FJÄRDE AKTEN.
Ett rum hos Olofs moder. Till höger en sparlakanssäng,
i vilken modern ligger sjuk. Kristina sitter i en stol och sover
Lars Petri slår olja på nattlampan och vänder på timglaset.
LARS för sig själv.
Midnatt!... Det är nu det skall avgöras!
Han går till moderns bädd och lyssnar.
KRISTINA jämrar sig i sömnen.
LARS
går till Kristina och väcker henne.
Kristina!
KRISTINA spritter till.
LARS.
Gå och lägg dig, barn, jag skall hålla vakt!
KRISTINA.
Nej, jag vill vänta! lag måste tala vid henne
innan hon dör... Olof skall väl vara här snart!
LARS.
Det är för Olofs skull du vakar!
KRISTINA.
Ja! du får inte tala om att jag sovit! Hör du!
LARS.
Stackars barn!... Du är inte lycklig!
KRISTINA.
Vem har sagt att man skall vara lycklig!
LARS.
Vet Olof att du är här?
KRISTINA.
Nej! Det skulle han aldrig tillåta! Han vill
ha mig som en helgonbild stående på en hylla. Ju
mindre och svagare han får mig, dess större blir hans
nöje att kasta av sin styrka vid mina fötter...
MODERN vaknar.
Lars!
KRISTINA
håller Lars tillbaka och går fram.
MODERN.
Vem är där?
KRISTINA.
Er sjuksköterska.
MODERN.
Kristina!...
KRISTINA.
Vill ni något?
MODERN.
Dig, ingenting!
KRISTINA.
Fru Kristina!
MODERN.
Förbittra icke min sista stund! Gå härifrån!
LARS träder fram.
Vad vill du, moder?
MODERN.
För bort den kvinnan! Skaffa hit min biktfader,
ty jag dör snart!
LARS.
Är icke din son värdig ditt sista förtroende?
MODERN.
Han har icke gjort sig förtjänt därav! Har Mårten
kommit än!
LARS.
Mårten är en dålig människa!
MODERN.
Gud, du straffar för hårt! Mina barn ställa sig
emellan mig och dig! Skall man neka mig religionens
tröst i sista ögonblicket! Mitt liv han I tagit, viljen
I nu ock fördärva min själ - er moders själ!
Hon faller i vanmakt.
LARS.
Du hör, Kristina! Vad skall man göra! Skall hon
dö, bedragen av en sådan eländig som Mårten och
kanske tacka oss, eller skall hennes sista bön bli
en förbannelse? Nej! De må komma in! Vad tänker
du, Kristina?
KRISTINA.
Jag törs inte tänka någonting!
LARS
går ut och kommer genast tillbaka.
O det är förfärligt! De ha somnat in vid tärningar
och glas! Och av dessa skall min mor beredas
till döden!
KRISTINA.
Men säg henne då sanningen!
LARS.
Hon tror den ej, den skall falla tillbaka som en
lögn på oss!
MODERN,
Son! Hör din moders sista bön!
LARS går.
Gud förlåte mig!
KRISTINA.
Detta gjorde aldrig Olof!
LARS
kommer in med Mårten och Nils samt för Kristina med sig ut.
MÅRTEN går fram till sängen.
Hon sover!
NILS
ställer ned ett skrin på golvet och öppnar detsamma, framtar
vigvattenskärl, rökelsekar, smörjehorn, palmer och ljus.
Vi få således inte börja arbetet än!
MÅRTEN
Ha vi väntat så här länge, så kan vi vänta lite
till, bara inte den satans prästen kommer!
NILS.
Mäster Olof, menar du!... Tror du att han såg
någonting därute!
MÅRTEN.
Det rör mig numera ingenting, bara käringen
tar fram pengarne, så är jag fri!
NILS.
Du är allt en bra stor rackare ändå!
MÅRTEN.
Ja, men det tröttar mig numera. Jag börjar
längta till ro! Vet du vad livet är?
NILS.
Nej!
MÅRTEN.
Njuta! Köttet är Gud! Står det inte så någonstans!
NILS.
Ordet vart kött, menar du!
MÅRTEN.
Jaså! Ja!
NILS.
Du skulle allt ha blivit en duktig karl du, med
ditt huvud!
MÅRTEN.
Ja, det tror jag det! Det var det man fruktade
och därför piskade man anden ur kroppen på mig
i klostret, ty jag hade en ande ändå. Men nu är jag
bara kropp och nu ska den ta igen skadan!
NILS.
Nå, de piskade väl ut samvetet på samma gång!
MÅRTEN.
Ja, i det närmaste!... Men nu kan du tala om
det där receptet på kryddat Rochelle, som vi somnade
ifrån därute!
NILS.
Sa' jag Rochelle? Jag menar Claret! Det vill
säga det kan vara vilket som helst. Jo, ser du, man
tar på en kanna vin ett halvt skålpund kardemumma,
väl rensad - -
MÅRTEN.
Tyst för tusan, hon rör på sig! Ta fram boken!
NILS
läser halvhögt under följande.
Aufer immensam, Deus aufer iram;
Et cruentatum cohibe flagellum:
Nec scelus nostrum proferes ad æquam
Pendere lancem.
MODERN.
Är det du, Mårten?
MÅRTEN.
Det är min broder Nils som anropar den heliga
jungfrun.
NILS
tänder rökverket under det han läser.
MODERN.
Vad ljuvlig tröst att höra Herrans ord på heligt
tungomål!
MÅRTEN.
Så Herranom behagligt offer aldrig givs, som
fromma själars bön!
MODERN.
Som rökelsen mitt hjärta tändes upp av helig
andakt!
MÅRTEN
bestänker henne med vigvatten.
Från syndens smuts din Gud dig rentvår!
MODERN.
Amen!... Mårten, jag går hädan, vår konungs
ogudaktighet förbjuder mig att genom jordiska gåvor
styrka den heliga kyrkan i hennes makt att frälsa
själar; tag du, fromme man, min egendom och bed
för mig och mina barn. Bed den allsmäktige vända
deras hjärtan från lögnen, att vi en gång må träffas
i himmelen.
MÅRTEN
tar emot en penningepåse.
Min fru, edert offer är Herran välbehagligt och
för er skull skall Gud höra mina böner.
MODERN.
Nu vill jag sova en stund för att hämta krafter
till det sista sakramentets anammande!
MÅRTEN.
Ingen skall störa ert sista ögonblick; ej en gång
de, som fordom voro edra barn.
MODERN.
Det är hårt, fader Mårten, men Gud vill så ha
det!
MÅRTEN OCH NILS.
MÅRTEN
öppnar påsen och kysser guldpengarne.
Vilka skatter av vällust äro icke förborgade i
dessa hårda guldstycken! Ack!
NILS.
Ska vi gå nu?
MÅRTEN.
Det kunde jag visserligen göra efter förrättat
ärende, men det är synd om gumman att låta henne
dö osalig!
NILS.
Osalig!
MÅRTEN.
Ja!
NILS.
Tror du det?
MÅRTEN.
Man vet inte vad man ska tro i rappet! Den
ena dör salig på det, den andra på det! Alla påstå
sig ha funnit sanningen!
NILS.
Om du skulle dö nu, MÅRTEN!
MÅRTEN.
Det är inte möjligt!
NILS.
Men om!
MÅRTEN.
Ja, då gick jag väl in i saligheten som alla de
andra. Jag ville bara göra upp en liten räkning med
mäster Olof först! Ser du, det finns en vällust, större
än de andra, och det är hämnden!
NILS.
Vad har han gjort dig för ont?
MÅRTEN.
Han har vågat se mitt igenom mig, han har avslöjat
mig, han ser vad jag tänker - o!
NILS.
Och därför hatar du honom!
MÅRTEN.
Är det inte nog det!
Det bultar på ytterdörren.
Det kommer någon! Läs, för tusan!
Nils rabblar upp föregående vers. Dörren öppnas utifrån;
man hör huru en nyckel skjutes in i låset.
OLOF
inkommer med förvirrat utseende.
MODERN vaknar.
Fader Mårten!
OLOF går fram till sängen.
Här är din son, moder! Du lät mig ej veta att
du var sjuk!
MODERN.
Farväl, Olof! Jag förlåter dig vad ont du gjort
mig om du ej stör det ögonblick jag bereder mig till
himmelen! Fader Mårten! Giv mig den heliga smörjelsen
att jag må dö i frid!
OLOF.
Det var därför du ej kallade mig!
Får se penningepåsen som Mårten försummat dölja; rycker
den av honom.
Man handlar med själar här! Och detta är priset!
Lämnen detta rum och denna dödsbädd, här är min
plats, icke er!
MÅRTEN.
Ni ämnar hindra oss i vårt ämbete!
OLOF.
Jag visar er dörren!
MÅRTEN.
Ej med påvlig myndighet, men med kunglig äro
vi här i förrättning, så länge vi ej äro suspenderade.
OLOF.
Jag skall rensa Herrans kyrka om också påven
och kungen ej vilja det!
MODERN.
Olof! Du vill störta min själ i fördömelsen, du
vill låta mig dö med en förbannelse!
OLOF.
Var lugn, min mor; på en lögn skall du ej dö; sök
din Gud själv i bönen! Han är ej så långt borta
som du tror!
MÅRTEN.
Man skall vara en djävulens profet, om man
ej vill bespara sin egen moder skärseldens kval!
MODERN.
Jesus Kristus, hjälp min själ!
OLOF.
Gån ni från detta rum eller brukar jag våld! Tag
bort detta narrverk!
Sparkar undan apparaterna.
MÅRTEN.
Om ni lämnar de pengar fru Kristina givit till
kyrkan skall jag gå!
MODERN.
Det var därför du kom, Olof, du vill ha mitt
guld? Giv honom det, Mårten. Olof, du får allt om
du lämnar mig i ro - du skall få mera! Du skall få
allt!
OLOF förtvivlad.
Herrans namn, tag pengarne och gå! Jag
ber er!
MÅRTEN
rycker till sig påsen och går med Nils.
Fru Kristina! Där djävulen går är vår makt
slut! Ni kättare är dömd för evigheten, ni lagbrytare
får er dom redan här! Akta er för kungen!
De gå.
OLOF
faller på knä vid moderns bädd.
Moder, hör mig innan du dör!
MODERN har fallit i vanmakt.
OLOF.
Moder, moder, lever du, så tala vid din son! Förlåt
mig, men jag kan inte annat! Jag vet du har lidit
ett helt liv för min skull, du har bett Gud att jag
skulle gå hans vägar, Herren har hört din bön; vill du
nu att jag skall göra om intet hela ditt liv, vill du
att jag skall krossa denna byggnad, som kostat dig
så många mödor och tårar med att lyda dig! Förlåt
mig!
MODERN.
Olof! Min själ hör ej mera till denna världen,
det är från det andra livet jag talar dig till - vänd
om, slit detta orena band som din kropp ingått, tag
åter den tro jag givit dig, och jag förlåter dig!
OLOF med tårar av förtvivlan.
Moder! Moder!
MODERN.
Svär mig att du gör det!
OLOF efter en paus.
Nej!
MODERN.
Guds förbannelse vilar över dig! Jag ser honom,
jag ser Gud med vredens blick, hjälp mig, heliga
jungfru!
OLOF.
Det är inte den Gud som är kärleken!
MODERN.
Det är straffets Gud!... Det är du som förtörnat
honom, det är du som kastar mig i hans vredes
eld - Förbannad vare den stund jag födde dig!
Dör.
OLOF.
Moder! Moder!
Han tar hennes hand.
Hon är död! Utan förlåtelse! - O, om din själ
ännu dväljes i detta rum, se ned till din son, jag
vill göra din vilja, vad som är dig heligt skall vara
heligt för mig!
Han tänder de stora vaxljusen, som munkarne lämnat,
och ställer kring sängen.
Du skall få de vigda ljusen som lysa dig på
färden (han sätter en palm i hennes hand), och med. fridens
palm skall du glömma den sista kampen med det
jordiska! O moder, om du ser mig, skall du förlåta
mig!
Solen har börjat stiga och lyser med rödaktigt sken på
gardinerna.
OLOF springer upp.
Morgonsol, du bleker mina ljus! Du är kärleksfullare
än jag!
Han går till fönstret och öppnar det.
LARS träder sakta in, förvånad.
Olof!
OLOF tar honom i famn.
Broder! Det är slut!
LARS
går fram till sängen, faller på knä, stiger upp.
Hon är död!
Gör en tyst bön.
Du var ensam här!
OLOF.
Det var du som släppte in munkarne!
LARS.
Du drev ut dem!
OLOF.
Ja, det hade varit ditt göra!
LARS.
Hon förlät dig?
OLOF.
Hon dog med förbannelse!
Paus.
LARS pekar på ljusen.
Vem har ställt till de där ceremonierna!
Paus.
OLOF retad och skamsen.
Jag var svag ett ögonblick!
LARS.
Du är ändå människa! Tack för det!
OLOF.
Hånar du min svaghet!
LARS.
Jag prisar den!
OLOF.
Jag förbannar den! Gud i himmelen, har jag
inte rätt!
LARS.
Du har orätt!
KRISTINA som kommit in.
Du har för mycket rätt!
OLOF.
Kristina! Vad hade du här att göra!
KRISTINA.
Det var så tyst och ensamt där hemma!
OLOF.
Jag bad dig ej gå hit!
KRISTINA.
Jag trodde att jag kunde vara till någon nytta,
men jag ser nu!... Jag skall vara hemma en annan
gång.
OLOF.
Du har vakat hela natten!
KRISTINA.
Det är inte svårt! Jag skall gå nu om du befaller!
OLOF.
Gå in och vila dig medan vi talas vid!
KRISTINA
går i tankarne och släcker ljusen.
OLOF.
Vad gör du, min vän?
KRISTINA.
Det är ju ljusan dager!
Lars ger Olof en blick.
OLOF.
Min mor är död, Kristina!
KRISTINA
går mot Olof med milt men kallt deltagande för att mottaga
en kyss på pannan.
Jag beklagar din sorg! Går.
Paus. Lars och Olof se först efter Kristina, därpå på
varandra.
LARS.
Som broder och vän ber jag dig, Olof, far icke
fram som du gjort!
OLOF.
Ditt gamla språk! Den som satt yxan till roten
släpper ej förrän trädet ramlar. Kungen har svikit
vår sak, jag skall nu ta hand om henne!
LARS.
Kungen är klok!
OLOF.
Han är en girigbuk, en förrädare och adelsgynnare.
Först begagnar han mig som en hund, sedan
sparkar han bort mig!
LARS.
Han ser längre än du! Om du skulle gå till tre
millioner människor och säga: er tro är falsk, tro
på mina ord, anser du det möjligt att de skulle i ett
ögonblick kasta bort hela sin innersta, genomlevade
övertygelse, som stått bi i sorg som i glädje! Nej,
illa vore det beställt med själens liv om det gick så
hastigt att vräka över bord det gamla.
OLOF.
Det är icke så! Hela folket tvivlar, bland prästerna
finns knappt en som vet vad han skall tro,
om han ens tror något; allt är berett för det nya,
men I haven skulden, I svage, som ej törs ta på edra
samveten att kasta ut tvivel där blott en svag tro finns!
LARS.
Akta dig, Olof! Du vill spela Gud!
OLOF.
Ja, man måste det, ty Han lär ej stiga ner själv
bland oss mer!
LARS.
Du river och river, Olof, så att det blir tomt snart,
men när man frågar: vad ger du i stället, svarar du
»icke det», »icke det», men du svarar aldrig »det»!
OLOF.
Förmätne! Tror du att en kan ge bort en tro!
Har Luther givit något nytt? Nej! Han har blott
brutit ned skärmarne, som stodo i vägen för ljuset!
Det nya jag vill är tvivel på det gamla, icke därför
att det är gammalt, utan därför att det är ruttet!
LARS visar på modern.
OLOF.
Jag vet vad du menar! Hon var för gammal, och
jag tackar Gud att hon dog! O. nu är jag fri, nu
först; det var så Guds vilja!
LARS.
Du är från dina sinnen, eller är du en dålig människa!
OLOF.
Du skall inte förebrå mig! Jag vördar min moders
minne lika väl som du, men hade hon icke dött
nu, vet jag ej hur långt jag gått i mina offer! Broder,
har du sett om våren huru förrårets avfallna
lövskrud täcker marken och vill kväva de unga plantorna
som skola fram. Vad göra de? De skjuta
antingen undan de torra löven eller gå de mitt igenom,
ty de skola fram!
LARS.
Du har sant till en del!... Olof, kyrkans lagar
har du brutit under en tid av laglöshet och oro; vad
då var förlåtet måste nu straffas; tvinga icke kungen
att visa sig sämre än han är; nödga honom icke
genom dina lagöverträdelser och ditt självsvåld att
straffa en man som han erkänner sig stå i tacksamhetsskuld
till!
OLOF.
Självsvåld är hans regering; han skall lära sig
tåla det hos andra! Säg mig, du går i tjänst hos
kungen. Du ämnar arbeta mot mig!
LARS.
Ja!
OLOF.
Vi äro alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de
gamla ha gått!
LARS.
Olof, blodet...
OLOF.
Det känner jag inte annat än i dess ursprung,
hjärtat!
LARS.
Du begrät ändå din mor!
OLOF.
Svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och
tacksamhet, men intet blod! Vad är det för slag!
LARS.
Du är uttröttad, Olof!
OLOF.
Ja, jag är matt! jag har vakat hela natten!
LARS.
Du kom så sent!
OLOF.
Jag var borta!
LARS.
Ditt arbete skyr dagsljuset!
OLOF.
Dagsljuset skyr mitt arbete!
LARS.
Akta dig för de falska frihetsapostlarne.
OLOF
kämpande med sömn och trötthet.
Det är en självmotsägelse! Tala inte vid mig,
jag orkar inte längre! Jag har talat så mycket vid
sammankomsten - Det är sant, du vet inte vår förening.
- - Concordia res parvæ crescunt - Vi skola
fullfölja reformation en - Gert är en långsynt man
- jag är så liten bredvid honom. Godnatt, Lars.
Han somnar in i en stol.
LARS
betraktar honom med deltagande.
Stackars broder! Gud beskydde dig!
Man hör slag på husporten.
Vad är det!
Han går till fönstret.
GERTS röst.
Öppna för Guds skull!
LARS går ut.
Det står väl ej för livet, fader Gert!
GERTS röst.
Låt mig komma in i Herrans namn!
KRISTINA kommer in med en filt.
Olof! Varför bultar man? Han sover!
Hon sveper sin filt om Olof.
Varför är jag icke sömnen att du flydde till mig,
då du är trött av striden!
Man hör rasslet av en tung kärra som stannar utanför huset.
OLOF spritter upp.
Är klockan redan fem!
KRISTINA.
Hon är blott tre!
OLOF.
Var det inte en bagarkärra jag hörde!
KRISTINA
Jag vet inte! Men den låter inte så tungt!
Går till fönstret.
Ser du, Olof! Vad är detta?
OLOF går till fönstret.
Bödelskärran! Nej! Det är inte bödelskärran.
KRISTINA.
En likvagn!
LARS.
Pesten!
ALLA.
Pesten!
GERT.
Pesten har brutit ut! Kristina, mitt barn, lämna
detta hus, dödsängeln har satt sitt märke på dess
port.
OLOF.
Vem har skickat hit kärran?
GERT.
Den som tecknat det svarta korset på porten!
Liken få ej stanna ett ögonblick i husen!
OLOF.
Det är Mårten, som är dödsängelen! Det är således
en lögn alltsammans.
GERT.
Se ut genom fönstret skall du få se att vagnen är
full! Slag på porten. Hör du, man väntar!
OLOF.
Utan begravning! Det sker inte!
LARS.
Utan ceremonier, Olof!
GERT.
Kristina, kom med mig från denna förfärliga boning,
jag skall föra dig ur staden till en friskare ort.
KRISTINA.
Numera följer jag Olof! Om du, min far, hade
älskat mig litet mindre, så hade du gjort mindre ont!
GERT.
Olof, du som har makten, befall henne följa mig!
OLOF.
En gång har jag befriat henne ur ditt våld, själviske,
dit kommer hon aldrig mer.
GERT.
Kristina, gå då ur detta hus, åtminstone!
KRISTINA.
Inte ett steg, förr än Olof befaller mig!
OLOF.
Jag befaller dig ingenting, Kristina, kom ihåg
det!
Likdrängarne komma in.
LIKDRÄNGEN.
Jag skulle hämta ett lik! Bråttom!
OLOF.
Gå din väg!
LIKDRÄNGEN.
Nådig befallning!
LARS.
Olof! Betänk dig! Lagen fordrar!
GERT.
Här duger ej att dröja! Folket, det vansinniga,
är uppretat mot dig, Olof! Detta hus var det första
som märktes!» Guds straff över kättaren!» ropar man.
OLOF faller på knä vid sängen.
Förlåt mig, moder! Stiger upp. Gör er tjänst!
Likdrängarne gå fram och börja rusta med linorna.
GERT till Olof enskilt.
Guds straff över kungen! ropa vi.
Ridån faller.
------
Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mastolof/4.html