- Project Runeberg -  Mäster Olof /

Author: August Strindberg - Tema: Drama, Theater Plays, Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TREDJE AKTEN.

En sal på Stockholms slott. I bakgrunden ett galleri, som sedermera avskiljes genom en gardin. En äldre betjänt går och väntar i galleriet.

OLOF träder in.
Träffas kungen i dag?

BETJÄNTEN.
Jo!

OLOF.
Kan du säga mig varför man låtit mig gå förgäves fyra dagar å rad?

BETJÄNTEN.
Nej för all del, jag vet ingenting!

OLOF.
Det förefaller mig besynnerligt att inte jag blivit insläppt.

BETJÄNTEN.
Vad är det om?

OLOF.
Det rör dig inte!

BETJÄNTEN.
Nej, nej! Det förstår jag, men jag tänkte att jag möjligen kunde ge några upplysningar.

OLOF.
Brukar du sköta konungens mottagningar?

BETJÄNTEN.
Nej för all del, men se, den, som får höra så mycket som jag, har allt reda på litet av varje. Paus.

OLOF.
Dröjer det länge?

BETJÄNTEN låtsar ej höra.

OLOF.
Vet du om kungen kommer snart?

BETJÄNTEN med ryggen åt Olof.
Va?

OLOF.
Vet du inte vem du talar vid?

BETJÄNTEN.
Nej för all del!

OLOF.
Jag är konungens sekretarius!

BETJÄNTEN.
Nej kors, är det mäster Olof! Jag kände far jag, Peder Smed, för si jag är från Örebro också!

OLOF.
Kan du inte vara hövlig ändå!

BETJÄNTEN.
Jojo! så går det, när man kommer sig upp har i världen, man glömmer sina fattiga fäder!

OLOF.
Om min far verkligen hedrade dig med sin bekantskap, det är möjligt, men att han vid sin död insatt dig i fars ställe, det tror jag inte.

BETJÄNTEN.
Jojo! Ser man på! Stackars fru Kristina!

Går åt vänster.

OLOF.
Paus. Därpå Lars Siggeson från höger.

MARSKEN
utan att se på Olof kastar åt honom kappan.
Kommer kungen snart?

OLOF
tar kappan och kastar den på golvet. Det vet jag inte!

MARSKEN
Skaffa mig en stol!

OLOF.
Det är inte mitt göra!

MARSKEN.
Jag har inte reda på dörrvaktens instruktion!

OLOF.
Jag är inte dörrvakt!

MARSKEN.
Det rör mig inte vad du är; jag bär inte matrikel över drängarne på mig! Men hövlig ska du vara!

OLOF tiger.

MARSKEN.
Blir det något? Jag tror djävulen rider dig!

OLOF.
Förlåt mig; det ingår inte i min syssla som sekretarius att passa upp.

MARSKEN.
Va! Mäster Olof! Jaså, det roar er att sitta vid dörren och spela dräng för att sedan avmaskera er som Gud! Jag trodde ni var en stolt man!

I det han tar upp kappan och lägger den på bänken.

OLOF.
Herr marsk!

MARSKEN.
Nej! Ni är en fåfäng uppkomling! Var så god och stig fram och sitt, herr sekretarius! Anvisar honom plats; går in i ett sidorum.

OLOF sätter sig.
En ung adelsman från galleriet hälsar Olof.

ADELSMANNEN.
God morgon, herr sekretarius; ingen kommen ännu! Nå hur står det till hemma i Stockholm? Jag kommer direkt från Malmö.

OLOF.
Här är mycket bedrövligt!

ADELSMANNEN.
Ja, jag har hört sägas det! Packet bullrar som vanligt när kungen vänder ryggen till! Och så de där dumma prästerna! Förlåt mig, ni är ju fritänkare, herr sekretarius!

OLOF.
Jag förstår inte!

ADELSMANNEN.
Genera er inte! Ser ni, jag har fått min. uppfostran i Paris! Frans den förste, o Saint-Sauveur! det är en man som går långt; vet ni vad han sa' åt mig på en bal masqué, nu sist under karnevalen!

OLOF tiger.

ADELSMANNEN.
»Monsieur,» sa' han, »la religion est morte, est morte,» sa' han; men det hindrar honom inte att gå i mässan!

OLOF.
Såå!

ADELSMANNEN.
Och vet ni vad han sa', då jag frågade honom varför han gjorde så? - »Poesie! Poesie!» sa' han; å han är guddomlig!

OLOF.
Va sa' ni då?

ADELSMANNEN.
Ers majestät, sa' jag, på franska naturligtvis, lyckligt det land, som äger en konung, vilken kan så skåda ut över tidens trånga krets, att han ser tidsandans krav, men likväl icke trugar de sovande massorna att omfatta en högre åskådning, för vilka de behövde sekler att komma till mognad till! Var det inte bra sagt!

OLOF.
Åjo! Men det förlorade allt på översättningen! Sånt där bör sägas på franska!

ADELSMANNEN tankspridd.
Ni har fullkomligt rätt! - Säg mig, ni bör göra fortune! Ni som är en så långt framskriden man för er tid!

OLOF.
Jag tror inte att jag går så långt! Tyvärr blev min uppfostran försummad, den gjordes i Tyskland som ni vet, och tyskarne ha ännu icke kommit ut över religionen!

ADELSMANNEN.
Jaja! Jaja! Kan ni säga mig varför de bråka med den där reformationen nu i Tyskland! Luther är en upplyst man, jag vet det, jag tror det, men det kan han ju behålla för sig själv eller åtminstone inte kasta ut gnistor bland de råa massorna, som dock alltid blir pärlor för svin. Om man riktar blicken ut över tiden, om man lever något med i tankarnes stora rörelser, så skall man lätt se orsakerna till de missförhållanden i jämvikten, som nu göra sig gällande i de stora kulturländerna, jag talar nu inte om Sverige, ty det är intet kulturland. Vet ni vad tyngd punkten heter, denna tyngdpunkt, vid vars rubbning allt går sönder och utan vilkens stabilitet allt kastas över ända? Den heter adeln! Adeln är intelligensen! Feodalväldet är på fall - hoc est världen, bildningen är på förfall, kulturen dör! Jojo! Ni tror inte det! Men med den minsta historiska blick skall ni se det! Adeln gjorde korstågen, adeln gjorde det, adeln gjorde det! Varför är Tyskland sönderslitet? Jo, bönderna resa sig upp mot adeln, hugga av sitt eget huvud. Varför står Frankrike, la France, jo därför att Frankrike är adeln och adeln är Frankrike, de äro identiska begrepp, de äro solidariska! Varför, frågar jag igen, är Sverige för närvarande uppskakat i sina innersta grundvalar? Jo, adeln är krossad! Kristian den andre var en man med snille, han visste hur man skulle erövra ett land, han sågade inte av ett ben eller en arm, nej, han slog av huvet! Nåväl! Sverige skall räddas, konungen vet sättet: adeln skall upprättas och kyrkan skall krossas! Vad sägs?

OLOF stiger upp.
Ingenting!

Paus.

OLOF.
Ni är fritänkare?

ADELSMANNEN.
Ja visst!

OLOF.
Ni tror då inte att Bileams åsna kunde tala?

ADELSMANNEN.
Nej för tusan!

OLOF.
Men det gör jag!

ADELSMANNEN.
Verkligen!

LARS ANDREÆ inkommer.
Guds fred, Olof!

OLOF tar honom i famnen.
Välkommen, Lars.

ADELSMANNEN går.
Populace!

LARS.
Hur trivs du här?

OLOF.
Det är så kvavt!

LARS.
Jojo!

OLOF.
Och så lågt i taket!

LARS.
Det är därför de ha så svårt att gå raka.

OLOF.
Jag har på tio minuter blivit så hovman att jag lärt mig tiga då en åsna talar!

LARS.
Det skadar inte det!

OLOF.
Vad tänker kungen?

LARS.
Det talar han inte om! Folket har börjat samlas.

OLOF.
Hur ser han ut?

LARS.
Som ett frågetecken med åtskilliga utrop efteråt!

BRASK inträder; alla vika undan.

MARSKEN
som kommit tillbaka går emot honom och hälsar.

OLOF
hälsa; Brask. Denne ser förvånad ut.

BRASK till Marsken.
Är detta skrivarenas plats!

MARSKEN.
Det borde inte vara det, men vår konung är så ofantligt nådig!

BRASK.
Nedlåtande, menar ni!

MARSKEN.
Alldeles!

BRASK.
Det är stor audiens i dag!

MARSKEN.
Mest konvenansbesök efter hans nådes lyckliga återkomst!

BRASK.
Det är en glädje, herr marsk, att betyga vår konung ett oblandat deltagande över frågans lyckliga lösning!

MARSKEN.
Herr biskopen är alltför artig, som gör sig omaket av en sa lång resa, helst då man är så till åren.

BRASK.
Jojo! Och hälsan vill inte alltid stå bi!

MARSKEN.
Jaså, herr biskopens hälsa är inte som sig bör! Det är alltid sorgligt att inte ha sina krafter friska, helst då man bekläder en så hög och ansvarsfull plats!

BRASK.
Herr marsken ser kry ut!

MARSKEN.
Ja, Gudskelov! Paus.

BRASK sätter sig.
Tycker inte herr marsken att det drar?

MARSKEN.
Jo - det är inte utan. Vi kanske ska säga till att dörrarne stängas!

BRASK.
A nej, jag tackar, jag tror inte det behövs!

Paus.

MARSKEN.
Kungen dröjer!

BRASK.
Ja!

MARSKEN.
Det är kanske inte värt att vänta honom!

BRASK.
Kanhända det!

MARSKEN.
Om jag får lov skall jag säga till åt herr biskopens folk!

BRASK.
Efter jag väntat så här länge tror jag att jag dröjer!

Paus.

BETJÄNTEN.
Hans nåde!

GUSTAV.
Välkomna, mina herrar! Sätter sig framför ett bord.
Om herrarne behaga träda ut i förmaket skall jag ta emot en i sänder. Alla draga sig tillbaka utom Brask. Vår marsk stannar.

BRASK.
Ers nåde!

GUSTAV med höjd röst.
Herr Siggeson! Brask går. Marsken stannar.

Paus.
Tala! Vad skall jag göra?

MARSKEN.
Ers nåde! staten har förlorat sitt stöd, därför sviktar han; staten har en fiende som blivit henne övermäktig. Tag upp stödet, adeln, och krossa fienden, kyrkan!

GUSTAV.
Jag törs inte!

MARSKEN.
Ers nåde måste!

GUSTAV.
Vad säger du!

MARSKEN.
För det första: Brask ligger i underhandling med påven om införandet av inkvisitionen; Lübeck pockar på sin oförskämda fordran, och hotar med krig; skattkammaren är tömd, uppror i varje landsända...

GUSTAV.
Nog! - Men jag har folket!

MARSKEN.
Förlåt, nej! Dalkarlarne till exempel, ett bortskämt släkte, som tvista med Lübeckarne om äran av att ha givit Sverige en konung, som äro färdiga att göra uppror vid första tillfälle och framkomma med fordringar sådana som dessa: »inga främmande sätt med uthackade brokota kläder må brukas, vilket nyss är uppkommet i konungens hov!»

GUSTAV.
Guds död!

MARSKEN.
»Alla som äta kött om fredagar eller lördagar må brännas upp eller eljest avlivas.»
Vidare: »må ingen ny tro eller luthersk lära dem påföras.»
Vilket trolöst, oförskämt folk!

GUSTAV.
De ha dock visat sig som karlar en gång!

MARSKEN.
När elden satt i knutarne var det inte underligt om de buro vatten själva! Och hur ofta ha de inte brutit tro och loven! Nej! De ha så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet.

GUSTAV.
Du är adelsman!

MARSKEN.
Ja! och min övertygelse är att bonden spelt ut sin roll: den råa kraftens att driva undan fienden med armstyrka! Ers nåde! Krossa kyrkan ty hon håller folket i bojor, tag kyrkans guld och betala rikets skuld - och giv åter åt den sjunkna adeln vad kyrkan narrat av henne!

GUSTAV.
Kalla in Brask!

MARSKEN.
Ers nåde!

GUSTAV.
Biskop Brask!

Marsken går. Brask kommer in.

GUSTAV.
Var god, herr biskop, och tala!

BRASK.
Jag ville framföra vår lyckönskan till...

GUSTAV.
Tack, herr biskop! Vidare!

BRASK.
Det har tyvärr försports klagomål från åtskilliga delar av riket angående obetalade silverlån från kyrkan som Ers nåde tagit upp!

GUSTAV.
Och som ni kräver nu! Behövas verkligen alla kalkarne vid kommunionen?

BRASK.
Ja

GUSTAV.
Låt dem dricka ur tennstop då!

BRASK.
Ers nåde!

GUSTAV.
Är det något vidare?

BRASK.
Det värsta av allt, kätteriet.

GUSTAV.
Det rör mig inte, jag är inte påve!

BRASK.
Det skall jag säga Ers nåde, att kyrkan själv far ut sin rätt, även om hon skulle råka i strid - -

GUSTAV.
Med vem?

BRASK.
Med staten!

GUSTAV.
Jag ger eder kyrka djävulen! Nu är det sagt

BRASK.
Det vet jag!

GUSTAV.
Och ni väntade blott ordet från min mun!

BRASK.
Ja!

GUSTAV.
Akta er! Ni reser med 200 man i sällskap och äter på silver, då folket äter bark.

BRASK.
Ers nåde tar frågan för smått!

GUSTAV.
Känner I Luther då! I är en upplyst man! Vad är detta för ett fenomen! Vad säger I om rörelserna som gå genom Europa!

BRASK.
Ett framsteg baklänges! Luthers roll är blott den att tjäna till skärseld åt det gamla, sekelborna, beprövade, att det må renas och genom strid segrande framgå!

GUSTAV.
Jag bryr mig icke om edra lärda disputatser!

BRASK.
Men Ers nåde tar i sitt hägn förbrytare och ingriper i kyrkans rätt! Mäster Olof har svårt kränkt kyrkan!

GUSTAV.
Bannlys honom då!

BRASK.
Det är gjort, men ända är han i Ers nådes tjänst!

GUSTAV.
Vad vill ni göra honom mera! Säg!

Paus.

BRASK.
Vidare lär han gått så långt, att han hemligen gift sig mot kanoniska lagen!

GUSTAV.
Såå! Det har gått fort det!

BRASK.
Det rör inte Ers nåde, nåväl; men om han uppviglar folket!

GUSTAV.
Då tar jag hand om saken! Är det något mer?

BRASK efter ett uppehåll.
Jag ber er för himlens skull störta icke landet åter i fördärv; ty det är ännu icke moget för en ny lära! Vi äro svaga rön som kunna böjas, men tron, kyrkan, aldrig!

GUSTAV räcker honom handen.
I har kanske rätt! Låt oss vara fiender, gamle biskop Hans, hellre än falska vänner!

BRASK.
Väl! Men gör aldrig vad I ångrar! Varje sten river från kyrkan, skall folket kasta efter er!

GUSTAV.
Bringa mig icke till ytterligheter, biskop, ty då få vi samma förskräckliga skådespel här som i Tyskland! För sista gången: viljen I göra eftergifter om rikets välfärd står på ett kort?

BRASK.
Kyrkan - -

GUSTAV,
Kyrkan först, jaha! Farväl!

Brask går. Marsken kommer in.

GUSTAV.
Biskopen har bekräftat er utsago! Ja, det var meningen det! Tag nu fram murare som kunna riva; väggarne ska få stå, korsen skola få sitta kvar på taken och klockorna i tornen, men källrarne bryter jag sönder; man börjar vid grunden, ser I!

MARSKEN.
Men folket skall inbilla sig att man tar bort tron; de måste upplysas.

GUSTAV.
Vi ska skicka upp mäster Olof och predika!

MARSKEN.
Mäster Olof är en farlig karl!

GUSTAV.
Han behövs nu!

MARSKEN.
Han har farit fram som en vederdöpare i stället för att bekämpa dem.

GUSTAV.
Jag vet det! Det kommer sen! Skicka in honom!

MARSKEN.
Lars kansler är bättre!

GUSTAV.
Tag in båda två!

MARSKEN.
Eller Olofs bror, Lars Pederson.

GUSTAV.
Duger inte ännu! Han är för blödig att slåss! Hans tid kommer också! Marsken inför Olof och Lars.

GUSTAV till Lars kansler.
Vill du hjälpa mig, Lars?

LARS.
Det gäller kyrkan?

GUSTAV.
Ja! Hon skall rivas!

LARS.
Därtill är jag ej mannen! men om Ers nåde vänder sig till mäster Olof!

GUSTAV.
Du vill således inte?

LARS.
Jag kan ej! Men ett vapen kan jag lämna!
Lämnar fram nya bibeln.

GUSTAV.
Den heliga skrift! Det var ett gott vapen! Vill du föra detta, Olof?

OLOF.
Ja, med Guds hjälp!

GUSTAV
ger en vink åt Lars att gå; han går. Är du lugn ännu, Olof?

OLOF tiger.

GUSTAV.
Jag gav dig fyra dagars betänketid! Hur har du skött ditt åliggande?

OLOF häftigt.
Jag har talat till folket -

GUSTAV.
Så att du har feber ännu! Du ämnar försvara de där galningarne, som man kallar vederdöpare?

OLOF djärvt.
Ja!

GUSTAV.
Lugn! Du har gift dig helt hastigt?

OLOF.
Ja!

GUSTAV.
Du är bannlyst?

OLOF.
Ja!

GUSTAV.
Och ändå är du lika djärv! Om du nu som upprorsmakare fick följa de andra till galgen, vad säger du då?

OLOF.
Jag skulle beklaga att jag ej fått göra min gärning, men tacka Gud för vad jag fått göra.

GUSTAV.
Det är bra! Törs du fara upp till det gamla uggleboet Uppsala och säga de lärde att påven inte är Gud och att han inte har med Sverige att göra?

OLOF.
Blott det?

GUSTAV.
Vill du säga att bibeln är Guds ord uteslutande?

OLOF.
Intet vidare?

GUSTAV.
Du får inte nämna Luthers namn!

OLOF efter betänkande.
Nej, det vill jag inte!

GUSTAV.
Går du hellre till döden?

OLOF.
Nej! men min konung behöver mig!

GUSTAV.
Du är inte ädel, Olof, som begagnar dig av min olycka! Säg vad du vill; men du får ursäkta om jag sen tar tillbaka något!

OLOF.
Man prutar inte på sanningen!

GUSTAV.
Guds död! Slår om. Gör som du vill!

OLOF på knä.
Jag får då säga allt!

GUSTAV.
Ja!

OLOF.
Då är mitt liv ej förspillt om jag blott kastat en gnista av tvivel i det sovande folkets själar! Det skall då bli en reformation.

GUSTAV efter ett uppehåll.
Ja!

Paus.

OLOF rädd.
Vad skall bliva av vederdöparne?

GUSTAV.
Du frågar mig? Dö ska de!

OLOF.
Tillåter Ers nåde en fråga?

GUSTAV.
Säg mig, vad vilja dessa galningar?

OLOF.
Olyckan är att de inte veta riktigt själva! Och om jag skulle säga det - - -

GUSTAV.
Säg ut!

GERT
inkommer hastigt, spelande fånig.

GUSTAV.
Vem är du, som vågar tränga dig in här?

GERT,
Jag skulle ödmjukast anhålla om Ers nådes intyg på riktigheten av detta utlåtande!

GUSTAV.
Vänta tills du blir kallad!

GERT.
Ja, det kan jag göra, men vakten vill inte vänta på mig! Se jag rymde ur fängelset, ty där var inte min plats!

GUSTAV.
Är du bland vederdöparne?

GERT.
Ja, jag råkade komma med. men här har jag en attest på att jag tillhör hospitalet, avdelningen n:o 3 för obotliga, cellen n:o 7!

GUSTAV till Olof.
Säg till åt vakten!

GERT.
Nej, det behövs inte, jag begär bara rättvisa och den sköter inte vakten om!

GUSTAV fixerar Gert.
Har du inte varit med om dessa skändligheter i stadens kyrkor?

GERT.
Jo, det förstås, ty inte kan en klok människa bära sig så galet åt! Vi ville bara göra några små förändringar i stilen, se, det var för lågt i taket tyckte vi!

GUSTAV.
Vad ville ni egentligen?

GERT.
O! Vi vill så mycket fast vi inte hunnit med hälften ännu; ja, vi vill så mycket och så fort sen, att inte tanken hinner med. och det är därför som den blir litet bakefter! Ja, och så ville vi tapetsera om lite i kyrkan och ta ut fönsterna för det luktade unket. Ja, och så ville vi ändå mera, men det får vara så länge!

GUSTAV till Olof.
Det är en farlig sjukdom, ty annat kan det inte vara!

OLOF.
Vem vet?

GUSTAV.
Nu är jag trött! Fjorton dagar får du att bereda dig på! Din hand på att du hjälper mig!

OLOF.
Jag skall göra mitt!

GUSTAV.
Säg till att man för Rink och Knipperdollink till Malmö.

OLOF.
Och sedan?

GUSTAV.
Få de rymma! Den där token kan du låta föra till hospitalet! Farväl! Går.

GERT knyter näven efter Gustav.
Ska vi gå nu?

OLOF.
Vart?

GERT.
Hem!

OLOF tiger.

GERT.
Vill du föra din svärfar till dårhuset, Olof?

OLOF.
Om jag vill? Min plikt!

GERT.
Finns det inte högre plikter än en befallning?

OLOF.
Börjar du nu igen?

GERT.
Vad skall Kristina säga då du lämnat hennes far bland dårar?

OLOF.
Fresta mig icke!

GERT.
Ser du hur svårt det är att tjäna kungen!

OLOF tiger.

GERT.
Stackars gosse, jag skall inte bedröva dig! Här har ditt samvete absolution!

Visar ett papper.

OLOF.
Vad är det?

GERT.
Ett friskbetyg! Ser du, man måste vara dåre bland kloka och klok bland dårar!

OLOF.
Hur fick du det?

GERT.
Tycker du att jag inte förtjänar det!

OLOF.
Jag vet inte!

GERT.
Det är sant; du törs inte ännu!

BETJÄNTEN kommer in.
Var så god och gå ut, det skall sopas här!

GERT.
Kanske det skall vädras också?

BETJÄNTEN.
Jojo män!

GERT.
Glöm inte att öppna fönsterna!

BETJÄNTEN.
Nej för all del, det behövs nog, för vi bruka inte ha sånt här sällskap.

GERT.
Hör du, min gubbe lilla, jag skall hälsa dig från din far!

BETJÄNTEN.
Jaså!

GERT.
Kanske du inte känner honom!

BETJÄNTEN.
Jo för all del!

GERT.
Vet du vad han sa'?

BETJÄNTEN.
Nej.

GERT.
Du ska väta på viskan, sa' han, annars dammar du ner dig.

BETJÄNTEN.
Jag förstår inte!

GERT.
Det är din ursäkt. Går.

BETJÄNTEN.
Pack!

------

TABLÅ.

Olofs arbetsrum. Fönster i fonden, genom vilka solen skiner in; träd utanför. Kristina står vid ett fönster och vattnar blommor; under tiden jollrar hon med fåglarne i en bur. Olof sitter och skriver; med en min av otålighet ser han upp från papperet och bort till Kristina liksom ville han tysta henne. Detta upprepas några gånger tills Kristina slår ned en blomkruka.

OLOF stampar lätt i golvet.

KRISTINA.
Stackars min blomma! Ack, ser du, Olof, fyra knoppar gingo av!

OLOF.
Ja, jag ser det!

KRISTINA.
Nej, det gör du inte; du skall komma hit!

OLOF.
Kära vän, jag har inte tid.

KRISTINA.
Du har inte sett åt mina steglitsor ännu, som jag köpte åt dig i morse. Tycker du inte att de sjunga vackert?

OLOF.
Åjo!

KRISTINA.
Åjo?

OLOF.
Jag har så svårt att arbeta när de skrika.

KRISTINA.
De skrika visst inte, Olof, men du tycks ha förkärlek för en skrikande nattfågel! Säg mig, vad betyder ugglan, som du bär i sigillringen?

OLOF.
Ugglan är en gammal vishetens symbol.

KRISTINA.
Den tycker jag är dum - icke älskar den vise mörkret!

OLOF.
Den vise hatar mörkret och natten, men han gör natten till dag med sitt skarpa öga!

KRISTINA.
Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det!

OLOF.
Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

KRISTINA.
Nu har du återigen rätt. - Vad är det du skriver på?

OLOF.
Jag översätter!

KRISTINA.
Läs litet för mig!

OLOF.
Jag tror inte att du förstår detta!

KRISTINA.
Förstår! Är det inte svenska?

OLOF.
Jo, men det är för omateriellt för dig.

KRISTINA.
Omateriellt! Vad är det?

OLOF.
Du skulle icke förstå mig om jag sade det, men om du icke förstår vad jag läser för dig, sa förstår du vad som menas med omateriellt.

KRISTINA
tar ett halvfärdigt sticktyg. Läs du medan jag stickar.

OLOF.
Hör noga på och förlåt mig om du får tråkigt!

KRISTINA.
Jag skall förstå dig; jag vill det!

OLOF läser.
»Materien tänkt i sin abstraktion från formen är det fullkomligt predikatlösa, obestämda, åtskillnadslösa. Ty icke av det rena icke-varandet, utan blott ur verklighetens icke-varande, det vill säga ur varandet såsom möjlighet, kan något uppkomma. Det möjliga varandet är lika så litet icke-varande som verklighet. Varje existens är därför ett förverkligat möjligt. Materien är således för Aristoteles ett vida positivare substrat än för Plato, som förklarar henne för ett rent icke-varande. Härav inser man huru Aristoteles kunde uppfatta materien i motsats mot formen som en positiv negativitet.»

KRISTINA kastar ifrån sig arbetet.
Håll upp! Varför skall jag icke kunna fatta detta? Har icke jag samma själsförmögenheter som du? Jag blygs inför dig, Olof, att du skall ha en sådan stackars hustru, som icke begriper vad du säger; nej, jag skall hålla mig till mitt sticktyg, jag skall städa och damma i ditt arbetsrum, jag skall åtminstone lära mig fatta önskningarne i dina blickar, jag skall bli din slavinna, men aldrig, aldrig skall jag förstå dig! Ack, Olof, jag är dig icke värdig, varför tog du mig till hustru? Du överskattade mig i ett ögonblick av berusning. Du skall ångra det och vi båda skola bli olyckliga!

OLOF.
Kristina! Lugna dig, min vän. Sätt dig här hos mig! Tar upp stickningen. Tror du mig, om jag säger att det är mig omöjligt göra sådant arbete! Jag kan aldrig i livet göra det! Är du då icke skickligare än jag och är jag icke mindre än du!

KRISTINA.
Varför kan du inte det?

OLOF.
Av samma skäl som du ej förstod mig nyss; jag har icke lärt. Men vill du nu bli glad igen om jag säger dig, att du kan lära dig förstå denna bok, som du noga bör skilja från mig, då jag däremot aldrig kan lära mig ditt arbete.

KRISTINA.
Varför inte det?

OLOF.
Jag är inte skapad så och jag vill inte.

KRISTINA.
Men om du ville?

OLOF.
Ser du, min vän, det är just min svaghet, jag kan aldrig vilja det. Tro mig, du är starkare än jag, du rår på din vilja, jag rår inte på min!

KRISTINA.
Tror du att jag kan lära mig förstå din bok där?

OLOF.
Jag är övertygad därom! Men det får du inte!

KRISTINA.
Skall jag fortfarande hållas i okunnighet?

OLOF.
Nej, nej, förstå mig! Den stund du förstod vad jag förstod, skulle du upphöra att akta mig...

KRISTINA.
Som en Gud...

OLOF.
Som du vill! Men tro mig, du skulle förlora det som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din vilja, och då blev du mindre än jag och då skulle jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta varandra, låt oss behålla den villfarelsen!

KRISTINA.
Nu är du obegriplig; men jag måste tro på dig, Olof. Du har rätt!

OLOF.
Lämna mig ensam, Kristina, jag ber dig.

KRISTINA.
Stör jag dig?

OLOF.
Jag har allvarliga tankar att sysselsätta mig med. Du vet jag väntar avgörandet i dag. Kungen har avsagt sig regeringen därför att man ej ville gå in på hans vilja. Denna dag skall jag antingen stå vid mitt mål eller börja om striden!

KRISTINA.
Får jag icke vara glad i dag, Olof, på midsommarafton?

OLOF.
Varför är din glädje så stor i dag?

KRISTINA.
Skall jag ej glädjas då jag sluppit ur träldomen, då jag blivit din maka?

OLOF.
Förlåter du mig, om min glädje är mera allvarlig då min sällhet kostat mig - en moder!

KRISTINA.
Jag vet det, och jag känner det också djupt t Din mor skall, när hon får veta vårt giftermål, förlåta dig, men förbanna mig. Vem får tyngsta bördan! Men det är detsamma, det är för din skull! lag vet detta, jag vet att stora strider förestå dig, att djärva tankar födas i ditt huvud, och att Jag aldrig kan deltaga i striden, aldrig bistå dig med ett råd, aldrig försvara dig mot smädarne, men jag måste ändå se på, och under allt detta leva i min lilla värld, syssla med. dessa småting, som jag tror du ej värderar men som du skulle sakna. Olof, jag kan icke gråta med dig, hjälp mig då du att le med mig, stig ned från din höjd dit jag ej når; vänd hem någon gång från de strider ni föra uppe på bergen; jag kan icke stiga upp till dig, gå då ned till mig ett ögonblick. Olof, förlåt mig, om jag talar barnsligt. Du är en man sänd av Gud, jag vet det, och jag har känt välsignelsen av dina ord, men du är mera, du är människa, och du är min make eller du skulle vara det! Icke sjunker du från din höjd om du lägger bort ditt högtidliga tal och låter molnet en gång dra bort från din panna. Är du för stor att se på en blomma eller höra på en fågel? Olof, jag ställde blommorna på ditt bord för att vila ditt öga, du låter flickan bära ut dem, ty du fick huvudvärk; jag ville avbryta din ensliga tystnad under arbetet och jag gav dig fågelsång, det kallar du skrik; jag bad dig spisa middag för en stund sen, du hade inte tid; jag vill tala vid dig, du har inte tid; du föraktar denna lilla verklighet, och ändå har du anvisat henne åt mig. Du vill icke lyfta mig, trampa då åtminstone icke ner mig! Jag skall avlägsna allt som kan störa dina tankar. Du skall få vara i ro för mig - och mitt skräp. Hon kastar blommorna ut genom fönstret, tar fågelburen och ämnar gå ut.

OLOF.
Kristina, kära barn, förlåt mig! Du förstår mig inte!

KRISTINA.
Alltid samma: du förstår mig inte! O. nu vet jag! Jag blev så brådgammal det där ögonblicket i sakristian, att jag blev barn på nytt!

OLOF.
Kära vän, jag skall se på dina fåglar och jollra med dina blommor.

KRISTINA bär undan buren.
A nej! Det är slut med joller nu - här skall bli allvar; var inte rädd för min bullrande glädje, den var blott gjord för din skull, men eftersom det ej passar dig och ditt allvarliga kall, så - - Hon brister i gråt.

OLOF
tar henne i armarne och kysser henne.
Kristina! Kristina! Nu har du rätt! Förlåt mig!

KRISTINA.
Olof, du gav mig en olycklig gåva då du gav mig friheten, jag kan icke sköta henne! Jag måste ha någon att lyda!

OLOF.
Det skall du få; men låt oss inte tala mera härom. Nu gå vi till bords, jag känner mig rätt hungrig!

KRISTINA glatt.
Kan du verkligen vara hungrig! Ser ut genom fönstret och gör en rörelse av häpnad.
Gå du, Olof, jag skall strax vara efter, jag vill städa litet först.

OLOF går.
Låt mig inte vänta så länge som du fatt vänta på mig!

KRISTINA
sträcker händerna som till bön och ställer sig för att vänta
någon som skall komma genom dörren åt gatan.

Paus.

MODERN
inkommer, går förbi Kristina utan att vända sig om. Är mäster Olof hemma?

KRISTINA
som gått emot henne med vänlighet, stannar först häpen sedan anslående samma ton som modern.
Nej! Behagar ni sitta skall han komma snart.

MODERN.
Jag tackar! Sätter sig.

Paus.

MODERN.
Ge mig ett glas vatten! Kristina betjänar henne. Lämna mig!

KRISTINA.
Som husmoder är det min skyldighet hålla eder sällskap.

MODERN.
Jag visste inte att en prästmans hushållerska kallade sig husmoder!

KRISTINA.
Mäster Olofs hustru är jag inför Gud! Ni vet då icke att vi äro vigda!

MODERN.
Sköka är ni! Det vet jag.

KRISTINA.
Jag förstår icke det ordet!

MODERN.
Ni är en sådan kvinna som mäster Olof talade vid om kvällen i ölboden!

KRISTINA.
Hon som såg så olycklig ut; ja, jag är icke lycklig!

MODERN.
Nej, det tror jag! Gå ur min åsyn, ert sällskap är mig en skam!

KRISTINA på knä.
För er sons skull, smäda mig icke.

MODERN.
Med en moders makt förvisar jag er ur min sons hus, vars tröskel ni vanhedrat.

KRISTINA.
Såsom husmoder öppnar jag min dörr för vem mig lyster. Jag skulle ha stängt henne för er, om jag gissat ert språk!

MODERN.
Stora ord minsann! lag befaller er att gå!

KRISTINA.
Med vad rätt vågar ni göra hemgång och driva mig ur mitt hus? Ni har fött en son, givit honom uppfostran, det var er skyldighet, er bestämmelse, och ni kan tacka Gud ni fått fylla den så väl, ty så lyckliga äro ej alla; nu står ni vid gravens rand; träd då av innan det blir slut; eller har ni så illa fostrat upp er son, att han ännu är barn och behöver er ledning? Vill ni ha tacksamhet, sök den, men på annat sätt; tror ni det är barnets bestämmelse att offra sitt liv blott för att visa er tacksamhet? Hans kallelse ropar »gå dit»; ni ropar »otacksamme, kom hit»! Skall han gå vill, skall han offra sina krafter som tillhöra samhället, mänskligheten, blott för att tillfredsställa er enskilda lilla själviskhet eller anser ni er gärning att ha givit honom livet och uppfostran ens förtjäna tacksamhet? Var icke detta ert livs uppgift och bestämmelse, bör ni icke tacka Gud att ni fått så hög bestämmelse, eller gjorde ni detta blott för att sedan ett halvt liv pocka på tacksamhet? Vet ni icke att ni med detta ord tacksamhet river ned vad ni en gång byggt upp! Och vad rättighet tar ni er över mig? Skall äktenskapet vara en pantförskrivning av min fria vilja åt den som naturen givit till moder eller fader åt min make, som tyvärr icke kunde finnas utan båda? Ni är inte min mor, jag svor er aldrig trohet, då jag tog Olof till make, och jag har nog vördnad för min man, att jag icke tillåter någon förolämpa honom, även om det vore hans mor! Därför har jag talat!

MODERN.
Nu ser jag frukten av de läror min son sprider!

KRISTINA.
Behagar ni smäda er son, så må det ske i hans närvaro!
Hon går till dörren och ropar.
Olof.

MODERN.
Ni är redan så listig!

KRISTINA.
Redan? Det har jag visst alltid varit. fastän jag inte visste av det förr än jag behövde!

OLOF kommer in
Mor! Välkommen!

MODERN.
Tack, min son, farväl!

OLOF.
Går du? vad vill det säga? Jag önskar tala vid dig!

MODERN.
Det behövs inte! Hon har sagt allt! Du skall inte behöva visa mig dörren!

OLOF.
Moder, vad i Guds namn säger du! Kristina! vad är detta?

MODERN vill gå.
Farväl, Olof, detta förlåter jag dig aldrig!

OLOF vill hålla henne kvar.
Stanna och förklara dig åtminstone!

MODERN.
Det är ovärdigt! Du skickar henne att säga det du ej är skyldig mig något, att du ej behöver mig längre! O, det är hårt! Hon går.

OLOF.
Vad har du sagt, Kristina?

KRISTINA.
Jag minns inte nu, ty det var en hel mängd saker, som jag aldrig vågat tänka, men som jag måtte ha drömt under det min far höll mig i sitt slaveri!

OLOF.
Jag känner inte igen dig, Kristina!

KRISTINA.
Vet du, jag börjar finna mig själv litet bortkommen.

OLOF.
Du var ovänlig mot min moder!

KRISTINA.
Ja, jag måste ha varit det! Tycker du inte att jag blivit hård, Olof?

OLOF.
Visade du ut henne?

KRISTINA.
Förlåt mig, Olof, jag var inte beskedlig mot henne!

OLOF.
För min skull kunde du ha sagt dina ord litet mildare! Varför kallade du icke genast in mig!

KRISTINA.
Jag ville se om jag inte rådde sköta min sak själv! Olof, offrar du mig åt din mor om hon ber?

OLOF.
En sådan fråga besvarar jag ej i hast!

KRISTINA.
Jag skall svara! Det roar dig att sjävvilligt böja dig under din moders vilja och önskningar, därför att du är stark; mig kränker det däremot att göra det, ty jag är svag; jag gör det aldrig!

OLOF.
Om jag ber dig!

KRISTINA.
Det kan du inte begära! Eller vill du att jag skall hata henne!... Säg mig, Olof, vad menas med en sköka?

OLOF
Du kommer så underligt med dina frågor!

KRISTINA.
Vill du bevärdiga mig med ett svar?

OLOF
Förlåter du mig om jag tiger!

KRISTINA.
Alltid denna eviga tystnad! Törs man fortfarande inte säga mig allt? Skall jag vara barn ännu? Sätt mig då i barnkammaren och jollra med mig!

OLOF.
Det är en olycklig kvinna!

KRISTINA.
Nej! Det är något annat!

OLOF.
Har någon djärvts nämna dig vid det namnet?

KRISTINA efter en paus.
Nej!

OLOF.
Nu talar du inte sant, Kristina?

KRISTINA.
Jag ljuger, jag vet det; o, jag har blivit så dålig sedan i går!

OLOF.
Det hände något i går, som du döljer!

KRISTINA.
Ja! Jag trodde jag skulle kunna bära allt ensam, men nu rår jag inte mer.

OLOF.
Tala, jag ber dig!

KRISTINA.
Men du får ej kalla mig svag! En folkhop förföljde mig ända till porten och ropade detta förfärliga ord som jag ej förstår! En olycklig kvinna skrattar man icke åt!

OLOF.
Jo, min vän, det är just det man gör!

KRISTINA.
Jag förstod icke deras ord, men deras åtbörder förstod jag tillräckligt för att bli elak!

OLOF.
Och ändå har du varit så vänlig mot mig! Förlåt mig om jag var hård mot dig! - Det är det namnet som den råa styrkan givit åt sina offer! Du skall nog snart komma att erfara mera härom, men tag aldrig en »olycklig kvinna» i försvar, ty då skall man kasta smuts på dig! » - Ett bud med brev. Änteligen! Läser helt hastigt.
Läs, Kristina, ty det är från dina läppar jag vill höra det glada budet.

KRISTINA läser.
»Du har segrat, unge man! Jag, din fiende, är den förste som säger dig det, och till dig vänder jag mig utan förödmjukelse, ty du förde andans vapen då du talade för den nya tron! Om du har rätt vet jag ej, men jag anser dig förtjäna ett råd av en gammal, man; stanna här, ty dina fiender äro borta. Gå icke att slåss mot luftandar, det skall förlama din arm och. du skall självdö. Lita icke uppå furstarne, råder dig en fordom mäktig man, som nu träder undan och befaller i Herrans hand vad ske skall med hans krossade kyrka.
Johannes Brask.»

KRISTINA.
Du har segrat!

OLOF glad.
Gud, jag tackar dig för denna stund! Paus. Nej! Jag är rädd, Kristina! Denna lycka är för stor. Jag är för ung att redan stå vid målet! Intet vidare ha att uträtta, o det är en förfärlig tanke! Ingen strid mer, det är döden!

KRISTINA.
Vila dig ett ögonblick och var glad att det är slut!

OLOF.
Kan det finnas något slut! Ett slut på denna början! Nej! Nej! O. jag skulle vilja börja om igen! Det var icke segern jag ville, det var striden!

KRISTINA.
Fresta icke Gud, Olof! lag känner att här återstår mycket, mycket!

ADELSMANNEN kommer in.
God dag, herr secretarius! Angenäma underrättelser!

Kristina gå.

OLOF.
Välkommen! Jag har redan hört något!

ADELSMANNEN.
Tack för det utmärkta försvaret mot den där dumma Galle; ni knäckte honom som en karl; lite för mycket bara, inte så mycket eld; lite gift skadar inte!

OLOF.
Ni har underrättelser från kungen?

ADELSMANNEN.
Ja! Ni skall få höra besluten i största korthet:
1:o gemensam förbindelse att emotstå och straffa allt uppror!

OLOF.
Vidare om jag får be.

ADELSMANNEN.
2:o. Rätt för konungen att till sig anamma biskoparnes slott och fästen, att bestämma deras inkomster...

OLOF.
3:o.

ADELSMANNEN.
Nu kommer det bästa, själva kärnpunkten i företaget: 3:o. Rätt för adeln att återfå vad av dess arv och eget sedan konung Karl Knutssons räfst år 1454 var kommet under kyrkor och kloster...

OLOF.
4:o.

ADELSMANNEN.
Såvida arvingen med tolv mans ed därtill kan styrka sin bördsrätt vid tinget. Lägger ihop papperet.

OLOF.
Är det slut?

ADELSMANNEN.
Ja! Är det inte vackert detta!

OLOF.
Intet vidare!

ADELSMANNEN.
Jo, sen komma litet småsaker, men det är inte av synnerlig vikt.

OLOF.
Låt mig höra!

ADELSMANNEN läser.
Det står ett 5:o om rätt för predikare att förkunna Guds ord, men det fingo de ju förut också

OLOF.
Och ingenting mer?

ADELSMANNEN.
Jo, så kommer ordinantien: »att register skall upprättas på alla biskoparnes, domkyrkornas och kanikernas ränta, och äger konungen sätta dem före - - »

OLOF.
Det hör ju inte hit.

ADELSMANNEN.
»... huru mycket de därav skola behålla och huru mycket de skola giva honom till kronans behov; att andliga ämbeten» - det här bör intressera er - »andliga ämbeten, ej blott högre utan även lägre, hädanefter endast skola tillsättas med konungens samtycke, så att - »

OLOF.
Var god läs upp den punkten, som handlar om tron - -

ADELSMANNEN.
Tron - det står ingenting nämnt. Jo, låt mig se - »evangelium skall efter denna dag läsas i alla skolestugor».

OLOF.
Är detta allt?

ADELSMANNEN.
- Allt! Nej det är sant! Jag har särskild befallning från konungen till er, mycket förståndigt, att alldenstund folket är upprört över de nya sakerna, ni ej far på något vis rubba det gamla, ej borttaga mässor, vigvatten eller andra övriga bruk samt för övrigt ej företaga några nya självsvåldigheter, ty kungen kommer ej att blunda för era tilltag vidare såsom tillförene, då han ej hade makt att göra annat!

OLOF.
Jaså! Än nya tron, som han lät mig predika!

ADELSMANNEN.
Den skall mogna långsamt! Den kommer! Den kommer!

OLOF.
Är det något annat?

ADELSMANNEN stiger upp.
Nej! Var nu blott lugn, så skall ni gå långt! Å! Jag höll på att glömma det bästa! Herr kyrkoherde, jag har den äran att lyckönska; se här er fullmakt! Kyrkoherde i stadens kyrka med 3,000 daler vid så unga år; minsann, nu kan ni slå er i ro och njuta av livet om ni också aldrig skulle komma längre.
Det är vackert att ha hunnit sitt mål vid så unga år! Jag gratulerar! Går.

OLOF
kastar fullmakten på golvet.
Detta var allt jag kämpat och lidit för! En fullmakt! En kunglig fullmakt! Jag tjänte Belial i stället för Gud! Ve dig, falske konung, som sålde din Herre och Gud! ve mig som sålde mitt liv och mitt arbete åt mammon! Gud i himmelen, förlåt mig!

Kastar sig på en bänk och gråter.

KRISTINA OCH GERT.
Kristina går fram, Gert stannar i bakgrunden.

KRISTINA
tar upp fullmakten och läser, går därpå glad fram till Olof. Olof! Nu vill jag lyckönska dig med glatt hjärta! Hon vill smeka Olof, han springer upp och stöter undan henne.

OLOF.
Gå bort ifrån mig! Du också!

GERT kommer fram.
Nå, Olof! tron -

OLOF.
Otron menar du!

GERT.
Påven är ju slagen! Ska vi ta ihop med kejsaren snart!

OLOF.
Vi började i orätt ända!

GERT.
Änteligen!

OLOF.
Du hade rätt, Gert! Här har du mig! Strid! Men öppet och ärligt!

GERT.
Du har gått i barndrömmar tills i dag!

OLOF.
Jag känner det! Nu kommer floden! Nu må han komma! Ve dem och oss!

KRISTINA.
Olof, för himmelens skull, stanna!

OLOF.
Gå din väg, barn! här drunknar du, eller drar du mig ned!

GERT.
Mitt barn! Vad skulle du ute i stormen att göra!

KRISTINA går.
Klockringning, jubel, musik och trummor utanför.

OLOF går till fönstret.
Varför jublar folket?

GERT.
Därför att kungen består majstång med musik utanför Norreport!

OLOF.
Och de veta icke att han givit dem svärd i stället för ris!

GERT.
Veta? Om de visste!

OLOF.
Arma barn! de dansa efter hans pipor och gå till döden efter hans trummor - skola då alla dö att en må leva!

GERT.
En skall dö på det alla må leva!

OLOF
gör en rörelse av motvilja och häpnad.

Ridån faller.

------


Project Runeberg, Thu Mar 20 23:10:25 1997 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastolof/3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free