- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
X. Lidandets dagar. - Vid dödens portar - Jesu Kristi Guds sons blod renar från alla synder. - Ger Gud efter för våra böner, då han själv velat annorlunda? - Nöjd men icke glad

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

X.

LIDANDETS DAGAR. - VID DÖDENS PORTAR - JESU KRISTI GUDS SONS BLOD RENAR FRÅN ALLA SYNDER. - GER GUD EFTER FÖR VÅRA BÖNER, DÅ HAN SJÄLV VELAT ANNORLUNDA? - NÖJD MEN ICKE GLAD.

 

Det kan ifrågasättas, huruvida jag icke i och med föregående kapitel bort nedlägga pennan för denna gång. Det senaste årets händelser ha emellertid gripit så pass djupt in i mitt liv, att de väl må här ägnas litet uppmärksamhet. I slutet av augusti 1923 träffades jag av ett återfall i mitt gamla lidande, stenbildning i gallblåsan. Jag befann mig på besök vid utställningen i Göteborg, då smärtorna bröto ut med våldsammaste styrka. Jag blev av välvilliga människor hjälpt in i en inom utställningsområdet förlagd Röda korsets sjukpaviljong, där man visade mig all tänkbart deltagande. Sjukdomsfallet var emellertid litet för allvarligt för att man här skulle vara i stånd att bringa mig någon egentlig hjälp. En skyndsam hemresa blev nu den trängande nödvändigheten. Huru det tillgick att jag några timmar senare låg i min bädd å ett nattåg till Stockholm, vet jag ej så noga. Lika litet kan jag redogöra för huru den vindruvklase, varmed jag försökte lindra febertörsten under de långa nattliga timmarna, kommit i mina händer. Dagarna, som följde närmast härefter framstå alltjämt i ett töcken, som mitt minnes öga endast med svårighet genomtränger. Bland de fullt klara minnena framstår det ögonblick, då vid min sjuksäng på Ersta den vördnadsvärde gamle överläkaren, assisterad av biträdande läkaren jämte ett par systrar stod och redogjorde för allvaret av den förestående nu nödvändiggjorda operationen. Då jag, efter att ha hört denna förklaring, sporde doktorn om han ansåg, att jag redan dagen efter operationen kunde ta' i tu med läsning av korrektur å ett bokverk, som jag hade under utgivning, måtte han ha funnit detta vara en sällsam fråga i en sådan situation. Trots ämnets allvar lyste skalken i ögonvrån då han sade sig tvivla på att detta skulle bli möjligt.

Huru jag senare på kvällen samma dag på olika sätt förbereddes för den viktiga stunden och tidigt på morgonen, nästa dag bars in på operationssalen minnes jag även. En blick omkring på hela antalet av läkare, studerande och sjuksystrar - en skara i snövit klädnad i en sal, där allt strålade så prydligt, och rent i den ljusa dagen, som genom de kristallklara fönstren breddes över allt och alla. Det hela skulle ha kunnat vara en himlasyn, om det ej varit för de här och där i salen förefintliga kirurgiska instrumenten. Sådana tillhöra, som vi veta, allenast jämmers dal, icke himlen, hälsans eviga rike. Tilltalande, ren och skär var synen i varje fall - synen, den sista jag såg, innan allt övergick i medvetslös ogenomtränglig natt.

Vad jag önskar, att, då min sista stund verkligen kommer - denna kunde ha varit det, men blev det ej - de ljusa rena minnena måtte framtränga i det övervägande flertal, som skapar ljusskyar över dödens vatten.

Då jag vaknade upp ur medvetslöshetens mörker, satt min maka vid mitt läger, från vilket hon för övrigt ej kunde förmås att vika de närmaste dygnen. Även ett flertal av mina söner och döttrar stodo kring sängen och hälsade mig åter liksom från dödens portar.

Under de närmaste fyra dygnen förmådde jag föga vare sig tänka eller tala. Hoppet om vederfående var nu emellertid tänt, och glädjen däröver var sannerligen icke minst hos min utmärkte doktor. Och i den förklarliga tillfredsställelse han kände, ansåg han sig fri att skämta med mig en smula, då han såg på mig i min hjälplöshet och frågte, »om det gick bra att läsa korrektur».

Senare delgav mig doktorn att mitt tillstånd under operationen varit utomordentligt kritiskt och att han till sist ställts i valet mellan att fullfölja sitt arbete, i vilket fall döden syntes oundviklig, eller avbryta det och koncentrera sig på att bevara livet. De assisterande systrarna sade mig efteråt, att ingen av dem trodde, att jag skulle bliva vid liv. De berättade mig också att, då svagheten var som störst, jag oupphörligt rört läpparna till en viskning utan att de dock kunnat uppfatta, vad jag ville säga. Men även sedan jag återintagits på sjuksalen, fortfor jag med dessa försök till viskning. Min maka satt då bredvid mig, eftersom hon har större vana än någon annan att tyda dylika mina försök, var det ingen alltför stor svårighet för henne, att de ord jag ville ha fram voro »Jesu Kristi Guds Sons blod renar från alla synder». Ehuru jag själv ej har något som helst minne av detta, kan jag så väl förstå hela saken. Ty även när jag är som mest vaken och klartänkt och utan någon trängande anledning att reflektera över döden, så synes mig detta vara det största, det största i liv och i död, att Jesu Kristi Guds sons blod renar från alla synder.

Då efter mindre än en vecka läkaren företog en grundlig undersökning av mitt tillstånd och fann, att det hela vänt sig till avgjord förbättring förklarade han: »Det här är mig en fullkomlig överraskning. Jag trodde inte det här. »Men,» tillade han, »Jag förstår, att ni trodde själv, att det skulle gå bra. Jag svarade, att jag just icke trott någonting. Jag hade icke bedit Gud om vare sig liv eller död. Jag hade endast bedit att få vara i hans hand. »Men», upplyste jag, »så mycket vet jag, att under operationen lågo de mina inför Gud i bön för både doktorn och mig.» Den aktade läkaren fattade vid dessa ord min hand och tryckte den under synbar rörelse.

Ja, doktorn själv såg i mitt tillfrisknande ett under, och då måste det väl ha varit ett sådant, ett Guds under. Jag var återskänkt åt livet som svar på bön. Detta väckte väl min tacksamhet men ingen oblandad glädje. Frågan om huruvida Gud någon gång ger efter för de sinas ivriga böner även i fall, där han själv velat annorlunda, är mig icke fullt klar. Men det synes mig, som att, om han så gör, detta knappast kan vara någon vinst för oss. Att kämpa med Gud om älskade anhöriga är mycket vanligt, men vi komma aldrig att tydligare än då lägga vår själviskhet i dagen. Vi hade i vår familj en gång en son, som vid 13 års ålder låg sjuk i lunginflammation och var nära döden. På trenne dygn var jag inte ur mina kläder och inte min maka heller. Vi kämpade med Gud oavlåtligen om vårt barns liv. Jag minnes huru jag en gång sade: »O, Gud, tag vad du vill i övrigt. Ställ mig på landsvägen, blott och bar på allt, men låt min gosse leva!» Och Gud hörde oss. Gossen blev frisk, och vi fingo behålla honom till dess han fyllt 20 år. Men då dog han efter att ha legat sjuk ett helt år i en av de svåraste och plågsammaste sjukdomar, som läkarvetenskapen känner. De tre sista månaderna före hans död bad jag Gud dagligen, att han måtte få dö. Huru ofta sade jag icke under denna tid för mig själv »O, att han fått dö vid tretton års ålder»!

Efter den erfarenheten tvistar jag aldrig mera med Gud om de mina.

Nöjd men utan glädje har jag hälsat det återvändande livet. De förmodanden om förestående nya lidanden, som läkaren sade sig hysa, ha sedan besannat sig. I början av 1924 måste jag på nytt intaga sängen och var ännu en gång vid dödens portar. Jag såg en glimt av Guds härlighet, av vilan och ron i det land, dit smärtan och kvalen aldrig nå.

Men striden syntes ännu ej utkämpad. Jag restes upp på nytt och drevs, fastän sviktande och svag, mot en ytterligare hårdnad tillvaroskamp.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free