- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
IV. Litet om nya rörelsen. - De första intrycken. - Nya rörelsen och pastor K. G. Hellströms död. - När man övergav brödrakärlekens väg. - På tungotalarmöte i Skövde. - Då E. J. Nyström kom i anden och profeterade. - Intryck från Filadelfiakyrkans i Stockholm invigning

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV.

LITET OM NYA RÖRELSEN. - DE FÖRSTA INTRYCKEN. - NYA RÖRELSEN OCH PASTOR K. G. HELLSTRÖMS DÖD. - NÄR MAN ÖVERGAV BRÖDRAKÄRLEKENS VÄG. - PÅ TUNGOTALARMÖTE I SKÖVDE. - DÅ E. J. NYSTRÖM KOM I ANDEN OCH PROFETERADE. - INTRYCK FRÅN FILADELFIAKYRKANS I STOCKHOLM INVIGNING.

 

Innan jag kan förmå mig att helt lämna den minnesrika Gävletiden, vill jag gärna dröja med mina läsare vid några minnen i samband med den s. k. »nya rörelsen». Jag tänkte en tid att försöka skriva något slags förklaring på denna rörelses innebörd, men jag har funnit klokast att därifrån avstå. Min förmåga räcker här ej till. Jag skall emellertid aldrig upphöra att till mitt inre värmas vid blotta hågkomsten av de första intrycken från den märkliga rörelsen. I Gävle existerade på den tiden en sammanslutning mellan ordets förkunnare under namn av »Präster och predikanter i Gävle». Vi hade en gång, det var på våren 1907, inbjudit de troende i staden till en gemensam bönestund i Sjömanskyrkans mindre sal. Ehuru mötet hölls en vardagsförmiddag hade en ansenlig skara samlats. Meddelandena hade nått oss redan om den djupgående andliga rörelse, som uppstått i Kristiania och för vilken pastor Barrat stod som den utkorade ledaren. Och så märkliga voro dessa meddelanden, att de kallat oss alla till eftertanke och stämt oss till djupt allvar. Vid den bönestund jag här avser, närvar en mycket framstående metodistpastor, som för tillfället uppehöll sig i staden. Denne hade kommit så gott som direkt från den norska huvudstaden, där han tagit noggrann kännedom om pastor Barrats verksamhet och den rörelse, som därav uppstått. Han ombads nu att redogöra för sina intryck, och han gjorde så på det vältaligaste sätt och under djup rörelse. Den bönestund på knä, som nu följde och vari troende ur olika läger deltogo, blev helt enkelt obeskrivlig.

Då jag sammanställde, vad den vältalige och varmhjärtade metodistpastorn framfört med vad som på andra vägar framkommit rörande »Nya rörelsen», så erfor jag en utpräglad förnimmelse av att Gud i detta verk ställt sig inför Skandinaviens kristna, med öppnad fadersfamn och sagt: »Viljen nu I, så vill jag.»

Icke så långt därefter började en och annan inom Gävle andra baptistförsamling att tala i tungor, och så länge jag lever skall jag minnas, huru mäktiga Andens vindar susade fram ibland oss denna tid. De rent personliga erfarenheter jag samtidigt gjorde av de då så verksamma övernaturliga krafterna lämnar jag här. Jag tror mig icke i stånd att kunna berätta därom så att jag blir förstådd. Att Gud tvänne gånger talade till mig med en för det naturliga örat fullt hörbar röst, lik en människas kvarstår i varje fall som ett för mig oryggligt faktum. Detta skedde ej under ett tillstånd av extas, jag har aldrig befunnit mig i något sådant, utan mitt i utövningen av ett uppdrag, däri jag hade haft alla skäl att vara besinningsfull.

Huru obeskrivligt sorgligt, att ur denna, i sin början så helt och så djupt andliga rörelse, så snart skulle gå fram den partibildande verksamhet, som sedan under årens lopp åstadkommer så mycket ont och vars särdrag varit det kärlekslösa fördömandet av de kristna kyrkosamfunden och deras verksamhet, ett fördömande som icke sällan åtföljdes av ett bitande hån.

Det första pinsamma intrycket av detta för Guds Andes verk så främmande sätt att döma över andra fick jag i samband med pastor K. G. Hellströms död. Denne hade, sedan han ansett sig böra uttala några varningsord till den nya rörelsens män, betecknats som en »fiende till Andens verk». Då Hellström kort därpå kallades hädan, skydde man ej att i rörelsens dåvarande organ i Sverige framföra den meningen, att Gud tagit honom bort till straff för hans motstånd mot Anden. För egen del hade jag ett helt annat intryck av den käre broderns sista stunder. Jag mottog ett brev ifrån honom under hans sjukdom. Jag har anledning tro, att detta var det sista han skrev, innan hans hand för alltid nedlade pennan. Jag hade öppnat mitt hjärta för honom i ett bekymmer, som tryckte mig tungt och hart när kunnat bringa mig till förtvivlan. Det var härpå Hellström svarade, och hans brev börjar så: »Jesus dog för dig, du skall icke dö». Jag kan ej beskriva, vilken hugsvalelse den älskade vännens och broderns skrivelse bragte mig.

Hemma i min egen lilla församling dröjde det ej heller länge, förrän bland dessa, som rycktes med i nya rörelsen, uppstod en längtan efter att få lämna brödrakärlekens väg och slå in på partibildningens. Alltjämt hoppades dock jag och många med mig en rik välsignelse av rörelsen för våra församlingar landet runt. Det uppstod ock hos mig en oemotståndlig önskan att lära känna rörelsen även på andra håll. Jag visste sålunda att Skövde varit skådeplatsen för mycket märkliga upplevelser på Andens område och beslöt att resa dit. Jag infann mig en söndagskväll vid ett möte, som hölls i baptistkyrkans mindre sal. Rummet var överfullt av folk, och ledningen var helt lämnad åt de andedöpta. Min plan på att få vara okänd gick om intet. Man hade känt igen mig från första stund, och mötesledaren hälsade mig välkommen. Mötet pågick under bön och sång och tungotal under väl en timmas tid, varunder jag var den alltjämt tyste deltagaren. Plötsligt tog mötesledaren, en medelålders man, till orda och sade: »Nu ska' vi gå ned på våra knän och bedja Gud att han frälsar pastor H.» Orden framsades vasst och lidesfullt. Pastor H., församlingens lärare, var sjuk icke närvarande i mötet. Nu kunde jag icke längre förbli passiv. Jag bad att få säga ett ord och yttrade, att jag inte kunde vara med om broderns förslag. Jag var nämligen övertygad om att pastor H. var frälst. Ville de närvarande däremot enas om att bedja Gud ge pastorn sin nåd och styrka honom för det ansvarsfulla värv, som han hade sig anförtrott, då skulle jag vara mycket glad att få deltaga med.

Mötesledaren blev häröver mycket ond och utbrast, vänd till mig:

- Jag ska' be att få fråga den främmande pastorn, om han är döpt i den helige ande?

- Därpå ska' jag svara, när ni, min käre broder, frågar i en annan anda. Nu är ni ond och det tjänar till intet, att vi under sådana förhållanden tala härom. Må Gud göra nåd med er, min vän.

Vid dessa sista ord hade jag gått fram och lagt min hand på karlens skuldra. Han skakade ögonblickligen av sig min hand och rusade bort till dörren, där han ryckte till sig sin rock och sin hatt. I det han ropade högt: »Mötet är bundet, mötet är bundet», lämnade han lokalen.

Där stod jag nu framför skaran och visste först ej rätt, vad jag skulle ta' mig för. Alla sutto nu tysta och stilla. Mötesledarens uppförande hade tydligen berört de närvarande smärtsamt. Jag bad dem nu att försöka förstå honom. Ett otyglat och ohelgat sinnelag vore nog till den största sorgen för honom, som droges därmed.

Jag meddelade nu de tillstädesvarande, av vilka de allra flesta voro helt unga människor, att jag inträffat vid mötet, driven av trånad efter att få veta mera om det Guds verk, som här pågått sedan en tid tillbaka, och att jag bleve så obeskrivligt tacksam, om de ville berätta mig något ur sina personliga erfarenheter. Jag förnam ögonblickligen en djup och varm förståelse från dessa mina trossyskons sida. Stilla och med en uppriktighet, som måste anses höjd över allt tvivel, berättade de om sina möten med Gud och många sällsamma ting blevo mig på detta sätt kungjorda. Att på ett så fridfullt och andemättat samtal skulle följa en oförgätlig bönestund var endast helt naturligt. Jag är dock nödsakad bekänna, att jag, där vi lågo på våra knän icke var så alldeles fri från särintressen. Jag ville nämligen så gärna höra och se, huru ett möte av detta slag gestaltade sig även till det yttre. Ja, jag ber mina läsare söka förstå mig, då jag medger, att jag för detta ändamål flyttade mig i all tysthet från en del av rummet till en annan, medan bönekampen pågick. Jag blev på detta sätt i tillfälle att höra en ung man prisa Gud för sig själv på engelska språket. Då jag förstår litet engelska, behövde jag ju inte ta' fel. Efteråt nämnde jag därom för en av de ledande bröderna i församlingen, och han försäkrade mig, att ynglingen under vanliga förhållanden inte kunde ett ord engelska. Huru därmed i själva verket förhöll sig blev jag aldrig i tillfälle att undersöka.

Hemma i Gävle andra hade vi alltjämt några systrar, som bekände sig vara andedöpta och talade i tungor. Dessa tyckte inte något vidare om mig. De påstodo, att jag icke hade Guds Ande, och att jag stod i vägen för Guds verk. Dessa meningar framförde de även medelst tal i tungor. De voro ofantligt enärgiska i sina bemödanden att få samma meningar fastslagna. En dag fick jag veta, att de inbjudit E. J. Nyström till Gävle. De beräknade att genom honom, som också talade i tungor och profeterade, få det sagt, så det skulle höras, »att pastorn inte hade anden». Jag visste ingenting om denna sak, förrän samma dag pastor N. kom. Bönestund var anordnad i ett privat hem. Jag sade åt min hustru att gå med, vilket hon för övrigt själv var mycket intresserad av. Det blev ett typiskt tungotalarmöte. Nyssnämnda systrar måste ha haft förhoppningar liknande Balaks, då han låtit hämta Bileam för att förbanna Israel. Nyström kom också rätt snart i anden och hade ett tal i tungor, som i tolkning lydde: »Vad angår min tjänare Wahlborg, så kommen icke eder hand vid honom. Han är min tjänare. Jag har utkorat honom. Jag har välsignat honom, och jag skall välsigna honom, och hans söner och döttrar skall jag göra till en välsignelse för många. Hallelujah»!

Min hustru blev av detta tal i anden nära nog utom sig av glädje och jublade högt. Våra trossystrar tyckte efter detta icke lika mycket om Nyström som förut.

Och vad skola vi nu efter allt säga om våra s. k. pingstvänner? Finnes inom eller utom dem en enda ärlig kristen, man eller kvinna, vilken tagit sig tid till opartisk och lugn prövning av hithörande förhållanden, som djärves påstå, att nya rörelsens folk befinnes vara, i fråga om kristligt sinne och helgad umgängelse, förda ett enda steg framom de av dem så allmänt förkättrade frikyrkosamfunden? Nej, jag påstår det bestämt, det finnes icke en. Intresse, hänförelse och offervilja, varma känslor och jublande frimodighet ha varit nog så sympatiska kännetecken, som de alltid äro hos »nya» rörelser. Men huru är det med Kristussinnet, brödrakärleken och benägenheten att lämna domen åt Gud? Kanske det ligger något till svar på den frågan i de fall av intryckta fönsterrutor och uppbrutna dörrar i reguliära baptistförsamlingars samlingslokaler och i de vädjanden till världsliga myndigheter om deras bistånd i och för tillgrepp av sådana lokaler, som vi de senaste åren haft att anteckna?

Kanske ligger det ock i det oavlåtliga smädandet och förlöjligandet av andra kristna och deras strävanden för Guds rike? Det är på slikt, som pingströrelsen levat högt under de närmast gångna åren. Faktiskt är att ingenting förmår att framkalla sådan hänförelse i ett pingstmöte, som en finurligt given snärt åt någotdera av våra frikyrkosamfund. Och det är allbekant, att man i första hand vill åt baptistsamfundet.

Jag var närvarande, då Filadelfiakyrkan i Stockholm invigdes. Där hölls, särskilt i det möte, vari jag deltog, flera tal, och det var därvid något som på mig gjorde ett högst vemodigt uttryck. Bland talarna var en f. d. kyrkoherde, som efter genomgången frälsningserfarenhet anslutit sig till pingstvännerna. Denne hade ett anförande, vari han lugnt och sansat redogjorde för en Jesu efterföljares både plikter och förmåner. Det var allvarsord allt igenom. Men verkliga förhållandet är att de väckte ingen hänförelse bland pingstfolket. Annat ljud i skällan blev det, då en ung man kom upp och i anslutning till berättelsen om David i Sauls rustning gjorde sig roligt åt de kyrkliga samfundens missionsorganisationer. I dessa voro de lika löjeväckande och obekväma som David i Sauls rustning. Den unge mannen var mäktig en bitande sarkasm och belönades med ett väldigt jubel. Detta var och något, enligt vad jag övertygade mig om för hela denna invigningshögtid karaktäristiskt.

Dock icke för ett ögonblick få vi glömma, att vi i pingstvännerna ha trossyskon, vilka, när de en gång, såsom förr eller senare måste ske, komma till insikt om det lönlösa och ovärdiga i kampen mot bröder, komma att inrikta sig på kampen för Gud och själar. Och då ha vi funnit varandra igen.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free