt.

De orden hälsade jag med stor tillfredsställelse, ty jag kunde nu förstå, huru det skulle komma att gå. Jag erinrade mig osökt lektor Waldenströms ord: »Den Gud vill välsigna, den skänker han en god hustru». Den »rejäle» skrattade inte nu. Han såg tvärtom mycket tankfull ut, reste sig hastigt upp och sade:

- Ja, jag säger i alla fall ingenting i kväll. Nu går jag och lägger mej, jag skall opp tidigt i morgon bittida.

Och därmed var resonemanget slut för kvällen. Och jag var nu fast besluten att för min del icke mera bringa ämnet på tal. Jag gick opp på det rum man i hast gjort i ordning åt mig, och njöt en välbehövlig vila.

Redan vid femtiden nästa morgon vaknade jag vid att man där nere sysslade med förberedelser för husfaderns bortresa. Jag steg med hast upp och klädde mig; och då husfadern kom in till den dukade kaffebrickan, satt jag där och inväntade honom. Han slog sig ner, och vi språkade en stund om allt möjligt både nytt och gammalt. Min gamle vän var hastig i vändningarna. Han såg på klockan, reste sig och utbrast:

- Nej, nu måste jag ge mej i väg. Var har du det där papperet?

- Var så go', svarade jag och drog upp lånehandlingen och lade den för honom.

- Spring ut efter karlarne, sade han till en av familjemedlemmarna och bed dem komma in och bevittna min namnteckning.

Så skedde, och inom ett par tre minuter var allt klart.

Om några timmar var jag åter på banken och presenterade mitt papper med den krävda »rejäla bondens» namn på och blev lyckönskad av direktören.

Jag vandrade sedan den en mil långa vägen till närmaste järnvägsstation, som den tiden var Insjön. Antagligen misstänkte ingen av dem jag mötte på vägen, att jag bar på mig sex tusen kronor i kontanter.

Några få dagar senare var den avsedda fastigheten Andra Baptistförsamlingens, och arbetet med den nya predikolokalens iordningsställande vidtog omedelbart.

Svårigheter äro till för att övervinnas.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free