- Project Runeberg -  Mäster Olof /
Fjärde akten

Author: August Strindberg - Tema: Drama, Theater Plays, Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FJÄRDE AKTEN.

Ett rum hos Olofs moder. Till höger en sparlakanssäng, i vilken modern ligger sjuk. Kristina sitter i en stol och sover Lars Petri slår olja på nattlampan och vänder på timglaset.

LARS för sig själv.
Midnatt!... Det är nu det skall avgöras!
Han går till moderns bädd och lyssnar.

KRISTINA jämrar sig i sömnen.

LARS
går till Kristina och väcker henne. Kristina!

KRISTINA spritter till.

LARS.
Gå och lägg dig, barn, jag skall hålla vakt!

KRISTINA.
Nej, jag vill vänta! lag måste tala vid henne innan hon dör... Olof skall väl vara här snart!

LARS.
Det är för Olofs skull du vakar!

KRISTINA.
Ja! du får inte tala om att jag sovit! Hör du!

LARS.
Stackars barn!... Du är inte lycklig!

KRISTINA.
Vem har sagt att man skall vara lycklig!

LARS.
Vet Olof att du är här?

KRISTINA.
Nej! Det skulle han aldrig tillåta! Han vill ha mig som en helgonbild stående på en hylla. Ju mindre och svagare han får mig, dess större blir hans nöje att kasta av sin styrka vid mina fötter...

MODERN vaknar.
Lars!

KRISTINA
håller Lars tillbaka och går fram.

MODERN.
Vem är där?

KRISTINA.
Er sjuksköterska.

MODERN.
Kristina!...

KRISTINA.
Vill ni något?

MODERN.
Dig, ingenting!

KRISTINA.
Fru Kristina!

MODERN.
Förbittra icke min sista stund! Gå härifrån!

LARS träder fram.
Vad vill du, moder?

MODERN.
För bort den kvinnan! Skaffa hit min biktfader, ty jag dör snart!

LARS.
Är icke din son värdig ditt sista förtroende?

MODERN.
Han har icke gjort sig förtjänt därav! Har Mårten kommit än!

LARS.
Mårten är en dålig människa!

MODERN.
Gud, du straffar för hårt! Mina barn ställa sig emellan mig och dig! Skall man neka mig religionens tröst i sista ögonblicket! Mitt liv han I tagit, viljen I nu ock fördärva min själ - er moders själ!
Hon faller i vanmakt.

LARS.
Du hör, Kristina! Vad skall man göra! Skall hon dö, bedragen av en sådan eländig som Mårten och kanske tacka oss, eller skall hennes sista bön bli en förbannelse? Nej! De må komma in! Vad tänker du, Kristina?

KRISTINA.
Jag törs inte tänka någonting!

LARS
går ut och kommer genast tillbaka.
O det är förfärligt! De ha somnat in vid tärningar och glas! Och av dessa skall min mor beredas till döden!

KRISTINA.
Men säg henne då sanningen!

LARS.
Hon tror den ej, den skall falla tillbaka som en lögn på oss!

MODERN,
Son! Hör din moders sista bön!

LARS går.
Gud förlåte mig!

KRISTINA.
Detta gjorde aldrig Olof!

LARS
kommer in med Mårten och Nils samt för Kristina med sig ut.

MÅRTEN går fram till sängen.
Hon sover!

NILS
ställer ned ett skrin på golvet och öppnar detsamma, framtar vigvattenskärl, rökelsekar, smörjehorn, palmer och ljus. Vi få således inte börja arbetet än!

MÅRTEN
Ha vi väntat så här länge, så kan vi vänta lite till, bara inte den satans prästen kommer!

NILS.
Mäster Olof, menar du!... Tror du att han såg någonting därute!

MÅRTEN.
Det rör mig numera ingenting, bara käringen tar fram pengarne, så är jag fri!

NILS.
Du är allt en bra stor rackare ändå!

MÅRTEN.
Ja, men det tröttar mig numera. Jag börjar längta till ro! Vet du vad livet är?

NILS.
Nej!

MÅRTEN.
Njuta! Köttet är Gud! Står det inte så någonstans!

NILS.
Ordet vart kött, menar du!

MÅRTEN.
Jaså! Ja!

NILS.
Du skulle allt ha blivit en duktig karl du, med ditt huvud!

MÅRTEN.
Ja, det tror jag det! Det var det man fruktade och därför piskade man anden ur kroppen på mig i klostret, ty jag hade en ande ändå. Men nu är jag bara kropp och nu ska den ta igen skadan!

NILS.
Nå, de piskade väl ut samvetet på samma gång!

MÅRTEN.
Ja, i det närmaste!... Men nu kan du tala om det där receptet på kryddat Rochelle, som vi somnade ifrån därute!

NILS.
Sa' jag Rochelle? Jag menar Claret! Det vill säga det kan vara vilket som helst. Jo, ser du, man tar på en kanna vin ett halvt skålpund kardemumma, väl rensad - -

MÅRTEN.
Tyst för tusan, hon rör på sig! Ta fram boken!

NILS
läser halvhögt under följande. Aufer immensam, Deus aufer iram; Et cruentatum cohibe flagellum: Nec scelus nostrum proferes ad æquam
Pendere lancem.

MODERN.
Är det du, Mårten?

MÅRTEN.
Det är min broder Nils som anropar den heliga jungfrun.

NILS
tänder rökverket under det han läser.

MODERN.
Vad ljuvlig tröst att höra Herrans ord på heligt tungomål!

MÅRTEN.
Så Herranom behagligt offer aldrig givs, som fromma själars bön!

MODERN.
Som rökelsen mitt hjärta tändes upp av helig andakt!

MÅRTEN
bestänker henne med vigvatten.
Från syndens smuts din Gud dig rentvår!

MODERN.
Amen!... Mårten, jag går hädan, vår konungs ogudaktighet förbjuder mig att genom jordiska gåvor styrka den heliga kyrkan i hennes makt att frälsa själar; tag du, fromme man, min egendom och bed för mig och mina barn. Bed den allsmäktige vända deras hjärtan från lögnen, att vi en gång må träffas i himmelen.

MÅRTEN
tar emot en penningepåse.
Min fru, edert offer är Herran välbehagligt och för er skull skall Gud höra mina böner.

MODERN.
Nu vill jag sova en stund för att hämta krafter till det sista sakramentets anammande!

MÅRTEN.
Ingen skall störa ert sista ögonblick; ej en gång de, som fordom voro edra barn.

MODERN.
Det är hårt, fader Mårten, men Gud vill så ha det!

MÅRTEN OCH NILS.

MÅRTEN
öppnar påsen och kysser guldpengarne.
Vilka skatter av vällust äro icke förborgade i dessa hårda guldstycken! Ack!

NILS.
Ska vi gå nu?

MÅRTEN.
Det kunde jag visserligen göra efter förrättat ärende, men det är synd om gumman att låta henne dö osalig!

NILS.
Osalig!

MÅRTEN.
Ja!

NILS.
Tror du det?

MÅRTEN.
Man vet inte vad man ska tro i rappet! Den ena dör salig på det, den andra på det! Alla påstå sig ha funnit sanningen!

NILS.
Om du skulle dö nu, MÅRTEN!

MÅRTEN.
Det är inte möjligt!

NILS.
Men om!

MÅRTEN.
Ja, då gick jag väl in i saligheten som alla de andra. Jag ville bara göra upp en liten räkning med mäster Olof först! Ser du, det finns en vällust, större än de andra, och det är hämnden!

NILS.
Vad har han gjort dig för ont?

MÅRTEN.
Han har vågat se mitt igenom mig, han har avslöjat mig, han ser vad jag tänker - o!

NILS.
Och därför hatar du honom!

MÅRTEN.
Är det inte nog det! Det bultar på ytterdörren. Det kommer någon! Läs, för tusan! Nils rabblar upp föregående vers. Dörren öppnas utifrån; man hör huru en nyckel skjutes in i låset.

OLOF
inkommer med förvirrat utseende.

MODERN vaknar.
Fader Mårten!

OLOF går fram till sängen.
Här är din son, moder! Du lät mig ej veta att du var sjuk!

MODERN.
Farväl, Olof! Jag förlåter dig vad ont du gjort mig om du ej stör det ögonblick jag bereder mig till himmelen! Fader Mårten! Giv mig den heliga smörjelsen att jag må dö i frid!

OLOF.
Det var därför du ej kallade mig!
Får se penningepåsen som Mårten försummat dölja; rycker den av honom.
Man handlar med själar här! Och detta är priset! Lämnen detta rum och denna dödsbädd, här är min plats, icke er!

MÅRTEN.
Ni ämnar hindra oss i vårt ämbete!

OLOF.
Jag visar er dörren!

MÅRTEN.
Ej med påvlig myndighet, men med kunglig äro vi här i förrättning, så länge vi ej äro suspenderade.

OLOF.
Jag skall rensa Herrans kyrka om också påven och kungen ej vilja det!

MODERN.
Olof! Du vill störta min själ i fördömelsen, du vill låta mig dö med en förbannelse!

OLOF.
Var lugn, min mor; på en lögn skall du ej dö; sök din Gud själv i bönen! Han är ej så långt borta som du tror!

MÅRTEN.
Man skall vara en djävulens profet, om man ej vill bespara sin egen moder skärseldens kval!

MODERN.
Jesus Kristus, hjälp min själ!

OLOF.
Gån ni från detta rum eller brukar jag våld! Tag bort detta narrverk! Sparkar undan apparaterna.

MÅRTEN.
Om ni lämnar de pengar fru Kristina givit till kyrkan skall jag gå!

MODERN.
Det var därför du kom, Olof, du vill ha mitt guld? Giv honom det, Mårten. Olof, du får allt om du lämnar mig i ro - du skall få mera! Du skall få allt!

OLOF förtvivlad.
Herrans namn, tag pengarne och gå! Jag ber er!

MÅRTEN
rycker till sig påsen och går med Nils.
Fru Kristina! Där djävulen går är vår makt slut! Ni kättare är dömd för evigheten, ni lagbrytare får er dom redan här! Akta er för kungen!

De gå.

OLOF
faller på knä vid moderns bädd. Moder, hör mig innan du dör!

MODERN har fallit i vanmakt.

OLOF.
Moder, moder, lever du, så tala vid din son! Förlåt mig, men jag kan inte annat! Jag vet du har lidit ett helt liv för min skull, du har bett Gud att jag skulle gå hans vägar, Herren har hört din bön; vill du nu att jag skall göra om intet hela ditt liv, vill du att jag skall krossa denna byggnad, som kostat dig så många mödor och tårar med att lyda dig! Förlåt mig!

MODERN.
Olof! Min själ hör ej mera till denna världen, det är från det andra livet jag talar dig till - vänd om, slit detta orena band som din kropp ingått, tag åter den tro jag givit dig, och jag förlåter dig!

OLOF med tårar av förtvivlan.
Moder! Moder!

MODERN.
Svär mig att du gör det!

OLOF efter en paus.
Nej!

MODERN.
Guds förbannelse vilar över dig! Jag ser honom, jag ser Gud med vredens blick, hjälp mig, heliga jungfru!

OLOF.
Det är inte den Gud som är kärleken!

MODERN.
Det är straffets Gud!... Det är du som förtörnat honom, det är du som kastar mig i hans vredes eld - Förbannad vare den stund jag födde dig!

Dör.

OLOF.
Moder! Moder!
Han tar hennes hand.
Hon är död! Utan förlåtelse! - O, om din själ ännu dväljes i detta rum, se ned till din son, jag vill göra din vilja, vad som är dig heligt skall vara heligt för mig!
Han tänder de stora vaxljusen, som munkarne lämnat, och ställer kring sängen.
Du skall få de vigda ljusen som lysa dig på färden (han sätter en palm i hennes hand), och med. fridens palm skall du glömma den sista kampen med det jordiska! O moder, om du ser mig, skall du förlåta mig!

Solen har börjat stiga och lyser med rödaktigt sken på gardinerna.

OLOF springer upp.
Morgonsol, du bleker mina ljus! Du är kärleksfullare än jag!
Han går till fönstret och öppnar det.

LARS träder sakta in, förvånad.
Olof!

OLOF tar honom i famn.
Broder! Det är slut!

LARS
går fram till sängen, faller på knä, stiger upp. Hon är död!

Gör en tyst bön.
Du var ensam här!

OLOF.
Det var du som släppte in munkarne!

LARS.
Du drev ut dem!

OLOF.
Ja, det hade varit ditt göra!

LARS.
Hon förlät dig?

OLOF.
Hon dog med förbannelse!

Paus.

LARS pekar på ljusen.
Vem har ställt till de där ceremonierna!

Paus.

OLOF retad och skamsen.
Jag var svag ett ögonblick!

LARS.
Du är ändå människa! Tack för det!

OLOF.
Hånar du min svaghet!

LARS.
Jag prisar den!

OLOF.
Jag förbannar den! Gud i himmelen, har jag inte rätt!

LARS.
Du har orätt!

KRISTINA som kommit in.
Du har för mycket rätt!

OLOF.
Kristina! Vad hade du här att göra!

KRISTINA.
Det var så tyst och ensamt där hemma!

OLOF.
Jag bad dig ej gå hit!

KRISTINA.
Jag trodde att jag kunde vara till någon nytta, men jag ser nu!... Jag skall vara hemma en annan gång.

OLOF.
Du har vakat hela natten!

KRISTINA.
Det är inte svårt! Jag skall gå nu om du befaller!

OLOF.
Gå in och vila dig medan vi talas vid!

KRISTINA
går i tankarne och släcker ljusen.

OLOF.
Vad gör du, min vän?

KRISTINA.
Det är ju ljusan dager! Lars ger Olof en blick.

OLOF.
Min mor är död, Kristina!

KRISTINA
går mot Olof med milt men kallt deltagande för att mottaga en kyss på pannan.
Jag beklagar din sorg! Går. Paus. Lars och Olof se först efter Kristina, därpå på varandra.

LARS.
Som broder och vän ber jag dig, Olof, far icke fram som du gjort!

OLOF.
Ditt gamla språk! Den som satt yxan till roten släpper ej förrän trädet ramlar. Kungen har svikit vår sak, jag skall nu ta hand om henne!

LARS.
Kungen är klok!

OLOF.
Han är en girigbuk, en förrädare och adelsgynnare. Först begagnar han mig som en hund, sedan sparkar han bort mig!

LARS.
Han ser längre än du! Om du skulle gå till tre millioner människor och säga: er tro är falsk, tro på mina ord, anser du det möjligt att de skulle i ett ögonblick kasta bort hela sin innersta, genomlevade övertygelse, som stått bi i sorg som i glädje! Nej, illa vore det beställt med själens liv om det gick så hastigt att vräka över bord det gamla.

OLOF.
Det är icke så! Hela folket tvivlar, bland prästerna finns knappt en som vet vad han skall tro, om han ens tror något; allt är berett för det nya, men I haven skulden, I svage, som ej törs ta på edra samveten att kasta ut tvivel där blott en svag tro finns!

LARS.
Akta dig, Olof! Du vill spela Gud!

OLOF.
Ja, man måste det, ty Han lär ej stiga ner själv bland oss mer!

LARS.
Du river och river, Olof, så att det blir tomt snart, men när man frågar: vad ger du i stället, svarar du »icke det», »icke det», men du svarar aldrig »det»!

OLOF.
Förmätne! Tror du att en kan ge bort en tro! Har Luther givit något nytt? Nej! Han har blott brutit ned skärmarne, som stodo i vägen för ljuset! Det nya jag vill är tvivel på det gamla, icke därför att det är gammalt, utan därför att det är ruttet!

LARS visar på modern.

OLOF.
Jag vet vad du menar! Hon var för gammal, och jag tackar Gud att hon dog! O. nu är jag fri, nu först; det var så Guds vilja!

LARS.
Du är från dina sinnen, eller är du en dålig människa!

OLOF.
Du skall inte förebrå mig! Jag vördar min moders minne lika väl som du, men hade hon icke dött nu, vet jag ej hur långt jag gått i mina offer! Broder, har du sett om våren huru förrårets avfallna lövskrud täcker marken och vill kväva de unga plantorna som skola fram. Vad göra de? De skjuta antingen undan de torra löven eller gå de mitt igenom, ty de skola fram!

LARS.
Du har sant till en del!... Olof, kyrkans lagar har du brutit under en tid av laglöshet och oro; vad då var förlåtet måste nu straffas; tvinga icke kungen att visa sig sämre än han är; nödga honom icke genom dina lagöverträdelser och ditt självsvåld att straffa en man som han erkänner sig stå i tacksamhetsskuld till!

OLOF.
Självsvåld är hans regering; han skall lära sig tåla det hos andra! Säg mig, du går i tjänst hos kungen. Du ämnar arbeta mot mig!

LARS.
Ja!

OLOF.
Vi äro alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla ha gått!

LARS.
Olof, blodet...

OLOF.
Det känner jag inte annat än i dess ursprung, hjärtat!

LARS.
Du begrät ändå din mor!

OLOF.
Svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet, men intet blod! Vad är det för slag!

LARS.
Du är uttröttad, Olof!

OLOF.
Ja, jag är matt! jag har vakat hela natten!

LARS.
Du kom så sent!

OLOF.
Jag var borta!

LARS.
Ditt arbete skyr dagsljuset!

OLOF.
Dagsljuset skyr mitt arbete!

LARS.
Akta dig för de falska frihetsapostlarne.

OLOF
kämpande med sömn och trötthet. Det är en självmotsägelse! Tala inte vid mig, jag orkar inte längre! Jag har talat så mycket vid sammankomsten - Det är sant, du vet inte vår förening. - - Concordia res parvæ crescunt - Vi skola fullfölja reformation en - Gert är en långsynt man - jag är så liten bredvid honom. Godnatt, Lars.

Han somnar in i en stol.

LARS
betraktar honom med deltagande. Stackars broder! Gud beskydde dig!
Man hör slag på husporten.
Vad är det!
Han går till fönstret.

GERTS röst.
Öppna för Guds skull!

LARS går ut.
Det står väl ej för livet, fader Gert!

GERTS röst.
Låt mig komma in i Herrans namn!

KRISTINA kommer in med en filt.
Olof! Varför bultar man? Han sover!
Hon sveper sin filt om Olof.

Varför är jag icke sömnen att du flydde till mig, då du är trött av striden!
Man hör rasslet av en tung kärra som stannar utanför huset.

OLOF spritter upp.
Är klockan redan fem!

KRISTINA.
Hon är blott tre!

OLOF.
Var det inte en bagarkärra jag hörde!

KRISTINA
Jag vet inte! Men den låter inte så tungt!

Går till fönstret.
Ser du, Olof! Vad är detta?

OLOF går till fönstret.
Bödelskärran! Nej! Det är inte bödelskärran.

KRISTINA.
En likvagn!

LARS.
Pesten!

ALLA.
Pesten!

GERT.
Pesten har brutit ut! Kristina, mitt barn, lämna detta hus, dödsängeln har satt sitt märke på dess port.

OLOF.
Vem har skickat hit kärran?

GERT.
Den som tecknat det svarta korset på porten! Liken få ej stanna ett ögonblick i husen!

OLOF.
Det är Mårten, som är dödsängelen! Det är således en lögn alltsammans.

GERT.
Se ut genom fönstret skall du få se att vagnen är full! Slag på porten. Hör du, man väntar!

OLOF.
Utan begravning! Det sker inte!

LARS.
Utan ceremonier, Olof!

GERT.
Kristina, kom med mig från denna förfärliga boning, jag skall föra dig ur staden till en friskare ort.

KRISTINA.
Numera följer jag Olof! Om du, min far, hade älskat mig litet mindre, så hade du gjort mindre ont!

GERT.
Olof, du som har makten, befall henne följa mig!

OLOF.
En gång har jag befriat henne ur ditt våld, själviske, dit kommer hon aldrig mer.

GERT.
Kristina, gå då ur detta hus, åtminstone!

KRISTINA.
Inte ett steg, förr än Olof befaller mig!

OLOF.
Jag befaller dig ingenting, Kristina, kom ihåg det!

Likdrängarne komma in.

LIKDRÄNGEN.
Jag skulle hämta ett lik! Bråttom!

OLOF.
Gå din väg!

LIKDRÄNGEN.
Nådig befallning!

LARS.
Olof! Betänk dig! Lagen fordrar!

GERT.
Här duger ej att dröja! Folket, det vansinniga, är uppretat mot dig, Olof! Detta hus var det första som märktes!» Guds straff över kättaren!» ropar man.

OLOF faller på knä vid sängen.
Förlåt mig, moder! Stiger upp. Gör er tjänst! Likdrängarne gå fram och börja rusta med linorna.

GERT till Olof enskilt.
Guds straff över kungen! ropa vi.

Ridån faller.

------


Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mastolof/4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free