- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
II. Bruten till sist. - I nöden prövas vännen. - Ridderliga män.- Ett sammanträffande med kronprinsessan Margareta

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II.

BRUTEN TILL SIST.- I NÖDEN PRÖVAS VÄNNEN. - RIDDERLIGA MÄN.- ETT SAMMANTRÄFFANDE MED KRONPRINSESSAN MARGARETA.

 

Ja, visst äro svårigheter till för att övervinnas men därför är det ej säkert, att de alltid bli övervunna. På de vägar Gud valt för oss sker det alldeles säkert, men på våra egna går det ofta så att vi själva bli övervunna av svårigheterna. I en diskussion om predikanternas ställning, deras fröjder och sorger, som hölls för många år sedan, yttrade en allmänt aktad broder, att han gärna uppdelade predikanterna i tvänne kategorier, sådana som aldrig böra vara någonting annat än predikanter och sådana som gott kunna syssla med litet av varje och ändå predika med välsignelse. Jag har tänkt mycket på dessa ord, och jag har haft mina välgrundade anledningar att reflektera över huruvida det dock inte var min himmelske faders vilja, att jag skulle uppgå helt och odelat i den evangeliska frälsningsförkunnelsen. Jag vågar ej uttala mig med visshet, men vad jag bestämt kan säga, det är att mina författarförsök och min journalistiska verksamhet berett mig mycket liten glädje och mina föreläsningar och föredrag i politiska, sociala och humanitära ämnen just ingen. Den glädje, däremot, Gud beskärt mig inför frukterna av mina vittnesbörd om korset, har varit obeskrivlig; den har änglarna i himmelen delat med mig.

I de svenska baptisternas historia finnes från brytningstiderna ett på sin tid aktat och beundrat namn, vars bärare en följd av år lärer ha predikat Kristus med sällspord vältalighet och kraft. Av orsaker, som jag aldrig varit i tillfälle att göra mig reda för, kom han emellertid att överge sin kallelse som evangelii förkunnare och slog sig därefter ner som tidningsman i en uppsvensk stad. Det berättas, att han en gång på äldre dagar fått besök av en deputation från en politisk valorganisation, som anmodade honom att hålla ett föredrag i anslutning till samma organisations valrörelse. Den forne evangeliförkunnaren skall då under rörelse ha svarat: »Nej, mina herrar, jag har talat en gång om det, som var någonting att tala om. Nu talar jag aldrig mer».

Verksamheten inom församlingen utvecklade sig alltjämt förhoppningsfullt, och framgången följde oss. Så pass många voro också bevisen på Guds omsorg om mig och de mina och om verksamheten, att jag gott kunnat anförtro mig helt däråt och gå ut på löftesvågen. Verksamheten hade denna tid mer än väl behöft all min tid och all min kraft, och försörjningsfrågan borde ha lösts som en konsekvens av den hela överlåtelsen av tid och kraft och åt Guds rike. Och visst har jag trott på Guds både vilja och förmåga att sörja för mig och mitt hus, då jag varit trogen min kallelse. Jag har bara haft så svårt att låta bli försöket att själv hjälpa honom på traven; och det är i dessa försök mitt hår grånat och mitt nervsystem knäckts.

Jag har ofta hört predikanter uttala sin innerliga önskan att komma ifrån sin beroendeställning till församlingarna och i stället få predika samtidigt med att de försörja sig medelst någon borgerlig syssla. Många ha också försökt förverkliga en sådan önskan i praktiken. Men för så vitt det gällt predikanter, bevisligen en gång av Gud kallade att tjäna honom i evangelium, så har det endast i mycket få fall slagit väl ut. Vanligen har det blivit dem en dyrköpt erfarenhet. Experimentet är utomordentligt farligt.

Jag har redan antytt de stora bekymmer som Ungdomens Veckoposts utgivande hopat över mig. Jag får anledning att längre fram meddela något om anledningen till det kompakta motstånd, som från flera håll restes mot tidningen och som slutligen tvang mig att överlåta den i andra händer. Det var i början av 1914, som förhållandena blevo mig för övermäktiga. Då jag upptäckte. att jag icke skulle bli i stånd att reda ut affärerna, sjönk jag alldeles ihop och måste intaga sängen. Tillkallad läkare förordade omedelbar bortresa. »Hälst upp till Jämtland», hette det.

Att komma bort och få vara för mig själv och i fullständig ro var nu ock det jag framför allt annat längtade efter. Men detta var likväl ingen lätt sak. Den inträdda situationen krävde vissa omedelbara åtgärder och en betydande korrespondens; och nödiga medel för en rekreationsresa fattades mig. Det kom ett förtvivlans mörker över min själ.

»I nöden prövas vännen» säger ordspråket, och ingenting kan vara riktigare än det. I samhället fanns en affärsman, som efter det vanligaste sättet att se hithörande förhållanden skulle ha framför alla andra haft orsak att ge mig en god dag och bry sig sist i mina bekymmer. Men denne var den förste, som inträffade vid min sjukbädd, slog sig ner där och efterhörde mitt tillstånd.

- Nå, va' säger doktorn?

- Jo, att jag bör resa bort och helst upp till Jämtland.

- Nå, men varför reser du inte då? Hänger det på respengar?

Jag kunde inte neka därtill. Han drog upp en ingalunda liten penningsumma och räckte mig och fortsatte:

- Nå, så tag det här och se till, att du kommer i väg med allra första.

Jag tog emot pengarna men kunde inför detta prov på högsinthet icke tillbakahålla tårarna.

- Se'n har du ju din son på vårt kontor, fortfor han; överlämna nu hela affärsklabbet åt honom, så ska' han få ordna saken, så långt den kan ordnas, tills du kommer hem igen. Du lämnar nu helt sonika alla bekymmer och far upp till fjällen, det är mitt råd.

Och därvid blev det. Innan han lämnat vårt hem, hade han skaffat sig tillfälle att få tala i enrum med min hustru, och hade därvid på det mest ridderliga sätt intalat henne mod. Genast jag kom upp till Jämtland och hunnit komma i någorlunda sinnesjämvikt igen, satte jag mig ner och skrev till samtliga dessa affärsmän, vilka nu av allt att döma skulle komma att göra betydande förluster på mig. Ingen av dessa jag nu avser bekände sig vara på Kristus troende, och det plågade mig i hög grad att tänka, det jag med vad som inträffat kunnat vanära Herrens sak inför dem. Jag meddelade dem detta bekymmer i mina brev och bad dem uppriktigt om tillgift. Till svar härpå ringde flera av dem upp min hustru och sade »Hälsa pastorn, att han inte ska' ta' det där så rysligt hårt. Bed honom vara lugn och se till att han blir frisk och duktig igen. När han så kommer hem, ska' vi hjälpas åt att klara upp det här.»

Ett annat mycket märkligt vittnesbörd om ridderligheten hos många av dessa, som vi kalla världens barn och anse vara i den ondes våld må här anföras. Det är endast naturligt, att den kris, vari jag inträtt skulle framkalla mycken oro inom den församling, vars föreståndare jag var. Vid det första möte, vartill församlingen sammanträdde efter min hastiga avresa, inträffade det enastående, att en av stadens mera kända affärsmän, en som också bistått mig med utsikt att nu göra en förlust i penningar, hos de ledande bröderna anhållit att få infinna sig vid församlingsmötet och före protokolläsningen avge ett meddelande rörande mina svårigheter. Detta tilläts honom, och enligt vad man sedan uppgav för mig, hade personen i fråga på det allvarligaste vädjat till församlingen att icke döma hårt över sin pastor utan söka förstå honom. »Vi, hans personliga vänner», sade han, »som på närmast möjliga håll följt hans kamp, vi ha sett hans bemödanden att göra rätt för sig, så länge han kunnat.» Att denne gentlemans ord hade god resonans inom församlingen i dess helhet, därpå njöt jag många kära bevis under den närmast följande tiden. Betecknande för ett visst slags andlighet kan det vara, att det dock höjdes röster, som yrkade på att jag borde hållas strängt efter och som på samma gång höllo före att församlingen icke borde bry sig om »vad en oomvänd man kom inför församlingen med. »

Det är givet att meddelandena om dessa prov på storsint välvilja från personer, av vilka jag ansett mig kunna vänta någonting helt annat, verkade ofantligt välgörande, alltefter som de nådde mig däruppe bland fjällen. De torde ock ha verkat icke så litet inspirerande till min bok »Där hoppet strålar», vilken just skrevs under samma min vistelse i Jämtland.

Jag trivdes så väl däruppe. En betryckt ande finner sig aldrig bättre till rätta än ute i den vilda naturen. En orkan bland fjällen, en dånande snöstorm, i den fann jag ro för sinnet och kunde ej förmå mig att stanna inom hus, när snömassorna vräkte ned och hopade sig vid Åreskutans fot. Icke sällan stötte jag på människor däruppe, vilka liksom jag tagit sin tillflykt till samma fjällregion för att söka lugn för jäktad ande. Och det tycktes mig, att de funnit, vad de sökt. Och så pass imponerande är anblicken av fjällvärldens majestät, så pass högtidlig är månskensnatten, som välver sig däröver, och så pass mäktig är stormen, då den upphäver sitt dån genom dal och över höjd, att anden lätt lyftes över jordegruset och förgäter det dagliga livets tusen små bekymmer. Man blir så tacksam. Och att vara tacksam, det är att vara lycklig, det är att hoppas.

Jag stod en dag vid Åreskutans fot i den allra värsta snöyra och hade roligt åt de vita virvlarna. Jag njöt av att känna dem sno sig omkring mig och piska mig i ansiktet, av att få lov »ge tappt» i brottning med stormen och stanna och ta' baksteg. Jag kände mig som ett barn på nytt och skrattade högt. Då framträdde plötsligt ur en sky av snö en behaglig ung kvinna åtföljd av tvänne små gossar, vilka drogo var sin kälke efter sig. Kvinnan var - jag var genast på det klara därmed - kronprinsessan Margareta, »solstrålen på Stockholms slott», och gossarna voro hennes söner prinsarna Gustav Adolf och Sigvard. Jag hälsade men låtsade för övrigt, att jag ej kände dem. Stället erbjöd en stark sluttning, och gossarna började här en munter kälkbacksåkning. Denna kunde ej bli så regelrätt, alldenstund backen blivit genom de hopade snöurdrivorna betydligt ojämn och prinsarna gjorde försvarliga kullerbyttor, varåt den furstliga modern skrattade av hjärtans lust. Vid en av dessa kullerbyttor råkade prins Sigvard tappa mössan som föll ner i en skreva utmed vägen. Det såg onekligen litet bekymmersamt ut och jag ansåg mig böra ingripa. Icke utan möda lyckades jag fiska upp mössan ur snödjupet. Då jag tagit mig friheten att själv placera den på furstegossens huvud sprang denne i glädje bort till modern. Denna tog honom om skuldrorna, vred honom mot mig och sade: »Tack så mycket, säger man»! »Tack så mycket», upprepade prinsen. Den ädla hänsovna furstinnan tycktes ha varit angelägen att lära sina barn även tacksamhetens dygd.

Så var hon också där det vackra föredömet för svenska mödrar.

Veckorna svunno, och i början av våren måste jag återvända hem. Jag hade blivit underrättad om att några herrar bland mina fordringsägare voro utsedda att ha ett sammanträde med mig i och för överläggning om den ekonomiska situation, som uppstått omkring Ungdomens Veckopost. Mitt sinnestillstånd, som nått en relativ jämvikt under bortovaron, var nog ännu ej stadgat tillräckligt för att uthärda några svårare »törnar». Medveten om svagheten i egen sak, var jag icke så litet orolig vid tanken på det utsatta sammanträdet. Detta hölls i en av de utseddas egen våning. Då jag inträffade, voro de övriga redan tillstädes. Så snart jag på inbjudan slagit mig ned på en stol, höll värden på stället en cigarrlåda framför mig och frågte:

- Röker pastorn?

Jag tackade och tillkännagav, att jag icke lagt mig till med denna vana.

- Nå, men litet kaffe dricker pastorn?

Det kunde jag inte neka till; och om en stund stod kaffebrickan mellan oss på bordet.

Något vidlyftigt resonemang uppstod icke. Jag har kommit under fund med att affärsmän i »fin form» - om nu denna sportterm låter begagna sig här - äro mycket litet hågade att bråka om det, som inte är något att förtjäna på. De anse tiden dyrbarare än så. Det lilla jag förfogade över, unnade de mig så innerligt gärna behålla. De slogo mig i hand och önskade mig lycka till att kunna »spotta i händerna och ta' nya tag».

Så slöt då denna erfarenhet, utan att någon av »denna världens barn», som hade med saken att skaffa, sagt ett enda hårt ord åt mig.

»Och om man då frågar honom: »Vad är det för sår du har på din kropp»? så skall han svara: Dem har jag fått därhemma (d. v. s. i den andliga syskonkretsen) hos mina närmaste». Zakarja 13: 6.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free