Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
inom den opersonliga verlden fallande företeelser
förblifva gåtor. Det hjelper nu icke att invända, att
det personliga lifvet regeras efter alldeles samma
lagar som den opersonliga tillvarelsen och af inga
andra. Det faller oss naturligtvis icke in att neka,
att vissa lagar måste vara gemensamma för det
opersonliga ocli det personliga, nämligen de lagar, hvilka
uttrycka det för båda gemensamma i sättet att vara
till. Men då det personliga icke kan skilja sig från
det opersonliga, annorlunda än derigenom att det har
ett för sig egendomligt och oförytterligt sätt att vara
till, och som" ej tillkommer det opersonliga; och då
vidare en (theoretisk) lag aldrig är någonting annat
än en regel, som uttrycker en saks oförytterliga och
oföränderliga sätt att vara till; och det personliga
äfven i sitt för sig egendomliga sätt att vara till icke
gerna kan sakna en sådan regel: så måste det finnas
lag ocli lagar, hvilka ensamt på det personliga äga
tillämplighet, lika visst som det finns lagar för det
personliga och det opersonliga gemensamt. Och
likaledes måste det af samma skäl finnas lagar, hvilka
ensamt gälla för den opsrsonliga verlden men på den
personliga icke hafva någon tillämpning. Häraf följer
nu visserligen alldeles icke, att en för den personliga
verlden gällande lag skulle kunna sätta ett personligt
väsen i stånd att förmå den opersonliga verlden att
öfvergifva sin egen lag och i något stycke följa en
annan lag t. ex. en personlig — det opersonliga följer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
