- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
VII. Lämnar församlingsvården i Gävle andra. - Hos den mexikanska spåkvinnan. - Den svenska baptistpredikantens ställning. - »Utan plats». - En framstående skånepastor om läget. - När skola de svenska baptistpredikanterna enas i ett sammanslutet broderskap?

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VII.

LÄMNAR FÖRSAMLINGSVÅRDEN I GÄVLE ANDRA. - HOS DEN MEXIKANSKA SPÅKVINNAN. - DEN SVENSKA BAPTISTPREDIKANTENS STÄLLNING. - »UTAN PLATS». - EN FRAMSTÅENDE SKÅNEPASTOR OM LÄGET. - NÄR SKOLA DE SVENSKA BAPTISTPREDIKANTERNA ENAS I ETT SAMMANSLUTET BRODERSKAP ?

 

Medan jag uppehöll mig i Amerika, erhöll jag från bröderna i församlingen meddelande om att de nu ansågo församlingsvården och predikoverksamheten kräva en man, som kunde ägna sig mera helt och odelat åt dessa uppgifter, än jag varit i stånd till. Denna deras syn på saken måste jag erkänna vara fullt riktig. Jag hade då tjänat församlingen i det närmaste 10 år. Vid dess bildande voro vi 20 medlemmar och räknade nu omkring 100. Vi hade under tiden förvärvat oss en betydande fastighet, vari lokal inretts. Det ekonomiska läget var härigenom blivet förhoppningsfullt och verksamhetsfältet erbjöd stora utvecklingsmöjligheter. Att församlingen inför allt detta ansåg sig behöva en yngre och mera kvalificerad kraft än mig fick ej förvåna.

Vid min återkomst till Gävle och till de mina stod jag sålunda utan ordinarie tjänst. Då omkring mig stodo maka och elva oförsörjda barn och tiderna artade sig att bli bistra nog, var detta ingen ringa sak. Situationen ljusnade sannerligen inte därav, att jag så gott som omedelbart efter hemkomsten insjuknade i det lidande, varmed jag sedan dragits i närmare tio år. Denna omständighet sammanhänger med ett minne, som - andra må skänka saken det värde de behaga - är mig själv nog så anmärkningsvärt. Under min Amerikafärd besökte jag även den då pågående världsutställningen i San Francisco. Inom avdelningen för varjehanda kuriositeter fanns en mexikansk dam, vilken uppgavs kunna genomskåda alla, som kommo inför henne och säga dem varjehanda om deras både flydda, närvarande och kommande.

Jag kan ej rätt förklara, huru jag kom att gå in till mexikanskan, där hon tronade bakom de tunga draperierna. Men jag tror det var så, att vissa meddelanden hemifrån hade gjort mig för någon dag litet grubblande och betänksam och - ja, det var ej bättre med mig än med Saul - jag gick in till spåkvinnan. Den mexikanska, ännu jämförelsevis unga kvinnan var, jag må gärna erkänna det, en rätt sympatisk företeelse. Hennes omedelbart givna förklaringar, att jag kommit till California över de vida haven från ett fjärran beläget rike väckte hos mig ingen förundran. Mitt utseende och mitt uttal borde ha förhjälpt henne till denna vetskap. Hennes nästa förkunnelse var att jag hade en god maka och välartade barn. Även detta var alltför oomtvistligt för att kunna väcka något vidare intresse. Annorlunda blev det då hon begynte redogöra för arten av mina strävanden sedan åratal tillbaka och till min häpnad »slog huvudet på spiken» gång på gång. Till slut yttrade hon: »Er hälsa må vara; allmänhet god, men, jag säger er, tag vård om er mage. Ni har i fråga om den anledning till farhågor».

Kvinnan såg på mig med djupt allvar, under det hon uttalade dessa ord och tillade: »Vill ni, att jag skall säga er mera»?

Min stolthet, eller vad det nu var, förbjöd mig att låta förstå, att hennes ord gjort något vidare intryck på mig, och därför svarade jag halvt skämtsamt: »Nej, tack! Det kan vara nog nu. Jag tror för resten inte, att ni kan säga något mera».

Kvinnan visade tydligt, att mina ord förnärmat henne. Hon gav mig en djupt allvarlig blick ur sina stora svartbruna ögon och yttrade med halvkvävd röst: I can tell you, when you are going to die». (Jag kan säga er, när ni ska' dö).

Men det hade jag då ingen lust att höra. Efteråt har jag haft mina stunder, då jag velat veta det. Det där om grundade farhågor för min mage, hade jag litet svårt att slå ifrån mig, och då jag knappt en vecka efter återkomsten till Sverige låg till sängs i svåra magplågor, hade jag mina skäl att minnas mexikanskans varning.

Med hustru och elva barn omkring sig och utan resurser att möta en påträngande hård tid med, trotsar man de kroppsliga lidandena, om man på något sätt kan. Sålunda medan läkarne sins emellan överlade om huruvida mitt allmänna tillstånd och mitt hjärta medgav ett operativt ingrepp, låg jag i min säng och gjorde upp plan för en föredragsturné genom vissa delar av landet. Jag hade ock nöjet att dagligen mottaga välkomnande skrivelser från bröder pastorer på skilda håll.

Det var i detta sammanhang något som gav mig anledning till allvarliga reflexioner över den svenske baptistpredikantens ställning. Man överföll mig med allehanda frågor, huru det nu skulle bli med mig, »då jag icke hade någon plats»? Man förklarade sig tycka synd om mig och visade på olika sätt sitt deltagande. Själv kunde jag omöjligen fatta allt detta. Och jag fattar det ej ännu i dag. En baptistpredikant »utan plats» - vad är det för någonting? Ju mer jag grubblade häröver, ju klarare framstod för mig, huru olyckligt predikanternas förhållande till församlingarna utvecklat sig under årens lopp.

Den omständigheten, att jag för tillfället icke stod i någon särskild församling eller förenings tjänst beredde mig själv icke ett ögonblicks bekymmer. Tvärtom njöt jag rätt mycken tillfredsställelse över att veta mig nu i det fallet stå fri. Saken är den, att jag en gång i min ungdom mottog min Herres och Mästares kallelse att gå ut och predika evangelium. Jag fattade det så att denna kallelse var och förblev det, varvid jag under alla förhållanden skulle trygga mig. Att fullföljandet av denna min kallelse krävde, det jag anställdes av en församling eller missionsorganisation mot en överenskommen lön hade aldrig ingått i min uppfattning och har det ännu i dag ej. När få vi se våra svenska baptistpredikanter resa sig i känslan av sin gudomliga kallelse och stödja sig först och främst vid den? Sådant kan innebära ett stort trosprov, vad det angår det dagliga brödet, det är sant; men våga vi ej det trosprovet, då äro vi sålda. Det beroende, vari vi nu i stort sett ställt oss till församlingarna, innebär det mest förödmjukande av allt, varunder vår kår f. n. lider.

Vi skulle vara församlingarnas herdar och lärare, Kristi sändebud, genom vilka han förmanar, men vi ha blivit en kår av samfundsarbetare - ett proletariat ej långt ifrån. Vi veta om att, då församlingarna gå att göra ett val av predikant inom denna kår, så hålla de sig fria att syna den föreslagne i alla sömmar. Att man gör sig underrättad om hans begåvning och hans personliga förhållande till Gud är ju ej mer, än vad man har rätt till och bör. Men dessa ting torde i allmänhet ej vara de, åt vilka man ägnar den största uppmärksamheten. Under diskussion komma framför allt frågorna om hans ekonomi, hans hustru, hans barn, hans familjeförhållanden i allmänhet, hans sätt att vara, hans utseende, varvid även hårfärgen i något fall icke ansetts vara utan betydelse.

Man må från vissa håll återigen börja tala om författarens överdrifter! Vi predikanter veta, att det går till just så, och vi finna det nu mera ej vidare anmärkningsvärt. Större är ej vår aktning för oss själva. Vi finna oss i situationen och nära i stillhet vårt lilla hopp, att också vi en gång skola bli lyckliggjorda med en kallelse.

Medan vi sålunda ställt oss beroende av församlingarnas kallelser och tävla om deras och deras ledande mäns ynnest, har vår ömsesidiga solidaritets plikt givits till spillo, och frågan om de svenska baptistpredikanternas förenande i ett enda fast brödraskap har med åren blivit allt olösligare. De försök till sammanslutning, som företagits, ha icke lett till resultat.

Och medan bröderna sålunda lämnats att kämpa sin kamp var för sig utan stöd av ett medansvarigt brödraskap har av sig självt uppstått, ett slags klassificering av »pastoraten». Vi ha saknat den djupa gemenskap, som skulle ha fört oss samman till ömsesidig undervisning om det höga och ansvarsfulla i vår kallelse som själavinnare i vårt store Mästares tjänst, och så ha vi i vår isolering ofta tappat modet. Vi ha ej längre haft vår glädje i att gå försakelsens väg; vår strävan har inriktats på att bli pastorer i de mest ansedda församlingarna. Vi må ha slagit ned på statskyrkans präster för deras jakt efter de »feta pastoraten». Handen på hjärtat! Huru är det med oss frikyrkopastorer i samma avseende?

Rörande den syn på en predikants kallelse, som under åren arbetat sig fram bland vårt folk, så må min egen lilla historia som predikant tjäna till belysning. Min första plats var som pastor för Leksands baptistförsamling. Församlingen räknade bortåt två hundra medlemmar, den hade ett stort och vackert kapell, och Leksands socken åtnjöt stort anseende som turistort. Man lyckönskade mig till höger och vänster och dolde ej sin beundran för mig, som redan vid 23 års ålder hugnats med en så framstående plats. I fyra år arbetade jag i Leksand och motog därefter kallelse från tre små församlingar i Uppland att tjäna dem gemensamt, de voro Söderfors, Älvkarleö och Tierp. De två sistnämnda saknade egna lokaler, och i Tierp höllos mötena »här och där i husen». Jag var ner och besåg fältet och erfor en tydlig maning från Gud att gå dit. Jag tog sålunda kallelsen. Flera mina bröder uttryckte häröver sin förvåning. Att flytta från en stor och ansedd församling till tre små, där jag till stor del hade att gå omkring i stugorna och predika. Huru mycket jag sjunkit i aktning bland bröderna genom denna flyttning därom fick jag påminnelser, åt vilka jag än i dag kan ha roligt. Efter något mer än två års arbete på detta fält flyttade jag till Köping som pastor för dess baptistförsamling. Köpings baptistförsamling var en av de största i Västmanland och åternjöt stort anseende. Där hade t. o. m. flera av våra framstående predikanter varit stationerade. Nu började man få hopp om broder Wahlborg igen, och varma lyckönskningar bringades mig. Men vad var det mot vad som hände mig fyra år senare, då jag erbjöds platsen som Gävle Första Baptistförsamlings föreståndare. Nu var det dock fråga om huruvida jag inte gick att räknas bland »de stora bröderna». Någon tid efter det jag mottagit Gävlekallelsen, hölls det årets konferens i Linköping, och bröderna voro där omkring mig med de hjärtligaste gratulationer till »den stora framgången». Något år senare hölls i Stockholm det första allmänna frikyrkomötet och i ett av dess beredningsutskott bereddes jag plats, jag var ju pastor i Gävle Första baptistförsamling! Knappt tre år senare stod jag i spetsen för en nybildad liten församling i samma stad, räknande blott 20 medlemmar, alla fattiga och utan anseende i samhället, och utan egen lokal. Nu vart det god natt igen med den mänskliga berömmelsen; broder W. hade i ett nu sjunkit ofantligt å rangskalan och blev föremål för mycken medömkan. Församlingen växte likväl så småningom till, och det såg ej omöjligt ut att den en gång kunde bli »ett pastorat.» Därmed var dess pastor återigen en smula ihågkommen.

Nu stod jag, som sagt, »utan plats» och ansågs därmed i det närmaste förlorad.

Med de tre år, som nu följde och varunder jag försökte mig på evangelistens kall, genomlevde jag icke destomindre min allra lyckligaste period som evangelii förkunnare. Efter dessa tre år mottog jag kallelse från Stockholms 8:de Baptistförsamling att biträda i arbetet på dess fält och något senare övertog jag vården om församlingen i egenskap av dess föreståndare. Jag var sålunda för de närmaste sex åren bliven Stockholmspastor! Nu har jag dess bättre inte blivit alldeles utan sinne för humor och kunde därför utan svårighet ta' från den glada sidan alla de dumheter, som i form av lyckönskningar för »den stora herden» kom över mig.

Nyss träffade jag samman med en av våra mera bemärkta män, sedan många år pastor i en Skånsk stad. Vi möttes i ett hem, vars familjs medlemmar samtliga tillhörde hans församling. Sedan vi slagit oss ned och börjat språka om litet av varje, bragte jag på tal hårdheten i många våra kamraters tillvaroskamp. Min broder yttrade då: »Ja, vill du ha en rätt föreställning om läget inom predikantkåren, så se dig om på tavlan, som hänger över ditt huvud.

Jag gjorde, som jag blev anmodad. Tavlan var en av dessa, varav exemplar mött mig litet både här och där. Den visar bilden av några pojkar, som befunnit sig ute i en äng, då en bagge plötsligt uppenbarat sig på skådeplatsen, omgiven av en fårahjord. Nu är det väl så, att mellan pojkar och baggar just aldrig förelegat några särskilt ömma känslor. Denne bagge visade sig genast beredd till aktion och pojkarna till reträtt. Ett par av dem ses på tavlan i färd med att klättra över gärdesgården, en tredje har ej fort nog kommit sig för med denna väg till räddning och ses därför få den behornade skallen placerad med betydligt eftertryck i ryggslutet.

Sedan jag betraktat tavlan några ögonblick, yttrade skånepastorn: »Ser du, vad det står under»? Där stod: »Rädde sig den som kan». Nu förstod jag och medgav illustrationens förträfflighet.

Utan att här ingå på jämförande detaljer, vill jag här blott fastslå, vad jag vet, och det är att 75 procent av de svenska baptistpredikanterna i detta nu undersöka möjligheterna att genom återgång till näringarna sätta sig i säkerhet för framtiden. De misstänka, att de som församlingarnas tjänare till sist få av någon välvillig fot, vad pojken fick av bagghornen.

Och var ha vi att söka orsaken till denna tingens ordning? Vems är skulden?

Icke för ett ögonblick jag tvekar att svara: Skulden är först och främst vår egen. Vi ha upphört att söka vår styrka och vår berömmelse i vår gudomliga kallelse. Vi ha överlämnat oss på nåd och onåd åt församlingarna. Vi ha ställt opp oss till påseende och vänta att bli lyckliggjorda med en »kallelse». Vi höra våra kamrater beljugas och förtalas och se dem färdiga att duka under, och vi ha någon föreställning om att vårt eget öde blir ungefär det samma, men vi kunna göra intet för att bistå dem. Vi sakna nämligen det enda, varmed vi skulle kunna hjälpa till att hålla dem uppe - ett de svenska baptistpredikanternas broderskap eller förbund, som vore berett att pröva sina medlemmars sak, där de trakasseras av godtycket.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free