Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som längden af fästets rätliniga del, "kaflen", utan det är vida större, från knappens underkant till fästets nedersta del. De många i nordiska grafvar från nu i fråga varande tid — den andra perioden af vår bronsålder — funna skeletten visa ock, att de dåtida nordborna ej hade mindre händer än vi.
Liksom de flesta liknande bronssvärd har det vid Segerstad funna ett fäste, som endast delvis är af brons. Det är nämligen gjutet öfver en ännu bevarad lerkärna. Härigenom minskades väl fästets styrka, men det medförde ingen fara för vapnets användbarhet, emedan detta ju endast skulle begagnas som stickvapen. Genom att gjuta fästet ihåligt vann man däremot den afsevärda fördelen, att man kunde spara på den dyrbara metallen. Emedan all i Sverige, liksom i de andra Skandinaviska länderna, under bronsåldern använd brons var köpt från främmande land, måste den hafva varit mycket kostbar.
Att gjuta fästet på detta sätt var visserligen förbundet med stor svårighet, men häri låg intet afskräckande på en tid, då man redan vunnit en så stor skicklighet i att bearbeta bronsen som under vår bronsålders andra period.
Det är möjligt att utföra en sådan gjutning genom att använda den ännu i våra dagar kända metod, som i Frankrike betecknas med uttrycket att gjuta "à cire perdue". Man gör af vax ett föremål af den form man önskar och omgifver vaxet med fin lera, eller en blandning af lera och sand, på ett sådant sätt, att lerans inre yta formar sig efter vaxföremålet. Sedan man borrat ett par hål genom leran in till vaxet, utsättes det hela för en lämpligt afpassad hetta, hvarvid leran alltmer hårdnar, men vaxet smälter och rinner ut. Därefter ingjutes den smälta bronsen, och när denna stelnat, slås lerformen sönder och aflägsnas.
Vid gjutning af ett sådant fäste som det här afbildade formas vaxet kring en kärna af lera, hvilken, när arbetet är färdigt, så omslutes af bronsen, att den ej kan uttagas. Detta är ej häller nödvändigt, ej ens önskligt, då den kvarsittande lerkärnan ger mera styrka åt fästet, än detta skulle hafva haft, om det omgifvit ett tomrum.
Förvåningen öfver, att en sådan konstslöjdskicklighet fanns för tretusen några hundra år sedan, växer, när man besinnar, att arbetet är utfördt här i Norden.
Både svärdet från Segerstad och de båda andra på denna plansch afbildade bronserna äro nämligen, såsom redan nämnts, inhemska arbeten. Det ovederläggliga beviset härför är, att sådana svärd som fig. 2 samt sådana yxor som fig. 1 och 3 i stort antal äro funna i den germanska Norden, under det att de icke förekomma i något annat land. Detta är så mycket mera anmärkningsvärdt, som man från de andra länderna i Europa känner en stor mängd svärd och yxor af brons från samma tid, men de äro alla af andra former. Då är det klart, att de i Norden funna vapnen af nu ifrågavarande slag måste vara gjorda här; föremål af en viss typ höra naturligtvis hemma, det vill säga de äro förfärdigade, i den trakt, där de finnas i stort antal, förutsatt att, såsom i nu föreliggande fall, typen icke är representerad i något annat land, eller att den endast som försvinnande undantag träffats utom den förstnämnda trakten.
Lär man närmare känna förhållandena i Europas olika delar under den tid , när de här afbildade bronserna förfärdigats, öfvergår den förvåning, som man känner öfver konstslöjdens dåvarande höga ståndpunkt, till den lifligaste beundran.
Det visar sig nämligen då, att hvarken på de Brittiska öarna, i Frankrike eller i andra delar af mellersta Europa, och ej ens på den Spanska eller Italienska halfön, så vackra bronsarbeten som de nordiska då utfördes. I teknisk skicklighet, i formens enkla skönhet och i orneringens smakfullhet äro våra förfäders arbeten öfverlägsna det som vid denna tid gjordes i nyssnämnda länder.
Först några århundraden senare, när den orientaliska kultur, som de till Italien invandrande etruskerna medfört, hunnit göra sig gällande, var det som detta land intog den ledande ställning i konstslöjden, som det sedan under så lång tid bevarade.
Den enda del af Europa, som på den tid vi kalla den andra perioden af vår bronsålder var öfverlägset den germanska Norden, är det grekiska området. Och det inflytande, som den dåtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
