- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
VI. Ett andra besök i Amerika. - Min gamla äventyrslystnad. - Militarismen och folkens förbrödring. - Där Titanic sjönk. - Svensk-amerikaner i Sverige och i Amerika. - Huru jag klarade mig vid den engelska spärren

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VI.

ETT ANDRA BESÖK I AMERIKA. - MIN GAMLA ÄVENTYRSLYSTNAD. - MILITARISMEN OCH FOLKENS FÖRBRÖDRING. - DÄR TITANIC SJÖNK.-SVENSK-AMERIKANER I SVERIGE OCH I AMERIKA.-HURU JAG KLARADE MIG VID DEN ENGELSKA SPÄRREN.

 

Sedan jag någorlunda hämtat mig från min sjukdom 1914, vaknade inom mig en oemotståndlig lust att företaga en andra resa till Förenta Staterna. Redan 1911 hade jag besökt det stora landet i samband med världskongressen i Filadelfia. Uppehållet där varade då blott en månad, och jag kom aldrig längre än till några av de östra staterna. Att resa till Amerika för blott en månad kan vara farligt nog, åtminstone för den aldrig så litet äventyrslystne, ty man får sedan aldrig ro för den tilltagande hågen att göra om resan. Man har gläntat litet på dörren till jordens underbaraste och mäktigaste rike, och man vill se det igen och i möjligaste mån lära känna det. Dessutom vad det gällde mig, så såg jag sex söner växa upp omkring mig, och bekymret för deras framtid bjöd mig att se mig litet närmare för därute.

Det var i februari 1915 jag sålunda for till Kristiania och inskeppade mig å ångaren »United States» i och för den viktiga färden över Atlanten. Avresan från hem och fosterland var kännbar nog och ej heller så litet vansklig, eftersom den företogs mitt under brinnande krig, och medan frågan om Sveriges indragande i den blodiga häxdansen ännu hängde likasom på ett hår. En allvarlig påminnelse om kriget hade vi ock, innan vi lämnade de europeiska farvattnen, i det vi utanför Orkneyöarna uppbringades av ett engelskt krigsfartyg och tvangs att stanna, medan brittiska officerare gingo ombord och togo del av ångarens papper. Intermezzot tog på sin höjd ett par timmar och förändrade i det hela taget mycket litet den allmänna sorglösheten ombord. Förtöjd vid vårt jätteskrov låg båten, i vilken de militära funktionärerna rotts från krigsfartyget till oss, och i den sutto väl ett dussin matroser i väntan på sina officerare. Dessa unga män bekrigades så gott som hela tiden från ångarens reling av särskilt damerna bland amerikafararna. De därvid använda projektilerna voro företrädesvis apelsiner och cigaretter, och det behöver ej sägas, att karlarna härav försattes i det allra bästa »stridshumör» och gåvo luft för sin glädje och sin hänförelse med äkta brittisk entusiasm. Det var hjärtan, som klappade hjärtan i möte. Mellan de främmande officerarne och befälet ombord försiggick förhandlingarna under de värdigaste former, och de saknade ej ens en viss hjärtlighet i sig. Jag gav akt på allt, så långt jag detta tilläts, och min redan då rätt så djupt rotade antimilitarism blev ytterligare stadgad. Där voro vi samlade ute på vida havet under vågornas dån, representanter för ett tiotal nationer. Vi hade inte otalt med varandra. Vi drogos till varandra av en allmänmänsklig kärleks drift. Men här ledo vi under militarismen såsom under en ångestfödande nattmara. Militarismen, det stora hindret för mänsklighetens förbrödring! Resen er, folk och riken, och skaken av er maran!

Då »United States» var fri att fortsätta färden bort från krigszonen och hän mot det i den vilda häxdansen då ännu ej indragna Amerika, hälsades detta ögonblick med stor glädje ombord. Efter ytterligare fem dygns färd meddelade man, att vi befunno oss på endast omkring ett hundra engelska mils avstånd från stället för Titanics undergång. Det var då söndag, och jag blev såsom den ende ombord varande predikanten anmodad att leda en gudstjänststund. Jag tillkallade för detta ändamål ledaren för fartygets musikkår för att med honom göra upp om de sånger, som skulle spelas och sjungas. Jag föreslog, att vi som första sång skulle sjunga »Närmare Gud till dig», men karlen anförde, att fartygsbefälet uttalat sig emot sjungandet av denna sång vid andaktsstunderna ombord. Det hade nämligen visat sig, att genom den hågkomsten av Titanics undergång framkallats till sådan grad, att dysterhet och beklämning lagt sig över sinnena. Under sådana omständigheter var det klart, att jag genast avstod från mitt yrkande. Gudstjänsten hölls i varje fall och blev, som jag tror, till välsignelse.

Det var en bitande kall marsdag, som jag för andra gången beträdde det stolta Amerikas jord. För mina rön och iakttagelser under de sex månader min andra amerikavistelse tog, har jag redogjort i mitt samma år till julen utkommande arbete »Stjärnbaner i blågult» och finner ej skäl att säga så mycket mera därutöver. Jag är tacksam och glad, att det denna gång blev mig möjligt att stanna så pass länge som ett halvt år. Tiden blev också ganska väl tillvaratagen för resor och studier, vadan jag tror mig någorlunda i stånd att göra rättvisa åt landet, då jag försöker bedöma förhållandena där. Den hänförelse, som hemmavarande svensk-amerikaner känna för sitt nya fosterland och vilken de ingalunda sticka under stolen med, förvånar mig aldrig. Den är så innerligt förklarlig inför den som gjort sig mödan att lära känna förhållandena därute. Och att de oftast ej trivas vidare väl på sina fäders jord kan väl smärta mig under stundom men väcker icke min förundran. Om vi nu sade, att denna omständighet har sin grund i de bättre ekonomiska förhållanden de kunnat förvärva sig i nya världen, så vore detta icke att göra dem rättvisa. Det är nämligen icke så. Våra stamfränder äro alls icke så trångsynta, att de i de ekonomiska företrädena se livets högsta värden. Nej, det är andra ting och framför allt det dem i deras adoptivland tillerkända människovärdet, som knutit dem vid »den stora västern» med så starka band. Bara nu våra kära hemmavarande svensk-amerikaner ville i allmänhet ådagalägga litet mera takt och finkänsla, då de ge uttryck för sin kärlek till Amerika. Jag menar, att detta bör kunna ske utan att man behöver samtidigt rynka näsan åt moder Svea, som man eljes så gärna gör. Vi, som gå kvar här och alltjämt tillhöra henne, kunna knappast annat än därav pinsamt beröras. Emellertid har jag funnit svenskamerikanarne vara i allmänhet betydligt mera sympatiska, där jag träffat dem vid hem och härd i Amerika, än vad de äro, då de befinna sig på besök i Sverige. Den gamla kärlek till fädernejorden, som, trots allt, dock slumrar på deras hjärtans djup, visa de sig mindre angelägna att dölja där än här. Själva det stora avståndet tyckes väcka gamla känslor till liv. Och man behöver ej misstaga sig på att den utomordentliga gästvänlighet och den utsökta välvilja de bevisat oss, som till tusen sinom tusen haft förmånen att besöka dem därute, just varit förestavad av den kärlek till fädernejorden och stamfränderna, som aldrig helt dör bort bland de våra i förskingringen.

Och vad beträffar den takt och den finkänsla, som vi i all hövligt tillåtit oss kräva av hemmavarande svensk-amerikanare, så äro vi rikssvenskar inte mindre pliktiga att ålägga oss samma förtjänstfulla dygder vid resor genom Amerika. Vi ha alltför många exempel på t. o. m. predikanter, som gästat landet och därvid ej haft bättre förstånd än att de hävt sig upp till domare över där bestående förhållanden. För amerikanska medborgare av olika nationalitet blir sådant en dvärjalåt, varigenom den grötmyndige endast gjort sig själv löjlig.

Det ges bland oss här hemma varjehanda talesätt rörande Amerika, som vi borde hedra oss med att i rättvisans namn lägga bort, och jag tänker då särskilt på det där gamla vanliga: »Om folk bara ville arbeta här hemma, så skulle de ha det lika bra här som i Amerika». Rena ovederhäftigheten! Sanningen är den att, om vi här bära arbetets börda, till dess vi krokna under dess tyngd, så nå vi likväl ej det ekonomiska resultat, som samma ansträngningar belönas med i Amerika. Att Sverige skulle kunna danas till ett land med slika möjligheter behöva vi däremot icke hålla för otroligt; och att så en gång skall ske, må vi ha rätt att hoppas.

Jag har hört någon likna Amerika vid en stor mänsklighetens smältugn, där folk av alla släkten mötas och smälta samman till ett folk, det amerikanska. Bilden är icke alls illa funnen. Det är otvivelaktigt så. Men en sådan sammansmältning skulle voro otänkbar, om ej landet bjöde, vad det bjuder av frihet och möjligheter till lyckoförvärv.

Sedan jag uppehöll mig i Amerika, var detta land ännu bland de neutrala i det stora världskriget. Om ock sympatierna i övervägande grad lågo åt ententsidan, saknade centralmakterna likväl ingalunda sina entusiastiska medhållare. Märkligt nog fann jag dessa senare mestadels ute i de västra staterna, där t. o. m. svenskspråkiga tidningar togo tyskarnas parti. Jag höll därute på anmodan ett och annat offentligt föredrag, vari jag berörde läget i det upprörda Europa. Ehuru jag faktiskt bemödade mig om att tala, som det hövdes en representant för ett neutralt land, passade en svensktalande tidning på att utpeka mig som avgjort tyskvänlig, vilken omständighet kunde ha gjort det litet tråkigt för mig, då kort därpå i följd av Lucitanias sänkande, tyskhatet tog en väldig fart.

Detta må för denna gång vara nog om Amerika. Jag lämnade landet med en känsla av att det var lyckligt och avundsvärt på sitt trygga avstånd från den blodiga bardaleken.

Ett år senare var U. S. A. med i kriget och en av mina egna söner ställd under dess fanor.

Då jag en dag på sensommaren beträdde hemfärden, var, efter vad jag inhämtat, mitt fäderneslands ställning till den europeiska konflikten bliven mer och mer vansklig. Detta bedrövade mig mycket men ökade samtidigt måttet av min hemlängtan. Då osäkerheten ute på havet blivit allt större de sist förflutna veckorna, var det givetvis icke utan oro man denna gång steg ombord i och för den långa färden. Hemresan företogs med norska ångaren Bergensfjord. Såsom vi haft anledning frukta, blev ångaren uppbringad och beslagtagen av engelsmännen ända uppe, emot Shetlandsöarna och förd till Kirkwall.

På vägen dit underkastades samtliga ombord varande förhör och anmodades att i görligaste mån styrka sitt uppgivna medborgarskap och sin saknad av varje förbindelse med centralmakterna. De allra flesta kunde göra detta med företeende av pass, men det kunde inte jag, som kommit iväg till Amerika utan sådant. Då jag inför de brittiska examinatorerna medgav saknaden av officiella papper, blev jag av dem tillsagd att slå mig ned på en stol i närheten i avvaktan på vad de funne för gott att senare göra med mig. Ja, där satt jag nu. Jag fick i hast till några rader till min hustru och beredde henne på att jag sannolikt komme att bli anhållen på grund av saknaden av pass, och att min hemkomst i följd därav antagligen bleve fördröjd. Brevet lämnade jag till en reskamrat, som lovade posta det vid framkomsten till Bergen, i händelse jag tages i land vid Kirkwall.

Under tiden pågick förhöret, och icke utan avund såg jag, huru den ene efter den andre klarade sig. En svensk fru, som måtte ha känt medömkan med mig, närmade sig och yttrade: »Det blir nog svårt för pastorn, ty pastorn ser ut som en tysk». Någon vidare tröst låg visserligen ej i denna upplysning. Bättre då med ångarens befälhavare, kapten Irgens. Denne kom på en titt in i första klassens matsal, varest förhöret hölls, och sedan han tagit del av mitt öde, yttrade han med den norske gentlemannens hurtighet: »Ni har väl något brev från maka och barn. Lägg fram dessa för engelsmännen och låt dem läsa och döma sig till er nationalitet.»

Åhå, tänkte jag. Går det med det, så ska' det inte behöva sitta fast. Jag bar t. o. m. på mig flera brev hemifrån och bland dessa ett, som var skrivet av en av mina små flickor. Hon hade nyss börjat skolan och var väl inte precis så händig med pennan ännu men hade likväl tyckt, att hon borde skriva till pappa. Brevet var kort nog och bestod av följande ord, skrivna med den för en sexåring vanliga stilen: »Om pappa kommer lyckligt och väl hem från Amerika, då är det för att jag beder till Gud för pappa varje dag. Pappas Alvhild.»

Då jag några minuter senare på nytt blev framkallad inför vederbörande, lade jag för dem de brev jag hade till hands och överst min lilla flickas. Den svenskspråkkunnige tolken tog del av de barnsliga raderna, ögnade som hastigast genom ett par av de andra breven och sade några ord till engelsmännen, varpå en av dessa avfärdade mig med ett »All right sir». Och så var den saken klar.

Barnets försäkran om förbön blev det friande dokumentet.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free